Tunka knifur

Nu är jag och min vackra Hanna tillbaka. Vi är förlovade och rätt så mycket hårdare än för en vecka sedan.

Island är ett fantastiskt land. När vi landat och kommer trötta men glada in i hotellobbyn, sitter en tjej i fårakläder och slaktar ett lamm. Hon har en kniv mellan tänderna och det är tio grader varmt i lokalen. Rena värmeböljan, jag svettas och får badda min panna med en vit näsduk.
Hon tittar upp. "Vad vill ni?"
"Ja, vi hade bokat rum här", säger jag, osäker på om jag ska dö nu. Hon sliter kniven ur munnen, kastar den förbi mitt ansikte, den klipper av några skäggstrån, sätter sig i väggen bredvid med ett vibrerande läte.
"Rum 402."
"Tack." Jag tittar på kniven och tänker att nu ska jag vara finurlig. "Så ... den där kniven ... är den tunka knifur?"
Hon blänger på mig. Hennes blick blir svart. Jag kissar ner mig.
"Förlåt. Nu går vi upp på rummet. Lycka till med lammslakten. Lammslaktur. Slakti. HJÄLP!"
I panik rusar vi upp på vårt rum och skälver i fosterställning i ett hörn.

Island fostrar inga mesar. Som ni kommer få erfara i ett par dagar framöver på den här bloggen nu.

Den här bloggen tar nu paus i en vecka

Nu tar vi paus i en vecka, hörni.

Jag ska till Island och förlova mig. Med min fina fina Hanna.

När jag kommer hem, ska ni få höra om hur jag och Johan Theorin sköt ärtrör på en tant för att hon inte köpte våra böcker, hur Horace Engdahl doppade näsan i creme fraiche, hur jag slutligen fick Illuminati Göteborg att lämna mig i fred, varför jag tycker ni ska läsa Lina Forss blogg, vad som slutligen hände med korven och huruvida baristorna överlevde bussolyckan eller inte.

(de överlevde)

Tills dess, ta det lugnt där ute nu.

-Andreas

Snoppar på bilen

När jag och Hanna är ute och går i vinternatten, så brukar jag rita snoppar i snön på bilars vindrutor. Stora, små, krokiga, raka, långa och korta.
För det mesta så ser inte Hanna detta, och ibland så gör jag en grej av det så att hon ska komma på mig och därmed tänka att det minsann inte ritas några snoppar utan att hon inte har koll.

Detta är mycket barnsligt. Och fruktansvärt roligt. Jag föreställer mig hur ägaren till snoppbilen kommer med nyckel i hand på morgonen, ser hur hans bil har skändats och utbrister: "För böfvelen? Det är ett organ på min bil! Ritva! Ritva! Ring länsman! Så här får det inte gå till!"

Sedan åker han genom stan och alla skrattar åt snoppen på hans bil. Tills de upptäcker att de har en likadan på sina bilar, och plötsligt har varenda liten Saab eller Volvo eller BMW snoppar överallt, som små modemönster som man måste ha om man inte ska betraktas som ute.

Öronmaneterna har span

Jag åker spårvagn och ser öronmaneterna i ögonvrån. De måste ha gått ihop med Illuminati Göteborg. De hala slemmiga jävlarna.

Nu får det fan i mig vara nog.

Gaffeltrucken förföljer mig

Jag är ute och går. I ögonvrån skymtar jag en gaffeltruck som långsamt förföljer mig. När jag vänder mig om, så backar den bakom ett hörn och jag hör någon viska: "Tror du han såg oss? Såg han oss? Va?"

Räkskal i brevlådan

Det rasslar till i brevlådan. Massa ruttna räkskal åker genom inkastet, ner på golvet. Jag rusar fram och sliter upp dörren och hinner precis se en röd kåpa försvinna nerför trapporna.

Illuminati Göteborg knackar på

Jag är hemma och äter en smörgås med ost på, när det ringer på dörren. Jag går visslande och öppnar. Där utanför står en maskerad man i röd kappa.
"Andreas Roman?"
"Nej", svarar jag, jag fattar ju genast vad detta handlar om, Illuminati Göteborg är här för att plocka mig nu när jag exponerat deras verksamhet.
"Jag är Sten-Åke Cederhök. Jag har massa kaviar hemma och har även ett akvarium med plankton. Dessutom bor jag i Haga och är med i facket. Heja Eriksbergskranen! Oj, är det inte Håkan Hellström som går där borta med hängslen och seglarskjorta?"
Illuminati-brodern vänder sig om. "Var? Var? Peka! Åh, jag ser inget! Visa mig då? Vad trött jag blir." Medan han är förvirrad så byter jag ut osten mot prickigkorv. Sedan vänder sig brodern till mig igen.
"Jaha", säger han. "Förlåt mig. Då har jag kommit fel. Du verkar ju vara en härlig göteborgare."
"Tack så mycket. För all del. Lycka till. Ska du ha dig en korvmacka innan du går?"
"Men kära nån. Ja, man är ju inte den som är den. Om det bjuds, så ..." Men så verkar han ändra sig och så säger han: "Fast jag är i tjänst. Jag ska köra lastbil. Men tack ändå."
Jag stänger dörren. Pust. Det var nära ögat. De är inte alltför smarta, de där Illuminati Göteborg.

Men utanför hör jag ändå hur brodern säger: "Hallå där. Vänta lite nu ...", och jag inser att faran är långt ifrån över.

Illuminati Göteborg får en dålig räka

Möte hos Illuminati Göteborg. Man äter räkor, man dricker folköl. Någon föreslog vin, men han har kastats ut från högsta våningen och ligger nu som en röd fläck bland skalen på gatan.

"Broder Glenn!" säger broder Berra. "Visa oss din manetsamling!"
Brodern Glenn har med sig ett akvarium med saltvatten från västkusten. Där finns både brännmaneter och vanliga öronmaneter och även en och annan krabba. Alla är mycket imponerade, de gratulerar broder Glenn till de fina maneterna (som har fått ungar precis) och även till den grumliga sikten som gör att man knappt ser något i akvariet.
"Broder Sten-Åke!" säger Broder Berra. "Visa alla hur duktig du har varit."
Broder Sten-Åke reser sig upp, inte så lite stolt, och visar sitt truckförarkort. Alla applåderar, någon börjar gråta. Det är så fint.
"Broder Reine!" säger Broder Berra. "Berätta för oss vad du upplevt i dag."
Broder Reine ställer sig upp. Han säger: "I dag var jag på fackligt möte och det blir konflikt! Förmodligen strejk! Nere i hamnen! Bland lyftkranarna!"
Alla jublar och applåderar. Detta är fantastiska nyheter.
Men så tar broder Glenn en tugga från sin räka. Bakom den röda masken så grimaserar han. Räkan är inte färsk!
"Bröder! Den här räkan är inte färsk! Den hör hemma i Stockholm! Ändå ligger den nu på min tallrik! Förklara!"
Ingen vågar säga något. Men till slut tar ändå broder Göte till orda. "broder Berra. Andreas Roman har dragit om våra räktransporter till Stockholm. Han vände den mot oss i stället."
"VA? ÄTER STOCKHOLMARNA FÄRSKA RÄKOR I KVÄLL?"
Broder Berras vrede känner inga gränser. Han knyter näven. "Roooman ..."

Illuminati Göteborg och sjuttonbussen

Illuminati Göteborg sover aldrig. Och det gäller även Göteborgs nattrafik. När de i röda kåpor maskerade konspiratörerna rusar ombord på sjuttonbussen, undrar folk förvirrat vad som sker. De blir genast rädda, någon kramar sitt medlemsskap i facket.

"Sådärja!" ropar broder Glenn. "Då sitter vi lugnt i lastbilen! Ingen rör pallyftaren! Håll svarven lugn!"
Alla förstår. De röda kåporna glider genom vagnen, men broder Glenn stannar vid föraren och väser:
"Kör mot Volvo Torslanda!"
Föraren är paralyserad. Han stirrar rakt fram. "Men ... men ..."
"Och ta vägen via Volvo Tuve!"
"Men ..."
Föraren bleknar. "Men det är ju på Hisingen", säger han. "Era sjuka jävlar. Hur fan kan ni?"
"KÖR!" ropar broder Glenn och håller fram en räka som är två dagar gammal. "Hahahahahahaha!"

Spårvagnen rullar över bron, in i mörkret, genom fukten som alltid regnar från sidan.

www.morkradd.se

Mörkrädd har nu en teasersajt.

Som är online.

Kolla. Och lyssna. Här.

Illuminati Göteborg och stockholmaren

Han ser inte männen i röda kappor som gömmer sig bakom stora pelare på Göteborgs Centralstation. Han kliver av, snygg frisyr och skräddarsydd kostym, tunna glasögon och väska från Vuitton som han läst på Andreas Romans modeblogg att det måste man ha annars är man mer rökt än laxrullen.
Han andas in. Ah, Göteborg. En trevlig omväxling från kära Stockholm. Mindre, javisst. Utbudet, sådär. Men ändå, miljöombyte. Det här kan bli bra, tänker han. Riktigt bra.

Men Illuminati Göteborg agerar. De rusar fram bakom pelarna, kapporna fladdrar som röda fanor kring dem, broder Glenn ropar: "Nu tar vi honom, göbbar!"
Medan broder Sten-Åke och broder Göte håller fast den förvirrade stockholmaren, så tar broder Berra fram en jättestor låda av metall och slår upp locket. "Hahaha!" skrattar han medan de knuffar i stockholmaren i unikalådan och slår igen locket.

Där inne är det mörkt. Allt som finns där är en prickigkorvmacka och Kalles kaviar, och förstås en dosa snus. Stockholmaren förstår inte. Han bankar på väggarna med sin Vuitton-väska, men den är vek och tyget går snart sönder.

Illuminati Göteborg rusar snabbt mot sina getawaytruckar och getawaylastbilar. Omgivningen hinner inte agera, kanske vill de inte, de tittar åt ett annat håll. Broder Glenn höjer och sänker gaffeln ett par gånger, han flyttar runt några lastpallar men ingen vågar göra något. Sedan ropar han högt: "Gasa gött nu göbbar så kör vi härifrån fort som fan!"

Truckarna bränner gummi, lastbilen sladdar på två hjul och snart är de på väg mot Hisingen, där ingen någonsin kan hitta dem (eller hitta någonting eller någonstans alls för den delen).

Illuminati Göteborg

Det hemliga sällskapet Illuminati har förstås grupper över hela världen som alla jobbar för total dominans genom att sprida konspirationer och jobba mot en egen hemlig agenda. Illuminati klär sig i röda kåpor, de är ofta maskerade, medlemmarna är hemliga. Deras märke är en pyramid med ett öga i.

Givetvis har de en falang i Göteborg. Den falangen har en alltid vakande prickigkorv som märke i stället för ett öga.

"Hallå ja. Illuminati Göteborg förklarar härmed mötet öppnat. Broder Berra, vad har vi först på agendan?"
"Broder Glenn. Då är det så att vi har stoppat transporter av färska räkor till Stockholm igen då."
"Hahaha! Vad får dom istället då?"
"Dom får gårdagens räkor!"
"Nej vad fint!"
Alla bankar händerna i långbordet från Göteborgskalaset och är nöjda med att ännu en punkt mot total världsdominans är uppfylld. Vidare:
"Broder Reine, hur har det gått för dig?"
"Jodå. Manetbeståndet har ökat med tjugofem procent sedan förra mätningen. Snart finns det maneter hela vägen ner till Trelleborg."
"Underbart, broder Reine! Och du har förstås utrustat dem med snusampuller?"
"Självklart."
Alla bankar händerna i långbordet igen, fantastiskt bra jobbat av broder Reine. Slutligen:
"Broder Kenneth! Rapportera om gaffeltruckarna!"
Broder Kenneth reser sig upp. Det blir tyst. Alla lyssnar spänt. "Jag kan meddela", säger han, "att gaffeltruckarna rullar gött som fan!"
"Jaaa!" ropar alla, bankar i långbordet, dricker av folkölen och börjar äta av räkorna och frallorna som just har burits in på små tallrikar.

Fel på mig

Under en av mina högläsningar ur Mörkrädd, kommer en god vän fram till mig efteråt och säger: "Jag känner ju dig. Och du skriver allt det här roliga på din blogg, som känns väldigt mycket som du. Men sen ...", han tar upp Vigilante och När änglar dör, "men sen så är det allt det här. Var fan kommer det ifrån? Vad är det för fel på dig?"

Det är faktiskt en väldigt bra fråga. Jag ställer den till mig själv ibland.

Men jag har inget bra svar.

But why?

Nu har den här bloggen vuxit en del. Den har över tusen läsare. Inget som hanmar på topplistor, men inget man kan nonchalera.

Då ökar kommentarerna förstås. Och med dem kommer de som skriver om hur värdelös de tycker att man är.

Men jag vet att ni inte menar det. Ni är här inne och läser hela tiden, fnissar i smyg och blir arga för att ni fnissar, låtsas att ni avskyr det som står här och skriver arga saker. Det är som att upptäcka en sida hos sig själv som man önskar att man inte hade, men som man ändå inte kan förneka.

Det är okej. Kom till pappa. Gråt nu på min axel. Så ska jag ta hand om dig. Jag går ingenstans. Jag kommer finnas här. Länge länge länge. Och även om du smygläser, så är du lika välkommen som alla andra. Ingen kastas ut, alla får vara med. Även eller faktiskt framför allt du.

Ute ur finkan

Nu är jag ute ur finkan.

Lärde jag mig något på denna samhällsrehabilitering?

Jag vet inte. Men jag har tagit av mig skorna igen.

Se här vad som hände då med vår fina park, Slottskogen.

Känns sådär.

Var är tvålen broder?

Duschdags.

Vi är många nakna män som duschar kollektivt i finkan. En del är håriga, en del är tjocka, en del är långa, en del är stiliga. Ofta sjunger vi tillsammans medan vi tvålar in oss, käcka visor om att jobba i flottan eller om en flicka som väntar utanför fängelsets väggar.

Men så kommer en man på fyrahundrafyrtiotre kilo fram till mig. Han har bara ett öga, det andra petades ut med en glasbit när han fyllde år för att grabbarna ville visa sin uppskattning, han är luden överallt och skrovlig som en månkrater.

I handen håller han en tvål.
Som han tappar.
När han grinar, ser jag att han har väldigt få tänder. Vi snackar gluggar här som tillåter genomkörning med häst och vagn.
"Oj då", säger han. "Jag tappade visst tvålen. Är du söt och tar upp den?"
"Visst", säger jag, greppar den med tårna som apor kan göra och håller upp den framför näsan på honom. Men han ryggar icke för min fotvett. Inte han inte.

Och då ser jag att det är självaste Povel Ramel! Han tar tvålen, han börjar sjunga, "Var är tvålen broder? Var är tvålen broder?" Och alla stämmer in, vi tvättar oss under armarna, sjunger i stämmor, gnuggar varandras kalufser och vickar på huvudet i takt. Povel själv går mellan duscharna, knycker på lite på axeln och ler brett medan han på melodi undrar var tvålen är.

Vem säger att man inte kan ha kul i finkan? Inte jag i alla fall, inte när Povel är med.

Fotsvetten i finkan

Så nu sitter jag i finkan då och jag delar cell med Sveg, Pravda och Ivan. Sveg är en hårig jävel, han säger: "Jag sitter här för att jag malde ner min advokat i ett köttkvarn."
"Varför malde du ner honom i en köttkvarn?" frågar Pravda.
"För att han bråkade lite."
"Jag förstår."
Jag sitter lite i skymdundan och täljer, medan jag fortsätter lyssna. Ivan säger: "Ja, jag sitter här i finkan för att jag stängde in ett gäng affärsmän i en köttfrys. En sådan med stora krokar från taket."
"Varför gjorde du det?" frågar Sveg.
"För att dom inte ville betala 95% av deras intäkter till min beskyddarverksamhet."
Alla är överens om att detta är upprörande, Ivan får ryggdunk och de säger att han gjorde helt rätt. Man måste ju kunna förvänta sig lite professionalism av sina medarbetare.
Pravda talar: "Jag krossade knäskålorna på ett par kommunala tjänstemän och skalperade dem sedan, innan jag skar öronen av dem."
"Varför?" frågar Ivan och Sveg i kör.
"För att de var skyldiga mig pengar."
"Hur mycket?"
"Ja, ett par hundra kronor var det nog."
Jag täljer vidare. De grymtar uppmuntrande och håller med om att då får man räkna med krossade knäskålar och sådana grejer.
Men så vänder sig Ivan till mig. "Men du då Andy, vad sitter du här för? Du säger ingenting, du bara täljer som den mystiske - och får jag tillägga snygge - främling du är." (de andra muttrar instämmande)
Jag slutar tälja.
"Vill ni verkligen veta?"
"Ja för fan. Annars hade vi inte frågat vet du."
Så jag tar av mig skorna då. Ivan skriker högt och flyger upp i sängen, kryper in mot väggen och börjar gunga med tom blick. Pravda dreglar, roterar skallen som om han blev demonutdriven och mumlar på gammalhebreiska. Sveg kastar sig mot dörren, bankar och slår, "the Horror! the Horror!"

Jag sprattlar lite med tårna och täljer vidare.

Polisen och fotsvetten

Jag är ensam hemma och jag har varit på jobbet länge i dag. Jag tar av mig skorna i tamburen. Oj oj oj. Katterna slocknar, växterna vissnar. Vattnet i kranen blir brunt. Rören rostar.

Fem minuter senare ringer det på dörren. Jag öppnar. Det är polisen. "Jaha", säger jag. "Vad kan jag göra för konstaplarna?"

Utan att svara så tar de mig under armarna och släpar mig nerför trapporna. "Hjälp!" ropar jag. "Hjälp! Rätsröta! Polisvåld! Lagtragedi!" Grannarna kikar ut genom dörrspringor, jag ser att en av dem ser extra glad ut, det är han som har tipsat dem om att jag tagit av mig skorna, den djäfvulen.

"När jag kommer tillbaka", ropar jag innan polisen trycker in mig i sin svarta van, "då ska jag trycka ner mina strumpor i din brevlåda! DIN DJÄVEL!" Då börjar han darra och jag hör hur han gråter när han slår igen dörren.

Mera fotsvett

Det är fest och jag är bjuden. Alla är glada, det skålas och skrattas, maten är fantastisk. Vi är många och det är trångt, men vi har trevligt.

Sedan tar jag av mig skorna.

Folk börjar skrika. Någon kastar sig över balkongräcket. En annan låser in sig på toaletten och ropar med händerna över öronen. Människor häver sig ut genom köksfönstret. Man pressar sig ur genom dörren, folk trycks mot väggen, ramlar och gråter.

"Men hallå?" ropar jag. "Så farligt kan det väl inte vara?"

Emellanåt är fotsvetten

Emellanåt är min fotsvett enorm.

Jag sätter mig ner och tar av mig skorna. Folk i min närhet tittar upp, rynkar på näsan och får något förorättat i blicken.
"Vad fan ...", "Amen vad i helvete", "Det var då själva ..."
Någon kliver fram, tar tag i min arm och spänner ögonen i mig. "Stoppa in den där igen, va? Okej? Så slipper vi bråk." Någon har fallit på knä och hulkar, en annan står vid ett öppet fönster och andas djupt med slutna ögon. Hon ser mycket koncentrerad ut. En tredje har svimmat med utspridda ben, de försöker få liv i henne. Sirener närmar sig.

"Jaja", muttrar jag. "Fjantnissar." Men jag tar på mig skorna, jag vill ju inte ha bråk.

(Thomas Andersson Wij epilog)

På allmän begäran från läsare:

Thomas Andersson Wij är på en av mina signeringar. Jag signerar Mörkrädd. Han säger, när han kommer fram, blöt efter simturen: "Kan du skriva så här: 'Till Thomas Andersson Wij, som har simmat för långt ut?'"

Varpå jag hämtar TRYCKPRESSEN och slänger den i huvudet på honom.

Sedan blir vi kompisar, för jag gillar honom och tycker han gör bra grejer.

Faktiskt.

Jag bara skojar lite med honom ibland.

Thomas Andersson Wij gör bot och bättring

Thomas Andersson Wij är på fest. I bakgrunden hörs skön pianomusik. Konversationen kring cocktails flödar. Någon säger: "Valutadevalveringen som sker i öst oroar mig. Vad tycker ni?"
"Jag tycker", säger en annan, "att det är ett typexempel på Asiens frammarsch mot väster."
Varpå Thomas Andersson Wij inflikar: "Min tanke kring det här är är att de har simmat för långt ut."
Någon hämtar flygeln och kastar den i huvudet på honom.

Senare, under festen. Thomas Andersson Wij är med i en klunga där man talar politik.
"Hillary Clinton ligger lite efter."
"Ja men hon har substans i det hon säger. Obama är mer show."
"Men är det inte det som gäller i staterna då?"
Varpå Thomas Andersson Wij kommenterar: "Grejen med Hillary är att hon har simmat för långt ut."
Och då hämtar någon Rosenbad och kastar i huvudet på honom. Han tappar sin drink och allt.

Festen går vidare. Thomas Andersson Wij slölyssnar medan några pratar om Playstation3:s uppgång.
"Skönt att den äntligen är i gång nu."
"Ja den förtjänare bättre, liksom."
"Ja den hade verkligen simmat för långt ut."
Varpå någon hämtar Ken Kutagari och kastar denne japan i huvudet på Thomas Andersson Wij.

Festen är nästan slut. Thomas Andersson Wij hänger dock kvar, han är inte den som går tidigt från en fest. Det talas om att bli lite tokiga, springa ner till stranden och bada nakna, kanske simma en bit ut.
Alla vänder sig till Thomas Andersson Wij.
"Ska du med?" frågar de, ödesmättat.
Tystnaden går att skära i.
Thomas Andersson Wij dricker ur sitt glas. Tuggar på isen. "Visst", säger han. "Gärna. Bada är alltid trevligt."
Varpå han får en gitarr i huvudet, så hårt att hans huvud sticker ut genom stallet och strängarna böjer sig över hans skalle. "Men vad fan?" säger han. "Vad gjorde jag nu för fel?"
"Jävla pellejöns", säger någon och sedan springer alla ner till stranden för att bada, alla utom Thomas Andersson Wij för risken finns ju att han simmar för långt ut.

Mörkrädd har gått i tryck!

Hurra!

Nu kör vi omslaget en gång till.

Thomas Andersson Wij skriver texter

Thomas Andersson Wij sitter i sin låtskrivarverkstad tillsammans med sin producent. De jobbar på en textrad och har svårt att få till det.

"Jag tänker så här", säger Thomas Andersson Wij och så börjar han nynna, "Helvete vad långt ut jag har siiimmat."
"Okej", säger producenten. "Det känns sådär."
"Sådär? Okej. Men vad sägs om: Oj vad långt ut jag är och booottnar, det gör jag inte helleeer?"
"Mmm, nej."
"Inte det? Hmm. Men du! Nu har jag det. Här kommer den: Jag har simmat en bit men är osäker på om det är en bra idéee."
"Herregud."
"Herregud vad bra, herregud vad dåligt? Va? Jobba med mig här nu, vad säger du? Vänta, här är en till: Jag simmar och simmar men det ger ju ingentiiing."
"Ja där sa du åtminstone något som stämde."
"Aha! Det gillar du! Då är vi på väg någonstans. Vänta, nu kommer det, här är en variation på temat: Jag har simmat så länge så jag vet inte vaaad, kanske är jag i Medelpaaad?"
Producenten gnuggar sig i pannan. "Thomas. Nu håller du käften och lyssnar på mig. Din jävla låtmetafor låter som en simskola. Du simmar ut, du har inga krafter kvar, ska du vända eller inte, vattnet är kallt, vem fan är det du ropar på? Din simskolelärare eller? Står hon där med stången framför dig? Skriver du en låt om en plaskbalja eller vad skriver du om?"
"Vänta, nu då, nu då, här: Jag har simmat en bit men åt för en stund seeedan, och har nu kramp i foooten."
"Thomas, för fan, det där är en myt. Man får inte kramp i foten av att käka."
"Oj! Oj! Oj! Nu kommer den, nu kommer den: Jag simmar ut men det är maneter överaaallt, och det är jättejätteäääckligt!"
Producenten reser sig upp. Han är röd i ansiktet. Thomas Andersson Wij tar av sig sina svartbågade glasögon och putsar dem med sin t-shirt medan han säger: "Och så lite stråkar på den, Sune, så blir det skitbra. Jag lovar dig, det kommer äga på listorna."
Sune plockar upp det tjugofyrakanaliga mixerbordet och slänger det i huvudet på Thomas Andersson Wij. "Jävla pellejöns", säger han och går därifrån.

Thomas Andersson Wij och hans kompis

Thomas Andersson Wij badar med sin kompis. Det är sommar och de har jätteroligt, de skvätter och plaskar och skrattar och har sig. Så simmar de lite också, och kompisen tänker inte på det men Thomas Andersson Wij simmar en bit ut. Kompisen följer efter, men han tittar sig lite över axeln.
"Oj", säger han.
"Oj vadå?" säger Thomas Andersson Wij.
Han är förväntansfull och har ett tillbakahållet leende.
"Ja, vi ... vi ..."
"Vi vadå?"
"Vi har ... hmmm ..."
"Ja? Vad har vi?"
Kompisen inser att han blivit lurad. Han lackar ur och börjar simma tillbaka. "Ja men vad har vi då?" ropar Thomas Andersson Wij efter honom. "Säg det då, Ludde! Säg det!"
"Håll käften!" ropar Ludde tillbaka medan han simmar in mot land.
"Vi har simmat för låååångt ut! Va? Ludde! Det har vi ju! Vi har simmat för låååångt ut!"
"Du är en jävla pellejöns", skriker Ludde och nu gråter han också. "Här försöker man ordna lite trevligt och så gör du så här!" Thomas Andersson Wij ska alltid jönsa sönder situationen när de har som roligast. Ludde tar en brännmanet och kastar den i huvudet på Thomas Andersson Wij, som ylar: "Aaaaj ajajaja! Nu har jag nästan inga krafter kvar, för jag har simmat för lååånngt ut! Ojoj! För långt ut!"

Barnet slog inte sönder mobiltelefonen

Jag och Hanna har varit barnvakter i helgen.

Jag hatar min mobiltelefon.

Barnet gillade att banka och slå saker i golvet tills de gick sönder.

Så jag gav barnet min mobiltelefon, i hopp om att barnet skulle slå sönder den och jag därmed kunde gå till min chef med en trasig mobiltelefon och säga att jag behövde en ny, hel, fin mobiltelefon.

Men barnet lyckades inte. Trots att telefonen slungades i väggen, slängdes i golvet, drämdes in i skåpen, svingades ner i kaklet, roterade in i fläkttrumman, så höll den satans jävla mobiltelefonen.

Jag blir så förbannad.

Och trött.

Thomas Andersson Wij är på fest

Poolparty. Alla har trevligt. Så hoppar Thomas Andersson Wij i guldfiskdammen, som han alltid gör när han är full. Folk tar sig för pannan, tittar bort, oh my god, vem fan bjöd honom? Nu börjar han igen.

Thomas Andersson Wij ser finurlig ut där han plaskar runt. Så låtsas han plötsligt att han är långt från stranden, åh nej! Han blir skrämd! Han spelar att han börjar förlora krafterna och han flaxar med armarna. "Jag har simmat för lååångt ut! Jag har simmat för lååångt ut!"

Gästerna suckar och skakar på huvudet, de börjar gå, de tackar Gustav för hans trevliga tillställning och tar sina jackor. Thomas Andersson Wij simmar vidare, fram och tillbaka. "Hörni! Jag har simmat för lååångt ut! Jag har simmat för lååång ut! Det är jättelångt till kanten, jag har inga krafter kvar, jag har simmat för lååångt ut! Va? Va? Fattar ni? Visst är det kul, eller hur? Allihopa nu: För låååång ut, för låååångt ut!"

Gustav lyfter upp klotgrillen och kastar den i huvudet på Thomas Andersson Wij. "Du kan simma in i din egen röv nästa gång din jävla pellejöns", muttrar Gustav. Thomas Andersson Wij håller fast i klotgrillen, plaskar och ropar att han inte har några krafter kvar, han har nog simmat för långt ut, ska han vända eller fortsätta eller vad ska han göra?

Thomas Andersson Wij är ute och simmar

Thomas Andersson Wij är ute och simmar. Han vänder sig om och inser att det är en bra bit tillbaka till stranden.

"Jag har simmat för långt ut!" ropar han. Hans mamma, som sitter på en filt under en parasoll och läser veckomagazin och som har det ganska mysigt, vinkar och ler. "Vad fint, Thomas."
Fattar inte mamma? Thomas Andersson Wij börjar simma åt vänster och höger, han är rädd. "Jag har simmat för långt ut!"
Mamma ler och vinkar. Hon vill gärna läsa sin tidning.
Thomas Andersson Wij får kämpa för att hålla huvudet ovanför vattnet, han stirrar på mamma medan han fortsätter simma fram och tillbaka. "Jag har simmat för långt ut!"
Mamma suckar, "Vad fint TompeRompe", hon läser utan att titta upp.
Men det här är ju allvar, det är skitlångt till stranden och Thomas Andersson Wijs krafter börjar ta slut. "Jag har simmat för lååångt ut!" Vad fan ska han göra?
Nu orkar inte mamma titta upp. Hon börjar äta ett äpple.
"Jag har simmat för låååång ut!"

Då reser sig mamma upp, röd i ansiktet, äpplebitar sprutar ur munnen när hon ropar: "Men för helvete, Thomas Andersson Wij! Det är tre meter till stranden och en halv meter djupt. Ställ dig upp och vada in om det är så jävla farligt. Allt det alltid ska vara så här, att du alltid ska pellejönsa dig varje gång vi är på stranden. Åh vad trött jag blir!"
Thomas Andersson Wij fortsätter plaska åt vänster, sedan åt höger. "Jag har simmat för låååångt ut! Jag har simmat för låååångt ut!"
Mamma kastar äppelskrotten i huvudet på honom, rafsar ihop sina grejer och går hem.

Jackmodet i Göteborg

En jäkligt sval snubbe med bakåtslick går fram till en annan ungefär lika sval snubbe och säger:
"Schysst jacka du har."
"Thanks man. Det är en Canada Goose."
"Oj oj då."
"Mmm."
"Min är också en Canada Goose."
"Se där ja."
"Visst serrö."
(en tredje gör entré)
"Hej killar. Jag har en Canada Goose-jacka."
"Ja det tänkte vi allt. Den liknar en Canada Goose-jacka."
"Det är för att det är en Canada Goose-jacka."
"Jisses."
"Ja."
(nummer fyra anländer)
"Kolla killar på min nya Canada Goose-jacka."
"Himmel!" säger alla tre i kör.
"Ja visst. Och kolla, här kommer Benny."
(Benny närmar sig sällskapet)
"Men vänta ... är det inte ... jo det är det!"
"EN CANADA GOOSE-JACKA! HURRA!"
(Benny är framme)
"Guys, kolla vad jag har, en Canada Goose-jacka."
"Men gud, den var fin den Benny."
"Tack guys."
(ungefär här så anländer Lasse)
"Killar. You will never guess!"
"Nej! Berätta, Lasse, berätta!"
"Jag har en Canada Goose-jacka!"
"NEJ! ÄR DET SANT! JA MEN DET HAR DU JU, DET SER VI NU! Herregud."
Sedan blir det tyst. De står och tittar på varandra, på sina Canada Goose-jackor.
"Ja, vi ses", säger en av dem och går. De andra skingras utan ett ord.

Färgelanda update!

Läsningen är nu över.

En av de bästa jag gjort. Färgelanda är en fin stad med fina människor.

Mörkrädd höll dem i ett järngrepp. Jag kände rysningarna genom rummet.

Och för andra gången den här veckan har jag läst med Stig Larsson.

Han är ta mig fan chef. Så är det bara.

Nu i Färgelanda

Nu är jag i Färgelanda. Dags för läsning av Mörkrädd igen.

Jag har blivit väldigt väl emottagen här. Alla är snälla och trevliga och verkar glada att man är här. Staden är omgiven av skog som blir allt mörkare i skymningen.

Det ska bli mycket trevligt att skrämma slag på alla här i kväll.

Ni var många

Ja, då var högläsningen över.

Det gick mycket bra.

Och vad många ni var som kom!

Jag blev alldeles rörd.

Vi ses snart igen.

-Andreas

I dag högläsning

I dag är det högläsning ur Mörkrädd. På Musikens Hus i Göteborg, 1900. Fyra författare läser olika grejer, ordningen är ännu ej bestämd. Så jag kan läsa 1900, det kan också bli 2100.

Ta en öl i baren medan ni väntar.

Ses där.

-Andreas

När ninjorna kommer

Här på hotellet så är takpanelerna lösa i rummen.

Det är väldigt bra för när det knackar på dörren och någon säger: "Room service", och jag går visslande mot dörren men plötsligt stannar och säger lågt: "Waaait a minute, I did not order room service", och inser att det är en ninja som gömt sig i silverkarotten, och jag alltså behöver slå ut en takpanel för att fly genom ventilationssystemet medan ninjorna slår in dörren för att de insett att jag kommit på dem och börjar kasta rökbomber och kaststjärnor över hela rummet, då är det väldigt bra med sådana lösa takpaneler för då är det lätt att som sagt fly genom ventilationssystemet. När ninjorna kommer, alltså.

Hotellfrukost: uppföljning

DET GICK VERKLIGEN ÅT SKOGEN.

HÖR NI DET?

ÅT SKOGEN!

Hotellfrukost

HELVETE.

NU ÄR DET HOTELLFRUKOST IGEN.

DET HÄR KOMMER GÅ ÅT SKOGEN.

HÖR NI DET?

ÅT SKOGEN.

DKNY kan också sjunga

Då ringer det i telefonen igen. Jag svarar.
"Andreas."
"Hej det är DKNY här."
Men Donna är inte så pantad som Calvin, hon inser genast sitt misstag och säger: "Förlåt."
"Det är okej, Donna. Men nu vet du vad du måste göra, eller hur?"
"Ja."
"För jag antar att du vill ha min hjälp med din vårkollektion 2009?"
"Ja men det är väl självklart. Utan dig är det ju ingen idé."
"Bra. Och du förstår att du just gjorde bort dig?"
"Ja."
"Bra. Då kör vi."

En kort stund senare. Tellen ringer igen.
"Andreas."
(melodi: röjfesten hemma hos Snövit och de sju dvärgarna)

"Jag gillar mode och parfym men jag saknar grymma skillsen,
jag måste ringa Andy jämt för att fixa till outfiten,
jag fattar ju att bloggen hans sätter ribban inom modet,
jag önskar jag var halvt så grym men så klart det går ju inte.
Hå hej, jag är så kass, och Andy han är chefen,
hå hej, han är da shit, inom mode och allt annat också för den delen i hela världen."


"Bra så?" frågar Donna när hon är klar.
"Ta den en gång till, men höj tonarten med ett halvt i refrängen."
"Men vad faan ..."
"Apapapap, inte den tonen nu. Gör nu som jag säger, jag sitter i taxin på väg hem till dig, jag vill inte behöva vända."
"Okej."
"Vänta, jag slår på högtalartelefonen, chaffisen vill också höra. Sådär, Donna! Take it away!"
Chaffisen och jag sjunger med i refrängen medan vi kryssar vidare genom trafiken. Donna Karan sjunger riktigt bra, det måste jag ge henne.

Fashionista

Jag är ute och röjer och döm om min förvåning när jag träffar Ebba von Sydow som är ute och festar med sin panna. Hon är jättefull och har svårt med talet, det har druckits drinkar minsann.
Hon säger till mig: "Din modeblogg är jättebra. Kan inte du bli min nya fakimifta?"
"Va?" svarar jag. "Din nya vad?"
"Fatti ... faschi ..."
"En gång till."
"Fantemifta ... taftelemifta ..."
"Fashionista menar du?"
"Ja!" ropar hon och klappar händerna. "En saftelimifta!"
"Säg efter mig: Fashionista."
"Fachenista."
"Nära. Igen."
"Falsterbonifta."
"Sämre. Igen."
"Fantalamera."
"Jag börjar inte på din tidning om du inte kan säga faaashionista."
"Fattermakista."
"Men för fan, Ebba."
"Vänta jag kan. Vänta. Hallabafrista."
"Men -"
"Nej! Nu! Vänta! Hadde ... haaadderijan hadera, hadderijan hadera, haddetjosanhejsansvejsanhandlaNKvarjeda ..."
"Men gud."
"Men jag kan, lyssna nu, jag kan! Samsonitetrista ..."
"Nu går jag."
Hon springer efter, medan jag tar ut jackan i garderoben så fortsätter hon: "Dunderofrista! Lamelatista! Simsalabistro! Tjoseledista!"
Jag går ut, hon springer efter och håller fast mig i armen, flåsar mig i örat med armen runt min nacke. "Baritonvista, sundeletrista, kallekafrista, windelehista."
"Nu försöker du inte ens längre. Du är inte rolig om du tror det. Du har en kråka i näsan förresten."
"Vi hörs i morgon då eller?" ropar Ebba när jag sätter mig i taxin och drar därifrån.

CK = CB

Det ringer och jag svarar.
"Andreas."
"CK här."
"CK?"
"Ja? Du, jag tänkte, jag behöver din hjälp med en ny parfym här ..."
"Clark Kent? Clark Kable? Claes Kohlsson? Cevin Karlsson?"
"Nej, Calvin Klein. Det vet du väl. Skit i det nu, angående parfymen ..."
"Varför säger du CK?"
"Vad menar du?"
"Vadå CK? Du heter väl Calvin Klein?"
"Ja, jo, men jag är ju ett märke. Man säger ju CK. Alltså, angående parfymen ..."
"Men kallar du dig för CK hemma också då eller? Åh, nu ska CK laga mat, CK ska pussa sina barn god natt, hej CK tänkte hyra film vill ni vara med?"
"Men det är ju en annan sak."
"Hallå ska ni med CK på stan, vänta vänta CK ska klippa gräset, oj nu går CK på promenad, CK rastar sin strävhårigatax, oj oj gå inte på dass nu CK har varit där och han har verkligen levererat."
"Varför ska du alltid tramsa?"
"Ska du säga. CK."
"Vill du hjälpa mig eller inte? Jag kan inte fixa den här nya parfymen utan dig."
"Nu gör vi så här, CK. Vi lägger på. Du ringer upp mig igen. Och då ska du presentera dig som Calle Balle."
"Du är så jävla barnslig, vet du det?"
"Vill du har parfymhjälp, CK, så gör du som jag säger."
"Jag tänker inte ringa upp dig och säga att jag heter Calle Balle."
"Då blir det ingen parfym."

En stund senare. Telefonen ringer.
"Andreas."
Tyst i andra änden en stund. "Ja, hej."
"Hej hej. Vem är det?"
"Ja, det är ..."
"Ja?"
"Alltså ..."
"Ja?"
Suck. "Det är Calle Balle."
"Nej men tjenare CB! Vad kan jag göra för dig?"

Bajs i hjärnan

Ibland roar jag mig med att googla mig själv, precis som Hank Moody. Detta för att se vad folk skriver om mig, om det har poppat upp några nya recensioner, blogginlägg eller liknande.

Och då händer det att jag snubblar över folk som tycker jag är helt värdelös och att det jag skriver är riktigt dåligt.

Då blir jag lite ledsen i ögat.

Men sedan tänker jag: "Det är ju inte deras fel att de är bajskorvar. Det kan man faktiskt inte hjälpa." Och så blir jag lite gladare igen.