Jobbludd

Jag kommer till jobbet och är förvirrad över att mitt navelludd har börjat prata med mig. När jag sätter mig vid mitt bord så kommer chefen fram. "Kan jag få prata med dig, Andreas?"
"Javisst."

Vi går in i hans rum. "Jag har fått ett samtal från polisen."
"Jaha?"
"Du har tydligen varit elak mot ditt navelludd."
"Öh ..."
"Ja, luddet har anmält dig för hemfridsbrott. Psykisk misshandel, sådana saker."
"Va?"
"Du verkar visst vara en riktig typ, du. Dumma dig mot ditt navelludd så där."
"Jag förstår inte ..."
"Lyssna nu." Chefen lutar sig fram, han tappar nästan fattningen och blir vattnig i ögonen. "Ditt ludd i naveln är något fint. Varje ludd är unikt. Ditt ludd är inte mitt ludd. Mitt ludd är inte hennes ludd. Och hennes ludd är inte hans ludd. Förstår du?"
"Nej."
Han greppar mina axlar och skakar om mig. "Du ska vårda det du har, Andreas. Ta hand om det. Sköta om det. Är du under hård press? Är det för mycket för dig på jobbet?"
"Nej."
"Du sliter hårt, pojken min. Du gör tevespel och du skriver böcker. Du bloggar. Du kanske ska ta en paus."
"Men jag vill inte -"
"Vet du." Han skiner upp. "Nu har jag grejen för dig. Nu ska du få se. Jag har var du behöver."