Grattis på födelsedagen

I dag är det min födelsedag. Jag fyller trettiofyra år. Inte illa, eller hur?

Och i dag stänger jag ner Att Levla.

Den här gången är det på riktigt. Jag har fler historier att ge, men inte i det här forumet. Åtminstone inte just nu.

Under tiden med Att Levla har jag fått många varma brev och kommentarer. Jag har träffat några av er i verkligheten och pratat med er, lyssnat när ni delat med er av upplevelser. Alla sådana möten, elektroniska eller verkliga, är vad som gör skrivandet värdefullt. Ni gör det värt besväret. Att Levla existerade för att ni fanns.

Att bloggen muterade till en plats för vansinniga historier, var något som skedde av era reaktioner. Det var som om jag plötsligt hörde era skratt och rop, och plötsligt märkte jag att det fanns en lust hos er att läsa om det oväntade och bisarra förankrat i en vardag som alla kände igen. Att ta i med kraft kring det odramatiska, att blåsa liv i något oanimerat - det var grepp som bar förvånansvärt väl.

Men nu är det slut.

Att Levla stannar kvar som ett bibliotek över allt som skrevs här. Det finns mycket bra som inte ska gå förlorat.

Jag kommer att starta en ny blogg så småningom. Den kommer att vara annorlunda från Att Levla, men ni kommer att känna igen er. Ni som trivdes här, kommer trivas där.

För den som ändå vill ha en fortsatt daglig dos av mina ord, finns jag på Facebook och Twitter. Ni är alla välkomna dit. Och förstås så är det där nyheten om den nya bloggen kommer spridas först.

Ja, och så böckerna såklart. Men det vet ni ju redan.

Tack för den här tiden.

Ta hand om er,
Hälsar,
Andreas

Frukosten är över

En stund senare är frukosten över och jag och Navid går längs med vattnet nere vid Klippan. En ljummen vind drar in från havet och en ensam mås kryssar över bron.

"Det hade du inte räknat med, va, Naviden? Att det skulle bli en sådan sjuhelvetes frukost."
"Nej, det hade jag inte räknat med."
"Visste du att president Obama skulle dyka upp?"
"Nej, det var ganska otippat."
"Säkert?"
"Äsch, med dig kan man ju aldrig veta. Helt otippat var det kanske inte."
"Eller hur?"
"Eller hur."
"Nästa gång bjubbar jag."
"Fan på tiden."

Obama talar till frukosten

Och Obama säger, medan folket lyssnar och vinden susar i träden, han vänder sig till alla, han talar starkt men ändå ödmjukt:

"Jag ser här en frukost framför mig. Det är en fin frukost. Och jag frågar er, alla som är här - vad är en frukost för er? Är det bara bröd som ni bryter eller är det något ni delar med en bror, en syster, en vän? Och låt mig säga dig det här, Michelle, att denna smoothie, detta glas juice och denna kopp kaffe, det är min frukost och det är din frukost. Det är vår frukost, den frukost vi formar tillsammans, som vi har förtjänat och som vi ska fortsätta förtjäna, som vi aldrig får ta för givet. Och det är nymalda bönor köpta på daMatteo, och jag känner det när jag rör vid dem med mina egna fingrar. Kanske är de sålda av den mörkhåriga kvinnan med de bruna ögonen. Men juicen, den är pressad från flera apelsiner av ypperlig kvalitet, kanske köpta på Coop eller Ica från morgonleveransen. Och smoothien, Michelle, smoothien - den har den balans mellan frukt och yogurth som behövs för att du ska kunna kalla den en smoothie. Den kunde varit lösare, den kunde varit full av klumpar. Men det är en smoothie gjord med den plikt och det ansvar man kan hoppas bygger detta land, och därför säger jag dig Michelle, att detta är en fin smoothie."

Sedan går han in och köper kaffe och åker därifrån.

Navidfrukost ur styr!

Ni trodde att det slutade där? Va? Det trodde ni, va? Ni önskar kanske. Men detta är ännu icke över.

Spolingen vid kassan knackar nervöst in beloppet. Hans fingrar darrar. Men jag höjer handen, jag talar: "Nej nej. Jag är inte färdig än!"
En flicka skriker. Navid ler, blir förskräckt, skrattar, är nära att gråta. "Andy", säger han. "Är du säker?"
"Jag är säker. Detta ska bli en frukost utan dess like. Och det vet du."
"Jag vet", mumlar han. "Jag vet. Käreminskapare, jag vet."
Jag lutar mig fram. Spolingen bakom kassan klarar inte pressen, skriker högt och kastar sig ut genom fönstret. Flickan tar över. Rak i rygg, med fast blick, så möter hon mig.
"Ja?"
"Jag vill ha", säger jag, "en SLÄT KOPP KAFFE! UTAN MJÖLK!"
Tårarna rinner nerför Navids kinder. Folk i kön häpnar, stönar, flämtar. Jag lägger mina händer på min väns axlar och jag säger: "Navid, min vän. Detta är en titanernas frukost. Den ska ätas på toppen av Olympos. Den ska tolkas av skalder och poeter i många tusen år."
"Jag vet", säger han. "Jag vet ... men jag trodde ändå inte ... jag vågade inte hoppas ..."
Alla jublar, kassan bankas ut, solen kliver upp och strålar över det gröna Majorna, vi går skrattande ut ur café med frukostbrickan i hand, spontana dansnummer bryter ut till tonerna av funkgitarr och kanske lite waowaopedal på den, men då -
- då kommer president Obama tågande!

CLIFFHANGER

Frukosten med Navid fortsätter

Navid bjubbar på frukost. Jag har beställt en smoothie. Alla är andlösa. Men det slutar inte där!

"Hördu gosse", säger jag och lutar mig fram mot spolingen bakom kassan. "Nu är det frukostkalas, ser du."
"Jag ... jag förstår."
"Detta ska bli en frukost utan dess like."
"Javisst."
Navid svettas. Jag ser mig om, kisar med blicken och säger: "Ge mig ett glas färsk apelsinjuice! Pressad direkt från frukten! Snåla inte med köttet! Och var inte rädd för att skalrester följer med!"
Hans läppar darrar, han vet inte vad han ska säga, men flickan bredvid rycker in, hämtar upp och säger det enda rätta, det enda självklara: "Ska det vara en stor, mellan eller liten juice?"
Ingen säger något. Man kan höra knappnålen falla. Navid är nära att tala, men han tiger.
Jag svarar:
"En stor juice. Tack."
Navid vinglar till och får greppa efter en stol för att inte falla. Han baddar pannan med en våtservett, så ymnigt rinner svetten. "Herregud", säger han. "Det här kommer bli tidernas frukost. Jag säger bara det, detta kommer bli tidernas frukost."

Frukost med Navid

För några dagar sedan bjöd min gode vän Navid mig på frukost. Navid är inte bara en riktigt skön kompis, han driver också en av Sveriges smartaste och inspirerande rörelser. Men det vet ni ju redan.

Jaja, hur som helst, detta skulle bli ett frukostkalas utan dess like. Vi stod i kön och han sa: "Jag bjuder, gosse."
"Harrejävlar Naviden."
"Javisst."
Vi kom fram till kassan. Jag sa: "Ge mig en smoothie."
"Men gud", sa mannen bakom kassan.
"Herre min skapare", sa Navid.
"Jag vet", sa jag. "Men det stoppar inte där!"
Och hela kön drog efter andan.

Avskedsfesten

Alla vi som jobbade tillsammans på Grins kontor i Göteborg, har nu tagit avsked. Vi har varit på en sista fest tillsammans där vi drack och skrattade som om ingenting hade hänt.

Men till slut var det dags att säga hej då och vi går nu alla åt olika håll. Under mina år i spelindustrin har jag aldrig vistats i ett sammanhang där alla varit så känslomässigt förknippade med varandra.

Det var mycket som inte sas vid vårt avsked. Bekännelser, hemligheter, begär och önskningar som nu förmodligen inte kommer bli hörda. All den tid vi trodde vi hade till att bygga upp relationer och stordåd, är slut.

Allt detta låter förstås sentimentalt. Det var bara ett jobb, som många andra. Men det spelar ingen roll. För oss som var där, är förlusten på riktigt.

Hej då Grin

Min tid som Creative Director hos Grin är nu slut. Jag drar vidare mot nya fronter och jag önskar de som är kvar, all lycka och välgång. Jag hann med ett och ett halvt spel. Terminator: Salvation, samt ett som jag icke kan nämna vid namn än.

Trots betygen som Terminator har fått, är jag stolt över vad vi byggde. Jag går ut med det här och nu att endast ett fåtal team över hela världen hade kunnat få ihop ett spel med de förutsättningar vi hade. Insatsen var av herkulesmått, vilket tyvärr inte är något som gör att upplevelsen för den betalande konsumenten blir mer positiv.

Men varje betraktare har sitt perspektiv, och hade ni varit med oss under hösten och vintern när vi arbetade på Terminator, då hade ni klappat oss på axeln och sagt: Håll ut.
Kanske hade ni rentav kramat oss.
Det hade vi behövt i så fall.

Andra förslag på tysk Mörkrädd

Innan Mörkrädd skulle släppas i Tyskland, bjöd förlaget ner mig för att prata titel. De hade hört att mina kunskaper i tyska var die ScheiBe (da shit på svenska, eller bajset enligt Systrarna Skynet) och de kände att de ville ha min tyska input.

Jag står inför en handfull tyska förläggare och redaktörer. "Kul att ni bjöd hit mig, men jag förstår, ni grejar ju inte detta utan mig. Vi börjar med att brainstorma namn."
Tyskarna nickar ivrigt och ler mot varandra medan bratwürsten skickas runt tallenbaumen.
"Jag föreslår JawohlenNacht."
Tyskarna tittar på mig osäkert. Någon slutar äta på sin schnitzel.
"Okej. Det är brainstorm, inga idéer är dåliga. Vi tar fram fler. Vad sägs om SchweineschleisselNacht?”
De kollar på varandra. Ingen verkar gilla det heller. Någon tittar på sin Saurkrat för att undvika ögonkontakt med mig.
"Jag hör er, vänner. Vi kör vidare. GeburtstagNacht? TallenbaumsNacht? Nein und neunzig Luftballong-nacht?"
Nu blir det jättetyst. Någon hostar. En annan gråter.
"Jugendnacht? Die Klausnacht? RammsteinNacht?"
Varpå en av förläggarna, förmodligen StorTysken, lutar sig fram, pekar på mig och säger till alla andra: "Vem fan signade den här jävla idioten?"

Strax därefter åkte jag hem igen.

Optiker Andy

Jag är ute och jazzar på stan, gör pistolen till folk jag känner, drar lite sköna dansmoves kring en lyktstolpe, flirtar med damerna. Men plötsligt dänger mina nonchalant hängande solglasögon in i en skylt och glasen åker ur bågarna.

KATASTROF!

Eller?

Folket håller andan. Tystnaden är kompakt. Alla har handen för munnen. Men jag böjer mig ner, plockar upp glasen, fixar till bågarna, trycker till försiktigt och lyckas montera tillbaka glasen perfekt på sin plats.

Och då plötsligt inser jag: Det är ju jag som är optikerAndy!

Alla jublar, musiken drar igång, det blir dansnummer, lite som i Fame eller Mamma Mia fast alla är klädda i optikerdräkter och har optikerglasögon och man jonglerar med optikerutrustning och byter linser och gör syntester och skriver ut recept och gör glasögonkampanjer och testar bågar, allt till riktigt skön musik som slutar med att jag åker upp bland molnen med mina nylagade shades.

Det ni.

Tips till polisen

Systembolaget. En rejäl skylt uppmanar mig att tipsa polisen om jag vet någon som kränger sprit till minderåriga.

Väl hemma gör jag mig bekväm i fåtöljen, lyfter luren och slår numret till farbror polis.
"Ja hallå det var polisen här ja."
"Ja hej. Andreas här."
"Ja hej hej."
"Du, jag tänkte bara tipsa dig om att jag gärna och ofta kränger sprit till minderåriga."
"Va?"
"Javisst! Jag såg skylten på Systembolaget. Ni söker tips, det förstår jag. Konsumentupplysningen är inte alltid klockren, man får använda word of mouth och gräsrotsreklam och allt det där. Och jag är inte den som är den. Om samhället behöver mig, ställer jag upp."
"Men vad -"
"Min verksamhet är öppen dygnet runt. Jag dänger iväg strårom till grannarnas fjortonåringar, jag langar stora Tysklandsflak med starköl till niornas skolavslutning, jag fixar vinet till sextonåringarna som hänger nere vid hamnen varje fredag."
"Men alltså -"
"Inte nog med det. Jag erbjuder garantier. Är de inte nöjda med grejerna, får de extra mycket nästa gång. Jag skäms inte för att säga att jag sätter leverans och kvalitet i samma rum. Mitt varumärke ska förknippas med stolthet i hantverket."
"Ja men -"
"Och jag har bara nöjda kunder, kan jag meddela. Ungarna kommer tillbaka hela tiden. Och jag tar betalt efter förmåga, ska jag säga. Om de har de sämre ställt, då behöver de inte betala så mycket. Om de är bratz, då får de betala mer. Alla vinner! Alla är glada!"
"Okej. Var bor du och vem är du?"
"Haha, farbror polisen blev sugen nu va? Men jag är ledsen gosse, du kan möjligen skicka dina barn men du själv är för gammal. Jag står på ungarnas sida, ser du. Du kan köpa ditt dricka själv och det vet du."
"Vi skickar en bil."
"Ja ni kan ju försöka. Men ni kommer inte få något, som jag sa."

Hissen har slutat gå

Nästa morgon är hissen ur funktion.

Jag ringer vaktmästaren. "Hallå ja", säger jag. "Hissen funkar inte."
"Jaså du säger det ja", säger han.
"Ja, jag drar mitt passerkort här i hissen men den rör sig inte."
"Vad lustigt."
"Eller hur? Men fixar du det, är du snäll?"
Precis då går en granne förbi, går in i hissen och drar sitt kort. Innan dörrarna glider igen så räcker hon ut tungan åt mig och hissen rör sig sedan mot våning tre!
Jag stammar, svettas, sträcker ut handen men snubblar på mina egna skosnören, faller pladask och börjar blöda i ena näsborren. I andra änden skrattar vaktmästaren. Sedan kommer alla andra boende i huset samt de från grannföreningen förbi och skrattar de också. Alla får nu åka hiss utom jag.

Ska sanningen fram så är det rätt åt mig.

Föreningsmöte och hissen

Ah, föreningsmöte. Alla som har bostadsrätt samlas i en lokal där man får ostmacka och mineralvatten. Vi ska prata städning i trapphus och balkongvård och grilla på uteplatsen. Men inget av detta är viktigare än den punkt som jag ser fram emot mest, nämligen:
* Lämpligt brukande av hissen
Jag har förberett mig noga och är glad att föreningen gett mig en arena att informera alla om vad fan som gäller när man åker hiss i det här för-bannade huset.

Ordföranden rättar till glasögonen och ser sig omkring. "Ja, så gäller det användandet av hissen då. Vi har fått in klagomål på att en av de boende har börjat tala om för andra att de inte får -"
Jag harklar mig och reser mig upp. "Tack för ordet", säger jag.
Ordföranden ser förskräckt ut. Det gör alla andra också, för den delen. Tror jag det.
"Ja", säger han, "jag hade väl tänkt att själv prata om -"
"Det behövs inte. Dra igång Powerpointen, Hanna!" Och Hanna drar igång min presentation, som skjuter via en projektor över hela föreningens ansikten. "Jag får be att ni flyttar på er", säger jag. "Annars ser man inte min presentation."
"Jaha men -"
"MEN FLYTTA PÅ SIG DÅ DA!"
De flyttar på sig. Någon gråter.

Under tre timmar visar jag sedan diagram, kartor, flödesscheman, websidor och tryckt material kring det korrekta användandet av hissen. Jag har gjort informationsfilmer, reklamkampanjer, ett soundtrack och delar sedan ut lite godis till alla som är där, övertygad och nöjd om att de nu har hajat grejen och håller käften i fortsättningen när hissen kommer på tal.

Hissen går bara till våning två

En av husets invånare är på väg upp till våning ett med hissen, när jag kommer in med matkassar och grejer. Jag springer ikapp, pressar upp dörrarna med händerna och kliver in i hissen. Han stirrar på mig. Kanske är han rädd. Det borde han vara.
"Okej", säger jag och ställer ner kassarna. "Det hela är väldigt enkelt. Från entréplan går den här hissen till våning två. Du kan få åka med om du vill, men den går inte till någon våning tre. Inte till någon fjantig våning fyra. Och den går ta mig fan inte till någon djävla våning ett. Har jag gjort mig förstådd?"
"Men ... men ... jag bor ju på våning ett."
Jag håller upp händerna och skakar på huvudet, ler nervöst. "Vänta nu. Ursäkta här ett ögonblick. Uttrycker jag mig oklart kanske?"
"Öh, nej men -"
"På vilket sätt är det mitt problem att du bor på våning ett?"
"Men ..."
"När du köpte din jävla kokvrå som du kallar lägenhet, på vilket sätt var jag inblandad eller ens informerad om ditt vattenskallebeslut?"
"Öh, alltså, jag kände väl inte dig då och ..."
"Seså. Ut ur hissen nu. Jag orkar inte med dig. Försvinn. Såså! Schas! Du kan ta trapporna, din late oxe."
Han lomar ut ur hissen. Jag trycker på våning två-knappen och skakar på huvudet. "Dessa människor", muttrar jag när dörrarna glider igen.

Hissen som till våning två gick

Vi har en hiss i huset där jag bor och jag bor på våning två. En riktigt bra våning, kanske den bästa av de bästa.

Men de andra som bor här har inte riktigt fattat grejen. I morse fick jag stoppa en förvirrad granne som var på väg upp till våning tre med hissen.

"Ursäkta mig", säger jag, "men vad gör du?"
"Jag tänkte åka upp till mig", säger han, den dåren.
Jag ler irriterat. "Eller hur? Du kan ta trapporna som alla andra."
"Alla andra?"
"Alltså. Den här hissen går till våning två. Och därifrån kan den åka ner till entréplan igen om det skulle vara så. Men den går fan ingen annanstans."
"Men ... vi har ju fler våning -"
"VÅNING 2!" skriker jag och han tappar Konsumkassen så att äggen går i bitar.

Jag är nu kastlös

Jag har sålt min Xbox360.

Som ett resultat av detta har mina vänner gjort mig kastlös. "Att du sålde din Wii, det kan vi förstå. Faktum är att vi alltid har ifrågasatt varför du köpte en. Men att du sålde din Xbox360, det är oförlåteligt."

Sålunda har jag nu hamnat på botten av samhällets sociala hierarki. Jag får bära detta hundhuvud med stolthet, ty jag ångrar ingenting.

HÖR NI DET PATRIC HENRIK MIKAEL OCH THOMAS JAG ÅNGRAR INGENTING BAJA NER ER HELA BUNTEN


"Jag må vara kastlös men jag är inte dum i huvudet. Sälja sin Xbox360 liksom. Hallå?"