Hunden slår till

Och så efter ett tag så flög schäfern upp från golvet och bet mig i ansiktet.
Han hängde kvar, jag såg ingenting, allt var svart. När jag ruskade på huvudet så flög han åt vänster och höger, han åkte in i väggen och i stolen men han släppte inte taget. Hans tänder trängde genom mina kinder och blodet rann.
"Ursäkta mig damen, jag vet att du tycker jag är dum i huvudet som säger det här, men kan du inte hålla din hund borta hos dig?"
"Hahaha, Lucifer leker ju bara ser du vill. Han gillar dig."
Lucifer vrålade och slet, hårtestar flög åt alla håll. Jag kände hur jag blev matt av blodförlusten.
"Men det finns ... kanske de ... som ändå vill ... att du ska ha hunden ... kopplad."
"Dom kan brinna i helvetet", sa damen. "Lucifer! Duktig ponke, duktig ponke! Vill mammas lilla älskling ha en kattunge när vi kommer hem?"
Lucifer ylade mot månen, så glad blev han av tanken på att få en kattunge. Sedan slog han käftarna omkring mitt ansikte igen.

Under resten av tågresan så satt jag med hans gap runt mitt huvud. Ibland försökte jag vände mig om, då följde han med i rörelsen. Han hängde fritt i luften och viftade på svansen. Ibland så gnydde han. Jag försökte läsa tidningen men såg inget för jag stirrade ju ner i svalget på hunden. Det gjorde ganska ont. Damen tyckte det var roligt och ibland så frågade hon paret bredvid om hon fick låna deras son ett tag. Det fick hon inte. Till slut så svimmade Lucifer av utmattning, hans käftar vad vidöppna och fulla av hud och kött. Även i sömnen så högg han efter allt som rörde sig.