I dag, på vägen hem från jobbet, så skulle jag och Christian gå förbi Masala och käka fantastisk indisk mat. Men det var fullt och vi fick ingen plats. Så efter ett par öl på ett annat sunkigt ställe så gick jag hem, och väl där hemma så fanns korven.
Jag berättade om min dag, alla tre korvarna lyssnade stilla och ställde bara frågor ibland. Sedan så frågade jag, hur har ni haft det i dag mina korvar, och då sa de att de hade mest hängt och inte gjort så mycket. En av katterna hade skrapat på skåpet som de hängde i och då hade de blivit rädda, men jag sa att det skulle de inte vara. I det här hemmet, sa jag, så är korven safe. Då blev de lugnare och sedan somnade de gott. Korvarna, alltså.
20071217
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 kommentarer:
Nu ska du få höra. Jag tänker inte kalla dig Andreas, för jag känner dig inte, och du känner inte mig. Att tilltala någon man inte känner med förnamn (och då speciellt en som är kändare än en själv, som man då som sagt inte känner) känns väldigt wannabe. Jag har dock alltid velat vara som många andra, men aldrig riktigt haft den kraften som behövs för att vara som andra. Men det är inte därför jag skriver. "Nehe, varför skriver den här idioten då?" tänker du. Ja, det ska jag förklara för dig nu. Jag har bara läst din blogg just precis nyss, och bara lite i december månad, men jag tycker det är väldigt kul att du tycker det är väldigt kul att dina grejjer blir uppskattade. Vilket naturligtvis de flesta gör, men du uttrycker det ändå på ett sätt som känns väldigt hjärtligt och glatt. Vilket jag blev glad över när jag läste, då jag har kännt ungefär samma känsla till mitt band, man känner sig glad att man äntligen har lyckats åstadkomma något man är nöjd över, även om man inte vill trycka upp det i någon annans ansikte. Vilket jag förvisso vill göra ibland, speciellt på människor som anser att dom är bättre än mig.
Ja, det där blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, utan ganska mycket längre och inte alls överhuvudtaget vad jag tänkte skriva från början.
Och eftersom det jag skrivit redan totalt inte blev som jag föreställde mig, så kan jag lika gärna fortsätta på samma spår, så slipper jag förstöra något annat eller möjligtvis senare inlägg i någons, eventuellt din, blogg.
Vem är jag? Jo, mitt namn är Johan. Jag är inte så gammal som jag vill vara, och inte hälften så häftig som jag borde. Jag läste "När änglar dör" för ett antal år sedan, och började av någon konstig anledning att tänka på den härom veckan. Jag sökte upp ditt namn på internet i hopp om att hitta någonstans jag kunde köpa boken, eftersom jag inte sett den i någon bokaffär och läste, då jag läste den, ett lånat exemplar. Vad hittar jag? Jo, en alldaglig snubbe som verkar ganska rolig trots att jag inte ens trodde du var svensk från början.
Det jag egentligen ville göra var att visa min uppskattning, och berätta att jag kommer förhoppningsvis, om jag inte glömmer bort det, införskaffa fler av dina böcker, då jag finner dom högst intresanta och tankeväckande.
Hoppas att livet behandlar dig som du förtjänar.
En vänlig hälsning från mr A.
Nu är det tidig morgon. Jag har gått upp mycket tidigare än jag brukar. Av ingen särskild anledning. Kanske för att läsa just det här. Det gjorde mig väldigt glad. Tack så mycket för ditt inlägg.
Kan man säga rock on till någon som har ett band eller är det helt enkelt ett för slitet uttryck?
Ha en fortsatt fin dag, hördu.
Post a Comment