Årets topplistor felaktiga

Enligt SvB så har de fuckat till topplistorna över vilka böcker som sålts mest under 2008, men nu insett felet och rättat till det. Man kan läsa om det här om man vill.

Listan är dock fortfarande felaktig och jag har nu kontaktat El Grande hos SvB, Lasse Winkler, för att reda ut det här.

"Lars!

Skön sajt du driver. Er tidning är inte fel heller. Jag gillar din stajl.

Men du, angående er topplista, du har fortfarande lallat till det lite, din lille filur. Jag ser inte mina böcker någonstans och det vet ju både du och jag att det är ett grovt och allvarligt misstag.

Lasse, din hedersknyffel, fixa nu till det så stryker vi ett streck över det här. Jag vill inte bråka, jag vill inte vara den som är den, sätt mig på topplaceringen där vi båda vet att jag hör hemma, så låter vi udda vara jämnt.

Kanon.

Hälsar,
Andreas Roman"

Jag avvaktar nu svar från Lasse Winkler med redaktion.

Hisingen är som Narnia

Hisingen i Göteborg är lite som Narnia. När man vill hitta dit, så går det aldrig. När man vill någon helt annanstans, då hamnar man bara där.

Jag ringer trafikplaneringskontoret för att diskutera detta.
”Trafikplaneringskontoret, Lasse Kronér.”
”Hallå Lasse. Förklara hur ni tänkte kring Hisingen.”
Jag hör hur Lasse skruvar på sig. Han blir nervös, plockar fram en bingolott och börjar skrapa. ”Du, jag har inte tid här, jag måste planera lite asfalt och ångvält och såna sköna grejer.”
Men den göteborgan går inte, jag säger: ”Lasse. Tala till mig. Slingra dig inte. Säg som det är.”
”Okej.” Lasse börjar viska. ”Vi tänker så här: Den dagen norska armén anfaller – och du vet att det kommer hända förr eller senare – då har vi skyltat så jävla galet, dragit vägarna så fullständigt tokigt, riggat broar och tunnlar så stolligt obegripligt, att dom aldrig kommer hitta nånstans och måste åka hem igen.”
”Ja men det sker ju på bekostnad av att ingen annan hittar heller.”
”Må så vara. Men det får det vara värt. Var har du din lojalitet, gosse?”
Jag tänker efter en stund. ”Norska armén, säger du?”
”Just.”
”Har dom ens någon?”

Busschauffören från Göteborg

Ibland, när jag åker buss på morgonen och det inte är den sköne mannen från Iran som kör, då är det chauffören från Masthugget, Göteborg i stället. När man kliver på och säger God morgon, så tittar han rakt fram och ser arg ut. Han tuggar ilsket på sin prickikorvmacka från unikaboxen och stämplar in och ut tills han blir röd i ansiktet. När det kommer en barnvagn, så slår han med dörrarna så att vagnen kommer i kläm. Han kör på två hjul i kurvorna och hoppar över broöppningar. När han är riktigt arg, tittar han på en bild han har på Göran Johansson, och då sjunker det röda från hans ansikte undan.

Ibland är det trångt på bussen och då säger han: ”Kan alla kötthövven som inte fattar att bössen inte är deras egna böss, knö ihop sig så att pannbenen vid nästa höllplats kan få kliva på?” Sedan muttrar han tyst, med mikrofonen fortfarande påslagen: ”Jävla ösregn e ni allihopa, eller vad säger du Göran Johansson?”

Vi tittar på varandra i chock, slagna av häpnad över hans fasoner. Och enda skälet till att vi lämnar plats åt andra, det är för att vi inte vill att de ska få lida för att denne chaufför är mer svarvad än en bultstång på Erikbsbergskranen, mer stämplad än övertidskortet hos en skiftarbetare, mer blockerad än en strejk från Metall.

Snart ska vi rulla den jäven i fiskolja och makrill. Då ska han få smaka västkustens vrede, plankton style. Men det vet han inte om än. Hahaha.

Busschauffören från Iran

När jag åker buss på morgonen, så händer det ibland att det är en chaufför från Iran som kör. Han hälsar alltid, kör försiktigt i kurvorna och är hjälpsam mot alla som har barnvagnar.

Ibland är det trångt på bussen och då säger han: ”Hallå snälla, kan ni hjälpa mig? Kan ni gå längre bak i bussen, bara lite? Tack så mycket.”

Alla nickar i samförstånd, utbyter menande blickar och blir till en enhet. ”Nu löser vi det här”, säger någon. ”Låt oss ställa upp för denne man”, säger en annan. ”Tillsammans kan vi greja det här”, säger en tredje.

Och vi rör oss längre bak i bussen, tränger ihop oss och lämnar plats till de bättre behövande. ”Tack snälla”, säger han i busshögtalaren. Vi dunkar varandra i ryggen, ler, säger att det blir bra i kväll och går skrattande av bussen som ett folk med en vision.

I morgon ska jag berätta lite om hur det är när den andre chauffören kör, han som kommer från Masthugget, Göteborg. Hans inställning är lite annorlunda.

Steve Söderbälte vill köpa datan

Det ringer.
"Andreas."
"Hej hej. Mitt namn är Steve Söderbälte och jag har läst din annons här."
"Jaha. Vad trevligt. Är du intresserad?"
"Javisst. Men jag har några frågor."
"Fire away, Steve."
"Gott. Först och främst: Har den data?"
"Va?"
"Ja? Har din maskin data?"
"Eh, ja. Tja. Ja, jo, jag antar det."
"Vad bra. Har den mycket data?"
"Öh ..."
"Förlåt, jag är otydlig. Jag menar om den har åtta bitar, sexton bitar eller rentav trettiotvå?"
"Tja ..."
"Du skojar gosse! Hör jag sextiofyra! Har den sextiofyra bitars skärmupplösning?"
"Eh, nej ... eller jag vet inte ..."
"Men även för trettiovå, kompis, så har vi en affär. Då slår jag till. Då köper jag din CD-Rom."
"Öh, ja. Alltså. Det är en laptop, den har tyvärr inte ens CD-Rom."
"Nu förstår jag inte vad du säger. Lapptok? Har den lappsjuka?"
"Nej, alltså ..."
"Jag väntar på ett svar. Din IT-lösning verkar bra men du har inte sålt den än."
"Okej. Alltså, vem fan är du?"
"Steve Söderbälte? Fet chef på fett spelföretag?"
"Jaha."

Sven får postförskott

Sven sitter hemma och dricker kaffe. Snön faller stilla utanför fönstret och han äter en nybakad bulle. Frugan läser tidningen. Katten slumrar på kökssoffan, nära kaminen där elden mullrar dovt.

Brevbäraren kommer gående genom snön. Han viftar med en tunn lapp. Sven vinkar tillbaka och går ut för att möta honom. "Titta här Sven", säger brevbäraren. "Du har fått brev på postförskott."
Sven tar brevet, faller ner på knä, stirrar på det, gråter. Han vänder sig mot den vintergrå himlen och skriker medan tårarna rinner nerför hans kinder: "BUT WHYYY?"

Efter detta blev han sig aldrig lik igen. Katatoniskt vaggar han fram och tillbaka i sin gungstol, ögonen stirrande in i en evighet där han inte kan nås. Hans kropp - nej, kadaver - är där, men något annat finns inte kvar.

Hade jag vetat detta hade jag sålt datan till honom. Det hade jag faktiskt.

Sven handlar på postförskott

Sven är och handlar mat i den lokala affären. Han har köpt äpplen, apelsiner, renkött, nya vantar, en tidning, snus och folköl.
"Det blir etthundratjugo och femtio", säger damen i kassan.
"På postförskott då eller!" gormar Sven, röd i ansiktet, vibrerande av förorättning.
"Va?"
"Ja men du kan väl ta och skicka varorna hem till mig då. Eller nähä, du skickar väl inte grejer du. Trots att jag föreslår postförskott så vill du fan inte skicka, ditt satans hycklande luder."
Och så stormar han ut ut butiken utan matkassar. Damen skakar på huvudet och säger till de andra: "I morgon blir det insändare, go vänner", och de nickar i samförstånd.

Svens kaffe på postförskott

Sven är arg och besviken över missödet med att inte få köpa min datamaskin via postförskott.
Han kommer hem, frugan har satt på kaffe, han stampar av sig snön från skorna och slår med armarna om kroppen. Det är minus tjugosju grader utomhus.
"Ska du ha lite kaffe, Sven?" säger frugan.
"På postförskott då eller!" vrålar han.
"Men Sven."
"Eller du kanske inte vill skicka kaffet med brev du heller? Din hynda till lögnerska."
Och så stormar Sven uppför trapporna och låser in sig på sitt rum för att skriva insändare.

Sven och datan

Jag har en annons ute på en gammal bärbar dator, en fotogendriven Dell från 1893 med kolugnsbatteri för att skyffla på den där extra krämen som behövs när man är ute och reser med droska.

Jag har fått många svar på datorn eftersom jag säljer den så billigt, och bland annat så har Sven skrivit så här:

"hej,
köper gärna datan om du kan tänka dig att skicka på postförskott?"

Jag svarar artigt:
"Hej Sven, tack för visat intresse. Men jag har fått så många svar i närheten av Göteborg, och säljer hellre datorn till någon som jag kan visa den för personligen, så att inga missförstånd eller tråkigheter uppstår på färden. Men tack ändå för att du mejlade. Hälsar, Andreas."

Varpå Sven svarar, två timmar senare:
"Skitprat.

Ni är likadana allihopa. jag är så jävla trött på er. ni ljuger och hittar på men varför säger du inte bara som det är, att du inte vill skicka datan?"

En del har det tuffare än andra, helt enkelt.

Deadline som närmar sig

Skrivandet på nästa bok går bra, men det klart, deadlinen är alltjämnt lika pressad, som trogna besökare till bloggen redan vet.

Proust och grandonkeln

I ett försök att bilda mig och läsa riktig litteratur, så har jag gett mig på Proust - På spaning efter den tid som flytt. Det är fina grejer det, sju mustiga volymer fulla av fransk sekelromantik. Efter att jag läst dessa sju böcker, räknar jag med att vara ungefär tio poäng smartare.

Någonstans på sidan tre når jag meningen "Min största skräck var att min grandonkel skulle rycka mig i lockarna."

Här någonstans känner jag att bokens relevans börjar svikta.

Vad vill Proust säga mig här? Vilken namnlös fasa vill han måla upp med detta scenario? Var någonstans finns den bottenlösa skräck som gör detta till det värsta man kan tänka sig?

Jag har ingen grandonkel. Jag vet inte vad en sådan är och vad hans uppgift skulle vara om jag hade en. Om det vore att rycka mig just i lockarna, så har jag ändå svårt att se att det skulle vara min största skräck.
Att bli tillplattad av en ångvält, bli biten i skrevet av en fradgande kungspudel eller somna bredvid en kelsugen Jan Guillou, är alla saker som ter sig mer skrämmande än att bli ryckt i lockarna av min grandonkel.

Eller?

Guds förlagsfiasko

Gud har samtalat med Natur & Kultur och försökt få dem att stoppa nytryck av När änglar dör. Nu sitter han på en molnkant och surar för att det gick åt skogen.

Frugan kommer förbi. "Hur gick det gubben?"
"Hur det gick? Det gick åt skogen!" Han slungar en blixt ner mot Jord och utplånar en del av Texas, ingen dum sak i sig.
"Jag blir så trött! Det här var bra mycket enklare förr, när man brassade på med lite fyrverkerier och bullrade med rösten från toppen av ett berg, sedan brallade alla på sig och gjorde precis som man sa. Nästan alla, i alla fall."
"Men bli kritiker då, gubbselubbsen."
Gud tittar på henne. "Du menar, som i att börja på en tidning eller något?"
"Ja? Eller kanske starta en blogg, vad vet jag."
"Ja jävlar. Om den där lallarAndy kan få läsare, då kan väl jag."
"Puss på dig."
"Puss på dig med. Vad blir det för mat?"
"Fläsk med löksås, potatis och ärtor."
"Nej vad fint. Lingonsylt på den?"
"Bären stulna från Satan själv."
"Haha, den gamle skorven, han kommer undra vart de tog vägen. Var är mina lingon? kommer han ropa och springa runt och vifta med armarna. Var är mina lingon? Jag är Satan själv men jag hittar inte mina lingon."
"Ja, vad roligt. Kom nu så -"
"Är de under lavasjön? Nehej. Är de under benkrossaren? Inte där heller. Är de under espressomaskinen? Nej, var är mina lingon, jag vet inte var dom är? Hahaha, jag kan se hans min nu ..."
"Kom nu så går vi och äter, pompen."
"Underbart."

Gud ringer till förlaget

Det ringer i det finfina bokförlaget Natur & Kulturs telefon.
"Natur & Kultur, Petra König."
"Hallå, det var Gud här."
"Öh, jaha?"
"Är det ni som ger ut När änglar dör?"
"Va?"
"Förlåt mig. Jag uttrycker mig oklart. Är det ni som ger ut puckopannbenets Andreas Romans hög med dynga?"
"Alltså -"
"Jag ser här att boken snart är slut på lager och mogen för omtryckning."
"Du, det kan jag faktiskt inte kommentera."
"Kanon. Då säger vi så."
"Säger vad?"
"Att ni bränner smörjan och inte ger ut fler."
"Vem fan är du?"
"Vad i hel ... du, jag är GUD. Iavhé. Jehova. Allah. El Grande. Slutbossen. the Man. Och DU ska göra som jag säger."
"Jag har faktiskt väldigt mycket att göra, faktum är att jag har ett manus här av Andreas Roman och det är riktigt bra grejer. Jag fingrar lite på det här nu. Mmm, ojojoj, fullt av blod, kätteri och fasa. Jag kan knappt vänta. Så om du inte ville något mer, så lägger jag på nu."
"Nej! Våga inte lägga på! Jag ska drabba ert förlag med gräshoppor, jag ska göra vattnet i era kranar till blod, jag ska fylla er lunchmat med maskar, jag ska dräpa era debutanter och förmörka era kontorslokaler!"
"Ha! Du jobbar uppenbarligen inte i litteraturindustrin."
"Men ... alltså ... jag blir så ..."
"Ja hej på dig."
Klick.

DN lackar ur

Jag har fått lite vänliga tips från den del av min omgivning som vill att det ska gå bra för mig (för då går det bra för dem) om att jag inte ska skoja så mycket med DN och Svenskan och så. För då kanske de bestämmer sig för att de inte vill skriva om mig i fortsättningen.

Hahahaha. Redaktionsmöte på dessa tidningar: "Nej vet ni vad, jag blir så jävla sur på den där Roman, han bara skojar och tramsar med oss hela tiden. Jag tycker vi skiter i att skriva om honom."
Och alla andra svarar: "Ja det gör vi. Nu får det fan i mig räcka. Surpelle är han. Plus att det känns som en mogen och korrekt reaktion från vår sida. Inte alls något man kan förvänta sig från en tolvåring."

Tystnad en stund. Sedan: "Tror ni att detta ökar eller minskar våra chanser att få ligga med honom?"
"Gud, du sa det vi alla tänkte. Om jag ändå hade svaret på den frågan."
"Jag klarar inte denna ovisshet."
"Det är jobbigt för oss alla."

DN vill ha mig med

Hahahaha. Jag blev uppringd av DN i går, av en snubbe som icke ska nämnas vid namn, och han sa: "Vi har läst din blogg här, och i synnerhet då dina litteraturrecensioner. Det är bra grejer. Skulle du kunna tänka dig att recensera litteratur för oss?"
"Men jag skojar ju bara", svarade jag. "Det är ett skämt. Jag vet inte ens vilken bok jag skriver om. Jag driver med er stil av kritik."
Tystnad en stund. Sedan: "Va?"
"Ja? Har ni inte fattat det?"
"Men ... jaha ... jävligt roligt du."
"Ja det blev ju inte mindre roligt nu. Gissa om det här kommer upp på bloggen."
"Jaja. Baja ner dig då."
Tystnad en stund.
"Och vi får förstås inte ligga med dig heller?"
"Nej."
"Okej. Hej då."
"Ja hej hej."

De Halvt Dolda - Del Tre

Vi kör vidare, final nu:

Utan brallor i betongen
Eva Rydberg är i själva verket mamma till Nils Poppe och det blir ett sabla springande i trappor och smällande i dörrar när Stefan & Krister upptäcker att de är gifta med samma kvinna och har döttrar med varandra. För att inte förarga byns präst så gömmer sig Rydberg under bordet och smyger iväg som en skånsk elefant, fast hon stannar varje gång prästen vänder sig om för han anar att det är nåt lurt. Men när landsfiskalen ska gå över isen för att uppvakta fru Jansson, så brister den och han ramlar ner i en vak.

SVT:s kommentar: "Nu snackar vi, Andreas. Allvar och svärta, samhällsrelevanta ämnen och socialt patos. Du är sannerligen en av våra stora, och att du undviker trams och flams och vågar vara allvarlig, är din styrka. Det här kommer bli kanon. Vi har för övrigt kickat Gardell, hans version utspelade sig på ett slott och handlade bara om honom. Han blev jättearg och nu springer han runt med krökta mungipor och talar i falsett. Jobbigt jobbigt."

De Halvt Dolda - Del Två

Att Levla fortsätter producera avsnitt till De Halvt Dolda, och här kommer del två.

Tjong i höghusmedaljongen
I höghuset bredvid så äter familjen middag. Tapeterna är bruna, stolarna är i beige manchester, möblerna är kalla. Mamma är jättefull och tvingar sina barn att äta hundmat, eftersom de ska vara glada för vad de får. Fadern ligger på kökssoffan och hostar, han har turbekelos och difteri, och är för det mesta blek och tyst. Ibland förfryser han foten. När de ligger efter med hyran så släpar mamman dem ut på isen för att åka skridskor, men vaken brister och yngsta dottern åker i. Fadern hostar ur sina lungor i försök att rädda henne och druttar i vaken han också. Sonen försöker rädda dem båda men ramlar på en rot, stukar foten och ramlar genom isen. Mamman, hysterisk av sorg, inser att allt är hennes fel och gräver en egen vak men inser att hon har något att leva för, det kan bli bra ändå, men då brister isen och hon dras ner hon också.

SVT:s kommentar: "Andreas, vi gillar greppet med att folk förfryser foten och att isen brister. Det känns nytt och annorlunda. Vi har plockat in Lars Molin för att bearbeta manuset eftersom det fortfarande är för mycket humor och glädje i det, det ramlas för mycket i trappor och smälls i dörrar. Vi gillar inte sådant trams och det vet du, din pellejöns."

Att Levla jobbar på De Halvt Dolda

De Halvt Dolda är en riktigt skön serie på SVT, full av glädje och humor. Ni kanske inte visste det men jag jobbar på en egen version med just SVT Väst, eftersom de insett mina mad skillz och vill att jag ska leverera. Här är första avsnittet:

Kalabalik i Kvarnbyn
Efter att far har fastnat med huvudet i kvarnen och dött av mjöl i lungorna, så klöser mor sitt sköte blodigt varje kväll innan hon somnar. Barnen, som inte förstår, frågar: "Mor? Kan du inte sluta, mor? Snälla mor sluta!" Men mor ylar i ångest och säger att hon inte har några barn. Dagen efter så kommer fogden och säger att hon måste betala skatt, varpå hon rullar sig i träck och sedan erbjuder sig åt honom. Men huset brinner ner när barnen är kvar där inne, och sedan brister isen och alla drunknar. Alla utom den yngste förstås, som ensam och rädd tas om hand av biskopen - ja, han med järnrottingen alltså - och som uppfostrar honom kyrkligt varje morgon, middag och kväll.

SVT:s Kommentar:
"Andreas. Vi har bett dig att inte försöka jönsa till det. Att hålla igen på skratt och fniss i ditt manus. Allt vi ser här, är slapstick, snabba repliker och skoj. Vi vill ha mer svärta och allvar. Vad är det du inte fattar med det? Gör om och gör rätt."

Steve Söderbelte och styrelsen

Styrelsen börjar undra vad Steve Söderbelte håller på med och de har skickat en representant för att prata förstånd med honom.

"Du", säger Söderbelte till denne kostymkille, "hur vågar du och din fåniga styrelse komma här och ifrågasätta mig? Jag, dataSteve? FilhanterarKungen? CDRomBelte?"
Kostymkillen kliar sig i huvudet. "Ja, vi har fått en del klagomål, och att ändra om i hela spelet tre dagar innan ni skeppar verkar väl kanske lite dumt."
"Nu ska du lyssna på mig."
"Jag lyssnar."
"Jag har gjort tjugo spel. Inte ett enda av dem har blivit klart i tid. Alla har dragit över budget. Vi har inte tjänat royalties på en enda titel. Spelen har fått låga betyg och dåligt med publicitet. Min personal slutar hela tiden, i synnerhet dom som är duktiga. Så jag vet nog vad jag håller på med. Om du sköter ditt så sköter jag mitt, okej?"
"Öh, jaha?"
"Eller du kanske tror att du kan göra det här bättre?"
"Ja, det kan nog vem som -"
"Oj, det där lät som en diskett just var färdigkopierad. Om du och din hjärncell ursäktar mig nu, jag har en datamaskin att göra klart."

Styrelsen frågar senare till kostymkillen: "Hur gick det?"
Han trummar med fingrarna mot hakan. "Sådär."

Steve Söderbälte löser ekonomin

Det är dags att skeppa spelet. Men Steve vill ändra och det kommer skapa förseningar.

Producenten säger: "Men vitet från spelförlaget. Om vi missar deadline så får vi betala tjugo miljoner i vite."
"Ah. Bra poäng. Men du, du har ju smällfet lön. Säkert 40,000 i månaden."
"Ja?"
"Bra, då tar vi från den. Till att börja med. Vi behöver 19,960 miljoner till. Du där, datakillen. Du har nog åtminstone 30,000, vilket egentligen är för mycket. Men just nu gynnar det oss. Vi tar dom också. Kanon, då är vi nere i 19,930 miljoner. Räknar jag rätt här nu? Hjälp mig lite, jag är dålig på matte. Vi vill inte bomma här, det får inte bli fel."
"Men ..."
"Detta är varför jag är chef och ni är lallare. Jag ser möjligheter, ni ser problem. Seså. Ut och jobba med er nu så räknar jag vidare på hur mycket av er lön jag behöver ta för att lösa det här problemet. Kan nån fixa mig en kaffe också? Att man ska behöva göra allt själv."

Steve Söderbelte skeppar vidare

Steve Söderbeltes företag ska snart skeppa sitt nästa spel. Han ger värdefull och insiktsfull feedback till teamet.

"Jaha", säger han. "Som jag förstår det så ska den här datadisken till kasettkopiering om om en vecka."
"Öh, till bränning för BluRay, just det", säger producenten. "Vi är klara och väntar bara på godkänt från Sony nu. Vilket vi borde få senast i övermorgon."
"Kanon. Då har vi alltså två dagar. Gott om tid. Jag vill lägga till tre banor, fem vapen, åtta fiender, tjugo sidor dialog - roligt ska det vara, skoj dialog, humor är viktigt - fem musikspår, hundrafemtio bananer, en sportbil, åtta trampoliner och en melonplantage."
"Men ... men ... dialog ... skådespelarna ... jag tror Tom Cruise är upptagen nu ... det kan bli svårt att ..."
"Lös det. Fixar vi detta på två dagar? Ni kanske är klara i morgon till och med? Så har vi en dag till godo för att rätta buggies."

Steve Söderbelte ska skeppa spelet

Stärkt av nyår så ska nu Steve Söderbälte, som äger ett stort spelföretag, skeppa ett spel till pressarna. Men Steve har spelat spelet och ska ge feedback.

Alla sitter runt bordet. De darrar. Någon gråter. Kramar sitt radband. Söderbelte säger: "Först och främst: Varför har vi inte Multiply i spelet?"
De blundar hårt, någon vågar snegla mot designern. "Multi ... ply?"
"Han menar Multiplayer", viskar någon.
"Just det", säger Steve. "Varför har vi Multipass i gamedatan?"
"Öh ... men du frågade just varför vi inte hade ..."
"Ja, varför har vi inte det?"
Designern börjar gråta. "För att du sa att du inte ville ha ..."
"Lyssna nu. Ert jobb är att förstå vad jag menar. Bara för att jag säger att jag inte vill ha något så betyder inte det att jag vill ha det."
"Eh, nej ... precis, så ..."
"Alltså ska ni lägga in saker i hårddisken som jag säger att jag vill ha, om jag inte vill ha dom. Om jag inte vill ha dom så är det knappast någon idé att lägga tid på att inte lägga in det. Vad är det ni inte förstår med det?"

Designern bryter ihop. Steve knäpper med fingrarna, två svartklädda vakter kommer in och för ut honom.
"Gott. Han var inte bra på att programma LCD-raster ändå. Till nästa punkt."

Steve Söderbelte firar nyår

Steve Söderbelte är ensam hemma i sin trehundrakvadratare. Det är nyårsafton och han har köpt hummer och gott vin.

"Nu ska jag skära hummern i bitar", säger han och börjar skära i den. Den går sönder, skal överallt, köttet rinner ut, luktar konstigt och ser tråkig ut. "Strunt samma", säger han. "Jag gillar inte hummer. Jag tar mig ett glas vin."
Han skruvar på korken men den går inte upp, han använder en kapsylöppnare men lyckas bara repa glaset, till slut drämmer han halsen i diskbänken och då går hela flaskan sönder. Hans nya vita skjorta blir fläckig. "Vem bryr sig", säger han. "Jag gillar inte vin. Jag dricker vatten."

Han sätter sig i soffan framför vid sin 52-tums teve, och nu ska här spelas tevespel. Han fumlar med kontrollerna men maskinerna går inte på. "Jag behöver mer dataström", säger han. Han öppnar batteriluckan, trycker på knappar, de surrar och låter men går av och på hela tiden. "Jag kanske måste datera på intranätet." Han försöker slå på sin dator men förväxlar den med diskmaskinen. Sedan försöker han igen men då går tvättmaskinen igång. "Det är nog Windows websida som är trasig", säger han. "Jag spelar på min PMS3:a i stället."
Men den är svart och konstig, han hittar ingen knapp, bara lite lampor, och den vill inte heller starta.

Närmare tolv så står Steve och hamrar på sina spelmaskiner, medan vitvarorna sköljer och snurrar. Han är vinfläckig, den sönderhackade hummern luktar rutten tång, utanför skjuter raketerna upp mot himlen och alla skålar och sjunger. Alla utom Steve, som fortsätter banka sönder sina maskiner, röd i ansiktet, vattnig i ögonen.

Manell & Co firar vidare

Nyår med JanneG, Mankell och G.W. De är i Jannes jaktstuga på Östermalm.

Telefonen ringer. JanneG svarar, "Hallå det var Arn här ja." De andra fnissar och slår sig på knäna, Janne är verkligen på nyårshumör.
I andra änden talar Jannes fru. "Hej tokfrans, var sjutton är du? Brunchen är slut och alla har gått."
Janne kollar på göbbarna och blinkar stort med ena ögat. De gör tummen upp, Mankell har druckit ett glas vin och råkar få tummen i ögat.
"Jorå serrö att vi ska fira nyår här i jaktstugan, vet du. Jävligt långt från lyan på Strandvägen. Du får klara nyår själv i kväll, gumman. Jag och göbbarna står vid grytan. G.W. har köpt en raket. Mankell ska bränna av ett smatterband senare. Och vi har varsitt tomtebloss. Mankells kalufs är här också."
Frugan fnissar. "Men Janne. Det är förste januari i dag."
Janne blir blank i ansiktet. Han tittar på G.W. och Mankell. "Förste januari ... helvete ..."

Mankell slår handflatan i pannan och G.W. börjar mumla och gå i cirklar. "Jag visste det", säger han. "Bevisföringen var felaktig. Domaren jävig. Jag tänkte nog det."
"Blir det inga raketer nu då?" säger Mankell med darrande underläpp.
Men Janne slänger på luren. "Vid gud, mina vänner! Det ska bli raketer! Det ska bli gryta på älg! Det ska bli högläsning ur valfri Hamilton-bok! Det ska bli jakt på Östermalm! Säger vi att det är nyår, då är det fan nyår!"
G.W. och Mankell stirrar på honom. Det tindrar i deras ögon. Inspiration? Hopp? Riktning?
"Det låter sådär", säger Mankell.
"Jag håller med", säger G.W. "Vi drar hem till Henning i stället och kollar på film."
Och så doppar de Janne i grytan och går.

Mankell & Co firar nyår

Mankell, Janne Guillou och G.W. ska fira nyår i JannesG:s jaktstuga på Östermalm.

Mankell har fluffat kalufsen med mousse och lufttork, den är nu större än någonsin och han får beröm för sitt hårsvall av G.W.
Guillo har sin finaste Fjällrävenväst med en nytvättad svart t-shirt under, han har en grankvist bakom örat, "För jag är ju liten som röven bakom örat", säger han (räven, viskar G.W., du är som räven bakom örat).
G.W. själv har sina röda plastglasögon, de är uppskjutna lite högre än vanligt och han går runt och påpekar olika typer av rättshaveri kring matlagningen.
"Svaranden behöver mer sås här", "Nämndemännen anbefaller mer vitlök", "Målsäganden påkallar den tredje tomaten."

Stämningen är god, humöret är på topp. Men mörka moln drar in över deras nyårshorisont. De vet bara inte om det än.