Gud hör av sig

Ja, då ringde det i telefonen, någon minut efter mitt förra inlägg.
"Ja det var Andreas här ja."
"Ja hej det var Gud här."
"Oj, ringer du? Det var länge sedan."
"Mmhmm."
"Så ... hur är läget och så då?"
"Håll käften och lyssna nu på mig. Jag har läst din blogg."
"Ah."
"Just det. Och nu vill jag att du slutar larva dig på min bekostnad."
"Vad menar du?"
"Åh, du vet inte vad jag menar? Jaha, men då ska jag friska upp ditt trähattsminne: 'Min Gud Min Gud varför har du övergett mig?' Låter det bekant eller har du bara limeskivor inpressade mellan öronen just nu?"
"Jag tycker inte det finns anledning att vara otrevlig. Du ska trots allt föregå med gott exempel."
"Det är precis vad jag gör, din pellejöns."
"Ah, du menar så.""
"Jag menar så. Förstår vi varandra?"
"Ja."
"Bra. Då lägger jag på nu."
"Okej."

Men när Gud lägger på så gör inte jag det, och när han lyfter på luren för att ringa till Ican och kolla om de har mjölk inne till kaffet så är jag kvar. "Hallå ja?" ropar Gud. "Hallå? Fasen, telefonen verkar paj. Hallå? Det var då själva ..."
Jag fnissar i luren.
"Hallå!" ropar han igen. "Är det nån där? Lisbeth, det är något fel på luren igen, jag får ingen ton."
Jag kan nästan inte hålla mig.
"Hallå? Jamen ... är det nån där eller? Åh vad trött jag blir, denna sabla IP-telefoni, så värdelöst. Nu får jag ringa teknikern igen." Så hör jag hur han tar sig för pannan. "Nej, det går ju inte, för telefonen funkar ju inte. Jamen vad fint då. När jag får ordning på det här, då är det några som kommer dra åt helvete lite snabbare än några andra, om man säger så."
Där lägger jag på. Det där sista kändes inte roligt, Gud blir så jävla otrevlig när han blir på dåligt humör.