I går så var öronmaneterna på mig igen. De var flera den här gången och när jag gick mot spårvagnen, så gled de upp bakom mig. En och en. Först flöt en fram bakom en buske. En annan ur en port. En tredje stod och hängde vid en bil.

De slöt upp till ett gäng och följde efter mig. Sedan kom krabban, han knipsade med klorna men hade svårt att hänga med för dels hade han glömt att vända sig om innan han gick hemifrån så han hade ryggen mot maneterna och såg alltså inte var de gick, och dels så fick han springa zick-zack höger vänster över gatan för att hålla tempo.

Så kom vi till spåret och det var tretton minuter kvar innan vagnen kom. Jag gick över spåret och den minste av maneterna, lilla Planke, började flyta efter. Men de andra ropade "För fan, Planke! Är du inte klok? Nu får du fan skärpa dig!" De drog tillbaka honom. "Är du inte klok? Det kommer ju en vagn när som helst! Vi hinner aldrig över, vi kommer bli manetmos om vagnen kör över oss!" Planke blev sur men sådant hör ju ungdomen till, att våga chansa och så.

Alla var arga utom krabban, för han sprang åt höger och vänster med klorna uppgivet uppsträckta i luften och ropade: "Vad händer? Vad gör han? Ska vi ta honom? Varför säger ingen någonting? Åh, jag ser ju inget, jag blir så trött på det här."