Jag har ätit korv hos en annan.

Jag var hemma hos Patric. Vi var några vänner, vi hade spelat Talisman Fjärde Upplagan. Han hade korv hemma. Han skar upp, la fram, han bjöd.

Jag åt.

Jag kände mig smutsig. Solkig. Kladdig. Men också befriad. Korven var god. Pepprig, stark, rivig. Uppfriskande, stark och bekräftande. Korven såg mig. Jag såg korven.

Sedan kom jag hem och min korvajävul luktade på kragen, sniffade runt läpparna, och sa: "Du har ätit en annan korv." Jag utbrast: "Ja! Det stämmer! Jag fick den skuren och serverad. Vad ska du göra åt det? Vad tänker du göra åt det?"

Korven bara grät och sa att är det så här du tackar mig, är det hit vi har kommit, och jag skrek tillbaka att jag hade gjort det igen om jag hade kunnat. Jag ångrar ingenting! Sedan skrattade jag högt, jag öppnade en ny flaska whisky och jag hällde upp mig en ÅTTA utan is. Jag svepte hela, drämde glaset i bordet och satte mig ner för att skriva. Korven var tyst, kröp i i skåpet, stängde dörren och hängde sig.

Så vitt jag vet, hänger den där än.

Jag har förstått det som att mitt tidigare inlägg, det om lutfisken som slutade med en öronmanet, inte togs på allvar. En del tror inte att öronmaneter finns och att de är på låtsas, precis som vampyrer och eskimåer.

Öronmaneter finns. De är på riktigt. De är ganska äckliga och på något vis hotfulla, eftersom de är så tysta och långsamma. Är de stora, så kan de långsamt börja sluta sig kring dig, i ett försök att göra dig till en öronmanetskokong. Men eftersom det skulle ta hundrafemtio år, tre veckor och fyra dagar för dem att lyckas med detta, så har man gott om tid att ta sig ur situationen.

Vidare: Nötter och russin i glögg. Varför? Nötter och glögg är som att mangla: Det är en rest från en tid då saker och ting var på ett visst sätt av en viss anledning, som bärs vidare till nästa generation utan att ifrågasättas. Vi manglade förr för att skrynkliga kläder och lakan var ett jävla ofog och så ville vi inte ha det. Nu för tiden skiter ganska många i sådant, och de som inte gör det kan förstås mangla om de vill eller så köper de kläder som inte bråkar. MEN: Många som manglar, ifrågasätter inte varför. De bara manglar för att det gör man ju.

Samma är det med nötter och russin i glöggen. Tycker du verkligen att det är gott? Eller har du det för att avväpna sötman? Så söt är inte glöggen längre. Originalsyftet kanske inte längre är relevant. Och kanske är det egentligen inte gott. Men jag undrar om du ens reflekterat över om du tycker att det är gott, eller om du bara har det för att det är så det ska vara.

Fråga nu någon som håller på traditioner, som syltar, stoppar korv, inte köper ljus på Ikea och som tycker att mobiltelefoner egentligen är dumheter. Fråga dem: Varför har du russin och mandel i glöggen?

Kräv att få ett trovärdigt svar. Bara gör det. Snälla.

Det här med lutfisk behöver vi reda ut nu. Jag är hos folk som äter lutfisk. Jag talar med folk som äter lutfisk. Lutfisken finns omkring mig. Många är de som gillar lutfisken.

Jag tycker det är bra. Det är det som gör livet spännande, att några gillar lutfisk och några inte. Men när folk samlas kring bordet, när potatisen skickas runt, när snapsen hälls upp, när den dallrande fisken kryper över fatets kant till var och ens tallrik, och sedan såsen seglar in som ett majestät, ja då talar folket och folket säger sålunda: "Det är ju såsen som gör det."

Detta upprepas som ett mantra under måltidens gång. Det är såsen som gör det. Såsen är det som gör det. Är det något som gör det, så är det såsen. Gör det som såsen. Såsen, den gör det som så.

Det är alltså såsen som egentligen är det som framhäver smak, arom, upplevelse. När man käkar lutfisk, så är det såsen man pratar om, den bärande komponenten i upplevelsen. Och då undrar jag: Varför käkar man inte något till, som inte ser ut, smakar som och rör sig likt en sjuklig fantasi från Silent Hill? Lax? Torsk? Makrill? Spigg? Öronmanet?

Jag var hos Hannas far i helgen och åt lutfisk och grejer. Den där sladdriga saken som påminner om något från Aliens. Tanken var att jag skulle ta med mig korven, så att fler fick smaka. Jag hade också tänkt ta med mig korven till föräldrarna på julafton.

Men allt detta gick ju åt skogen. Jag glömde korvajävulen första gången och struntade i den andra gången, för jag och Hanna skulle in till stan först och jag ville inte bära runt på tre tunga korvar medan det shoppades underkläder och skjortor. Det är väl inte så konstigt, det tycker jag att vem som helst kan förstå.

Men tror ni korven hajade? Inte då. När jag kom hem så blev det gråt och korvagnisslan, "Skäms du för mig?" och "Jag är inte skinnet värt för dig!" och "Den här relationen är inget annat än korvstoppning!"

Ja, och så där fortsatte det. Jag teg, sa ingenting, och när korvajävulen var klar, så slog jag igen dörren så hårt att tavlan med det inramade fotot på oss från Liseberg, då vi alla var lyckliga (för kanske tio dagar sedan eller något), åkte i golvet och glaset gick isönder. Jag hörde korven gråta utanför dörren men det struntade jag i.

Korven och jag har klarat helgen. Julen är en av de värsta högtiderna för människor i kris, men vi har tagit oss igenom det. Jag slog in bröd och senap och ketchup och gav till korven, och de skrattade alla tre. Vitlökskorven hade köpt mig en pläd, den inte fullt så starka pepparkorven hade köpt Marie Picassos CD-skiva (som jag inte ville ha, men det sa jag förstås inte) och den riktigt starka pepparkorven sa att du och jag, Andy, vi ska gå ut och karva oss en ny stav som du kan använda i din martial arts-träning. Och så fick jag en ny, fin kniv.

Sedan såg vi på Karl-Bertil Jonssons julafton, åt julegodis och hade det trevligt. Jag skar av och la bitar på vörtbrödet hela kvällen och det var som om alla våra bekymmer inte fanns den kvällen.

Det är lite som ett sista bitterljuvt farväl, när man vet att det är slut men man ändå älskar varandra och därför kan ha fina stunder tillsammans även i relationens uppgörelse, eller rentav långt efter att den är över.

I dag sa jag till korven: "Vi måste prata." Korven nickade och vi satte oss ner.

Jag förklarade att jag inte medvetet försöker såra korven. Men jag måste också få leva mitt liv så som det är tänkt. Man måste vilja samma saker. Och om jag gör för stora avkall på mig själv, så blir det bara halva jag. "Lite som att karva av en bit av vitlökskorven", sa jag, "och ta bort täckningen sedan. Hur skulle det kännas?" Vitlökskorven började gråta, men det var varma tårar, i något slags samförstånd. Pepparkorven var tyst men den starkare pepparkorven ville inte låta mig komma undan. "Så det är bara din vilja som gäller då eller? Vad vi vill, det räknas inte?" Jo men det är ju precis det det gör, svarade jag. Ni måste ju också säga vad ni vill, små korvar. Och kanske kommer vi då fram till -
"Säg det inte!" ropade vitlökskorven. "Jag vill inte att du säger det!"
"Men jag måste!" sa jag och fortsatte: "Om vi inte vill samma saker, så kanske vi inte kan fortsätta tillsammans."
Sedan blev det tyst. Länge. Jag gick ut i köket, hämtade två skivor vörtbröd, skar av några bitar från varje korv (men lite mindre från den pepprigaste) och åt under tystnad. Jag drack en öl till, det kändes som det enda rätta.

Minns ni det där testet jag berättade om för ett tag sedan, där vi skulle ut till Volvo och testa av ett spel som jag jobbar på? Som jag nämnde då, så anade jag att det skulle gå åt helvete eftersom jag var nyklippt sedan två timmar tillbaka och att testarna inte skulle kunna koncentera sig på uppgiften, eftersom jag var så jävla snygg.

Jag kan meddela att det testet gick åt helvete för att jag var så JÄ-vla snygg.

Först kommer en man på 63 in. Han har mörkblå tröja och mörkblå byxor, och han har glasögon som han tar av och på hela tiden. Men när han ser mig så blir han alldeles svettig, "Oh la la" mumlar han och sätter sig ner, förvirrad. Jag sitter i hörnet och observerar honom medan de som sköter testet, gör sitt jobb. Men han gör bort sig, tappar musen i golvet, börjar svettas och vid ett tillfälle så råkar han släppa sig. Efter tio minuter får han bryta och går bara därifrån.

Sedan kommer nummer två, en man på 34. Han ser mig och han utbrister: "Ghoddamn!". Han tappar fästet för ett ögonblick och stegar in i dörrkarmen. Jag höjer ett ögonbryn. Då sätter han sig ner men missar stolen och rasar i golvet, och drar med sig pennorna från whiteboardtavlan i bara farten. "Herre jävlar vilken man", säger han och får ledas ut.

Därefter följer nummer tre, en man på 43. Han stannar i dörröppningen, pekar på mig och säger rakt ut: "Det här kommer aldrig att gå om jag inte får bära hans barn." Jag nickar och ler åt hans håll, vi vet ju båda att det inte är genomförbart. Han faller ner på knä och drämmer nävarna i golvet, och skriker sedan mot Volvobyggnadens ganska låga tak: "Det är då Satan!" Sedan kryper han ut med hukad rygg.

Nummer fyra är en man på 59. Han kommer in och sätter sig framför datorn, greppar musen krampaktigt och sneglar hela tiden åt mitt håll. Jag tittar ner i golvet. Han hummar hela tiden, säger saker som "Jahapp" och "Haja" och "Ojoj" och "Mmhmm". Men till slut så far han upp, han lyfter upp datorn och slungar den ut genom fönstret, likt Akilles kastar sin diskus. "Tror ni att jag är en jävla idiot eller?" vrålar han åt testledarna så att deras hår fladdrar. "Har ni tagit mig hit för att håna mig? För att jag ska lida? Är det det ni vill testa? Va? Är det det? Era jävla SVIN!" Sedan pekar han bara på mig, och jag ser en enda tår i hans ögonvrå. Sedan går han.

Testledarna vänder sig till mig. "Ja det skötte du du jävligt bra, ditt sabla pucko." Jag nickar och ler åt deras håll. Jag rättar även till en lock i pannan, för jag har känt ända sedan jag kom från frisören att den har legat lite fel.

Korven låter sig inte tystas.

Just när jag trodde att jag kunde avsluta det här, sätta punkt, och leva tillbakadraget ett tag för att reda ut konflikterna på hemmaplan, så får korven höra från grannen vad jag bloggat om. Att jag försökt döda historien och rentav ge sken av att det bara var vidare dumheter från min sida. Att allt var påhittat. Lite som när Bobby står i duschen i Dallas och hela säsongen bara var en dröm, den där han var död.

Och det blev förstås ett jävla liv igen. Nonchalant tölp, okänsligt svin och arrogant översittare är saker jag har blivit kallad av den eldigaste pepparkorven. Den mindre heta pepparkorven instämde och skrek med, men vitlökskorven hängde bara tyst. När jag försökte skära av en bit för att ta till kavringen, så vände den sig bort och lät mig inte röra vid den. Det gjorde mer ont än all skit jag fick från de andra korvarna.

Om det fortsätter så här, så får vi kanske gå i terapi. Jag trodde allt var bra ett tag, men det var det inte. Förnekelse kan vara fult, som det ju heter i filmer på engelska.

Hej kära vänner. Jag har fått ett par läsarmejl om det här med korvarna, varför jag håller på att skriva om korvarna hela tiden och om jag håller på att bli knäpp.

Schysst, säger jag bara. Jävligt schysst. Tack som fan. Jag kan ta det, jag är en offentlig person, jag måste tåla sådana här påhopp ibland. Men hur tror ni att korven känner sig? Va? Korven bad aldrig om detta, att hängas ut på det här viset. Det är bara konsekvensen av att befinna sig i min närhet, och visst är jag delvis boven som väljer att skriva om korven och om våra konflikter, men jag tycker ändå att jag kan ... mmm ... alltså ...

Äsch, vad fan. Nu skiter vi i det här. Jag tror den här korvgrejen har gått långt nog. Så satans roligt var det aldrig till att börja med ändå.

Annars då?

Nu har jag varit ute och handlat julklappar, och när jag kom hem så var Hanna inte hemma. Jag satte mig ner, korvarna var där, de sa inget. Jag skar av två skivor från vitlökskorven, två skivor från den pepprade, två skivor från den väldigt pepprade. Jag delade omsorgsfullt upp dem i små bitar. Sedan kokade jag te och åt långsamt medan jag läste nya numret av Time.

Korven sa ingenting under hela måltiden. Efteråt så hällde jag upp mig ett glas vin och nu sitter jag här och skriver.

Jag tror att vi kanske är på väg tillbaka till varandra igen. Det känns underbart. Jag vågar knappt hoppas.

I går kom jag hem sent igen, det hade ju varit fest som sagt, och korven var jätteledsen.

Har du varit med falukorven? grät den. Va? Har du det? Va? Va? Men jag sa att jag har inte varit med falukorven, jag tycker falukorv är en jävla styggelse och jag skulle aldrig kunna gå till falukorven. Äcklig korv i ugnsform med senap och skit, nej fy fan.

Hur ska jag kunna veta det? tjöt korven, och det blev ett mycket okonstruktivt gräl. Det slutade med att jag inte åt någon korv alls den kvällen och natten, utan bara ett par knäckemackor och en kopp vitt te. Vi är fortfarande osams, det känns inte bra att komma hem ikväll, man ska inte gå och lägga sig arg.

Nu är jag på jobbet. I kväll är det julfest här, jag ska hänga kvar en stund och se vad som händer.

Men allt jag egentligen tänker på är korven. Den är hemma nu, ensam, orörd. Hanna käkar ju inte korv vanligtvis så hon lär ju inte skära av en bit och mumsa till ett glas vin, direkt. Och då blir det ännu en kväll när jag kommer hem sent och måste förklara mig.

Hur blev det så här? Jag vet inte. Men jag vill tillbaka till min gamla relation, där jag och korvarna var lyckliga och aldrig grälade om småsaker.

I dag blev jag och korven osams.

Jag var ute och åt middag med några vänner. Sedan tog vi varm choklad och pistagemuffins på Condecco.

Sedan, när jag kom hem, så var jag mätt. Och då blev det ett sabla halabalo. För korven kände sig försmådd, den hade hängt där hela kvällen, sa den, och väntat på att bli mumsad på. Men när jag kommer hem, skär jag inte loss så mycket som en tandpetarbit. Jag öppnar inte ens skåpet där korven hänger. Så ni kan förstå att det blev oväsen så att grannarna bankade i väggen. Men jag förklarade ändå för korven att så här är det, ibland äter man korv och ibland inte, och det måste ni förstå, alla tre. Vitlökskorven hajade och även pepparkorven, men jag är osäker på om den andra pepparkorven som hade blandade sorters pepparkorn, faktiskt förstod eller om den bara sa så för att den visste att det var det jag ville höra.

I dag, på vägen hem från jobbet, så skulle jag och Christian gå förbi Masala och käka fantastisk indisk mat. Men det var fullt och vi fick ingen plats. Så efter ett par öl på ett annat sunkigt ställe så gick jag hem, och väl där hemma så fanns korven.

Jag berättade om min dag, alla tre korvarna lyssnade stilla och ställde bara frågor ibland. Sedan så frågade jag, hur har ni haft det i dag mina korvar, och då sa de att de hade mest hängt och inte gjort så mycket. En av katterna hade skrapat på skåpet som de hängde i och då hade de blivit rädda, men jag sa att det skulle de inte vara. I det här hemmet, sa jag, så är korven safe. Då blev de lugnare och sedan somnade de gott. Korvarna, alltså.

Jag var på Lisebergs julmarknad och där lyckades en dam i ett stånd övertyga mig att köpa tre enorma korvar. En med vitlökssmak, en med pepparsmak och en med mer pepparsmak. De var väldigt goda, men saken är den att jag har aldrig köpt mer än tre tunnskurna skivor salami samtidigt, någonsin. Och nu plötsligt köpte jag tre enorma korvar för flera hundra kronor.

Jag och Hanna och korvarna gick runt på Liseberg och såg på allt ljus och alla människor. Jag visade korvarna berg-och-dalbanorna och sedan gick vi till Stora scen för att lyssna på Lotta Engberg. Martin Stenmark var där så jag höll korvarna högt så att de skulle se honom ordentligt. Vi åt renskav i pitabröd också, men korvarna fick inte smaka, jag tror inte de hade gillat lingonröran som medföljde. Därefter gick vi på bio, jag la korvarna bekvämt tillrätta så att de inte skulle få träsmak under föreställningen. De hade nära till pop-cornen och drickan. Sedan gick vi hem, jag bar korvarna så att de inte skulle bli trötta. Ibland tog jag fram en korv när Hanna inte såg, och smög fram den vid hennes kind så att när hon vände sig om, så fick hon en jättekorv i näsan. Det tyckte jag och korvarna var väldigt roligt så vi upprepade det flera gånger.

Nu sitter jag här med tre enorma korvar i köket. De luktar väldigt mycket, katterna är alldeles hysteriska och jag förstår inte riktigt hur det gick till. Jag har aldrig köpt en hel korv någonsin, och nu har jag plötsligt tre. Lite som att gå från ungkarl till tvillingfarsa bara så där.

Då var det dags för ett Linda Skugge-inlägg igen. Nu kör vi, är ni med?

I dag är det lite mulet ute. Jag ska nog äta en smörgås sedan. Kanske med ost på.

Ja jävlar, hörni, där satt den.

På måndag ska vi testa ett nytt fint spel som jag jobbar på, på ett gäng sköna lirare som jobbar Volvo. De är så att säga målgruppen för dataspelet.

Men det kommer att gå åt helvete, för två timmar innan så har jag varit och klippt mig. Och varje gång jag har varit och klippt mig, så blir jag förjävla snygg. Så alla testare kommer bara sitta och säga "Nej, det här går inte. Jag vill spela dataspelet men det går inte för Andy har klippt sig och allt jag kan göra är att sitta här och tänka att han är en sådan sval snubbe."

Det gäller både tjejer och killar, ska ni veta. Både tjejer och killar.

När jag kom hem från Stockholm, så var det alldeles mörkt. Jag gick och la mig. Hanna vaknade och sa: ”Andy, är det du?”
”Ja, älskling. Skönt att vara hemma.”
”Kan du kolla i garderoben?”
”Varför då?”
”Bara så att det bara är du och jag här. Och ingen annan. Som gömmer sig i garderoben.”
”Det är ingen i garderoben, älskling, det vet du väl.”
”Okej.”
Sedan kunde jag inte somna på tre timmar och låg bara och tänkte på att det kanske var någon i garderoben.

För inte så länge sedan, så fick jag den här frågan från någon: "Är du kändis?"
Varpå jag svarade: "Nej."
"Men är inte du författare?"
"Jo."
"Skriver du inte böcker?"
"Jo."
"Som folk köper?"
"Njae. Eller ja, jo, antar det."
"Ja men då är du väl kändis."
"Nej."
"Men du är väl inte okänd?"
"Nej, det förstås."
"Men inte heller kändis?"
"Nej just det."
"Så du är inte okänd men du är heller inte kändis?"
"Precis."
"Vad är du då?"
"Jag är författare."
"Jaha. Du ser inte ut som en."
"Hur ser jag ut då?"
"Som en kändis."
Sedan kom vi inte längre.

Varför heter den här satans bloggen Att Levla?

Jo, det ska jag förklara. Man levlar när det händer något i livet, något av vikt. Det är alltid av personligt värde och man kan inte säga att något som får mig att levla, får dig att levla. Men ett par exempel kan man ändå ta, som de flesta kan relatera till.

Om jag exempelvis får ett nytt fint jobb, då har jag levlat.

Om jag varit ensam ett längre tag men träffar en trevlig tjej, då har jag levlat.

Om jag vinner jättemycket pengar på lotto, då har jag levlat.

MEN - man kan också levla ner.

Om man till exempel blir lämnad av någon man älskar.

Om ens katt dör.

Om man får kicken.

Så man kan både levla upp och levla ner.

Prova nu att använda det här ordet i din vardag. Du kommer märka hur lätt det känns, hur enkelt det glider in i ditt språk, och du kommer att tänka att den där Andreas, han vet fan i mig vad han snackar om.