Det som döljer sig i grovsaltet

Emellanåt hamnar jag i konstiga sociala situationer, som den på cocktailpartyt. Men även middagsbjudningar kan bli underliga.

Så jag var på en fin middag då. Det var kostym, slips, inneskor och hela kalaset. Jag hade till och med väst på mig och det var tur det. Kanske hade middagen gått åt skogen om jag inte burit väst. Kanske satt värdparet och svettades i soffan innan, höll varandra i handen och blundade hårt.
"Har Andy väst på sig i dag tror du?"
"Inte vet jag. Vad tror du?"
"Hur fan ska jag veta det?"
"Ryt inte!"
"Förlåt. Älskling, vi grejar detta. Vi tar oss igenom det tillsammans."
"Ja. Hoppas bara Andy har väst."
"Ja. Hoppas."

Ja, men det hade jag ju, så den biten ordnade sig. Middagen serverades, vi åt och skojade och på bordet fanns även grovsalt. Stora saltkorn, rejäla grejer. Vi snackar havets diamant här.
En av gästerna hade livlig fantasi och sa: "Titta, grovsaltskornen ligger så festligt, jag kan föreställa mig formen av en banan i er saltskål."
"Ja jisses!" sa värden. "Och jag, jag ser en ... en apa!"
Alla skrattade, vad galet. "Och jag", sa en tjej, "jag ser en CD-spelare!"
"Så fiffigt!" ropade en annan. "Men jag då! Jag då! Jag ser ... jag ser... ETT HUS!"
"En barnvagn!"
"En ränteamortering!"
Nej vad tokigt! Hur toppa detta? Hur gå vidare? Hade vi redan nått vägs ände?

Jag lutade mig fram, granskade saltet noga och sa:
"Jag ser ett rövhål. Det är ett stort rövål. Vidgat. Med plats för häst och vagn. Då talar jag inte om bondens handelsvagn, utan om kungens ekipage. I detta rövhål kan pager, tjänare, ryttare och soldater rida in. Sannerligen, denna saltskål är en rövhålsportal till en annan värld, en annan tid, där vi alla kan sugas in och vara de som vi alltid egentligen velat vara."
Jag klappade händerna i takt, för att imitera ljuden av flera hästar som red framåt i rask takt, in i denna mörkrets anal.

Efter det så var det konstig stämning resten av kvällen.