Jag fick ett slemmigt telefonsamtal i går. Det bubblade och blobbade i andra änden av luren, allt jag hörde var fuktiga andetag. Jag sa: "Är det du, din öronmanetsjävul? Ska ni inte ta och lämna mig i fred nu?"

Han sa: "Hur kunde du höra det? Jävlar var skarp du är. Fan." Han vände sig bort från luren och ropade till sina manetpolare, det var även en krabba där: "Gubbar! Andy tog det direkt, han hörde att det var jag! Va? Vad säger ni om det, va?" Och i bakgrunden hör jag uppskattande mummel, någon säger "Han är en värdig motståndare" och någon annan blir rörd och börjar gråta plankton. Krabban knipsar med klorna och springer åt höger och vänster.

En sak får jag ge dem, öronmaneterna, som kombatanter är de gentlemän ut i fingerspetsarna. Blir det en showdown, förvånas jag inte om det valda vapnet blir tångvärja eller sjögräsflorett.