Symposiet och spöket

Skrivarsymposiet, lördag natt. Faktum är att jag och Christian har fått ur oss några sidor trots allt. Jag har kommit på en ny inledning till min nästa bok som blev så bra så jag var tvungen att köra på den i stället, vilket dessvärre saboterar all min planerade dramaturgi. Och Christian närmar sig epilogen på sitt verk.

Nu är klockan sent. Nästan tre. Vi har sett the Big Lebowski och druckit en större mängd whiskey. Nu jävlar är det dags för högläsning.

Jag tänker att jag ska testa min nya inledning på publik, så jag drar fram papper och kurar upp mig i soffan. Nästan inga ljus är tända. Utanför är det mörkt, så när som på en ljusare nyans av blått mot horisonten, som antyder att solen är i närheten men inte riktigt här för ögonblicket. Christian sätter sig i fåtöljen och är redo för att lyssna.

Jag drar igång. Det är otäckt. En obehaglig inledning. Krypande. Som små myror under huden.

Efter cirka tre sidor, när det börjar bli riktigt läbbigt

SÅ GÅR TEVEN OCH RADION PÅ BARA SÅ DÄR, PÅ FULL VOLYM, PANG BOM

Vi fattar ingenting. Radion spelar musik vi inte har hört. Teven visar en trailer för en död kvinna som har spolats upp på stranden.
"Slog du på teven nu?" frågar jag.
"Nej", svarar Christian.
"Men den gick ju just på av sig själv?"
"Ja."
"Men ... jaha? Kanske fjärrkontrollen fick ett spel?"
"Men radion gick ju också på."
"Ja ..."
"Vad konstigt."
"Mycket konstigt."

Jag tittar på mina sidor. Det är ungefär lika mycket kvar. Jag läser vidare, medan molnen sveper över månen.