Gud ringer till förlaget

Det ringer i det finfina bokförlaget Natur & Kulturs telefon.
"Natur & Kultur, Petra König."
"Hallå, det var Gud här."
"Öh, jaha?"
"Är det ni som ger ut När änglar dör?"
"Va?"
"Förlåt mig. Jag uttrycker mig oklart. Är det ni som ger ut puckopannbenets Andreas Romans hög med dynga?"
"Alltså -"
"Jag ser här att boken snart är slut på lager och mogen för omtryckning."
"Du, det kan jag faktiskt inte kommentera."
"Kanon. Då säger vi så."
"Säger vad?"
"Att ni bränner smörjan och inte ger ut fler."
"Vem fan är du?"
"Vad i hel ... du, jag är GUD. Iavhé. Jehova. Allah. El Grande. Slutbossen. the Man. Och DU ska göra som jag säger."
"Jag har faktiskt väldigt mycket att göra, faktum är att jag har ett manus här av Andreas Roman och det är riktigt bra grejer. Jag fingrar lite på det här nu. Mmm, ojojoj, fullt av blod, kätteri och fasa. Jag kan knappt vänta. Så om du inte ville något mer, så lägger jag på nu."
"Nej! Våga inte lägga på! Jag ska drabba ert förlag med gräshoppor, jag ska göra vattnet i era kranar till blod, jag ska fylla er lunchmat med maskar, jag ska dräpa era debutanter och förmörka era kontorslokaler!"
"Ha! Du jobbar uppenbarligen inte i litteraturindustrin."
"Men ... alltså ... jag blir så ..."
"Ja hej på dig."
Klick.