Elefantninjan
Fest. Jag sitter bredvid en elefant som påstår att han är ninja,
Jag tittar på denna enorma elefant, som med sin snabel råkar riva ner en kristallkrona och som med sina jättelika ben välter matbordet upp och ner, som förläget ber om ursäkt och sedan återvänder till diskussionen med intresserad blick.
"Ninja?" säger jag.
"Javisst. Zang! bang! shazosabam! Bara så där. Tjong, kaststjärna rätt mellan ögonen, pao! Haha. Såg du? Nä! Tänkte väl det, så fort går det när ninjan smyger om natten." Han kisar med blicken, ser hemlighetsfull ut.
"Öh, okej. Men du är ju en elefant."
Han rättar till partyhatten på huvudet. "Ja?"
"Ja men alltså. Du är ju en elefant."
"Ja, jag vet det. Vad är det du försöker säga?" Han gör en gest och river ner ett vitrinskåp från gipsväggen.
"En elefant kan ju inte vara ninja."
"Och vad fan vet du om det? Är du ninja själv eller?"
"Nej, förstås inte, men -"
"Eller du kanske är elefant?"
"Nej, jag är inte en elefant. Men alltså, en ninja kanske -"
"Okej, okej, förlåt att jag avbryter, men det låter som om du inte vet vad du snackar om då, okej? Du är inte ninja. Du är inte elefant. Men tydligen vet du jävligt mycket om saken ändå."
"Nej, förlåt, jag menade inte så. Du är säkert jättefin för att vara elefant, det är inte det -"
"Åh, jaha, nu kör vi den också ja. Nu kallar du mig tjock. Du är inte så jävla smal själv, din fettpelle."
"Men alltså -"
Han gör en grimas och härmar mig. "Du är ju elefant, du är ju elefant. Jag är författare så jag vet att elefanter inte kan vara ninjor, jag vet visst allt. Dum i huvudet är jag också, det kanske jag glömde säga. Atatatatatatata."
"Jaja. Du är säkert en jättebra ninja."
Elefanten lutar sig närmare och knockar vitvarorna ut genom fönstret i farten. "Jag är the best goddam ninja härifrån till Mount Fuji, okej?"
"Okej."
"RESPEKT!" skriker han och gör lite moves med sina stora elefantarmar, "haaa ... shaBANG!", dunkar genom hela väggen in till grannen och faller framlänges med sin lilla elefantsvans som en propeller genom huskroppen.
14 kommentarer:
Hej bästa Roman (jag vet bara en).
Jag sprang på "När änglar dör" i Thailand för fyra år sedan och den räddade livet på mig. Tack för det. Tack för att du skrev en bra bok. Hade den varit dålig hade jag lagt ifrån mig den och då hade jag åkt till Ko Phi Phi och med största sannolikhet omkommit tillsammans med de två finnar som jag reste med då. Så tack för det. Efter fyra år har jag äntligen lagt litteraturlistan åt sidan för att plöja igenom resten av dina böcker. Det ser jag mycket fram emot.
Jag hittade din hemsida och därigenom hittade jag denna blog. Jag tycker verkligen inte om bloggar. Jag tycker att det är en lika idiotisk uppfinning som mumien. Ja menar, vem fan uppfann den? Man springer ifrån den, man kan tända eld på den.. va fan? ...
Hur som, din är tyvärr inget undantag, jag får inte ut någonting av att läsa den, men jag tänker ändå att jag borde...
Jag gillar ditt sätt att skriva, du verkar som en sympatisk och trevlig person, och jag får känslan av det är författaren Andreas Roman som skriver bloggen och inte 'jag samlar också på frimärken'-Andreas som bloggar, om du förstår vad jag menar. Så varför innehåller den inte saker kring ditt arbete? - Det som faktiskt gör att jag söker mig till din hemsida och blogg. Och då menar jag något som innehåller mer än 'så här ser jag ut när det inte går bra'... Varför går det inte bra? Vad är dina tankar kring redigeringen? Hur lägger du upp ditt arbete? Skriv om sådant istället för om långa inlägg om ninjaelefanter. Du skriver att du gillar Dexter, varför? Varför skriver du inte om den otroligt välarbetade karaktären Dexter och varför du gillar manuset?
Jag gillar som sagt det du skriver (inte bloggen, än) och jag vill veta mer om hur du tänker kring arbete, vad som inspirerar och annat som är Andreas 'Författaren' Roman-relaterat.
Du kanske får ut jättemycket av att skriva om nijaelefanter och citrusträd, men tänk på dina läsare också. Varför bloggar du från första början?
sorry, glömde förklara att det var TSUNAMIN jag hade omkommit i om det inte hade varit för 'När änglar dör'..
Tack för att du räddade mitt liv, jag försöker att återgälda tjänsten genom att försöka rädda din blogg. No offence.
Min tanke är att om man vill hålla den kreativa ångan uppe behöver man skriva massor av olika saker på massor av olika sätt... jag får en känsla av att bloggen är en skrivlekplats där hr Roman kan experimentera med korvar, ninjaelefanter och Henning Mankells kalufs utan att behöva vara 100% författarseriös hela tiden. Men det är ju bara min uppfattning, förstås.
Själv är jag glatt förtjust i alla mystiska krumsprång. Och glad att du läste "När änglar dör" förstås. En lätt morbid boktitel i det sammanhanget.
jag älskar den här bloggen för att andreas skriver så roligt men för att det blir allvarligt ibland. det känns som om det finns så mycket lager och djup i bloggen då.
jag vill inte att andreas ska ändra på den här bloggen, det finns ingen annan som liknar den och jag vill inte förlora den.
men linus har ändå skrivit en av dom finaste kommentarerna jag läst och jag tycker han ska få tycka som han tycker, alla kan inte gilla allt.
Linus har levlat upp kommentarerna kan man kanske säga?
Det har varit mycket liv i kommenterna på sista tiden, först fick andy försvara sig för varför hans bok var med bland de som stämt en fildelare och nu detta. jag tycker den här bloggen är en av dom bästa men jag skulle vilja ha mer bilder. linus kommentar var bra och jag tror vi alla väntar på vad andy ska svara nu.
vilken historia. jag håller med anonym, linus levlade upp kommentarerna nu.
ja, och under varje mystiskt,cyniskt eller humoristiskt krumsprångs-lager finns ett till och ett till...
jag blir alltid lätt yr och associations-fanatisk när jag läser i din blog... det är inspirerande... men jag lägger nog in mer betydelser i krumsprången än vad du egentligen menat... antar jag... men det spelar ingen roll för det är själva språket och kullerbyttorna som gör mig så där yr och upprymd...
på nåt sätt så levlar man själv lite varje gång... för du, Andreas lämnar så mycket åt oss läsare att spinna vidare på i vår egen fantasi... finns alltid nåt att "analysera"... (även om det kanske inte var meningne) din blog får mig att slå knut på mina egna synapser... och det är otroligt underhållande...
MEN!! du har verkligen lämnat många "loose ends" sen jag började läsa här...
hur går det med graviditeten?
är nyponsoppan klar?
har torgny smakat på den?
har ekströms gått i konkurs?
vart tog pipan vägen?
har osten tagit över hela kylskåpet, lägenheten?
jag har huvet fullt nu med rörliga bilder som kommit till av dina språkpenslar och ja, de lever ju sitt eget liv där... olika scenarion utspelar sig...
och krockar med både verklighet och alla andra in-puts och ibland tänker jag att det vore lugnare om nån av historierna fick ett avslut och att den författare som målat med orden så kraftfullt är den ende som kan göra det... antar jag
Jag tycker att det du skriver i bloggen är fantastiskt roligt, underhållande och inspirerande. Jag hade inte läst en enda bok som du hade skrivit innan jag hittade hit, så det kanske bidrar till min åsikt om att jag inte vill att du ändrar ditt sätt att skriva här överhuvudtaget, förutom om det nu inte skulle göra dig lyckligare, självfallet.
Tänkte bara att det kunde vara skönt att veta att jag anser dig bortom allt behov av räddning.
(funderade på om jag skulle skriva att du redan var "bortom all räddning"... men jag har svårt att hitta rätt sätt att formulera ironi i skrift, så jag fick ta det säkra före det osäkra)
Tack i alla fall för all kaviar och ost, med mera!
Linus,
Tack för dina ord. Jag är omtumlad av den effekt min bok har haft på dig. Det finns inget som kan beskriva den känsla jag får, när jag tänker på att mina ord kan ha hållit dig kvar en stund och sålunda undvikit en katastrof.
Bloggen syfte och innehåll följer en mer genomtänkt agenda än man kan tro. Din omtanke är uppskattad men var inte orolig för läsarna - de finns, de blir fler och de återkommer. Bloggen är inte för alla utan bara för de som trivs i dess sällskap.
Men jag ska beakta dina förslag och nedslaget som din upplevelse förmedlar. När rösten kommer från en sådan speciell händelse, måste jag stanna upp och lyssna en stund. Vem vet vart det kan leda mig?
Hälsar,
Andreas
Håller med alla föregående talare (okej, skrivare) - jättefin kommentar Linus!
Däremot så tycker jag så här. Det finns tusenmiljoner bloggar som analyserar varför saker är bra eller dåliga och varför man tycker si eller så och hur man tänker och arbetar.
*gäääääääsp*
Tack och lov är det inte så här!
För det är inte för de utvecklande förklaringarna som jag seglar in här. Det är exakt tvärtom. Det är för mystiken, för leken och för friheten i att saker plötsligt bara är - utan överflödiga, lustmördande förklaringar.
Det här är helt enkelt min bästa och mest inspirerande lekplats för hjärnan.
Men det är ju bara vad jag tycker. Och jag gillar verkligen make-overn, Andy! Snyggt - jag är redan grymt avundsjuk och då hann jag bara titta på härligheten i ungefär 5 sekunder innan jag gick in på det här inlägget. Ska glo avundsjukt en stund till nu ...
Jag tyckte också det var fint skrivet av Linus, men jag tycker samtidigt att inläggen om t.ex. elefantninjan var mycket roligt. Så en mix kanske? Av elefantninjor, fikor med människor som inte kan tala rent och kanske lite tips o trix? Äsch - jag var faktiskt nöjd innan. Skriv bara.
Post a Comment