JanneG säger som det är

Så här säger Jan Guillou nyligen:
"Total originalitet är bara till för de närmast sörjande på kultursidorna."

Och det säger han för att en gång i tiden var han originell och sålde som satan. Numera säljer han bara som satan.

Cruncha boken

Ojoj hörni. Jag har nu låst in mig i en liten ateljé ute vid havet för att skriva klart nästa bok. På måndag är det dags att lämnna in manus. Det är mysigt här. Ingen i närheten, bara vattnet och isen som fryser så hårt i bryggan att träet knäpper genom natten.

Och det är ungefär här som jag minns att jag faktiskt är lite mörkrädd, och att jag efter att ha skrivit boken Mörkrädd (ja så klicka då da) sa till mig själv att nu ska jag aldrig mer bo i ett isolerat hus i mörkret, nej nu får det vara nog.

Jag är så dum i huvudet.

Sport i storstaden - 60 meter rulltrappa

Nästa gren: 60 meter rulltrappa
När startskottet går, ska du springa så snabbt du kan uppför rulltrappan, för att hinna med tunnelbanan innan den går.
Förlorarna får vänta i en minut tills nästa tåg kommer, och sedan försöka igen. Tidigare var det inte tillåtet att skjuta in portföljen mellan dörrarna för att hejda en vagns avfärd, men numera är det regelmässigt korrekt och en effektiv taktik. Utövas med fördel mellan 0830 och 0900. Därefter är det för lite folk för att de ska utgöra ett naturligt hinder fram till tåget.

Sport i storstaden - Gatulatte

Under de år jag levde och verkade i Stockholm, gjorde dataspelsfiler och formatterade CD-Romfärger, hade jag glädjen att bevittna en mängd sporter som utövades med en olympiamedaljörs fokus. Emedan jag själv aldrig lyckades bemästra några av dessa grenar, kunde jag ändå inte undgå att beundra den målmedvetenhet och astronautskärpa som den genomsnittlige medborgaren besatt i sin jakt på medalj.

Jag tänkte nu dela med mig av mina idrottsupplevelser, och först ut på plan är: Gatulatte.

Här gäller det att köpa en latte från Condeco, Wayne’s eller Espresso House och sedan med portföljen slash väskan slash designpåsen i ena handen och muggen i andra, springa till tunnelbanan före alla andra (för helvete). Du måste dricka av kaffet på vägen och du måste låtsas att det är viktigt för dig att du köpte just en latte, för det är ju så gott. I synnerhet när man springer gatulatte.
Tävlande på elitnivå köper från hål i väggen med italienska komplex och mindre muggstorlekar.

Vi har levlat sedan grottornas tid

Det fina med att levla är att vi har gjort det sedan tidernas begynnelse.

"Oj en ny grotta! LevelUp! Eller vad säger du, Donk?"
eller
"Vilka sköna nötter det växer här - LevelUp, eller hur Gronk?"
eller
"Hallå, den här gula grejen som är varm och sticks, den kan man grilla mammutar över! Det smakar kanon! LevelUp, eller hur Stonk?"
eller
"Jag slipade stenen lite här och nu kan man säga att allting rullar på fint, HAHAHA! LevelUp, ja jävlar, eller hur Zonk?"
eller
"Kolla, om jag vässar den här pinnen och sticker dig i magen så börjar du blöda! LevelUp! Eller nej vänta fan, LevelDown ... nu uppfann vi krig och våld, inte helt genomtänkt. Undo på den eller? Jaså, försent. Cut på den då? Nehej inte det heller. Fasen också. Det här kunde jag skött snyggare."

Mänskligheten är vad den är. Vi har levlat sedan urtiden och vi kommer levla fram tills dess att ingen av oss längre finns kvar.

Att Levla går till så här

Jag är väldigt nöjd med att allt fler använder begreppet att levla, i sitt vardagstal. Jag tror inte att jag var först med det - jag bedömer det rentav som osannolikt - men jag var tidigt ute, åtminstone.

Och vad menar vi då, när vi säger att vi levlar?

Först, en lektion: Man uttalar det som level (alltså som engelskans nivå), inte med långt "e" som i "leva" utan med ett ä-liknande läte, som i "älska" eller "äta". Nåja, nästan i alla fall. Nära nog för att ni ska fatta.

När man levlar upp, så har något hänt som förändrat ens liv till det bättre. Man levlar upp om man får ett nytt jobb, träffar en ny skön kompis eller blir ihop med någon trevlig människa, om man vinner massa pengar, förlovar sig, får barn eller flyttar till något finare än det man haft. Eftersom att levla ofta är underförstått med att man levlar upp - det vill säga, en förbättring på något vis - så kan man ofta bara säga "Jag har levlat", och då syftar man till det positiva i att levla.

Men man kan levla ner också, om något går åt skogen. Man blir dumpad, får kicken, får nobben av något stort eller blir fattig. Donald Rumsfeld levlade ner när han fick papper på att han var dum i huvudet och därmed åkte ut, en stor mängd människor levlade ner när finanskrisens pesthärd spred sig och man levlar ner om man blir av med körkortet.
Men när detta händer så måste man vara tydlig och säga: "Nu levlade jag ner", för säger man bara "Nu levlade jag" så kan det lätt missförstås i att något bra har hänt och att man levlat upp.

Ok?

Resa med luddet

Jag är på jobbet och min chef undrar hur jag mår, eftersom mitt navelludd har polisanmält mig för hemfridsbrott. Men han har en lösning och han strålar som solen mot mig.

"Här ska du få se!" säger han och rullar ut en plansch på en karibisk strand. "Hit ska ni åka! Bara du och luddet. Så kan ni rå om varandra, ta hand om varandra, förnya era löften."
"FÖRNYA LÖFTEN? MED MITT NAVELLUDD?"
"Javisst. Ni har glidit ifrån varandra lite men det är inget ni inte kan reparera." Han lägger sin hand på min. "Jag tror på dig, Andreas. Du är en fin man." Han kramar lite hårdare. "Förbannat stilig också, om vi ändå är inne på det spåret."
"Du, mitt navelludd är med mig vart jag än reser. I nytvättade såväl som slitna tröjor. Du behöver inte göra det här."
"Ah, det var fint sagt." Han får något poetiskt i blicken och slår ut med armarna. "'Mitt navelludd är med mig vart jag än reser.' Fina grejer, Andreas. Det märks att du skriver."
Han vänder sig mot mig och viftar med ögonbrynen. "Du, vet du vad. Jag kanske ska följa med er? Va? Jag och mitt ludd. Det blir som en par-resa. Du och jag kan dricka whisky på balkongen medan ludden fnissar och dricker Baileys för sig själva. Va? Vore inte det något? Det är på tiden att vi lär känna varandra ordentligt ändå."
"Du, jag måste hem. Jag kom på att jag glömde böja bandyklubban."
"Men herregud! Skynda dig innan det börjar brinna! Ska jag ringa gynekologen också?"
"Öh, nej. Eller gör vad du vill. Jag drar nu. Hej då."
"Jag bokar planet då eller?" ropar han efter mig när jag saxar över balkongräcket för att komma snabbare därifrån ner till gatan.

Jobbludd

Jag kommer till jobbet och är förvirrad över att mitt navelludd har börjat prata med mig. När jag sätter mig vid mitt bord så kommer chefen fram. "Kan jag få prata med dig, Andreas?"
"Javisst."

Vi går in i hans rum. "Jag har fått ett samtal från polisen."
"Jaha?"
"Du har tydligen varit elak mot ditt navelludd."
"Öh ..."
"Ja, luddet har anmält dig för hemfridsbrott. Psykisk misshandel, sådana saker."
"Va?"
"Du verkar visst vara en riktig typ, du. Dumma dig mot ditt navelludd så där."
"Jag förstår inte ..."
"Lyssna nu." Chefen lutar sig fram, han tappar nästan fattningen och blir vattnig i ögonen. "Ditt ludd i naveln är något fint. Varje ludd är unikt. Ditt ludd är inte mitt ludd. Mitt ludd är inte hennes ludd. Och hennes ludd är inte hans ludd. Förstår du?"
"Nej."
Han greppar mina axlar och skakar om mig. "Du ska vårda det du har, Andreas. Ta hand om det. Sköta om det. Är du under hård press? Är det för mycket för dig på jobbet?"
"Nej."
"Du sliter hårt, pojken min. Du gör tevespel och du skriver böcker. Du bloggar. Du kanske ska ta en paus."
"Men jag vill inte -"
"Vet du." Han skiner upp. "Nu har jag grejen för dig. Nu ska du få se. Jag har var du behöver."

Hanna läser

Just nu sitter Hanna i vår svarta fåtölj och läser de fyrtio första sidorna till nästa bok. Hon dricker grönt te, en vars namn inte översätts till svenska eller engelska. På stereon spelas Madeleine Peyroux, Weary Blues. Katterna halvslumrar och jag sitter i arbetsrummet och redigerar de nästföljande sidorna, som Hanna ska få när hon läst de fyrtio första.

Snart går hon och lägger sig. Jag kommer sitta vid mitt vita bord till långt in på natten, med bara en lampa tänd över bunten papper, musiken spelande på volym så låg att jag mer förnimmer den snarare än faktiskt hör den.

Ibland är det så här det är att skriva. Ibland.

Frukost med luddet

Frukost. Jag äter rostad macka. Navelluddet äter fil och flingor. Det råder en pinsam tystnad i köket. Framför allt för att jag inte fattar varför jag äter frukost med mitt eget navelludd.

Luddet suckar och säger: "Tycker du ens om mig längre?" Jag lägger ifrån mig rostet. "Du. Du är ett navelludd, okej. Du är produkten av en fluffig t-shirt, lagrad i en skinngrop. Så lägg av." Luddet börjar gråta och luddar iväg in på toaletten. Jag stönar och följer efter, bankar på dörren och ropar: "Kom ut nu! Lås inte in dig där! Vi måste kunna lösa det här!" "Så sa du när vi åkte till Kanarieöarna också. Och se hur det gick!" Och jag som inte ens varit på Kanarieöarna.

Luddet får liv

Läggdags. Härligt. Nu ska här sovas som aldrig förr. Men innan läggdags – navelpill. Alla stora filosofer måste navelpilla sig minst en gång om dagen och jag gör det oftast precis innan läggdags.
Men när jag rör mig mot detta födsloärr, så hör jag en röst ropa: ”Nej nej nej jag bönfaller dig skada mig inte!”

Vad i helvete?

Jag ser mig omkring men jag skådar intet, endast min säng, min ljumma nattlampa och växterna i fönstret. Jag ska just till att göra ett nytt försök att med eftertanke pilla mig i naveln, när jag hör: ”Men fattar du trögt eller, låt mig vara då?”
Jag tittar ner och där ligger navelluddet, ivrigt gestikulerande, och hötter med luddanäven åt mig. ”Vad gör du din galning? Ska du skada ditt eget navelludd? Va?”
”Öh, nej ... det hade jag väl inte tänkt egentligen.”
”Bra. Då går vi och lägger oss. Vi kan prata mer om det här i morgon. God natt.”
”Men alltså –”
”Jag vill inte prata mer om det. Och dessutom har jag huvudvärk. God natt, min herre.”
Jag tittar rakt fram. Som vanligt fattar jag ingenting.

Norrmännen är här!

Norrmännen har nu invaderat Göteborg. De rullar in från norr med pansarvagnar, de marscherar in med fotsoldater, de slänger torsk omkring sig och sprider olja över vägarna. De har lusekoftor och toppluvor, de har lovikavantar och raggsockar. Den norska armén skojar man inte med. De sköter den biten bra själva.

Men sedan dras de in i Göteborgs vägnät. Pansarvagnarna börjar rulla åt olika håll, köra mot enkelriktat, åka fel i rondeller och hamna i fel filer. De försöker få bäring men när kapten Svein stannar pansarvagnen, slår upp luckan och tittar ut, så säger han: ”Vi aer ju schlett pa Hisingen! Hur gick dette till?”
Och så omgrupperar de, rullar över bron, pilar, följer skyltarna, bandvagnar genom tunneln, tar höger i korsningen och åker runt stan, skäller på trafikanter som ligger fel, gapar på folk som inte vill vända och hamnar till slut på ... Hisingen.
”Men vad i Oschlo!” säger Svein och de gör helt om, kör larvfötter runt runt, byter i rondellen, åker över bron, rakt fram i korsningen och vänster efter ljusen, och till slut laddar de kanonerna, höjer mynningen och ska just skjuta, när skylten säger ... Hisingen.

Svein slänger toppluvan i marken och stampar med foten. ”Det aer ju faen!”
Men de norska soldaterna har slått upp spritkök och kokar varm lingonsaft, och är egentligen inte intresserade längre. På sätt och vis kan man ju säga att de hamnat i Narnia.

Norges invasion har börjat

Kung Haakon har lackat ur och ska invadera Sverige.

Pansarvagnar rullar längs med E6 från Oslo ner mot Göteborg, förbi Uddevalla och Stenungsund (som enligt Norge inte tillhör Sverige faktiskt).

Det går inte fort, norrmännen stannar ofta på vägen och byter lusekoftor med varandra, fiskar torsk, borrar efter olja och drar Sverigehistorier. Kung Haakons fru, Mette-Stavanger, har sin egen pansarvagn som är rosa och klädd i tyll.

Det går inte fort, men söderut ska dom och invadera Sverige och framför allt då Göteborg, det ska dom. Dom idioterna.

Lasse Winkler från SvB svarar

Nu har Lasse Winkler från SvB svarat, angående min kommentar om att topplistorna för 2008 var felaktiga:

"Hej Andreas.

Vem är du?

Kram,
Lasse Winkler"

Ja, där får vi väl betrakta frågan som avslutad. Jag känner mig nöjd med resultatet och anser att min poäng gick fram.

Jag ska nu låna en bultbräda av Navid Modiri och låta honom visa mig hur man använder den.

Norge planerar invadera Sverige

Lasse Kronér på trafikplaneringskontoret har förklarat för mig varför Göteborg är så tokigt skyltat. Kanske invaderar Norge en dag och då vill vi att de ska åka vilse. Och han är inte helt fel ute.

För någonstans i Norge så säger kung Haakon Hårfagre till slut, till sin fru Mette-Stavanger: ”Nu ma de vare nokk. Svenskerne har varit schlett schware lange. Nu invadiert vi.”
Mette-Stavanger frågar: ”Vorfor dann, du Svalbardsgut?”
”De har all den olje och all den fiske och vi har nokk inget.”
Det blir tyst en stund. Hovet skruvar på sig (kungahovet alltså, inte ett norskt huvud).
Kung Haakons rådgivare lutar sig fram och viskar i kungens öra: ”Min kong. Det är schlett tvaertom. Det aer nokk vi som har alle den olje och fiske. Sverige har schlett inget. De sulle mest vare till baesver om vi invadiert nu. Vi vill ikke ha dem.”
”Aha! Men unionen, da? De ma ge oss var självständighet!”
Rådgivaren suckar. ”Kung Haakon. Unionen har ikke fonnits pa jattelange. Aer det noen som ska invadiere noen, sa aer det Sverige som ska invadiere dere.”
”Aha! Men sa invadiert vi da! Takk for greit rad, nu tar vi dom!”