Tre kritiker firar nyår

Nyårsafton.

Tre STORA litteraturkritiker sitter i varsin fåtölj i ett bibliotek. De har dragit sig undan från festligheterna och dricker whisky och röker cigarr.
"Ja den där Jahn Öjvind Lindkvist, han skriver bra han."
"Ja det gör han verkligen. En gång fick jag lägga ifrån mig boken, så bra var den. Titta, så här såg jag ut när jag gjorde det, så här, kolla grimasen."
"Du menar så obehaglig var den?"
"Nej, han menar så obehagligt realistisk var den. Alkoholism. Utanförskap. Samhällspatos. Stora saker. Som vi egentligen inte har berättat så mycket om i Sverige förut. Det känns skönt att någon tar upp det. Det har varit lite som ett outforskat ämne. Skönt att det är det Jahn Öjvinds bok handlar om. Och bara det."
"Låt Dan Rättvik Komma In, det var bok det. Förorten. Ensam mamma. Och en lärare som inte är från Sverige. Det kändes i mig i alla fall. Här kändes det. Därför fick jag lägga ifrån mig boken ibland, och jag gjorde den här grimasen när jag la ifrån mig boken, så jobbig var den."
"Jonglerandet av Halvdöda, också fina grejer. Om att bli gammal, gå vilse i livet såväl som i staden som sådan."
"Och sjukvårdskritiken! Vilken sjukvårdskritik!"
"Påminner mycket om Steffen Khan, som också är en etablerad författare i genren och som skriver sådana saker. Lindkvist och Khan är ju i princip exakt samma typ av författare, referensen är så relevant så man får svindel. Titta, nu står jag upp, kolla hur jag gungar, jag har svindel! Nej vad tokigt! Svindel, det är vad jag har och jag har det nu!"
"Just det. Han är den enda referens man rimligen kan använda, eftersom det inte finns någon annan som skriver sådant. Steffen Ding har ju skrivit bland annat den här Karin om hon som växer upp för att bli kvinna och mobbas i skolan. Första mensen. Svår relation till mamman. Passar inte in i klassen. Har gård, många grisar, kossor som blir sjuka, mjölken surnar. Sedan dör hon också, efter att de flyttat till Amerika. Såklart."
"Nej vänta nu, det finns en till, vad hette han ... Loveboat? Hans Filip Lovebat?"
"Han ja. Han är fin han. Jag har läst honom hela tiden. Jag kan allt om honom. Jag läste honom långt innan alla andra visste vem han var."
"Är han inte död?"
"Sluta nu, de trycker ju om honom, han lever fattar du väl. Jag intervjuade honom för ett halvårsedan. Eller jag tänkte göra det, men han var svår att få tag på."
"Men han, Andreas Roman, då?"
De blir alla tysta. Röker tankfullt. Sippar på sin nyårswhisky.
"Harrejävlar vad jag vill ligga med honom."
"Skoja inte gosse."
"Jag blir svettig bara av tanken."

Att bryta en relation

Jag satt på ett café och skrev, så som jag brukar göra. Vid bordet intill satt en tjej och en kille som just hade träffats, nervositeten av en tidig relation hängde i luften.
Han skrattade fånigt, hade sallad i tänderna, spillde kaffe över bordet, skakade på benen hela tiden, välte omkull en blomvas, trampade på en hunds svans, blev biten och började gråta. Tjejen såg mäkta besvärad ut men förde ändå artig konversation med honom.

Till slut orkade jag inte mer. Jag reste mig upp och sa: "Du, det här verkar inte gå något vidare. Ska vi säga att vi bryter här, du går till ditt och tjejen går till sitt och så slutar ni bara träffas? Okej?"
De satt tysta och tittade på mig.
"Är vi överens?" frågade jag.
Inget svar.
"Uttrycker jag mig oklart? Har ni frågor på detta?"
Då började han svamla men jag la en hand på hans axel. "Nej, inte du. Jag vände mig till tjejen. Har du några frågor?"
"Inga frågor", sa hon.
Han fortsatte sluddra men jag sa: "Ursäkta, du har något i tänderna. Jaha, det är visst töntsnack. Gå hem och ta bort det så kanske det ordnar sig."
Efter att han hade gått, så satt tjejen kvar en stund och drack kaffe. Hon log och tittade ut genom fönstret där tunn snö föll över torgen och folk drack varm choklad.

Korven har fyllefest

Jag kommer hem och det är ett satans liv hemma. Det ligger ölburkar på golvet och stinker rök i hela lägenheten. Chilikorven och saltkorven sover över hos korvamormor och jag har jobbat sent. Det dunkar av korvmusik. På soffan ligger en stor tysk salami i läderkalsonger och sover. I köket hänger några små tryffelkorvar och röker braja. En dunderschnitzel är inne på toan och kalvar efter att han halsat HB.

Jag sliter upp dörren till mitt sovrum och där inne ligger pepparkorven och hånglar med en spickekorv. ”Vad håller du på med?” ropar jag. ”Jag är borta i några timmar och du river ner hela lägenheten.”
Sedan rusar jag runt och slänger ut alla korvarna. ”Ut! Iväg med er! Tillbaka till charken där ni hör hemma!”
”Jävla tönt!” ropar pepparkorven. ”Fy fan vad du gör bort mig nu!” Men jag pekar på honom och säger: ”Du går och hänger upp dig i kylen. Vi får talas vid senare.”
De andra korvarna luffar ut, skamsna och arga. De tycker väl jag är en mes.

Steve Söderbelte vid julemiddagen

Vid julemiddagen så säger Steves bror så här: "Hördu brorsan, skulle du kunna tänka dig att ta in ungarna på ditt företag i några veckor över sommaren? De kanske kan jobba med QA eller något, testning eller så."
"Javisst", säger Steve samtidigt som han missar munnen med köttbullen och stoppar den i näsborren i stället. "Det går bra. Över sommaren, säger du. Perfekt. Då jobbar vi extra hårt."
"Har ni inte semester?"
Då börjar Steve gapskratta. Han skrattar så han blir röd i ansiktet, han dunkar brorsan i ryggen, tittar på de andra och pekar på honom som om hans bror var en riktigt skojare. "Ja jävlar", säger Steve och torkar tårarna. "Kan jag få lite skinka?"
"Ja hur som helst", säger brorsan, "jag tänkte det kunde vara roligt för dom att få tjäna lite egna pengar och lära sig värdet av pengar."
Steve får en hostattack, han skrattar så han gråter, han rufsar brorsan i håret, dunkar handflatan i bordet och kvävs nästan av skrattanfall. "Pengar", hostar han. "Som i lön då eller? HAHAHAHAHA! Ge mig lite bryssekål, jag dör."
"Kan vi skriva något slags avtal på det här? Så att jag vet att pojkarna har jobb i sommar då?"
Steve skrattar så han kiknar, han trillar av stolen och vrider sig krampaktigt på golvet. "Haavtal", hostar han. "Haavtal ... han sa ordet ... och så lön ... semester ..." Han slår nävarna i golvet, skrattar och skrattar, orkar till slut upp på stolen, dricker flera glas vatten och andas ut. Brorsan öppnar munnen igen men Steve sliter ut juleäpplet ur munnen på julegrisen och kör in det mellan käkarna på brorsan. "Nej nu får det räcka brorsan", säger han. "Vi måste få äta lite också. Du är hysteriskt rolig men nu pallar jag inte mer. Nu äter vi. Okej?"

Steve Söderbelte firar jul

Steve Söderbälte, stor chef på stort spelföretag, brukar fira jul med sin bror och familj. Denna jul har han med sig klappar till broderns barn, som gillar tevespel.

"Hallå ungar!" ropar Steve när han kommer hem till sin bror. Pojkarna sitter och spelar Little Big Planet på PS3, de har ett skönt flyt.
"Spelar ni Nintendodatan?" frågar Steve och gör pistolen till brorsan. Han har koll med kidsen, liksom.
Ungarna tittar på honom och spelar sedan vidare.
"Vad är det för spel, pojkar?" frågar Steves bror. Steve stönar, slår handen för pannan, blinkar till pojkarna och säger till dem: "Jag tar hand om det här killar." Sedan vänder han sig till brorsan. "Sluta löjla dig nu. Du har ju ingen koll. Jag kan snacka med kidsen, jag kan deras språk, jag jobbar ju med flashdata själv. Stick och fixa julskinkan eller något."
Brorsan lommar iväg och Steve sätter sig bland pojkarna. "Ser skoj ut", säger han om spelet. "Är det SegaSofts nya eller?"
Pojkarna blänger på varandra men spelar vidare.
"Snygg spelgrafik", säger Steve. "Ser ut som minst hundrafemtio pixlar och åttatusen färger. Fina grejer. Jag jobbar på ett spelprogram som är ännu bättre än så, förstås."
Pojkarna säger fortfarande ingenting.
"Oooh", ropar Steve när en av dem nästan stryker med. "Där tappade du nästan bonuslivet. Vet ni vad, killar? Tomten kanske har med sig spel till X-station. Det ni."
Då tittar den ene pojken på Steve och säger: "Du är så jävla töntig onkel Steve. Kan du inte bara dra åt helvete?"
Söderbelte tittar på honom. Sedan reser han sig upp, puffar lite med munnen och kör ner händerna i fickan. "Jaha ja, happ happ, jag går nog och tittar vad er pappa håller på med. Spela ni vidare på skärmdatan, jag kanske kommer senare med en egen kontroll-PC och spelar Cop med er."

Onde Andy och julklapparna

Julafton.

Onde Andy kliver ut i vardagsrummet. "Onkel Andy Onkel Andy!" ropar barnen och dansar runt honom, "när kommer julklapparna när kommer julklapparna?" Föräldrarna ler, syskonen nickar. Onde Andy är den ende som inte har barn i sällskapet.

Eldar brinner i hans ögon. "Jag kan vara jultomte", säger han.

Onde Andy tar säcken med julklappar, blinkar med ena ögat åt de vuxna som nu förstår vad som ska komma. "Snart kommer tomten", säger de till barnen som springer runt, lyckliga och sorgfria, och de vuxna blinkar tillbaka till Onde Andy.

Onde Andy tar säcken och går. Men i stället för att återvända i tomtedräkt några minuter senare, så drar han bara på sig en luva och tar bilen med säcken in till stan. Han går till leksaksbutiken och byter in nallarna och bilarna mot pengarna tillbaka. Han går till godisbutiken och reklamerar allt med förklaringen att det är råttbajs i godiset, och får pengarna tillbaka. Han lämnar in Disney-filmer, tevespel och modellbyggen.

Flera tusen kronor senare så köper han en ny julklapp till alla barnen. Ingen ska säga att Onde Andy kommer tomhänt tillbaka. Nu är det julafton, minsann.

Onde Andy tar över

Men senare under julafton, någon gång under Kalle Anka, när alla sitter och skrattar framför teven, så känner jag hur det rycker i kroppen.

Jag svettas och smiter in på toaletten. När jag ser mig själv i spegeln, så är jag blek. Men två röda pulserande punkter i pannan varslar om vad som är på väg att hända.

Det är julafton. Och Onde Andy är på väg att ta över.

Tomten far mot julen

Tomten far över himlen, med en tomtenisse fast med huvudet i Tomtens julerektum.

Tomten ropar över axeln till nissen som sitter fast i hans rektum, medan han reser över himlavalvet: "Hur har du det där bak i baken? Hahaha ja jävlar, Tomten har också humor serdu, kan du fatta det eller?"
Men han är ändå på gott humör nu och julstämningen har infunnit sig hos nissen. Han är nu glad och varm där inne i Tomtens jättelika grotta till julerektum. Han viftar på armarna och sjunger julesånger, Tomten skrattar: "Ho ho ho!", och tillsammans skrålar de Rudolf med Röda Mulen medan de reser över nattens stjärnströdda mörker, till alla väntande barn.
Nissens röst är förstås aningen dämpad, han har ju trots allt huvudet i Tomtens julerektum.

God jul.

Tomtens nissar busar vidare

Tomten ska ut och åka och nissarna har dragit ner brallorna på honom ett par gånger nu.
De tycker det är jätteroligt. Han tycker att det är sådär.

Tomten klättrar upp, nissarna fnissar och en av dem drar ner brallorna på honom igen. Han snurrar runt, får tag i nissen som drog ner byxorna på honom och ryter honom i ansiktet: "Nu får det ta mig fan räcka, jävla lallarnisse! Är det min ändalykt du vill ha? Då är det min ändalykt du ska få!" Och så stoppar han upp nissen i rektum, där det är mörkt och grovt men förstås också lite julemysigt, det är ju ändå Tomtens rektum vi talar om.

Nissen sprattlar med armar och ben, Tomten vinkar till de andra och önskar dem god jul, alla vinkar tillbaka och han reser mot himlen med månen som skrattar i bakgrunden.

Tomten ska ut och åka

På tal om Tomten. När han ska ut och åka så brukar nissarna skoja med honom. De drar honom i hans tältbyxor och han snurrar runt. "Okej. Okej. Jättekul. Ni drar ner brallorna på Tomten. Ho ho ho. Jag skrattar. Jag ser humorn i detta. Men jag har en jävla massa klappar att dela ut, okej? Renarna är bakfulla och den satans släden saknar en skena. Tycker ni att ni hjälper till nu, när ni drar ner brallorna på mig? Tycker ni det? För det tycker inte jag, nämligen."

Tomten går mot släden, han klättrar upp och då hoppar en nisse fram och drar ner brallorna på honom igen. "Okej okej. Ho ho ho. Jag bjuder på detta. För den här gången. Tomtens kalsipper syns, de är röda med vita prickar på, kanske inte tvättade i går, kanske inte i förrgår. Men de är mina kalfjonger och jag gillar dom, okej?
Tomtens ändalykt lyser som Rudolfs mule.
"Jätteskoj. Men gör ni det en gång till så jävlar, okej?"

Steve Söderbälte förhandlar med facket

Steve Söderbälte, el grande chefo på el feto spelföretago, förhandlar med facket om drägligare arbetsförhållanden.

Anna Svensson, Unionen: "Kan du tänka dig att dra ner på övertiden för dina anställda?"
Steve Söderbälte, CHEF: "Nej."
"Kan du då tänka dig att börja betala ut ersättning för övertiden?"
"Du skämtar förstås. Nej."
"Okej. Är det tänkbart att du kan uppmuntra din personal med kompledigt, kanske extra semester, sådana saker?"
"Hahaha. Nej."
"Kan du sluta be din personal jobba lördagar och söndagar?"
"När skulle dom annars jobba? Dom jobbar ju redan måndag till fredag så de dagarna är ju redan upptagna. Sålunda: Nej."
"Vad sägs om att börja betala ut lön till dina anställda?"
"Du menar i nötter och bananer då eller? Nej."
Anna suckar. "Hur tycker du att den här förhandlingen går?"
"Jag tycker att du ska sluta slösa bort min tid och fortsätta jobba på filstruktursversionen. Vi har deadline i morgon och jag förstår inte varför du är här inne och bråkar med mig när du ska vara där ute och göra klart IP-effekterna."
"Jag jobbar inte här. Jag är från facket. Från Unionen."
"Hahaha, eller hur. Jag ser ett tomt skrivbord där borta och jag ser inte att du sitter vid det. Rappa på nu, om du över huvud taget vill bli utsläppt från byggnaden."
"Det är fan värre att förhandla med dig än med Skynet."
"Jag äger Skynet. Också."

Steve Söderbelte förhandlar

Steve Söderbelte, storchef på stort spelföretag (det största i världen tycker han), har besök av facket. Anna Svensson har hört att folk på Steves företag jobbar under besvärliga omständigheter och hon vill reda ut det hela.

"Berätta", säger Steve. "Vilket spel kommer du från?"
"Jag kommer inte från något spel. Jag kommer från Unionen. Fackföreningen. Och jag vill diskutera arbetsförhållanden med dig."
Han höjer och sänker ögonbrynen och blicken blir tom. Hon fortsätter: "Du vet. Som i att jobba rimliga timmar om dagen. Få rast. Lön. Sådana grejer."
"Lön? Men dom får ju poäng?"
"Poäng?"
"Javisst. Varje månad delar jag ut datapoäng till alla som programmerar spelet. Och dom som har mest poäng, dom vinner."
"Vad vinner man då?"
"Man får stå högst upp på high score-listan på vår White Board-tavla här." Han pekar med tummen bakåt och där på väggen hänger en white board. "Men det är ju inga namn på den", säger Anna.
"Nej, det är för att ingen har gjort data så bra den här månaden. Men du, tala om för mig, är du ljudgrafiker?"
"Va?"
"Eller jobbar du hellre med att dumpa skärmar?"
"Är det sant att man får gå runt med en dumstrut på huvudet när du blir arg på den personen?"
"En datastrut menar du. Det är ju bara roligt. Man måste ha den hela tiden i en vecka annars får man inte jobba med våra hårddiskprodukter."
"Jag bryr mig inte om vad du kallar den. Men så här kan vi inte ha det. Du måste ändra dina arbetsförhållanden annars så stänger vi ner den här arbetsplatsen."
"Som en reset då eller? Eller stänger du PCWindows?" Han sträcker ut armarna och ser oförstående ut. "Jag lyssnar gärna", säger han. "Men du pratar så konstigt. Jag förstår inte vad du säger."
Anna lutar ansiktet i händerna.

Steve Söderbelte och facket

Steve Söderbelte är stort chef för stort spelföretag. Han sitter nu i sin svarta läderfåtölj och tittar ut över vattnet, begrundande nästa filhantering som han måste data.

Det knackar på dörren. "Vem i helvete?" säger Steve. Men hon har redan klivit in och hon presenterar sig. "Hejsan. Anna Svensson, Unionen."
"Jaha", säger han. "Är det ni som gör dataspelet?"
"Jag är här som representant för facket. Från Unionen, fackföreningen."
Söderbelte får något oförstående i blicken. Han verkar förvirrad. "Jobbar du med skärmgrafik då eller?"
"Nej. Alltså. Jag är ert fackombud. Jag är här för att tala med dig om arbetsrätt."
Steve rynkar pannan. "Arbetsfett?"
"Nej, rätt. Arbetsrätt."
"Vadå? Kan man ha arbetsfel? Alltså, vi gör datorfilsunderhållning här. Man spelar på en teveskärm med en gaypad. Vad vill du?"
"Jag har hört att ni jobbar övertid här utan ersättning."
"Va?"
"Varje dag. Sex timmar om dagen."
"Nu förstår jag inte."
"Även på helger."
"Menar du onsdagar då?"
Anna skakar på huvudet och tar fram en bunt papper. "Det här kommer ta tid", muttrar hon.
"Haha!" säger han. "Nu förstår jag. Du vill sälja något. Ge mig Internetprotokollet så ska jag skriva under det. Ritsch ratsch filliklart. Kaffe på den?"

Svensk film

Mycket roligare än så här blir oftast inte svensk film, faktiskt.

Journalisten i Skåne

Min journalistkamrat drog ner till Skåne för att skriva om jordbävningen. Han träffade en ortsdam på ett café som gärna ville vara med i tidningen. I bakgrunden sprang en man över Lilla Torg och ropade "Så här lät jordbävningen". Han var iklädd rosa ballerinadräkt, ropade "Ompapa ompapa ompapa ompapa", sprang i cirklar runt alla som var där, för så lät och kändes nämligen jordbävningen.

"Berätta lite om jordbävningen", säger journalisten till damen.
"Ja sat po pågatåget med min kartoffel, och sulle till lomman med spittekakan för at eda lide maud. Og då var de som so att ..."
Hon pratar vidare. Journalisten antecknar först frenetiskt men inser sedan att allt han får med är fonetiska tecken. Han vänder sig till fotografen, som bara rycker på axlarna.
"Og do sa jag: er de en gammelmylla som lauder sa, eller er de bare en liden dräng som tar traktorn till joubet."
Journalisten hänger inte med. Han lutar sig till fotografen. "Vad fan säger hon?"
"Ja jag vet inte. Jag tar bara kort och jag tror fan knappt kameran fattar, hon fastnar inte ens på plåten."
Damen fortsätter: "Jag hade min kattakatt som kraektes i sänga, pa Osterlen då, och det var val ungefär da som den gamle dansken kom från Kobenhavn med droskan."
Journalisten kastar blocket åt helvete. "Det här är ju fan ingen idé", muttrar han och går därifrån.

I bakgrunden kryper en tant på alla fyra. "Så här kändes det när jordbävningen kom", säger hon och låtsas kräkas på gatan, "jag trodde det var min katt", hon gör hulkande ljud, sedan lägger hon sig på rygg med alla fyra i vädret och jamar mot himlen, för så lät det och kändes det när jordbävningen kom.