I dag sa jag till korven: "Vi måste prata." Korven nickade och vi satte oss ner.

Jag förklarade att jag inte medvetet försöker såra korven. Men jag måste också få leva mitt liv så som det är tänkt. Man måste vilja samma saker. Och om jag gör för stora avkall på mig själv, så blir det bara halva jag. "Lite som att karva av en bit av vitlökskorven", sa jag, "och ta bort täckningen sedan. Hur skulle det kännas?" Vitlökskorven började gråta, men det var varma tårar, i något slags samförstånd. Pepparkorven var tyst men den starkare pepparkorven ville inte låta mig komma undan. "Så det är bara din vilja som gäller då eller? Vad vi vill, det räknas inte?" Jo men det är ju precis det det gör, svarade jag. Ni måste ju också säga vad ni vill, små korvar. Och kanske kommer vi då fram till -
"Säg det inte!" ropade vitlökskorven. "Jag vill inte att du säger det!"
"Men jag måste!" sa jag och fortsatte: "Om vi inte vill samma saker, så kanske vi inte kan fortsätta tillsammans."
Sedan blev det tyst. Länge. Jag gick ut i köket, hämtade två skivor vörtbröd, skar av några bitar från varje korv (men lite mindre från den pepprigaste) och åt under tystnad. Jag drack en öl till, det kändes som det enda rätta.