Samsignering med Johan Theorin - 6 september, 1400

Javisst hörni.

Som om signeringen i SF-bokhandeln i Gamla Stan den 6 september - klockan fjoderton noll noll (1400 alltså) - inte redan var fantastisk i sig, så har den nu blivit helt magnifik.

Jag och Johan Theorin samsignerar nämligen. Han släpper ju sin nya Nattfåk på torsdag, och då händer det grejer.

Vi kommer att sitta där och vänta på er. Sida vid sida. Redo med pennorna. Ta emot er. Språka med er. Ta oss tid med er. Diskutera med er. Dela med oss till er.

Det blir väl trevligt, hörni?

Då ses vi där då.

Mamma ut på nätet

Nu har mamma och pappa fått bredband. Det tog ett tag, men nu surfar de med blixtens hastighet. De hoppade dessutom över en generation och tog mobilt bredband direkt. Mycket proaktivt, får man ändå säga.

Mamma googlade förstås direkt på sin son och fick upp min hemsida som första träff. Hon plockade upp luren och ringde upp mig.

"Hej det är din mor."
"Ja hej."
"Nu har vi äntligen fått bredband. Det är fantastiskt. Aftonbladet kom upp på bara två sekunder."
"Vad fint. Vad var det jag sa?"
"Mmm. Hur som helst: jag har varit inne på din sida."
"Jaha?"
"Det står: Andreas Roman Vad Fan"
"Öh, jaha?"
"Vad menar du med det?"
"Vadå?"
"Vadå Vad Fan?"
"Men så står det inte."
"Jo det gör det. Högst upp här står det ... (läser långsamt) ... Aaandreas Roooman ... Vad Faaan ..."
"Mamma, det står inte så. Det står for faen. Jag skojar lite, det ska låta som danska."
"Väldigt roligt du. Nej det står det inte. Det står (läser igen) ... Vaaad Faaan .... Varför skriver du Vad Fan? Så kan du väl inte hålla på heller."
"Men alltså ..."
"Andreas. Så får du inte skriva. Jag vill att du tar bort det direkt."
"Men morsan ..."
"Ta bort det."
"Men ..."
"Nu."
"Jag måste lägga på nu. Jag ska träffa en kompis."
"Åååhå, vad lägligt. Du måste lägga på, ja. Försöker undvika samtalet. Ta bort det, Andreas."
"Hej då."
"Ja hej hej."

Finnen ska sova

Läggdags.

Finnen är enorm. Hur jag än lägger mig, så är han i vägen. Ligger jag på mage, så blir jag raklång med tåspetsarna i madrassen och finnen som en enorm boll mellan mig och sängen.

Ligger jag på rygg, så får jag snart slagsida och faller åt vänster, över kanten och ner på golvet.

Ligger jag på sidan, så knakar det i sängstommen och madrassen sjunker ihop som ett U.

"Du och jag, Andy", säger Finnen och smackar med läpparna. "Vad mysigt vi ska ha det. Du och jag, Andy. Ska vi sova sked?"

Jag gråter mig till sömns.

Johan Theorins Nattfåk

Hörni!

Snart kommer Johan Theorins nya bok. Nattfåk.

4 september, närmare bestämt.

Gå in och boka den nu, den är naturligtvis strålande och måste både köpas och läsas.

Vargen och kättaren

Innan jag skrev om fallna änglar, raseribenägna vigilantes och mörkrädda människor, så skrev jag om drakar och glömda religioner. Det är något som jag lämnat bakom mig nu, och som jag förmodligen inte kommer återvända till.

Men från den tiden så finns det en bok som förtjänade ett bättre öde. Den sålde aldrig bra, jag kommer nog inte flytta över den till mitt nya förlag (som jag gjorde med När änglar dör) och den kommer inte få den omarbetning och profilering som den egentligen alltid har förtjänat.

Den skildrar en bräcklig allians mellan en människa och en varg, en relation som nära nog växer till desperat vänskap. En liten by bland bergen blir insnöad, fruktansvärda skrik hörs genom natten, inkvisitionens grepp hårdnar samtidigt som vargarna återkommer natt efter natt.

Jag gjorde omfattande studier kring vargar och fick även träffa en vargflock. Vargars sociala komplexitet fascinerade mig inte så mycket för vad jag inte förstod, utan för att jag förstod dem alltför väl. De hade klassens clown, den mobbade, storbusen, snygga tjejen, vildingen, slagskämpen och tänkaren. Och medan balansen i flocken alltid hängde på en tråd, så var de ändå beroende av varandra.

Boken heter Vargen och Kättaren. Kanske förtjänar den din uppmärksamhet.

Finnen på krogen

Efter en hård dag på jobbet så tar jag en öl på en krog i närheten. En trevlig dam sätter sig på stolen intill.
"Hej", säger hon.
"Hej hej", säger jag och tänker: Hur ska jag nu snällt förklara att jag inte är singel?
"Jag sa inte till dig", säger hon då.
"Nähä?"
"Du pratade förstås med mig", säger Finnen och vaknar till liv från sin halvslummer. "God afton, sköna dam. Jag är Dag Finn. Vem är du?"
Hon fnissar. "Du är rolig. Varifrån kommer du?"
"Varberg. HAHAHA! Ja jisses. Får jag lov att bjuda på något? En Bloody Mary, kanske?"
"Vi ska nog gå nu", säger jag och är på väg att resa mig upp. Men damen trycker ner mig i stolen igen. "Jag pratar med din finne. Kan du bjuda lite på det eller? Va?"
"Så ska det låta", säger Finnen. "Du är inte rädd för hårda nypor du. Kläm i bara."
Hon fnissar igen. Jag suckar och beställer in en öl till.

Finnen åker hiss

Hissen, på väg upp till jobbet. Trångt med folk, det knuffas och skuffas lite. Den enorma finnen på min näsa är arg.
"Hallå där!" ropar han. "Tänk på klämrisken! Va? Visa hänsyn. Kläm inte åt nu bara för att du kan. Jag vill inte att ni klämmer i. Hallå, passa dig, där höll du på att klämma till dig."
Folk verkar sura. Kanske är det för att det är mulet ute. "Tyst nu", muttrar jag till finnen. "Var inte så otrevlig."
"Jaja, förlåt då da. Jag kan lätta upp stämningen lite, vi drar ett skämt. Hörni? Vet ni vad jag gjorde i helgen?"
Alla suckar
"Jag åt surströmming med klämma i helgen. HAHAHA! Ja jävlar."
Hissen stannar. Några går av, de blänger över axeln på finnen och mig.
"Jaha, då blev man sur ja. Humor, det har man visst ingen här. Nänä. Jojo. Jag förstår. Gå till jobbet bara. Sprid dålig stämning. Mungiporna ner. Det är sådant som gör dagen för dig, ja."
Finnen vänder sig till de andra i hissen och börjar mumsa på en hallongrotta. "Kaka, någon? En biskvi, kanske?"

Finnen och kakorna

Eftersom det är min tur att köpa fikat i dag, så stannar jag till vid ett konditori för att handla lite kakor.
"Oj vad gott!" ropar finnen. "Kakor! Nej men gud, jag som är så svag för sötsaker. Låt mig tänka nu. Vad vill jag ha? Mandelbiskvier ... havreflarn ... men kära nån, dom har drömmar här! Ah, Andy, köp en dröm åt mig då. Va, knussla inte nu, lägg upp feta plånboken bara, hahaha!"

Jag säger till finnen: "Jag ska handla fikat till jobbet. Du får ingen kaka."
"Men vad i helvete? Ska alla få kakor utan jag då eller? Vad fan är det med dig? Varför ska du alltid vara så jävla sur?"
"Du har suttit på min näsa i några timmar, du vet knappast om jag alltid varit sur eller inte."
"Okej", säger finnen och börjar darra på underläppen. "Okej. Så att det var jag som vaggade dig när det åskade ute, att jag matade dig när du hade scharlakansfeber, att jag hämtade dig på flygplatsen alla de gånger du försökte genomföra din könsoperation i Kongo ... det betyder ingenting eller?"
"Nej för du hittar på."
"Jaha? Och det gör inte du då eller? I den där jävla bloggen som du driver? Hördu, tanten bakom disken. Langa upp en påse extra biskvier nu, och så lite mandelflarn på det, och en extra hallongrotta. Seså, Andy vet att jag avslöjar honom om han inte betala't. Det går bra. Fint fint."

Signering i Stockholm 6 september

Hej på er.

Den 6 september är jag i Stockholm för en signering. Närmare bestämt i SF-bokhandeln, i Gamla Stan (gäller att inte skriva Gamlestan där, vi är inte längre i Göteborg). Jag är där klockan 1400.

Då ska här signeras. Det ska bli en härlig signering. Signeringarnas signering. En historisk händelse.

Jag tycker ni kan titta förbi och hälsa på, i och med att det just kommer bli historiskt. Sådant vill man ju bara inte missa.

Eller hur?

Min vardagsnemesis och tekoppen

Nu ska här drickas te, tänker jag. Satan vad här ska sörplas. Gott ska det bli. Åh, vad jag har sett fram emot denna kopp. Kanske blir det kopparnas kopp. Koppen man ska tala om långt efteråt. En kopp att koppa alla andra koppar.

Det är en kopp te, det.

MEN NÄR JAG GÅR UT I KÖKET FÖR ATT TA MIG DENNA SNUDD PÅ LEGENDARISKA KOPP, DÅ HAR NÅGON DJÄFVUL VARIT FRAMME OCH FLYTTAT PÅ MITT TE. BURKEN STÅR INTE PÅ SITT VANLIGA STÄLLE, DEN HAR FLYTTATS OCH JAG FÅR LETA I NÄSTAN EN MINUT INNAN JAG HITTAR DEN. OCH DÅ ÄR JU KÄNSLAN BORTA, DET FATTAR VÄL VEM SOM HELST.

MÅ JORDEN ÖPPNA SIG OCH SLUKA DIG HEL, VARDAGSNEMESIS. VAR ÄR DU? VEM ÄR DU? VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR MOT MIG?

Finnen åker buss

Jag kliver på bussen med min enorma fotbollsfinne på näsan. Den går förstås inte att klämma bort och jag är inte ens säker på att man ska göra det med en finne av den här karaktären. Den kanske tar illa upp.

"Halloj halloj", hälsar finnen på alla han möter. "Hejsan svejsan. Finn heter jag, du kan kalla mig Finnen. Hahaha! Fattar du? Riktigt roligt faktiskt. Oj, den väskan var fin. Var har du köpt den? En sådan vill jag ha. Andy, ska vi sätta oss där, bredvid den där snygga tjejen? Jag tror hon spanar lite på dig, hon tycker nog du är snygg."

"Kan du hålla käften?" säger jag medan jag sätter mig någonstans där det inte är så många på bussen.
"Åååh, nu blev vi såna, ja. Lite sura så här på morgonen. Lille Andy är lite pömsig fortfarande. Seg efter semestern. Men jag hajar. Den här finnen hör dig, gosse. Och han ska vara tyst."

Bussen rullar mot stan. Jag läser Metro. I kanske tio sekunder.
"Kaka?" frågar finnen. "Jag tog med mig lite hallongrottor. Vill du ha?"

Finnen vaknar

I morse vaknade jag och kände mig väldigt framtung. Sikten var delvis skymd av något stort och rosa, som bubblade ut från min näsa.
Jag hade fått en enorm finne, stor som en fotboll.

"Hallo Andy", sa finnen. "God morgon. Vad länge du har sovit. Du snarkar som ett litet troll, haha. Vad gulligt. Men du. Vad ska vi göra i dag? Vad roligt. Vad trevligt vi ska ha. Ska vi gå på stan? Shoppa lite, kanske? Ta en lunch? Jag äter gärna thai. Du kanske vill ha sushi? Vi löser det."

Och jag tänkte: Vad i helvete?

Vi måste göra något åt Johan Lindqvist

Det är viktigt att vi försöker göra något åt Johan Lindqvists journalistik. Jag vet inte vad, men det kan inte få fortsätta så här.

Det förstår ni väl?

Frekvenser

Det är en mulen morgon. Söndag. Gatorna är fortfarande tomma, bara två lönnfeta killar med jazzkeps och randiga skjortor sitter ute. De talar engagerat om något, för dem är den här koppen kaffe på allvar.

Jag går in. När jag har väntat i kaffekön i någon minut, så ropar tjejen in förstärkning. Hon är ensam bakom disken och förbereder en ganska avancerad capuccino åt en obehaglig dansk kvinna, och hon vill inte låta mig vänta.

En betydligt kortare tjej kommer in från köket. Vi är två i kön. Jag är först. Men kvinnan efter mig har en bestämd blick, hennes blå ögon är hårda, och hon fångar in nykomlingen. "Kan jag hjälpa dig?" frågar lilltjejen från köket och ställer sig bakom kassan.

Jag tänker: Jag var före. Men jaja, det är inte så noga.

I samma ögonblick så vänder hon sig om, hon som förbereder capuccinon. Hon ser att jag har satts åt sidan, hon tittar på mig och jag på henne. Hon gör en kort min, hennes ögon är desto mer talande. Jag förstår, jag nickar och ler, rycker på axlarna. Det är okej. Det är bara en kaffe. Jag kan vänta i en minut till. Hon verkar lättad.

Strax därefter så kommer hon fram till mig. Nu ler hon, hennes ögon blir varmare. Hon slappnar av i axlarna, hennes sätt att säga "Hej" är tydligt: Jag såg att du var före, jag såg att min kamrat missade det, jag är glad att du inte verkar bry dig, nu ska jag ta hand om dig, i min kö är du först, jag ska lägga extra tid på ditt kaffe bara för att du fattar.

Hur länge?

Hej kära läsare.

Nu har jag bloggat i samma stil i snart ett år. Någonstans runt november-december 2007 så började det ta sig, och därefter har det gått stadigt uppåt.

Men det är inte lätt att komma på saker att skriva om hela tiden, när hela grejen med bloggen är att ta er med på en resa så vansinnig, så festlig, att Terry Gilliam själv hade velat åka med.

(vilket han frågade om han fick över lunch, varpå jag sa: Inte så länge du är tillsammans med den där kvinnan. Hon är inte bra för dig, Terry, och jag menar det. Han svor och sa: Andy, du må vara en skitastövel men du är en rakryggad sådan. Sedan kramades vi.)

Frågan är hur länge jag orkar hålla uppe det här. Någon gång måste väl idéerna ta slut?

Eller?

Vardagstorpeden och att bjuda på en öl

"Ivan, gosse, jag bjöd polarn på en öl och i går så sa jag, bjud tillbaka nu. Då sa han, i helvete heller."
Ivan höjer på ögonbrynen.
"Javisst, det var väl inte så schysst, va? Ölen kostade ju ändå fyrtiotre kronor, jag tyckte jag var värd att få något tillbaka då."
"Du!" säger Ivan. "Du visa mig vaer han bor, din kompis. Jag åker dit, jag ska snacka med honom. Jag och min lilla knogjärnet haer, va. Okej?"
"Vilken kille du är, Ivan. Här får du en ostmacka på köpet. Det är du värd."
"Är det faersk ost?"
"Javisst."
"Då jag vill inte ha."

Vardagstorpeden och bilen

"Ivan, hördu, min nya BMW är stulen och jag vet vilka som har tagit den. Kan du tala om för dem att så gör man inte?"
"Naej, det kan jag inte. BMW, dyr bil, fin bil. Inget jag goer."
"Men Ivan, kamma dig nu. Det här är ju allvar."
"Om det varit en Trabant eller Ford Taunus ... kanske. Men BMW? Too big."
"Men Ivan, för fanken."
"Vill du hae ciggaretten?"

Vardagstorpedens principer

Grejen med en vardagstorped är att han har principer. Han är trots allt vardagstorped och som sådan så får han inte vara inne och trampa på polarnas turf, om man säger så.

"Ivan, jag har en snubbe här som är skyldig mig 200,000 spänn, kan du jobba lite på honom?"
"Naej, det kan jag inte. Det är foer mycket penkar. Om vi snackar tie spänn, kanske en tjuga - javisst. Men 200,000, det får du ficksa sjaelv."
"Men för fan, Ivan. Tjugo spänn bråkar man väl inte om."
"Du haer inte lemnat tillbaeka den tian du lånade av mig."
"Här får du, Ivan. Med ränta också, femton kronor totalt."
Ivan tänder en ny cigg.
"Taek."

Vardagstorpeden driver in

Det ringer på dörren. Lars, som är trettiotre år gammal och ganska dum i huvudet, öppnar. Utanför står Vardagstorpeden, han är från Estland.

"Jaha?" säger Lars. "Vad gäller det?"
Ivan nickar artigt och tar fram en lapp. "Är det do som aer ... (han kisar) ... Larz Zvenzzon?"
"Javisst. Det är jag. Vad fan vill du? Du gör mig förbannad."
Ivan kisar igen mot lappen. "Voer det do som tvaettade i gaer ... mellen 0800 och 1100?"
"Det kanske jag gjorde, vem fan är du och vad är det frågan om? Nu är jag riktigt arg."
Ivan trycker in Lars i lägenheten, slänger igen dörren och knockar honom till golvet. Sedan bankar han sönder knäna på Lars, sliter upp garderobsdörren, kastar in Lars i garderoben och möblerar om hans ansikte.

Lars ropar till slut: "Nåd! Nåd!". Ivan slutar.
Han kupar handen runt munnen och tänder en cigg. "Larz, for faen. Du laemnar luddet i torktumlarn, du åker på stryket. Det faettar du vael?"
Lars blöder mest.
"Larz. Grannen haelsar. Okej?"
Sedan går Ivan.

Vardagstorpeden

Vi kan inte alla vara vigilantes när det behövs. Många vågar inte, många vill inte, många orkar inte. Men vi vill förstås ändå kunna slå folk på käften när de så uppenbart förtjänar det, och för den sakens skull så finns nu vardagstorpeden.

Vardagstorpeden funkar som en vanlig torped i alla avseenden utom ett: Han tar bara vardagsuppdrag. Vill du ha 250,000 pengar indrivna eller tio bilar sönderslagna, då ringer du inte honom. Han tar inte dessa uppdrag. Han har bättre saker för sig. Det behövs någon som driver in alla dessa tjugor och femtiolappar, som knäcker ben på folk som ställer in utan att meddela i förväg, som bankar in näsan på de som inte lämnar tillbaka filmen de lånat för länge sedan.

Någon slags jävla ordning får det faktiskt vara.

Min vardagsnemesis och boksigneringen

Jag är i en bokaffär och signerar böcker. Det är en bra signering. Nästan fyra personer har kommit (min mamma och min pappa, någon som gått vilse och en liten knodd som förväxlar mig med Astrid Lindgren).

Det blir knoddens tur. Jag greppar pennan och ler. Jag säger: "Vad heter du, lille vän? Vad ska jag skriva i boken?"
"Jag heter Silas Åkesson men kallas för Snurre Sprätt."
"Jaha. Vad fint. Och vanligt. Så heter ju alla nu för tiden."

MEN NÄR JAG FATTAR PENNAN FÖR ATT SKRIVA I BOKEN TILL LILLE SILAS SNURRE ÅKESSON SPRÄTT, DÅ ÄR BLÄCKET NÄSTAN SLUT. DETTA ÄR INTE DEN PENNA JAG TOG MED MIG HEMIFRÅN. DETTA ÄR EN ANNAN. DET BLIR KLADDIGT, INTE SÅ SNYGGT SOM DET KUNDE BLI. JAG BLIR DARRIG OCH HANDSVETTIG, SILAS HÖJER ÖGONBRYNEN, HAN TAR ETT STEG BAKÅT, HAN LÄGGER ARMARNA I KORS, HAN BÖRJAR ANA: DETTA ÄR TA MIG FAN INTE ASTRID LINDGREN.

DU DIN JÄVEL, VARDAGSNEMESIS. MÅ DU DRUNKNA I ETT BLÄCKHORN, MED GÅSPENNAN NERSTUCKEN SOM EN FJÄDER I DIN SKALP. MÅ DINA ORD ALDRIG FINNA SYNONYMER, MÅ DU KOMMATERA SÄMRE ÄN VAD VÅR KONUNG GJORDE I HÖGSTADIET.

(javisst, jag önskar min vardagsnemesis allt ont)

Quack quack

Jag läste en artikel om Maja Lundgren för inte så länge sedan, hon som skrev Myggor och Tigrar och som orsakade ett jävla liv när den släpptes, för att hon hängde ut massa figurer som hon inte tyckte förtjänade bättre.

Eller jaha? Vet ni inte vad jag pratar om nu?

Några av er vet förstås precis vad jag talar om, men många gör det inte. Det är inte så konstigt. Varje artikel man läser om sådana här kulturdebatter, där glasögonbågar och korrekturanteckningar åker mellan väggarna, då låter det som om att det är oerhört relevant och diskuterat. Att det här är något på allas läppar. Att det här är en snackis.

Men det är förstås bara i litteraturens ankdamm som folk bryr sig. Alla andra lever sina liv som vanligt och bryr sig inte om så mycket vad Maja Lundgren skrev. Även fast man kan tro annorlunda, när man följer den här debatten.

Jaså, du håller inte med?

Tomonobu Itagaki har lämnat sitt team och stämt sina chefer, DiabloIII är officiellt och E3 har dött. Detta är något som miljoner människor pratar om, chattar om, surfar på forum om, läser i tidningar om (inklusive en dagstidning nära dig).

Men du kanske har missat det?

Då var det nog inte så viktigt ändå.

Onde Andy och idioterna

Onde Andy är ute och går. Han klappar högt i händerna när några ankungar går över vägen, så att de blir livrädda och quackar åt olika håll. En katt har fastnat i ett träd, Onde Andy stannar och skrattar och pekar på katten. Han knuffar någon i sidan, "Haha, kolla katten, haha." En liten flicka äter en godisbit, Onde Andy tar den ifrån henne och kastar den i kanalen, han skrockar godmodigt när godiset sjunker till botten.

Längre bort så står några grabbar i ring runt en lillkille. Han är inte härifrån, han ser ut att komma från en annan plats. Han har mörkt lockigt hår och mörka ögon. Killarna tjoar och lever, de knuffar honom runt runt, han ramlar och landar på rygg. De skrattar högre.

Lillkillen verkar mycket rädd.

Onde Andys ögon glimmar.

Killarna ser Onde Andy närma sig. Svavelspåren röjer honom, hans mörka mantel är tydlig. De skrockar, de får förstärkning. Onde Andy är här för att visa dem hur man riktigt kan jävlas om man vill. Nu kan de lära sig av en riktig mästare.

Onde Andy greppar den första killen i nacken och kör ner hans ansikte i asfalten. Onde Andy slår undan benen på den andre killen och drämmer knäet i magen på honom. Onde Andy lyckas fånga den tredje innan han springer därifrån, sliter honom till sig och fäller ut armbågen i hans ansikte. Den fjärde killen har sprungit långt långt bort.

Lillkillen är fortfarande ledsen. Han är fortfarande rädd. Onde Andy sträcker ut handen.

Lillkillen tar den och reser sig upp. Han torkar tårarna med armen.

Onde Andys ögon lyser röda. De ser på varandra.

Sedan går Onde Andy därifrån. Folk har inte sett honom på ett tag efter det.

Onde Andy på Way Out West

Fredag kväll. En armé av förväntansfulla pojkar och flickor. Många har sjömanskeps. Ritade stjärnor under ögonen. Blå kavajer.

Alla väntar de på Broder Daniels sista spelning. Slottskogsnatten är mulen och sval. Det är åska på väg. Himlen blixtrar.

Ondy Andy står längst bak. Hans ögon glimmar. Planen verkställs snart.

Ett par timmar tidigare ringde han ett samtal.

"Hallå ja. Joel på Luger här. Är det agenten? Kanon. Vi vill avboka Broder Daniel. Vi tror inte folk är intresserade av att se dom längre. Nej, det är riktigt. Det stämmer med vår feedback. I stället tänkte jag boka Roland Cedermark. Jag vill att han kör sina Jitterbug-covers. Han kan få göra en verre av Shoreline, om vi nu nödvändigtvis måste ha något med Broder Daniel med på Way Out West. Är det fixat då? Kanon. Roland Cedermark gör entré 2300 alltså, efter Sigur Ros. Nej, vi behöver inte informera publiken. De kommer bli glatt överraskade."

2301. Blixten skär över himlen. Scenen tänds upp. Alla väntar på Broder Daniel.

Roland Cedermark gör entré, mustaschigare än någonsin. Han drar igång sin dragspelsbug, det svänger som utav helvete.

Publiken gråter, skriker, tjuter, klöser varandra, rycker och sliter. Några sitter bara ner i leran med tom blick. Andra drabbas av raseri och börjar slåss. Roland tror att alla tycker han är så über och att det är därför de ballar ur. "Ska vi köra en polkaverre av Shoreline?" ropar han. "Va? Va? Jag ser på er, det är vad ni vill."

Onde Andy lämnar Way Out West, gråt, kaos och förtvivlan bakom sig. Hans mantel fladdrar i åskvinden, han skrattar hela vägen till båten.

Onde Andy och hunden

Onde Andy är på jobbet. En av hans kollegor, Lars, har en jättefin hund. En stor golden retriever som älskar alla, som rusar runt på kontoret, jagar en gul boll, exploderar av lycka när det kommer nya människor, som ylar av glädje när det är dags att gå ut och som ylar av glädje när hon är tillbaka inomhus bland vänner.

Varje lunch går Lars för att äta med sina vänner. Onde Andy är inte en av dem.

Onde Andys ögon smalnar alltid strax innan lunch. Hans läppar glider isär. Han ler.

När alla går på lunch, så säger alltid Ondy Andy: "Jag kommer efter. Gå ni. Jag kommer snart." Sedan stannar han kvar. Hunden gnyr. Sänker öronen. Rusar runt, nervös, orolig. Hunden tror nämligen att Lars har gått och att Lars aldrig mer kommer att komma tillbaka. Hunden tror detta varje lunch. Onde Andy böjer sig ner, som han gör varje lunch, och viskar i hundens öra: "Hej hunden. Vet du vad? Lars är död."
Hunden gnyr ännu mer. Hon blir stressad och springer snabbare i ciklar.
"Lars kommer aldrig mer att komma tillbaka till dig."
Hon ylar och gnäller, det är hjärtskärande för alla utom Onde Andy.
"Vet du vad Lars sa innan han dog? Han sa så här: 'Jag har aldrig älskat min hund. Hon är inget annat än en bajsmaskin.' Och sedan dog Lars. Och nu är du fast här. Utan honom."

Medan hunden bryter ihop och inväntar slutet, som inte kan vara långt borta, så bär Ondy Andy sin mantel, han går uppför trapporna medan åskan rullar in utanför, det blixtrar och regnar och Onde Andy skrattar högt, högt, länge, länge.

Detta gör Ondy Andy varje dag, till lunch. Livet är härligt, tycker Onde Andy.

Onde Andy hjälper en tant

Onde Andy är ute och går i Linnéstan. Där finns en lång och jobbig trappa som leder till gud vet vart. Men folk använder den och den är en genväg till den övre delen av stan.

Vid trappans fot har en gammal dam just börjat gå uppför. Hon har en rullator, hon är skröplig, hon darrar på varje steg. Det ser osäkert ut, det är tveksam om hon kommer klara det.
"Jösses amalia", säger hon efter tre steg och torkar sig med en vit näsduk i pannan. "Det här kommer ta tid. Det är tveksamt om jag ens kommer klara det."

Onde Andys skugga faller långt över trappan.

Hon fortsätter uppåt. Rullatorn är hennes stöd, det är vad som kan ta henne igenom det här. Då säger Onde Andy till henne:
"Oj, titta tant. En mandelbiskvi. Nu blev väl tant ändå sugen?"
Damen ser sig om. "Var? Var? Var är denna mandelbisvki? Jag ser den inte. Vad gott det hade varit med en kaka, förstås. Du lovar och lovar men var är denna mandelbiskvi som du talar så gott om? Ja, jag ser den då inte. Nej det gör jag inte."

Medan hon letar, så sågar Onde Andy av fem centimeter från rullatorns ena del. När tanten väl har gett upp letandet och fortsätter gå uppför trappan, så haltar hon, snubblar, tappar balansen och kämpar så hon svettas. Det blir en styltig gång, ojämn och livsfarlig.

Onde Andy står vid trappans fot med händerna i fickorna och skrattar medan hon kämpar vidare. "Hahaha", skrattar Onde Andy. Han bär sin mantel, bakom honom så ljuder blixtarna i skyn, manteln vajar i vinden. Det är en fin mantel.

Onde Andy hör er

Och han är på väg tillbaka.



(gött att fotot är taget av Mattias Nilsson och att Onde Andy gjorts snygg av Filip Folkesson)

Onde Andys öde är i era händer

Kära läsare.

Jag har fått skarp kritik för Onde Andys framfart på barnkalaset. Visserligen bara från en källa, men från en som jag litar mycket på och respekterar högt.

Kanske var detta inte alls roligt. Kanske var det bara otäckt, precis som inläggen kring min sjuka Xbox. Jag lyssnar på er. Jag skriver för mig, jag skriver för er.

Så: vad tycker ni?

Om ni någon gång ska kommentera den här bloggen, så är det nu. Ni är flera hundra om dagen som läser den här bloggen. Ett par tusen totalt, som besöker den regelbundet. De flesta av er är stumma. Men inte den här gången. Den här gången ska ni göra er hörda.

Ge mig er åsikt. Onde Andys öde kommer att avgöras baserat på vad ni kommenterar i det här inlägget. Det finns en serie förberedd. Men kanske kommer den aldrig att få se dagens ljus. Kanske sparar jag den till boken.

Ni bestämmer. Det är dags att kommentera, som ni aldrig kommenterat förr. Det här inlägget ligger orört i tre dagar. Debattera. Diskutera. Prata med mig och med varandra. Kom igen nu.

Läsarbrev är fantastiskt

Läsarbrev är fantastiskt. Kanske något av det bästa med att skriva.

Ett av de finaste läsarbrev jag fått på länge, kom från tjejen som driver den här bloggen:
isurrender.blogg.se

Jag låter hennes blogg tala för sig själv. Men hon undrade om jag ville gästa henne, skriva vad som ger mig extraliv.

Klart jag ville.

Så nu är jag där. Glid dit, vettja, besök henne.

(and fear not, Onde Andy är tillbaka i morgon - med rödare ögon och svartare mantel)

Onde Andy på barnkalas

Då var det barnkalas. Lille David, Onde Andys fina systerson, fyller sex år. Han älskar att fylla år. Det är något av det roligaste han vet. Han förbereder önskelistor flera veckor i förväg. Han diskuterar kalasets meriter med sin mor. Han samtalar med sin äldre bror om lämpliga gåvor. Han förklarar noga för Onde Andy, flera dagar innan, skillnaden mellan Bionicle och Exxoforce. Varför Lego Indiana Jones är en essentiell del i varje pojkes spelsamling. Glasstårtans vara eller icke vara.

Onde Andy lyssnar. Hans ögon glimmar röda.

Och nu är det kalas. David är så glad, så glad. Han rusar runt, får presenter, öppnar, jublar och leker.

Vid ett tillfälle böjer sig Onde Andy ner och viskar i Davids öra: "Du kommer aldrig mer fylla år, David. Det här är sista gången. Från och med nästa år, så blir det inga mer födelsedagar. Alla andra barn kommer få fylla år. Men inte du. Din bror kommer fylla år. Jesper kommer fylla år. Sebastian. Ja, Onde Andy kommer förstås också fylla år. Vet du varför du inte kommer få fylla år mer, David? Vet du det?"
David tittar på Onde Andy. Hans underläpp skälver. Ögonen är fuktiga.
"Det är för att Onde Andy har tagit din födelsedag, David. Från och med nästa år, fyller Onde Andy år även på din dag. Så jag kommer fylla år två gånger. Och du ... du kommer inte fylla år alls."

David springer gråtande därifrån, han rusar in i trappräcket och slår i huvudet, det börjar blöda, alla skriker och rusar runt i cirklar, någon sätter sig ner och stirrar uppgivet in i väggen, en tredje klarar inte pressen och kollapsar.

Onde Andy står i ett hörn med armarna i kors, manteln fladdrande i vinden. Bakom mig mullrar åskan, Onde Andy skrattar högt och länge.

Onde Andy tar över

I morse, när jag vaknade, så kände jag direkt att något var annorlunda. Katterna fräste åt mig, lamporna blinkade till när jag gick förbi, det luktade svavel i mina fotspår.

När jag såg mig i spegeln, så förstod jag varför. Mina ögonbryn satt lite tätare, pannhåret var aningen spetsigare, munnen något mer benägen att dra ut sig till ett flin. Jag kände vanmakt, jag ville kämpa emot, men det gick inte. I stället skrattade jag djupt och länge och tog på mig min mantel medan himlen mörknade och blixtar ven genom molnen.

Jag hade förvandlats till Onde Andy.

Och Onde Andy ska ut på strövartåg, hitta på elakheter i stan, vara ond i vardagen, riktigt jävla neslig. Det finns inget jag kan göra, jag är fast likt Jekyll, allt jag kan göra är att varna er innan Onde Andy tar över.

Huka er. För nu kommer han.