Bloggfredagen möter Jan Andreas Linnéa Roman

Under bloggveckan får man ofta besök från när och fjärran, och i synnerhet då på fredagar när en del lever i villfarelsen att man är mer benägen att vilja umgås för att man är slutkörd efter en hel veckas dumheter.

Vi fick oväntade gäster från en annan tid. De hade fått barn, en liten flicka på bara några månader, och de var på genomresa. Jag kom hem sent från jobbet och det hade redan ätits middag och kalasats på vattenmelon när jag kom hem.

"Hej hej", sa jag och kramade alla som skulle kramas. "Vilken söt liten unge."
"Tack", sa mamman. "Vi är väldigt stolta."
"Homen", sa pappan.
"Vad heter hon?" frågade jag.
"Linnéa."

Jag rynkar pannan. Byter tempus. Mungiporna kröks. Utanför blir det mulet. En granne börjar gråta. Hundarna ylar.
"Vad sa du?"
De ser osäkert på varandra. Hanna lutar ansiktet i handen och suckar.
"Linnéa", säger mamman igen.
"Nu förstår jag inte."
"Hehe ... va?"
"Hon skulle väl heta Andreas?"
"Öh ..."
"Jan Andreas Roman. Så var det ju bestämt."
"Jag har inget minne att vi ens pratat om ..."
"Älskling", säger jag och vänder mig till Hanna. "Våra gäster ska visst dra åt helvete nu. Dom har lite bråttom med att vara dumma i huvudet och måste snabbt hem till Idiotsund igen. Puckotåget går vilken minut som helst."
"Men ... vad konstigt det blev nu ..."
"Jag tycker din unge är lite konstig. Framför allt har hon ett konstigt namn. Men det klart, har man vattenskalleföräldrar så är väl inget annat att vänta."
"Men ... vad ..."
"Jag tog det för helvete för givet att ni skulle döpa er dotter till Jan Andreas Roman. Jag blir så jävla ... nej, inte förbannad. Nej, inte det. Utan besviken. Besviken. Det är vad jag blir. Se vad ni har gjort med mig. Se vad ni har reducerat mig till!"
Jag tar fram en kniv och skär mig i armen. "Se här! Det var förstås detta ni ville? Det var det här ni ville uppnå?"
"Vi ska nog gå nu."
Nu gråter jag. "Lämna Jan Andreas här. Jag ska ta hand om honom. Hos er är han dömd. Men hos mig kan han få ett gott liv. Ge honom detta. Se förbi er enfald för en enda gångs jävla skull."
"Henne. Det är en flicka. Henne. Hon heter Linnéa."
"HONOM! JAN ANDREAS ROMAN! EN HAN! EN HANE! EN HÄRFÖRARE! EN TITAN! EN GRAVITATIONSPUNKT DÄR ALLT ANNAT BLOTT ÄR EN OMLOPPSBANA KRING DENNES PONDUS!"
"Hej då."
"Ja skynda er nu, lallarlinjen väntar inte på någon och leder er direkt till Pannbensberga. Seså, skynda. Ah, lämna kvar vinet, va? Och lite melon. Vad gott. Och godis, åh vad härligt. Ja hej då Jan Andreas Roman med sina svettiga föräldrar, hej då."