Nationalgardet till signeringen

Telefonen ringer.
"Andreas."
"Ja hej det var Nationalgardet här."
"Ja men tjenare."
"Du ska visst ha en signering med Johan Theorin här den ... nu ska vi se ... 4 december?"
"Ja, lite högläsning och sådant blir det. Bokia i Mölndal, klockan 1900."
"Okej. Bra. Vi har börjat förbereda här. Vi har tjugo skåpbilar med fulla styrkor förberedda, och ett hundratal tårgasgranater. Till att börja med."
"Men det kommer ju aldrig räcka. Du vet ju hur Johans läsare är. Fullständig galna. Och mina ska vi inte tala om."
"Vi jobbar på att få fram tre helikoptrar också."
"Kravallskummet då?"
"Vi tänkte det kanske räckte med taggtråd och hundar."
"Kommer aldrig att gå. Hela jävla Mölndal kommer gå åt helvete om ni inte tar in fler folk."
Han suckar. "Jag vet. Jag gör så gott jag kan här."
"Ni måste åtminston ta in styrkor från Borås också. Och Stockholms specialinsats. Annars kan jag inte svara för följderna."
"Vi kan ta med oss högtryckssprutan kanske."
Jag skakar på huvudet. "Du fattar inte. Du tar med dig Hobbexprylar till ett riktigt krig. Antingen så kallar du in det grova artilleriet eller så blåser vi av hela signeringen."
"Jag hör dig. Jag ska se vad jag kan göra."
"Så ska det låta. Vi ses den fjärde."

Söderbelte och teamet

Steve Söderbelte stegar nu runt i rummet. Han håller i ett slagträ.
"I ett team", säger han, "är det viktigt att hålla ihop. Att ingen kör sitt eget race. Att alla jobbar i samma riktning."
Alla skrattar. Svettas.
"Jag gör dataspelet här. Jag öppnar internet. Startar extraminnet. Använder processorn. Bygger Windows. För att det ska gå, så måste vi alla jobba tillsammans. Eller hur?"
Oj vad alla skrattar. Steve kramar slagträet hårdare.
"Men ibland så funkar inte spelkontrollen. Speldatorn vill inte starta. Forumprotokollet laddas inte in i hårddisken."
De tittar på varandra, skrattar skrattar. Svettiga.
Steve stannar bakom en programmerare. Han höjer slagträet.
"Så när PC-filen inte funkar, då måste vi alla samarbeta. Och inte köra solo. Okej?"
Javisst, alla nickar, okej okej.
Han drämmer till programmeraren i huvudet. Skallbenet krossas, hår och hud slås ut över bordet, slagträet blir rött och kladdigt.
"VARFÖR -"
bang
"KAN -"
splat
"JAG -"
slafs
"INTE -"
dunk
"SPELA -"
smäll
"DATASPELSFILEN!"
smack

Alla sitter stumma. Programmeraren ligger över skrivbordet, med blodet rinnande från det som återstår av hans huvud.

Steve Söderbelte vill laga datafilen

Steve Söderbelte, el Grande chef på det Stora Spelföretaget, har möte med sina programmerare, grafiker, designers. Spelet ser inget bra ut och han är jättearg.

"Varför är dataspelet trasigt?" frågar han och blänger på dem alla. Någon rycker till. En annan kvider. En tredje håller tårarna tillbaka. Söderbelte vänder sig till en programmerare. "Du! Berätta för mig!"
"Ja, alltså ... vi har ju låg frame rate nu, vi behöver optimera vår AI så att den -"
"Kan du inte bara ändra i datafilen då?"
Nu darrar alla. De vet att programmeraren är dödens lammunge. "Ändra ... i datafilen?" frågar han förskräckt.
"Ja! Öppna internet och ändra i filhanteraren. Ska det vara så djävla svårt?"
"Men ... alltså ..."
"FÖR UT HONOM!" ropar Söderbelte, och två könlösa svartklädda personer med visir kommer in, greppar programmeraren under armhålorna och släpar honom därifrån. "NEJ!" skriker han. "Jag har fru! Två barn! En hund! Ett nymålat staket! Jag kan ändra i datafilen! Jag kan laga CD-romen! Jag kan laga internet! Jag gör vad som -"
PANG dörren slår igen.
Steve vänder sig till de andra. De svettas. "Nu", säger han, "vill jag veta: Hur fixar vi hårddiskmaskinen så att jag kan göra PC igen?"

Brev från förlaget

Jag är djupt inne i nästa roman och förlaget är riktigt sugna på att läsa. Det gillar jag, det är härligt.

Faktum är att jag har just fått ett brev från dem om när de vill ha manuset. Med en deadline och allt.

Känns bra det här.

Jag är som Orson Wells fast snyggare

My god.

Jag har fått en anmärkningsvärt stor mängd läsarbrev från folk som tycker att DN ska ge fasen i att vara så taskiga mot mig.

Först så skrev de ett brev.

Sedan så skrev de ett förtydligande av detta brev.

Men alltså, det var ju bara jag som tramsade, hörni. Jag har inget emot DN och de har inte skrivit något brev till mig.

Jag är som Orson Wells och Världarnas Krig, fast med mindre näsa och utan hatt.

Och jag är lika förvånad som han var på sin tid.

Och förmodligen lika road också.

HAHAHAHA. ETT NOLL TILL FARSAN, HÖRNI. ETT NOLL.

Kejsar Andy

Jag blir så djävla förbannad. Varje gång jag går in på hitta.se för att kolla om de ändrat mina uppgifter sedan jag flyttade, så är de fortfarande fel. Så tröttsamt. Jag försöker korrigera än en gång.

"Hejsan, det var Andy här."
"Jaha?"
"Ja och där har vi genast problemet ja ..."
"Ursäkta?"
"Precis."
"Nu förstår jag nog inte."
"Nej. Du förstår inte. Låt mig förklara. Jag heter Andreas Roman."
"Ja?"
"Det låter inte alls bekant?"
"Nej?"
"Nej det gör inte det nej. Okej. Du kanske är dum i huvudet, vad vet jag. Hur som helst. Jag går in på hitta.se, jag slår på mig själv. Jag får upp mitt namn. Men det är inte komplett."
"Nähä? Vad heter du då?"
"Nu är det väldigt tydligt att du inte fattar vad jag säger till dig."
"Men ..."
"Låt mig diktera för dig, min klenbegåvade dreggelvän vars mungipor svämmar över: "Kung Andreas Roman den Förste." Alternativt: "Kejsar Andy." Det funkar också. Okej?"
"Va?"
"Förstår vi varandra?"
"Men det fattar du väl att jag inte kan skriva Kung Andreas Roman."
"Den förste."
"Va?"
"Kung Andreas Roman den Förste."
"Men lägg av nu. Jag skriver inte det, så är det bara."
"Nähä."
"Nä."
"Men Kejsar Andy då?"
"Nej."
"Nähä."
"Var det allt eller?"
"Baja ner dig då."

Söderbelte ger feedback

Steve Söderbelte kvalitetssäkrar den nya dataspelsskivan, den som handlar om att döda. Men han har sett något, hans hökskarpa cyklopöga har fångat upp en bristande kvalitet, det är läge att agera.

Steve ropar högt: "Vem i helvete har gjort dom här data-animationerna? Det ser ju för fan fördjävligt ut!"
Han snor runt, greppar någon som råkar gå förbi och drar honom till sig. "Tycker du det här är okej eller?"
"Öh ... jag ..."
"Va?" Steve pekar på spelet. "Ska det se ut så här när jag springer över ett slagfält? Känns det här som internetkvalitet för dig?"
"Jag bara städar här."
"Ja men det tror fan att det inte blir något gjort när du springer runt och tömmer papperskorgar! Känns det som en vettig prioritering, tycker du? Hårddisks-spelet ser ut som skit, och du springer runt här och plockar undan vårt kaffespill!"
"Ja men det är ju mitt jobb -"
"DU! DITT JÄVLA JOBB ÄR ATT FÅ ORDNING PÅ DEN HÄR SKITEN!"
"Jag städar inte ens på den här våningen, hälsar bara på en kompis här som -"
"SÅ DU ÄR INTE ENS PÅ RÄTT VÅNING! HUR FAN TROR DU ATT DU SKA KUNNA GÖRA NÅGOT VETTIGT NÄR DU LALLAR RUNT PÅ ANDRA KONTOR OCH LEKER PELLE JÖNSSON?"
Steve trycker ner städaren i stolen. Han skjuter fram tangentbordet under städarens näsa och sätter musen i hans hand. "FIXA SKITEN NU! JAG VILL SE RESULTAT INNAN JAG GÅR HEM I KVÄLL! FATTAR DU DET ELLER?"
Städaren tittar på honom. Livrädd. Liten. Darrande. Sedan börjar han röra på musen. Klicka runt lite. "Okej", säger han. "Jag fixar."
"TUR FÖR DIG DET! JAG VILL ATT CD-ROMEN SKA HA SEXTON MILJONER FÄRGER NÄR JAG KOMMER TILLBAKA!"
Steve stegar därifrån. Allt ska man behöva göra själv, tänker han medan han ändå är nöjd med att ha styrt undan en katastrof än en gång.

Söderbelte kvalitetssäkrar

Steve Söderbelte är enorm chef på ett stort spelföretag. Darra gosse, när Söderbelte talar. Hans röst är likt Homeros cyklop, hans vidsynhet likaså.

Just nu spelar han dataspelet. En grafiker går förbi, Steve snurrar runt på stolen och skriker: "Jag kvalitetssäkrar!" Grafikern skriker, bryter ihop, blir tom i blicken och får ledas bort medan saliven rinner från hans mungipa.

Steve fortsätter spela. Han dunkar knäna i bordet, viftar med armarna i luften, skriker svordomar på låtsasamerikanska och slår sönder tangentbordet för designern som sitter bredvid.
"Varför i helvete förstör du din utrustning?" ropar sedan Steve åt designern. "Kände du att det var nödvändigt att ställa ditt tangentbord där? Ser du inte att jag säkrar kvalitet här? Vem i helvete anställde dig, hur som helst?"
Designern öppnar munnen, Steves ögon mörknar, designern snor runt, konstaterar att fönstret är närmare än korridoren och han slungar sig ut från den glasprydda byggnaden och hoppas att fallet i vattnet från tionde våningen ska mildra nedslaget något.

Steve vänder sig till spelet igen. Han ser något. Hans uppsyn mörknar. Nu är han arg. På riktigt.

Söderbelte ska spela spel

Steve Söderbelte susar genom korridoren. Han är chef på ett sjuhelvetes stort spelföretag och han är alltid på hugget. Han stegar fram som en cyklop, folk kastar sig bakom skrivborden, rullar under stolarna, hänger sig utanför fönstren för att undvika hans temperament.

Söderbelte grabbar tag i en programmerares nackskin och lyfter honom ur stolen. Programmeraren tjuter och sprattlar med benen.
"Jag lånar din dataspelsmaskin", säger Söderbelte. "Jag ska spela dataspelsnätverksfilen." Han slungar programmeraren likt Polyfemus slungar får, den stackaren skriker när han far genom landskapet och landar med ansiktet före i Coca Cola-maskinen. Steve Söderbelte skrattar högt, han dunkar någon i ryggen som går förbi så att denne tappar all lunch och faller framstupa på golvet, men ändå kravlar därifrån, gråtande av skräck men ändå tacksam över att ha kommit undan med livet kvar.

Sedan hårdnar Steves uttryck. Han vänder sig mot PCspelsdatainternetmaskinen. Greppar kontrollen. Nu ska här spelas spel. SOM FAN.

DN förtydligar

DN läste på min blogg att jag publicerat brevet från dem som ett rop på hjälp, och en av de mer driftiga redaktörerna på kulturavdelningen hörde av sig.

"Andreas,

Vi läste att du inte fattade vad vi försökte säga till dig. Något annat var väl inte att vänta, antar jag.

Låt mig nu å redaktionens vägnar uttrycka mig tydligt:

Vi tycker du är dum i huvudet. Snygg, javisst, men vad hjälper det? Det är ju liksom inte så att vi ligger med varandra direkt. Vilket för övrigt känns förjävligt.

Far åt skogen,
Önskar,
Hela DN:s Kulturredaktion och förmodligen de flesta på Svenskan också"

Aaaw. Vad gulligt. Jag kanske borde bli arg, men jag tycker bara det är rart.

Brev från DN

Jag har fått ett brev från DN. Så här står det,

"Bäste Andreas Roman,

Angående det litterära sköte som du så varligt tycks odla i stilistisk mylla (Grass, någon?), så vill vi ändock dryfta en tanke - eller möjligen en manifestation av en sådan - som rör både trimning och spänst i språkdräkten (måhända kan man även tala om en verbal kropp här).

Tanken som sådan kan tyckas vara banal, rentav enfaldig. Men betänk då anekdoternas korridorer, själva dramaturgins anal, och se där om inte jaget träder fram som en upplösning av duet. Den krisande identiteten blir på sätt och vis alltför tydlig när man ser det så. Kanske är reduktionens fond överkokad! Men med en precision likt den språklige trädgårdsmästarens så klipps och skördas varje formulering tills dess att knopparna är redo för att blomstra.

Vi ser därmed fram emot din replik och önskar förstås också att de greppbara vidderna håller sig inom ramen för vad som kan anses vara rimligt.

Hälsningar,
Kulturredaktionen på DN"

Jag fattar verkligen ingenting. Vad vill dom?

Fattar ni?

Nu vill jag att du håller käften

Resan på väg hem har börjat. Stockholm är bakom oss. Jag åker tåget. Det går undan. Vi far genom Sverige som om det inte fanns någon morgondag. Och att döma av himlens färg, så kanske det inte heller gör det.

Jag går mot bistron för en morgoninjektion. På vägen så passerar jag en man som sitter och skalar en clementin. Jag har aldrig sett denne man förut. Han och hans clemetin är för mig främlingar. Men jag känner att situationen är ohållbar, så här kan vi bara inte ha det, så jag tar tag i det och säger till honom:
"Hur många gånger har jag sagt åt dig att jag vill att du ska hålla käften?"
Han tittar upp. "Va?"
Jag böjer mig fram. "Måste du verkligen sitta här och skapa konflikt?"
"Men ... men ..."
"Vi har pratat om det här förut. Ändå sitter du här och ... och håller på."
Han ser sig om, förvirrad. "Nu förstår jag nog inte ..."
"'Nu förstår jag nog inte. Jag sitter här med min citrusfrukt och jag förstår inte riktigt. Det klart, jag är ju dum i huvudet, då är det inte så konstigt.'"
"Ursäkta, har vi träffats?"
"Du. Nu räcker det. När vi kommer tillbaka, så vill jag att du infinner dig på mitt rum omedelbart. Det här har blivit en ohållbar situation och du tvingar mig att agera."

Hans tågkamrat bredvid prasslar med tidningen och tittar snett på honom, med krökta mungipor. Sedan ser han menande på mig med höjda ögonbryn, och gömmer sig sedan bakom tidningen.
Jojo. Vi förstår varandra. Att resa med en idiotjävel är aldrig roligt, bra att någon talar om för honom att han inte kan uppföra sig hur som helst.

Ny fråga, nu om JanneG

Då var det dags för ny fråga. Efter att vi konstaterat att Kongo förmodligen är det som döljer sig i Henning Mankells kalufs (enligt 56% av er läsare), så går vi raskt vidare till att ta reda på vad JanneG tycker om att sova sked egentligen.

Vad tror ni? Ge mig er åsikt längst upp på sidan här. Seså. Tjopp tjopp filiklart.

Sova sked, i hotellrummet

Jag ligger på hotellsängen och tittar på teve. Jag äter skalad gurka. Gott.
Det knackar på dörren. Jag suckar, reser mig upp och går fram till dörren.
"Ja? Vem är det?"
"Det är jag. Släpp in mig."
"Ursäkta", säger jag. "Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Haha, det är Arja Sajoma det. En härlig kvinna." Så rycker jag till. "Vänta! Är du Arja Sajoma? Arja, är det du?"
"Lägg av. Släpp in mig."
"Jag känner ingen jag. Som sagt: Vem är du? Vem är -"
"Sluta! Jag vill in. Jag är trött. Klockan är nästan tolv."
"Men du stack ju."
"Ja men du håller ju på med din sova sked-grej. Jag vill inte sova sked med dig, Andreas. Okej. Jag tycker det är äckligt. Jag sover sked med min tjej. Inte med dig."
"Hon är inte här nu. Här finns bara jag. Och du."
"Släpp in mig."
Jag ler. "Jag förstår att dina känslor förvirrar dig. Jag har den effekten på människor. Du känner avsky. Men du dras också till situationen och därför är du nu tillbaka för att -"
"HÅLL KÄFTEN OCH SLÄPP IN MIG!"
"Jag tror inte det, du."
"MEN SLÄPP IN MIG DÅ FÖR HELVETE!" Han bankar på dörren. "JAG BEHÖVER GÅ PÅ TOA! BORSTA TÄNDERNA! SOVA LITE!"
"Nu hör jag dig väldigt dåligt här genom dörren. Tala till mig. Hjälp mig att hjälpa dig."
Tystnad en stund. Han suckar, jag ser framför mig hur han sjunker ihop med axlarna.
"Okej Andreas. Vi kan sova sked."
Jag öppnar dörren och slår ut med armarna. "Haha, jag skojade bara med dig. Jag vill inte sova sked. Fy vad äckligt. Jag sover bara sked med min flickvän, min fina Hanna. Du är inte ens i närheten så snygg som hon är ändå."
Han andas ut, verkar lättad, går över tröskeln och skrattar nervöst. "Du är inte klok", säger han, men nu är han glad.
"Nej jag vet. Du förresten, din tandborste. Jag har borstat mig med den."
Han blir blek. "Va?"
"Ja. Jag borstade mig i rö -"
"KÄFT!"
Han håller upp ett finger. Ådran i tinningen pulserar. Han är röd i ansiktet.
"Okej."

Sova sked, ända mot ända

Vi är nu framme i Stockholm, jag och min rumskamrat. Vi bor på ett skönt, östeuropeiskt hotell mitt i centrum.
Han drar isär sängarna.
Jag knuffar ihop dem.
Han drar isär dem, lite irriterad nu.
Jag trycker ihop dem, arg över hans tramsande.
"Kan du bara ge fan i att trycka ihop våra sängar hela tiden!" ropar han. "Jag vill inte sova sked med dig, okej?"
Jag sätter honom ner på sängen. Lägger en hand på hans axel. "Min vän. Är du blyg?"
"Va?"
"Jag förstår. Vi kan ta det i etapper. Att sova sked är inget man skojar med, om man inte har rutinen inne."
"Men fattar du trögt eller! Jag sover gärna sked, men inte med dig!"
Jag tittar på honom. Oförstående. Sedan ler jag svagt. "Vi börjar varligt, helt enkelt. Ända mot ända kan ingenting hända. Känns det bra för dig?"
"Jag tänker byta rum. Jag vill ha ett eget rum." Han rusar ut.
"Givetvis får du behålla kalsongerna på!" ropar jag efter honom. "Det handlar om värme mellan kroppar, inget annat!" Han försvinner nerför korridoren, runt hörnet. "Okej?" ropar jag. "Känns det bra? Kom tillbaka! Jag kan krulla ditt brösthår om du vill! Känns det okej?"
Men jag får inget svar.

Vigilante onward

Visst är den fin, affischen?

Sova sked

Nu ska jag ut och åka igen. Till Stockholm, som vanligt. Att göra datafiler till datamaskinerna som ska spela dataspelen, kräver globetrottertakter.

I dataspelsinternetvärlden så är man inte blyg när man reser, man delar ofta rum. Och jag ska dela rum med en skön snubbe från jobbet. Vi sitter i Grins kök och käkar lunch, alla är där. Jag sitter mitt emot killen.
"Jaha då ska vi till Stockholm i morgon då", säger jag.
"Japp", säger han.
Jag tar en stor tugga från min enorma kebab. "Då djävlar ska vi sova sked."
Han sätter lite av sin rotfruktssoppa i halsen. "Ursäkta?"
"Var inte blyg nu. Vi har ju dubbelrum. Klart vi ska sova tätt. Mänsklig kontakt är bara bra."
"Men ... alltså ... jag har flickvän."
"Ja men det har väl jag med eller. Vad har det med saken att göra?"
"Sluta larva dig nu. Jag drar ändå alltid isär sängarna på hotell, när jag bor ihop med någon annan."
"Lustigt. Jag trycker alltid ihop dem."
"Va?"
Jag kniper ihop ögonen och gör en grimas. "Nära som fan ska sängarna stå, så att man inte halkar emellan när man rullar över till andra sidan."
"Men ... jag vill inte -"
"Jag brukar lägga dubbla lakan emellan, så att det verkligen inte blir någon spricka mellan bäddarna."
"Jaha, men -"
"Fy fasen vad mysigt det kommer bli. Och du. Om du hör en rökare eller så under natten, då är det inte jag, okej? Det kan vi komma överens om, va?"
"Men -"
"Då är det förmodligen du som släpper dig. Och du ska veta att jag tycker sånt är lite äckligt, när man ligger och snosar ihop, sked i sked, kaka söker maka. Okej?"
Nu härsknar han till. "Du, det blir inget med det. Ska du hålla på så där, så får du sova i eget rum."
"Ingen fara. Jag smyger in till dig senare, när du somnat. Var inte orolig. Du kommer få kroppskontakt, lita på mig."
Han vänder sig desperat till en bordskamrat, som bara rycker på axlarna och äter vidare. Han vänder sig tillbaka till mig igen. "Du, alltså. Kolla här ..."
Jag höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen. Tar en tugga från min kebab.
Han börjar gråta.

Andy intervjuar Nobelpristagare #2: Selma Lagerlöf tar luft

Jag reser mig upp och går.

Jag orkar inte ens säga hej då, Selma har förstört allting. Hon lyfter på benen, hennes kjol breder ut sig som en sol och varmluftsblåsen börjar pumpa. Hon lyfter, rund och vid, och stiger mot skyn. Förtöjningarna släpper.
Personalen skriker i bakgrunden, "HÅVA IN HENNE GUBBAR, OM HON DRIVER UT ÖVER SKÅNE SÅ BLIR DET SPITTEKAKA AV HELA RASKET!"

Men det är försent. Selma guppar iväg, Henning Mankell springer efter henne och försöker nå henne, "Släng ut ditt hårsvall, släng ut ditt hårsvall!" Men Selma är redan uppe i det blå och Henning är ensam kvar, med glasögonen gömda någonstans långt inne i el grande kalufso, kanske rentav nära mörkrets hjärta.

Ny fråga, nu om Henning

Som ni ser längst upp här på bloggen, så har vi en ny fråga som rullar, denna gång om Henning Mankell. Låt höra vad ni tycker, är hans kalufs bara enorm eller också full av mysterier?

Andy intervjuare Nobelpristagare #2: Selma Lagerlöf och Henning

Selma och jag har tagit en paus i vårt samtal. Just nu äter hon kycklingklubba med svartsoppedipp, och jag får ducka för köttslamsorna som far ut ur hennes mungipor hela tiden.
"NEJ VET DU VAD ANDY, NU SKITER VI I DET HÄR. DEN HÄR GAMLE VASEN BEHÖVER VILA LITE OCKSÅ."
"Jaha, men vi har ju knappt börjat -"
"KANON, DÅ SÄGER VI SÅ."
Hon lutar sig bakåt och tar av sig hatten.

Tar av sig hatten.

Det var ju precis det hon inte fick göra, precis det som personalen varnade mig för. Jag hör hur de ropar, "HELVETE GÖBBAR, NU TAR HON AV SIG HATTEN I ALLA FALL!"
"MEN VAD FAN! VAR ÄR HENNING? SER NI HENNING? HAR NI BÄRING PÅ HENNING?"

Men för sent. Selma skakar på huvudet. Hennes enorma hårsvall faller likt Viktoriafallen längs med hennes axlar, hon skakar sin man som lejonet på savannen, och det är då - precis i takt med Afrikametaforen - som Henning Mankell kommer glidande in över golvet från ett annat håll. Hans enorma kalufs är tyglad i ett hårnät och någonstans långt där inne är hans glasögon begravda. Han sträcker ut sina händer, Selma anar intet, hans händer slukas av hennes jättelika dunderkalufs.
"Åhhh", suckar han. "Det här är fina grejer. Sicken kalufs. Den som ändå hade kalufs av denna rang. Men var har du glasögonen, Selma? Va? Var har du glasögonen? Är de här inne i hårsvallet någonstans? Ska Henning leta rätt på dem? Va? Va?"

Men varmluftspumpen har dragit igång på allvar och Selma är på väg därifrån.

Andy intervjuar Nobelpristagare #2: Mera Selma Lagerlöf

Jag försöker fortsätta mitt samtal med Selma Lagerlöf. Hon guppar som en ballong ovanför marken och när jag tittar närmare, så ser jag faktiskt att hon svävar några centimeter upp i luften. Under kjolen är hon förtöjd kring anklarna, och vad är det jag hör? Är det ett flämtande från en varmluftsutrustning? När jag kikar ännu lite närmare, så ser jag mycket riktigt att en varmluftspump står och blåser där och håller henne uppe.

"Fröken Lagerlöf. Du flög alltså hit på en gås."
"SPARV!"
"Öh, jaha? Men i mina papper står det här att -"
"JAG FLÖG HIT PÅ EN SPARV, OKEJ? TÄNKER DU GÖRA EN GREJ AV DET?"
"Nej men jag ser ju att det står en gås parkerad där borta och -"
"BARA FÖR ATT JAG SKREV EN BOK EN GÅNG OM EN GÅS SOM FLÖG RUNT SOM EN BERUSAD SKADESKJUTEN SKATA ÖVER SVERIGE MED EN GRABB PÅ RYGGEN, SÅ BETYDER INTE DET ATT JAG ALLTID MÅSTE HA EN GÅS I RÖVEN SÅ FORT JAG ÄR UTE OCH RÖR PÅ MIG, OKEJ?"
"Okej, förlåt. Du behöver inte ryta, det var inte meningen att -"
"DET ÄR SAMMA VISA VARJE GÅNG. JAG GÅR TILL ICA OCH HANDLAR. MANNEN I KASSAN SÄGER: VAR HAR DU GÅSEN, SELMA? HAR DU DEN I RÖVEN KANSKE?"
"Ja, förlåt, det var inte meningen att- "
"ELLER NÄR JAG GÅR PÅ SYSTEMET OCH DOM SÄGER: JA DÅ ÄR DET EN FLASKA TILL DIG OCH EN FLASKA TILL GÅSEN DÅ ANTAR JAG. HAN SKA VÄL OCKSÅ HA SIG NÅGOT NÄR NI ÄR UTE OCH FLYGER."
"Jag menade inte -"
"DU, JAG HÖR FAKTISKT INTE VAD DU SÄGER. ENKLAST ÄR VÄL EGENTLIGEN OM DU HÅLLER KÄFTEN."
"Okej."
"SÅVIDA DU INTE VILL SPOLA MINA ÖRON MED REVAXÖR, FÖRSTÅS? ELLER PETA LITE I DOM? VA? VA? DET KANSKE DU VILL VA? ELLER? HAHAHAH! LITE SELMA LAGERLÖF-VAX, DET ÄR VÄL DET DU EGENTLIGEN ÄR UTE EFTER DIN SNUSKHUMMER?"
"Hahaha."
"DU KANSKE INTE VISSTE DETTA MEN JAG ÄR INTE BARA FÖRFATTARE, JAG ÄR OCKSÅ FÖRDJÄVLA ROLIG."
"Ja, Selma. Skitrolig."

Andy intervjuar Nobelpristagare #2: Selma Lagerlöf

I min av Svenska Akademien beställda intervjuserie med Nobelpristagare, har det nu blivit dags för Selma Lagerlöf. Det ser jag verkligen fram emot, denna enorma kvinna är onekligen en stor del av vårt litterära arv.

Faktum är att hon är jättelik. Hennes vida kappa och mutantliknande hatt drar tankarna till ingenjör Andrés varmluftsballong. Hennes luftfordonsliknande kvaliteter går inte att förneka. Hon är en spärrballong till Nobelpristagare. Hennes gigantiska lekamen faller som en solförmörkelse över Skåne, och under hatten döljer sig ett hår så bundet och tyglat, så att släppa det loss vore att öppna Pandoras ask.
Personalen har varnat mig, hon får inte ta av hatten, vad som än händer. "Då kommer Henning", säger de. "Då blir det jobbigt."

Vi börjar vårt samtal.
"God morgon, fröken Lagerlöf."
"VA?"
"Jo jag sa, god morgon frök -"
"DU VET ATT JAG HÖR SÅ DJÄVLA DÅLIGT, ANDY. HÄR UPPE ÄR DET SÅ TUNN LUFT SÅ MAN HÖR KNAPPT ETT SKIT."
"Jaha. Ja, okej, jag skulle ändå vilja -"
"NEJ DET HÄR GÅR INTE, JAG HÖR ABSOLUT INGENTING. HAR DU ETT TUGGUMMI DU KAN SLÄNGA TILL MIG? JAG SER JU ATT DU HAR, KASTA HIT NU, SÅ HÄR KOMMER VI INGEN VART."
"Jag har faktiskt inget på mig. Jag kanske kan tala högre."
"JA MEN SLÄNG HIT TUGGUMMIT DÅ! JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DU SKA KRÅNGLA SÅ HÄR. HIT MED DET NU BARA. SESÅ. HIT!"

Jag suckar och lutar hakan i handen. Det här kommer inte bli lätt.

Ridhjälm på jobbet

På jobbet.

I tid till möte med Feta Spelförlaget? Check.

Senaste verren av spelet riggad och klar? Check.

Argumenten klara för alla redigeringar vi måste göra? Check.

Ridhjälm på, nu pimpad med fireflames? Check.

Storpamparna kliver in i mötesrummet. Jag väntar med spelkontrollen i hand, ridhjälmen lite bakåtvriden, gangsta style.
"What the fuck is that thing on your head, Andreas?" säger storbusen från Feta Spelförlaget.
"Your ass. Now can we get started?"
Alla nickar och sätter sig ner. De vet bättre än att bråka med en kille som prioriterar sin skalles säkerhet framför allt.

(ryggdunk till Alwilda för pimpfärgen)

Ridhjälm på bussen

Jag väntar på bussen. Jag har ridhjälm på. Det är halt ute. Man kan ramla och slå sig. Det kan gå hur som helst. Jag tar inga risker. Jag pressar hjälmen hårdare ner över huvudet, så att ögonen kikar fram precis under kanten. Remmarna sitter tajt. Jag är redo.

Bussen stannar. Jag står först, och jag går mycket långsamt på. Tar det försiktigt i kurvan så att jag inte får sladd, stämplar långsamt, ser mig om (ingen i döda vinkeln, ingen på väg att köra om), sjunker sakta ner på en stol.

En gammal tant som står precis bakom mig ropar: "Kan du rappa på, din sabla hjälmpellejöns, så vi andra får komma på bussen också?"
Jag skriker henne i ansiktet. Hon ramlar bakåt, slår i backen och börjar gråta. "Tänk om du också hade haft hjälm nu?" säger jag. "Då hade du inte behövt ligga där och ha ont i huvudet."
Alla runt omkring mumlar och nickar medhållande. Andy, han vet vad han snackar om.
"Det blir nog en ridhjälm på lunchen i dag", säger en affärsman.
"Jag ska köpa en röd", säger en konsult.

Bussen rullar in mot stan.

Mer danskt

Ja jävlar, det danska förlaget har lagt upp en skön Mörkräddssajt, inspirerad av den svenska. Det gillar vi. Kolla här.

Lite banners och grejer också, den snyggaste finnes här.

Natti natti.

Bäst att ta hjälm

Häromdagen så höll jag på att trilla på ändan när jag var ute och gick. Det gick nästan åt skogen.

Så här var det: Jag snubblade på ett bananskal, så tokigt, så dråpligt, men ack så farligt. Benen for upp i luften, rätt upp mot solen pekade de, Gud själv såg min bakdel, jag skrek "HARRE JÄVLAR GÖBBAR, NU STÅR JAG PÅ ÄNDAN, SER NI GÖBBAR ELLER?", jag flaxade med armarna, mössan for all världens väg, väskan snurrade runt min axel, jag ropade "SATAN OCKSÅ, DET HÄR GÅR INTE GÖBBAR, DET HÄR GÅR BARA INTE!", men som tur var så landade jag på benen igen, rakryggad och ståtlig, och fick inte en skråma. Phew.

Men det var nära ögat, ska ni veta. Riktigt nära ögat. Jag var skakis ett långt tag efteråt.

Så nu har jag bestämt mig för att ha hjälm på mig hela tiden. Eftersom det behövs rejäla grejer när man ska ut på farligheter, så har jag tagit Hannas ridhjälm. Nu ska jag åka buss med denna hjälm. Sitta i möten med hjälmen på huvudet. Fika i kväll med en kompis, hjälmen fast förankrad på min hjässa. Gå och lägga mig med hjälmen på.

Man kan aldrig vara nog försiktig.

Kaviarte

HELVETE.

Allt göttigt te hemma är slut.

Vi har förstås Hannas téer. Kaviarjasmine, kaviarceylon, kaviarroibos - gult te med kaviarembryon, svart te med blad från kaviarplanta, gröna téer oxiderade i kaviar, oolongté med hälften kaviar och hälften kaviar.

Men det kan ju ingen djävel dricka. Bara de med en utpräglad kaviarsadistisk kaviarådra kan ge sig på sådant.

Som tur är, så kan jag handla té under radarn utan att Hanna märker något. Rätt som det är så finns det nytt té i burkarna och om Hanna frågar så säger jag bara: "Nej det har varit där hela tiden. Drick nu ditt earlgreykaviarextraktté, älskling."

Jag är så förbannat smart.

Släpp in honom då

Nu har även jag sett Låt den rätte komma in.

Det var en riktigt skön rulle, och söt. Jag tyckte mycket om den. Alla scener där Eli och Oskar är tillsammans, är rysligt bra.

Filmen handlar om två barn som är lite utanför och som blir kanonbra kompisar.

Något annat handlar den inte om egentligen.

Vilket man kan se som en triumf eller ett nederlag, beroende på vad man heter och vad man vill ha sagt.

Mörkrädd på danska

Hej alla ni.

Nu är Mörkrädd släppt på danska,.

Jag tyckte det svenska omslaget var snyggt, men det danska är nog faktiskt ännu läckrare. Kolla här:


Angående katter i litteraturen och allt sådant där som det pratas om nu hela tiden.

Engelsmännen och tänderna

"Men jag blir så satans jävla trött på er! Fattar ni ingenting eller? Tänder ska inte vara gula! De ska inte vara skeva! De ska inte ruttna bort! INTE INTE INTE! Ska det vara så svårt att förstå?"

Tandläkaren står med järntång, tungstensborr och industrisvets i engelsmannens mun. Han andas tungt, han har god lust att slå av sin utrustning och gå hem för dagen.
"Jaha", säger engelsmannen. "Säger du att jag ska borsta tänderna inuti munnen? För jag har alltid gjort det utanför, ser du."

Engelsmännen och husen

"Nej! Nej! Nej! För fan! Ni kan ju inte dra rören utanför huset! Då fryser det ju när det blir kallt! Och hela kåken lutar ju! Och heltäckningsmatta i badrummet blir ju till mögelskador! Och det räcker med EN kran för varmt och kallt vatten, man behöver inte två!"
Engelsmännen kollar på varandra, förvånat.
"Jaha", säger den ene."Kan man ha värme i husen numera?"