Barnets far, den djäfvulen

Haha, såklart. Hanna är far till mitt barn som jag nu bär. Jag sitter vid frukostbordet och stryker ömt handen över magen och tittar på henne med projicerad skuld.
"Det här är vårt kärleksbarn!" ropar jag åt henne över bordet. "Du måste ta ansvar för det också."
"Sluta nu, Andreas", säger Hanna och dricker sitt te över tidningen, utan att se på mig.
Men jag blir förtvivlad. "Är det så du ska säga till lille Sune-Lars när han kommer skrikande till världen? 'Sluta nu, Sverre-Henrik. Vad du låter.'"
Hanna suckar och tittar på mig. "Du har typ 37,7 grader. Det är inte ens feber. Varför ska du alltid hålla på så här?"
Men jag rusar gråtande därifrån och skriker över axeln: "Åk och köp tio kilo päronglass och massa ost, om du älskar mig!"