Skrivarsymposiet och Blade Runner

Symposiet fortsätter.

Fredag kväll nalkades till denna fantastiska helg med skrivarsymposium. Vi hade ätit en grillad fisk med färskpotatis, vinet hade flödat och ta mig fan om vi inte hade druckit lite öl också. Litteraturen hade diskuterats och ett par världsproblem hade lösts. Jag hade även botaniserat i Christians filmhylla, där jag hittade Blade Runner, Director's Cut.
"Helvete vilken bra film Blade Runner är", sa jag.
"Javisst", sa Christian. "Den är helt galet bra."
"Det var länge sedan man såg den."
"Ja jag minns inte när jag såg den sist."
"Jag tror jag såg den för kanske fem år sedan."
"Ja det var nog något sådant för mig med."
Utanför var solen på väg ner, himlen var orange och vinden hade lagt sig.

Lite senare sa jag: "Hördu, vilken bra rulle Blade Runner är."
"Ja jävlar", sa Christian. "Den är ju helt suverän."
"Så magisk."
"Helt lysande."
"En sådan film som man bara kan se om och om."
"Ja du sa det gosse."
Skymningen var över oss.

Vidare: "Blade Runner, alltså."
"Ja."
"Vilken rulle."
"Så jävla grym."
"En tidlös klassiker. Den håller liksom än, på alla nivåer."
"Ja. Och Harrison Ford, han är ju grym i filmen."
"Och Rutger Hauer!"
"Ja herregud. Rutger, ja. Som han levererar."
"Ja, verkligen."

Nu var det nästan mörkt. Då sa jag: "Du, nu är det perfekt ljus, det är ensligt här ute, stämningen är på topp. Är det inte läge för Blade Runner?"
"Jo för fan", sa Christian. "Det är det."
"Nu kör vi."
"Du och jag. Blade Runner."
"Vilken bra film."
"Tajmingen kunde inte vara bättre heller. Sådant ljus, sådan miljö. Det här måste vi ta vara på."
"Jag häller upp spriten, nu ska vi se på Blade Runner."
"Vilken filmupplevelse detta kommer att bli."

En kvart efter den magnifika inledningen, där man glider mot en brandfärgad himmel över glittrande ljus i staden, så sitter Christian med huvudet på sned i fåtöljen och snarkar. Han dreglar, munnen är lagom öppen. Jag ligger i soffan och har halkat på sidan, frisyren står som en vägg rakt upp, handen har åkt i golvet. Även jag snarkar.

Blade Runner, alltså. Vilken rulle.

Hoppla. Jag har nu tagit bort länken till SvD:s recension, det blev lite mer aktivitet där än vad jag hade räknat med.

Nu får ni hålla er i skinnet, kompisar. Alla får tycka vad dom vill, nu lämnar vi SvD i fred. Okej?

Recensionerna till Mörkrädd fortsätter att ramla in och nu har SvD slutit sig till skaran. Tidningen är inte så positiv och det gör mig lite ledsen, samtidigt som jag respekterar kritikerns åsikt.

Men vad som är mycket roligt, är att en armé av läsare kommer till undsättning. Om en dålig recension får mig att deppa lite, så får denna uppslutning mig att skratta:
(jag har tagit bort länken, det blev lite väl mycket spammande på SvD:s sajt, men ert engagemang värmer mig alltjämnt)

(skrivarsymposiet fortsätter i morgon - med Blade Runner och spöken som tema)

Skrivarsymposiet

För inte alls länge sedan, så åkte jag ut till Tjörn där min kamrat Christian har köpt ett hus. Familjen Romans gamla hus, faktiskt. Men den historian är så lång så den tar jag någon annan gång.

Vi skulle ha ett skrivarsymposium. Hela helgen skulle gå till att skriva, läsa, diskutera, laga mat, dricka vin, skriva mer. Helvete vad vi skulle skriva. Vi skulle frossa i den sköna kulturen, skapa sidor som flög direkt in i historien, dominera den litterära scenen helt.

Men vi drack mest vin och fnissade åt skämt som att man kan stoppa upp majskolvar i rumpan utan att ta av blasten först.

Missade ni mig i Morgonpasset i P3?

I så fall, oroa sig inte. Här kan ni klicka för samtal om Mörkrädd.

Vi hade förbannat trevligt i studion, Olle, Martina och jag. Och jag hade min Barry White-grej, höjde stämningen ännu mer.

Fint va?

Onsdag 0730 är jag med i Morgonpasset

Ja, det är i morgon då. Såvida du inte läser det här någon annan dag än i dag. För i dag är det tisdag.

Klockan 0730 på onsdag ska vi prata rädsla för mörker i Morgonpasset i P3. De har sagt att jag ska lista grejer som jag tycker är läbbigt med mörker. Och så fnissade de lite efteråt och sa att de skulle se vad de kunde ordna.

Kanske lurar Janne, Henning och G.W. i mörkret?

Chick Fatale får utökning

Jag sitter på balkongen. Det är sol ute. Varmt. Jag dricker vin.
Så ringer det på dörren. Jag lutar mig över räcket för att se vem det är.

Där står tre män, iklädda långa yviga kjolar, fina färgstarka blusar som kanske kan komma från Tanzania, de är rejält sminkade och har håret uppsatt till flätor och andra liknande konstruktioner. I synnerhet Henning har en jättefrisyr, han ser ut som om han ska gifta sig. Janne har smetat läppstiftet lite för hårt, G.W. är den som har lyckats bäst, både örhängen och rouge gör att han inte liknar en Drag Queen utan en dam med klass, punkt slut.

"Hallå gubbar!!" säger jag och vinkar. "Vad kan jag göra för er?"
G.W. och Henning knuffar Janne i ryggen, ja ja viskar han, jag ska, sluta knuffas bara, så går han ett steg fram och tar till orda: "Andy. Nu är vi kvinnor. Vi har varit i Botswana och könsopererat oss och nu klär vi oss som de galanta damer vi är."
"Ja?"
"Får vi vara med nu då?"
"Hur menar du?"
Janne ser osäkert på de andra två. De nickar uppmuntrande, G.W. ger honom en slängkyss och ett uppmuntrande fladder med ögonfransarna.
"Ja? Får vi vara ... Chick Fatale?"
Jag dricker lite vin. Kisar med blicken, lägger huvudet på sned. De är granna, det får man ge dem.
"Ja!" ropar jag. "Ni får vara med! Kom upp på lite skumpa, flickor! Nu ska vi kalasa som aldrig förr!"
"Hurra!" ropar de alla tre, de kramas och pussas, G.W. och Henning märker att kemin mellan dem till slut brister och kyssen blir längre, de trippar upp på högklackat till tredje våningen där vi sedan sitter tills långt efter att solen har gått ner och dricker champagne, äter körsbär och choklad, talar om fatalistisk litteratur och förstås så kramas vi lite också.

Janne, Henning och G.W. vill vara med

(tellen ringer)
"Andreas."
"Hallå Andy. Det är Janne här."
"Janne?"
"Janne G, alltså. Du vet."
"Nej?"
"Jan Guillou."
"Ja men hej! Vad trevligt, vad vill du då?"
"Jo, jag tänkte, den här Chick Fatale-grejen?"
"Ja?"
"Ja?"
"Jaha?"
"Ja, när kör vi?"
Jävla skit. Jag visste att det här skulle komma, när jag aldrig svarade på Jannes, Hennings och G.W.s brev. Nu har de lackat ur och bjuder in sig själva. Nu gäller det bara att inte såra dem.
"Ja, alltså ... det är inte riktigt för er."
"Va?"
"Ja, har du inte läst definitionen här på bloggen? Ni klaffar ju liksom inte riktigt in i den."
"Men vad fan? Andy, nu blir jag besviken på dig. Hur kan du säga så här? Jag trodde vi var kompisar. Va?"
Jag hör G.W. viska i bakgrunden, säg att det här är en modern rättslig tragedi. Säg det, Janne. Men Janne viskar tillbaka, håll flabben nu G.W., jag sköter det här själv.
Jag fortsätter: "Jan, vi har aldrig träffats. Du har aldrig pratat med mig. Vi har aldrig hörts ens över mejl.
Jag hör mer tissel och tassel i bakgrunden, Henning viskar till Janne, be honom hålla käften, Janne. Säg att han ska hålla käften.
"Nu håller du käfte!" säger Janne i luren och jag hör hur G.W. och Henning försöker hålla sig för skratt. Men sedan blir det allvar igen.
"Du!" säger Janne. "Vi badar bastun. Vi tar snusen. Vi jagar vilt. Vi har rutiga skjortor, VI HAR TILL OCH MED BRILLORNA UPPSKJUTNA ÖVER PANNAN, RÄTT UPP I VÅRA KALUFSER! HENNING HITTADE INTE SINA BRILLOR EN GÅNG, SÅ JÄVLA KALUFSIG ÄR HAN!"
"Ja?"
"Menar du att vi inte får vara Chick Fatale då?"
"Janne ... ni är män. En man kan inte vara Femme Fatale. En man kan inte vara Chick Fatale. Hela begreppets spänning och exotism ligger i att man ska vara kvinna."
"Åh du din jävel ..." Jag känner hur Janne skakar på andra sidan.
"Rättshaveri!" ropar G.W.
Gubbar gubbar, viskar Henning. Jag har en idé. Vi drar till Afrika, jag känner en kille där som kan ... Han gör ett ljud från en sax som klipper lite.
Janne harklar sig. "Andy."
"Ja?"
"Vi återkommer."

Chick Fatale är inte för alla

Under helgen har jag varit bortrest, ute på Tjörn hos min gode vän Christian. När jag kom hem, så hittade jag det här brevet i min brevlåda:

"Roman,

Chick Fatale låter som en förbannat bra idé. När kör vi?

Hälsningar,
Janne, Henning och G.W."

Sånt här är alltid lika jobbigt. Man vill göra grejer men man vill inte alltid att alla ska få följa med. Ibland behöver man helt enkelt lite kvalitetstid med sina egna vänner. Hur ska jag nu tala om det här för Janne, Henning och G.W. utan att de blir ledsna?

Som Lina Forss redan har uppmärksammat, så hittade jag i vinruset på ett namn för en viss typ av författarskap för några dagar sedan. Jag kallar det Chick Fatale.

För att kvala in i Chick Fatale så måste du skriva om död och svärta ur ett romantiserande perspektiv. Socialrealismen får vika undan för de större gesterna, den visuella dramatiken och för ekot från ett efterklingande öde. Det behöver inte nödvändigtvis handla om mord och arvssynder, även om det förmodligen ofta gör det, men dolkar i ryggen och stormlika kollisioner mellan människor är självklarheter.

Därför hamnar Lina Forss romaner i genren, såväl som Maria Ernestams och Camilla Läckbergs. För att ge några exempel. Andra självklarheter är Donna Tartt och Alice Sebold.

Eller?

Chick Fatale måste bäras med mer än bara en litterär ambition. För precis som en Femme Fatale, som inte bara har en agenda utan också en hållning till sin omgivning, så måste även en Chick Fatale på samma vis komma från ett sammanhang. Författaren är genren.

Du är dödligt fåfäng när du rör dig i glamourens värld. Du ska vistas i en del av den dekadens som du skriver om, på ett sådant vis att det som sker i en Chick Fatale-roman, skulle kunna ske i din värld om någon skruvade upp nivån ytterligare ett steg.

Chick Fatale är litteratur som skrivs av kvinnor med dödlig glamour, och som framställer ödestyngd svärta ur ett romantiserande fatalistiskt perspektiv.

Börja frossa nu.

Den gula linan vibrerar

Kommunalråd och Powermonger Göran Johansson sitter vid sitt skrivbord. Det är sent, han läser Göteborgs-Posten. Han ondgör sig över det minskade planktonbeståndet, han tycker att det är förjävligt.

Plötsligt vibrerar den gula linan. Nu jävlar händer det grejer, nu är det allvar.

Det är bråk nere vid hamnen. De fackligt anslutna har stämplat ut, de jobbar inte en minut till om inte löneförhandlingen godtar ett retroaktivt påslag från 1 april. Det är kaos. Hela Älvsborgsbron gungar, förhandlingarna har strandat likt Stenafärjan vid Vinga fyr.

"Nej!" ropar Göran Johansson. Göran Johansson kastar sig upp från stolen, rusar mot garderoben, sliter ut sina gula trikåer och sin mask med bjällermössa, sina pumps och rosa kalsonger, och sist av allt - manteln förstås. På bröstet har han ett emblem, GJ, ritat mot en reslig version av Poseidon vid Götaplatsen.

Den gula linan kallar. Göran Johansson ska ut och bekämpa brott. FörGöraren är på väg.

Den gula linan till Göran Johansson

Som min gode kamrat och Flashutvecklare Jonas påpekade, så går den röda (nätverks)linan direkt till presidenten. Behöver man nå honom pronto över bredbandet, så är det den röda linan som gäller. Kanske vill man bomba ett land eller fängsla några iranier fort som fan, då tar man till den röda linan.

Men så såg vi en gul lina slingra sig längs med taket i dag, och då undrade vi: Vart går den?

Jo det ska jag tala om. Den går till Göran Johansson, kommunalråd och powermonger här i Göteborg.

Den gula linan tar man till när svarven har gått ner och det inte finns någon tid att förlora, när man behöver nå Göran utan tjafs, för ett snabbt beslut, för ett nödfall.
Man använder den gula linan till Göran när lastbilen inte växlar upp till femman och när släpet halkar efter. Man når Göran via gula linjen när unikaboxen är tom på prickigkorvmacka, när facket strandar förhandlingarna och när tredje skiftet på Volvo går på.
Göran är alltid vid sitt bord, alltid redo att ta ärendet, att fatta beslutet för västkustens bästa. Via den gula linan, via länken direkt från några få utvalda till Göran Johansson.

Fast detta är ju förstås hemligt, så säg ingenting till något. Då blir Göran skitarg och då blir det kanske ingen gul linje i fortsättningen.

Gud igen

Då ringer telefonen igen.
"Andreas."
"Ja det var Gud här igen ja."
"Jaha hej. Är allt -"
"Då tar du och håller käften nu då ja."
"Okej."
"Du har babblat om att du har idolbilder på dig och mig."
"Jaha det har jag kanske gjort ja."
"Det tyckte du var roligt eller?"
"Ja, jo."
"Det är sånt som du tycker är skoj, sånt som du postar på din lilla pellejönsblogg som har typ fyra stycken läsare - DU, DIN TJEJ, DIN MORSA OCH DIN FARSA!"
"Hanna läser bloggen men mamma och pappa har knappt Internet så -"
"Om du fortsätter skriva dumheter om mig så får du en blixt i huvudet. Är jag tydlig nu?"
"Ja."
"Förstår du vad jag säger till dig?"
"Ja."
"Kan du hjälpa mig att hjälpa dig?"
"Det behövs inte. Jag förstår."
"Bra. Då säger vi så."
"Javisst."
"Gott."
Så lägger vi på.

Eller - hahaha - HAN lägger på. Jag busar förstås igen, det här tillfället får inte gå förlorat, och jag låter luren ligga av. Efter en stund hör jag Gud igen:
"Hallå?"
Jag är tyst.
"Hallå ja? Är det nån där? Det var då själva ..." Och så börjar han mecka med klykan, han har en sån där gammal telefon med snurrplatta och allt, och nu bankar han ilsket på den. "Åååh, vad trött jag blir. Nu slår jag nollan till polisen."
Men det går ju inte, fniss.
"Ja men skit i det då!" ropar han högt, rösten spricker. Han börjar gråta. "Lisbeth! Nu får du komma hit och fixa detta! Det var du som ville ha det här nya moderna i huset, jag sa att jag var nöjd med telefonen som det var, men du ville tvunget ha det här moderna, du och ditt töntiga bredband. Nu får du lösa det här."
Tystnad en stund.
"Va? Va? Va? Vadå ringa support? Fattar du inte vad jag säger? Telefonen funkar ju inte, hur ska jag kunna ringa support då? Och hur snabbt tror du de kan komma hit? 'Ja du vet, upp till himlen, det är ju framkörning på ett par hundra tusen där, det kommer kosta dig vet du.' Och denna månad ska vi betala studielånen och bilen och åååååh!"
Tyst igen.
"Gå ut på Internet? Chatta med supporten? Inser du att jag kanske fattar max hälften av orden i den meningen? Måste du vara en sån snobb? Kolla här nu! Ser du? Detta är din telefon som jag håller upp. Kolla nu. Så här tycker jag om din telefon. Precis så här."

KAAA-BOOOM.

ffffffffffffffft

"Just det", säger han. "Jag gjorde en brinnande buske av hela skiten. VAD TÄNKER DU GÖRA ÅT DET? VA? VA? JAG BARA FRÅGAR."
Tystnad.
"Sexvägra?"

Ridå.

Saker du inte visste om Göteborg

Göteborg är betydligt mer spännande och mytomspunnet än vad du tror.
Nej, faktiskt. Kolla här bara, det här visste du garanterat inte:

* Hisingen håller på att sjunka. Och fort går det. Inom ett år tänker man att hela skiten ligger under vatten. Men ingen har sagt något, för även göteborgare tycker att Hisingen är en obekvämlighet som gärna borde försvinna snart.
(mycket olyckligt, med tanke på att jag bor där, men ändå)

* Det finns stunder då Eriksbergskranen går på stadens gator som en vanlig kran. Javisst, och en riktig jävla langare är han. Kranen har hela sortimentet, allt från det vanliga standard till det nyaste heta från Sydostasien. Än så länge har bängen inte lyckats suga Eriksbergskranen, för varje gång de tittar så står han bara där, röd och åttio meter hög ute vid vattnet, men när de vänder sig om så börjar han deala igen. Den busen.

* Öronmaneter är i själva verket en delikatess. Man kan fritera den och även filéa den, fastän det är ett sabla slafs och man verkligen måste ha en bra kniv. Helst kryddar man med mynta för att få fram det fräscha i smaken, och till det äter man råpotatis med knäckebröd, dill och gräddfil.
Eller så kan man låta bli helt och hållet. Det går också bra.

* Lasse Kronér är i själva verket en buktalande docka. Japp, det stämmer, och han är en av världens mest avancerade. Detta för att han kontrolleras via röven, till skillnad från många andra dockor där spakar och trådar sitter i ryggen. Det är genom det rektala finliret som man bland annat kan få hans uttrycksfulla ögonbryn, det jokerliknande leendet och rynkorna i pannan att framstå som så verkliga.

* Nästa GTA ska utspela sig i Göteborg. Japp, Götlaborg Theft Auto ska det heta, det ska bli launchtitel till Playstation4 och man kommer bland annat kunnat fräsa runt i Gamlestan och gå på krogen där, köra planktonlastbil över Älvsborgsbron, dricka öl på Sjuans Ölhall och åka spårvagn längs med Avenyn. Rockstart North som utvecklar spelet säger att de fortfarande jobbar med detaljerna men att det kommer bli helt grymt och att de hajar inte varför ingen gjort det här förut.

Att leva med det nya

Jag har ju nyligen flyttat och det bor många äldre i mitt nya område. Och med många så menar jag bara. Det bor bara äldre. De är glada och tacksamma över att de bor i något så nytt och fint, precis vid vattnet, med hög standard och mycket sol. Så här ungefär går det till när jag språkar med en av de äldre medan vi väntar på färjan:
"God morgon", säger jag.
"Ja det vet jag då inte", säger han.
"Vilken fin dag. Solen skiner och allt."
"Jag blir så jävla förbannad. Är det inte sol så är det mulet, det kan man ge sig fan på."
"Ja, jo. Det är ju lite antingen eller där. Har ni kommit i ordning än i lägenheten?"
"I ordning? Hur fan tror du att man kan komma i ordning bara så där? Jag ska säga dig att vi har en tavla som inte är upphängd än, och en kaffekopp som jag inte har hittat, och förstås så hittade jag ju inte det där halvbrunna värmeljuset som jag vet att jag packade ner."
"Oj då."
"Jag blir så trött. Kan du flytta på dig eller? Så att jag får sitta ner?"
"Men jag står ju upp."
"FLYTTA PÅ DIG SA JAG!"
Jag flyttar på mig. Eller försöker, åtminstone. Så närmar sig båten.
"Se där, nu kommer färjan", säger jag i ett försök att lätta upp stämningen och börja från början.
"Jag blir så jävla förbannad. Va? Titta där! Där åker den. Över vattnet bara, mellan hamnerna, som om den inte hade något bättre för sig."
"Öh, tja, det är ju en färja, tanken är väl att den ska ..."
"Nu håller du käften", och så drämmer han mig i huvudet med kryckan, och hans polare är i närheten så när jag faller till marker så kommer de springande och misshandlar mig med kepsar och stora glasögon och seglarskor. När jag försöker säga mellan blodiga tänder att jag trivs bra här och jag tycker att grannsämjan verkar god, då stoppar de dagens tidning i käften på mig, sparkar mig rullande mot kanten och kastar i mig i vattnet.

AndyMerchandise

Angående diskussionen att göra idolbilder och posters av mig, vilket jag givetvis stödjer och för övrigt tycker borde vara självklart, jag är jävligt förbannad över att det inte redan har blivit av, så finns här fler förslag kring konceptet att bygga merchandise kring min karaktär.

AndyLuktisar
Luktisar med olika motiv, där man gnuggar upp dem och sedan sniffar i sig härligheten. Andys Morgonlukt, Andys GåPåKalasLukt, AndyLagarMatLukt, AndysChipsKvällLukt, AndysVinterKräkaLukt, sådana fina saker kan man tänka sig i albumet med AndyLuktisar.

AndyFilmisar
Samlarbilder där jag förekommer i olika teman. Varje serie har ett gäng bilder och ska man ha alla så får man ligga i. Exempelvis Andy På Bratwurstfestival (170 bilder), Andy Åker Tåget (78 bilder), Andy Klarar Skivan (245 bilder), Andy Levererar (562 bilder, gott om uppslag där), Andy Och Gud (1 bild). En del filmisar är sällsynta som bara den, t.ex. den där jag har tyrolerhatt eller den där jag åker vattenrutschkana och får in lite vatten där solen inte skiner.

Andy Tolkar Roland Cedermark
På en dubbel-CD så drar jag fram dragspelet och tolkar några av Roland Cedermarks finaste ögonblick. Det blir långa solon, snabba riff, smäktande frierier och förstås vanligt hederligt örongodis. Till omslaget kommer jag odla en riktig preussare, en mustasch som heter duga, och skinnväst blir det också. Fint som fan.

MatAndy
På bästa sändningstid så lagar jag mat i rutan, SVT laddar upp med bokat kök ute vid Eriksberg och sedan är det bara att köra. Det blir kokt korv, ris (man måste tvätta riset innan, det vet ni väl), stekt potatis (svårt som bara den, inget för nybörjare), lax på knäckemacka, gräslök i gräddfil, nytvättad gurka och - förstås - skalad banan.

Andy Goes Fashion
I ett självklart nästa steg från det modebloggande jag gjorde ett kort tag, och som blev så jävla populärt så att självaste Kling kastade in handduken från Ellos, så blir det nu ...

... nu ...

äsch, vi lägger ner det här, va? Det fattar ju vem som helst att det här aldrig kommer funka.

Javisst.

Bokhora har måndagsmöte med mig. Så jävla trevligt, faktiskt. Kaffe och bulle, det goda samtalet, litteratur och hela grejen.

Kolla här bara så trevligt vi har.

bzzzzzzzz

Surret har börjat.

G-P säger att Mörkrädd liknar Stephen Kings visuella skrivstil och plockar upp Blairwitch-referensen. De vill ha mindre katt i filmversionen men är övertygade om att en flink regissör fixar det utan problem.

Expressen gillar mig mer än boken, ser mina brister som lovvärda och gillar tanken att jag aldrig kommer banka ut en deckarmallad bästsäljare. Avslutningsvis tänker de att jag mycket väl kan leverera en framtida mörk klassiker om vår samtid i stället.

DAST tycker Mörkrädd har bra språkbehandling med korta, snärtiga meningar och att berättelsen emellanåt är ganska hårresande.

Reklamfeber.se uppmärksammar internetkampanjen med orden: "Aldrig tidigare har jag sett en liknande sajt för en bok." En välmenande överdrift, förstås, men hemskt välkommen.

Och de privata bloggarna, som har köpt tidigt, postat redan, och nu börjar tala om för sina vänner att detta är grejen. De tidiga mejlen som undrat när nästa del i Svarta Trilogin kommer. Som säger att de inte vågat släcka på två nätter. Som aldrig kan se på en stuga på samma sätt igen. Som slutade läsa över helgen för att det var för otäckt. Om gerillamarknadsföringen i Allum, där två killar slet ut böckerna från hyllan, tryckte undan några deckare och frontade det svarta ögat rakt ut mot hela butiken. Om tjejen som flyttade Personalen Rekommenderar-skylten från Lapidus till Roman och sedan tassade därifrån obemärkt. Om damen som skällde på Akademibokhandeln för att boken redan var slut. Om författaren som sprang runt över hela stan tills han hittade ett sista ex hos Bokia.

Och Bokhora. Sajten där man förstår allt det som är bra, där all kritik är relevant och där avsikten når helt fram, träffar mitt i prick, som gör att man tänker att det var värt besväret. Det fanns några som fattade allting hela vägen ut. Där det inte hade med bra eller dåligt att göra, utan bara att haja grejen och framställa den därefter.

Hemma igen

Nu är jag hemma från Stockholm. När jag klev av tåget, fick jag en öronmanet i ansiktet. Sedan snubblade jag på en torsk. Därefter körde en spårvagn på mig, föraren skrek "Du e la så jävla go i hövvet då eller" och backade över mig tre gånger (enligt de fackliga bestämmelserna). Därefter skulle jag ta färjan hem men det var strejk, göbbarna hade bestämt sig för att nu tar de ingen mer skit från förman och tre minuter längre kafferast ska vi också ha. Jag blev kidnappad av Illuminati Göteborg som slängde mig i räkskalen utanför Feskekörka, där en go gubbe stod och kalvade i kanalen (förlåt, älven). Sedan fick jag bryggkaffe i näsan och en unikabox i underläppen, Eriksbergskranen svingade till mig med en jättekran och därefter blev det en halv special vid en Sibylla i väntan på att det skulle sluta regna från sidan.

Skönt att vara hemma igen. Jätteskönt, verkligen.

Att lounga

Nu sitter jag här i SJ:s lounge i Stockholm. Här får man sitta om man har fet biljett eller årskort eller helt enkelt bara är CHEF. Jag har träffat Helena och Johanna från bokhora.se, vi har haft fruktansvärt trevligt i radiostudion och pratar om fantastiska saker. Nu är min tid i Stockholm över för ögonblicket. Jag återkommer snart för lite läsningar, ett par framträdanden och andra sådana saker. Så vi ses snart igen, kära stockholmare.

Hur som helst, att komma in i SJ:s lounge är inte alltid enkelt. Jag ringde på dörren och värdinnan kom och öppnade. "Hej du", sa hon.
"Hej", sa jag.
Sedan blev det tyst en stund.
"Ja, om du ska komma in här så måste du ha en första klass-biljett eller årskort eller någon annan sådan grej."
"Okej."
"Just det."
Tystnad igen. Hon börjar skruva på sig. "Så om du har något sådant", säger hon, "så är det nu du ska visa mig det."
"Okej."
Återigen tystnad.
"Jag är CHEF", säger jag.
"Vad roligt för dig.
"Jag vet."
Sedan stängde hon dörren.

Men det är lugnt, jag kröp in genom ventilationstrumman och bröt genom tapeten, så nu sitter jag här med gips i håret och knackar på min Mac. Varje gång någon går förbi säger jag: "Det är jag som är CHEFEN."

Gud hör av sig

Ja, då ringde det i telefonen, någon minut efter mitt förra inlägg.
"Ja det var Andreas här ja."
"Ja hej det var Gud här."
"Oj, ringer du? Det var länge sedan."
"Mmhmm."
"Så ... hur är läget och så då?"
"Håll käften och lyssna nu på mig. Jag har läst din blogg."
"Ah."
"Just det. Och nu vill jag att du slutar larva dig på min bekostnad."
"Vad menar du?"
"Åh, du vet inte vad jag menar? Jaha, men då ska jag friska upp ditt trähattsminne: 'Min Gud Min Gud varför har du övergett mig?' Låter det bekant eller har du bara limeskivor inpressade mellan öronen just nu?"
"Jag tycker inte det finns anledning att vara otrevlig. Du ska trots allt föregå med gott exempel."
"Det är precis vad jag gör, din pellejöns."
"Ah, du menar så.""
"Jag menar så. Förstår vi varandra?"
"Ja."
"Bra. Då lägger jag på nu."
"Okej."

Men när Gud lägger på så gör inte jag det, och när han lyfter på luren för att ringa till Ican och kolla om de har mjölk inne till kaffet så är jag kvar. "Hallå ja?" ropar Gud. "Hallå? Fasen, telefonen verkar paj. Hallå? Det var då själva ..."
Jag fnissar i luren.
"Hallå!" ropar han igen. "Är det nån där? Lisbeth, det är något fel på luren igen, jag får ingen ton."
Jag kan nästan inte hålla mig.
"Hallå? Jamen ... är det nån där eller? Åh vad trött jag blir, denna sabla IP-telefoni, så värdelöst. Nu får jag ringa teknikern igen." Så hör jag hur han tar sig för pannan. "Nej, det går ju inte, för telefonen funkar ju inte. Jamen vad fint då. När jag får ordning på det här, då är det några som kommer dra åt helvete lite snabbare än några andra, om man säger så."
Där lägger jag på. Det där sista kändes inte roligt, Gud blir så jävla otrevlig när han blir på dåligt humör.

Eftermiddag i Stockholm

Jag lever ett hårt liv. Jag har talat med studentradion, de hade väldigt bra frågor. Jag satt i en park och gjorde intervjun över telefon. Slitsamt. Mycket slitsamt.

Sedan var det mat. Åsa, som är världens bästa informatör, och Katja som är världens bästa redaktör (dessa yrken rimmar på varandra vilket bekräftar vad jag just sa) från det fina bokförlaget tog mig ut på äventyr. "Ack nej", sa jag. "Jag förmår icke mer. Ska jag behöva genomgå även detta?" Men de insisterade och tog mig till ett ställe där det åts marinerad och kolgrillad marulk med fina grejer till efterrätt, kaffe på den, allt väldigt väldigt gott och sällskapet var förstås klanderfritt.

Nu sitter jag på Scandic Anglais och förbereder mig för inträff med bokhororna, som förstås kommer att bli fantastisk. Jag dricker ett glas vin.

DENNA JÄVLA FÖRFATTARTILLVARO MIN GUD MIN GUD VARFÖR HAR DU ÖVERGETT MIG STRAFFAR DU MIG NU FÖR NÄR ÄNGLAR DÖR FY FAN VAD TASKIGT I SÅ FALL HÖR DU DET GUD HÖR DU DET?

On tour

Mörkrädd on tour. Så är det. Morgonen började med direktsänd TV4

(JAG VISSTE DET JAG ÄR MED I TRUMAN SHOW OCH NI SÄGER INGENTING NI ÄR ALLA MED PÅ DET FY FAN SÄGER JAG BARA FY FAN)

där vi pratade om boken och där journalisten dessutom hade fått ett självlysande exemplar. Just det. Det finns hundra sådana. De lyser i mörkret. Jag har förstås inget. Men de finns. Jag vet, jag har sett dem.

Därefter träffade jag UNT, jag och journalist och fotograf åkte ut till huset i Gamla Uppsala där jag bodde i fem veckor och led mörkrets kval och sedan skrev en bok. Det kändes underligt att återvända, även som solen sken och det var en varm dag så var huset kallt. Det såg trevligt ut, ser trevligt ut på inslagen i teve, men just därför är det extra läskigt. Det bedrar.

Sedan så kastade jag mig på tåget tillbaka till Stockholm, där jag träffade Stockholm City och trampade ner murgrönan i Natur & Kulturs rabatt för att ge bästa tänkbara läge för fotografen. De såg gamla ut, sådana som vuxit i flera hundra år, men jag tänker att då är det dags att sluta upp med det och lämna plats i myllan för nya förmågor.

Slutligen middag med min agent, vi käkade fläsk med löksås och såg fram emot den engelska översättningen av Mörkrädd som kommer - jättesnart!

I morgon blir det studentradio och sedan träff med bokhora.se. Det kommer att bli fantastiskt.

Sedan ska jag sova hela helgen.

(JAG VISSTE DET VARENDA STEG JAG TAR FILMAS NU DRAR JAG TILL FIJI HÖR NI DET TILL FIJI)

2,000 +

Pang!

Där sprängde vi en ny gräns, hörni. Den här bloggen har nu 2,000 läsare. Mörkrädds lansering drog till sig ytterligare knytt från världens alla hörn (faktiskt har jag läsare hela vägen ner till Nya Zeeland, jag vet vem han är till och med den jäveln) och nu har vi levlat igen. Tillsammans. Ni och jag.

Det känns fantastiskt bra.

NI är fantastiska. Varenda en av er.

Nu ska jag ut och käka lite Thaimat i Stockholmsnatten. Jag lär väl bli nerslagen. Men det ska jag naturligtvis bara ha i så fall. Jag får ju skylla mig själv, faktiskt.

the Truman Show

Så ja. Stockholm har gett mig ett litet rum. På sju kvadrat. Utan fönster. Med en jävla massa speglar. Ska kännas som en kabinhytt, säger de. Lite myspys, säger de att det ska kännas som. Det är väldigt mysigt att se sig själv i alla tänkbara vinklar och rätt många otänkbara, när man klär om, kliver upp, sjunker ner, rullar undan. Som att sitta vid ett enormt mixerbord där varje reglage påverkade mitt liv.

SOM ATT VARA MED I THE TRUMAN SHOW.

Vilket jag måste vara. Det skulle förklara så mycket.

VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅGOT? JAG TRODDE VI VAR KOMPISAR.

On the air

Ja nu har jag varit med lite i radio. I Radio Göteborg och i Radio Uppland. Mycket trevligt. Journalisterna sa "Helvete Andy", och jag sa "Ja jag vet", och då sa de "Eller hur?" och jag sa "Ja så är det ju." Sedan drämde jag till med: "Det är ju så det är."

Nu drar jag vidare på PR-tåget, det blir TV4, UNT, Stockholm City och förstås ska jag träffa Bokhora. Det ska bli riktigt roligt. Jag vill bli bokgigolo. Hur blir man det? Ska nog fråga dem när vi ses.

Mörkrädd är släppt.

Sajten är uppdaterad.

Klicka här, gå in och kolla så får du se. Glöm inte att skruva upp volymen.

Mörkrädd och maffian

Min gode kamrat Navid Modiri och jag har nu formulerat planen för hur Mörkrädd ska sälja enorma mängder böcker.

Snart är det Göteborgsvarvet. Löparna måste springa över en bro som ligger där jag bor. Den bron går att öppna och stänga om man är CHEF och har nyckel, vilket jag är och har.
"Hej hej. Du springer Göteborgsvarvet, ja."
"Javisst. Kan du sänka bron för helvete så att jag kommer över?"
"Apapap, inte den tonen tack. Köp en Mörkrädd nu, här, du kan boka direkt på adLibris, jag har trådlöst nätverk och min Mac med mig. Seså, köp nu."
"Vad fan?"
"Ska du över bron eller inte?"

Vidare: Ut på stan. Ställ den enkla frågan: "Har du köpt Mörkrädd än?"
"Nej. Vad fan är det? Vad är du för en pellejöns?"
"Vill du ha dina knäskålar krossade?"
"Eh, nej."
"Gott så. Då går du, jag och mitt slagträ till min Mac där borta, som surfar på Sohos trådlösa nätverk. Jag tittar på medan du köper från adLibris. Okej?"

Andra varianter: Man kan ringa på dörren hos folk, i synnerhet där jag bor för där här alla skitmycket pengar utom Hanna och jag, vi har bara rostat bröd och stekt ägg med kaffe. Så säger man när de öppnar: "Fin bil du har."
"Ja den är fin. Kul att du gillar den."
"Ser ut som en 2009."
"Javisst, fick den i går. Har väntat på den i tre månader."
"Mmmhmm. Och i din bokhylla har du då förstås ett exemplar av Mörkrädd?"
"Vad fasen är det? Är det en krydda? En pensionsutbetalning? Ett bostadsrättsföreningsbeslut?"
"Fin bil du har, som sagt. Vore trist om något hände med den. Jag har min Mac med mig här, den är uppkopplad till ditt trådlösa lan. AdLibris ligger uppe. Förstår vi varandra nu?"

Man kan också gå rätt in i bokhandeln. "Fin hög med böcker du har samlat där. Låt mig bara kolla lite ... Inte Fucka Upp, Noréns lilla röda, Ur Vulkanens Mun ... jaha, du tänker så ja."
"Vad menar du? Vem är du? Låt mig vara."
"Jag tänker att jag lägger på en Mörkrädd här också, så kan du köpa den med."
"Släpp mig! Du håller ju fast mig! Släpp mig!"
"Ska du ta och köpa den här Mörkrädd också då?"
"Hjälp! Vakten! Hjälp!"
"Ingen idé, vakten är med mig."

En sista ganska raffinerad metod. Inbetalningskortet dimper ner i brevlådan. Det är från Baltic Inkasso. "Köp Mörkrädd inom tio dagar, annars blir det åka av." Inbetalningskort är bifogat, det går förstås direkt till adLibris postorder. Ingen ska säga att jag inte gör det lätt för mina läsare.

Och så vidare. Om du ser en iranier som ser misstänkt likt ut en rätt känd person, eller en krullig författare med ovanligt mörka ögon för att vara krullig, då vet du vad som gäller.

Från och med i morgon så är det bara att gå ut och handla. Från och med i morgon så blir ingenting sig likt.

Fille & Calle

Filip Folkesson och Calle Hansson.

Så heter de, pojkarna som syr ihop fullängdssajten till Mörkrädd. Filip är AD utan gränser, Calle är ljudgud. Två fantastiskt begåvade män. Och så stiliga. Vi har en bra sammanhållning och jag känner att de respekterar min vision.

Till exempel så skickade jag det ett mejl till Fille härom dagen där jag skrev att just de här orden vill jag understryka med grafiska effekter på sajten. Fille tyckte det var en bra idé, han svarade: "Understryka i din feta röv då eller?" Rak kommunikation, det gillar jag.

Vidare så blev jag CC:ad på en tråd som började så här, från Calle: "Ja nu sitter väl Andreas på sin jävla balkong och dricker pina colada och tror att han är i Medelhavet, den jäveln gör ju ingenting medan vi får slita här för hans sajt. Tur att han inte är med på den här tråden och får höra det här." Fille svarar: "Ja han säger att han jobbar hemma, jobba hemma i röven då eller?" Detta ser jag som gott, klimatet är öppet och vi har högt i tak.

Sedan så sa jag i går till Fille att skicka ett SMS varje gång du har en uppdatering så kan jag gå in och kolla och ge feedback, sajten ska ju vara upp på måndag. Fille säger inget, sedan säger han: "Du får ett SMS nån gång nästa vecka då kanske. Vi får se." Jag går därifrån med muskelryckningar, men det är bra för då får man träna muskler man inte använder så ofta. De där kring ögonen, till exempel, och längst ut i lillfingrarna.

Det här kommer bli så bra så bra.

Mörkrädd och ljudkortet

För någon dag sedan skulle vi spela in lite röstpålägg till Mörkrädds nya sajt. Jag och min fantastiskt snygge kamrat Calle Hansson skulle spela in. Han skulle ratta studion som en gud och jag skulle lyda hans regi som den ödmjuke tjänare jag är.

Så gick ljudkortet åt skogen.

Och vi svettades.

Vi drog ut kablar och startade om maskiner och klappade i händerna nära mikrofonen och klättrade i ribbstolar och sprang i cirklar och tog en joddelkurs och letade sladdar och testade mickar och gjorde brieost och mötte konsulter och åt geléhallon och malde kaffebönor och dansade rockring och öppnade vattenmelonsplantage och flirtade med öronmaneter och åt korv och kom även på vad felet var, faktiskt, gjorde vi.

Ljud är rena häxkonsten. Men eftersom papaCalle är voodooCHEF så trollade han lite med knäna och så gick det vägen. Resultatet få ni se och höra på måndag.

Tystnaden är bruten, Mörkrädd är på väg

Hej hej.

Nu bryter jag tystnaden. Nu är jag tillbaka, i samma form som förut. Kaparna är fångade och nergrävda i ett svart hål, mitt bredband är inte installerat men grannen har inte låst sitt än så jag chansar på att jag kan snålsurfa på det tills jag får mitt egna. Han ska få sig en flaska vin när det här är över, så sant som mitt namn är Trond.

Följande har hänt: På måndag släpps Mörkrädd. I hårdpärm och som ljudbok. Förhandsintresset är stort och det är fantastiskt.

Mörkrädd är den första delen i en trilogi som går under namnet Den svarta trilogin. De tre delarna är fristående, men karaktärer och platser återkommer. Temat är urskräck. Saker som har skrämt oss sedan vi käkade nötter och bodde i grottor, saker som skrämmer oss i dag trots våra bostadsrättfasader och iPodsköldar. Slå av strömmen och stäng ner Ica i tre dagar, så fattar ni snart vad jag menar.

Tanken är att släppa en del om året. Jag är redan på god väg in i del två, som handlar om en kvinna som inte är det minsta rädd för mörker men väl mycket rädd för något annat. Något större, kan man säga.

Det finns en synops på del tre. Den kommer nog bli läbbigast. Hårdast, om man säger så. Ett tag övervägde jag att flytta ordningen och göra den till två i stället, men så blev det inte. Jag sparar det värsta till sist, helt enkelt.

På måndag går den nya sajten live till Mörkrädd. Det blir effekter, läsning och - förstås - ett stort otäckt öga.

Så jävla typiskt Andreas. Trots att vi klargjort att han ska ge fan i bloggen, den är vår nu och vi gör vad vi vill med den, så smyger han ändå in reklam för Mörkrädd som ljudbok. Morgan Alling läser, jo jag tackar. Senaste tidigt i morse, efter att han åkt runt med sin golfbil i rondellen kring huset och ropat "Vilka ägor! Vilka ägor!", så sa han till oss när han drack nymalet kaffe: "Nej vet ni vad, ska vi ta oss en glass på detta eller?" Och vi försöker säga, Andreas, din bok släpps på måndag och börjar recenseras senare i veckan. Ska du verkligen inte koncentrera dig på det i stället?

Då tittar han bara på oss med tom blick. Sedan blir han sur och går därifrån.

Fattar ni hur vi har det eller? Fattar ni? Nästa gång jag får tag på honom så jag skruva honom i örat med en Ikea-nyckel.

(morgan alling läser mörkrädd)

(så här låter det när Morgan Alling läser ur Mörkrädd

inte illa, inte illa alls mina vänner

SHOUTS till Helena och Gabriela på Storyside, ni gör bara bra grejer)

Jahaja. Då har man varit i möte med Andreas igen. Han sitter bara och snurrar runt på sin stol och gör inget vettigt alls. Vi försöker prata bok med honom, få honom att fatta att hans jävla 250-sidors kloss släpps vilken dag som helst nu.

12:e maj, närmare bestämt.

Överallt. Släpps Mörkrädd.

12:emaj12:emaj12:emaj

Men det verkar han skita i. Han säger bara: "När kommer kaffet? När blir det glass då?" Och när vi säger att du borde blogga lite om det här, skit samma att du inte fått bredband än, du kan väl lösa det på annat vis, då säger han bara: "Men vad har det här med glass att göra?"

Till slut så kom Thomas Andersson Wij in och kastade en tryckpress i huvudet på honom. Då blev han tyst för stunden. Men snart så är det nytt möte, då ska vi tala om en tevegrej som ska göras nästa vecka och lite radio, men det skiter väl han i. Han sitter väl ute och käkar glass i solen eller något.

Vi är alla jävligt trötta på honom, ska ni veta.

(men my god what a good looking man han är ändå va jag säger bara ohlala)

Hejsan.

Jag är en av många som jobbar med Andreas texter. Jag kan vara hans redaktör. Jag kan vara hans pr-ansvarige. Jag kan vara hans agent. Det vet inte ni. Det kvittar. Jag är anonym. Och nu ska ni få höra.

Äntligen är det slut på hans dravel och struntprat. Bloggen nere för att han flyttar? I don't think so. Över kaffe och glass så brukar Andreas säga: "Fy fasen vad tråkigt det är att skriva, om jag ändå finge ta mig en paus så att jag kunde dricka mer kaffe och äta glassen. Har ni några tips? Vad ska jag hitta på? Tyng mig icke med detta ok längre." Och han famlar efter de mest desperata ursäkter för att inte blogga vidare eller skriva. Den satans ruskpricken.

Förlovning på Island? My ass. Flytta till havet? As if. Javisst är allt detta sant - MEN ÄR DET ORSAK TILL ATT SLUTA BLOGGA? I HELVETE HELLER.

Vi som jobbar med Anden, vi är trötta på hans pellejönserier och hans uppblåsta dumheter. Nu har vi kapat den här bloggen och nu ska vi köra den i botten, bara för att visa att NI LÄSARE FÖRTJÄNARE BÄTTRE. NI SKA INTE BEHÖVA LIDA SÅ SOM VI HAR GJORT. DET ÄR INTE RÄTT.

Vi gör det här för er skull. Nu sänker vi Andy till tångrötterna med bly och allt. Hans era är över.

(men han är förjävla snygg, det kan man inte säga annat och det är väl främst därför vi står ut, my god what looks say no more)

(mmhmm)

(

likt en hemlös stryker jag nu omkring bland de trådlösa nätverkens skuggor

jag är reducerad till att knappa inlägg från min iPod Touch, ständigt på jakt efter en fix att injicera i min terminal

en fix till er också kära vänner, tills allt är som det ska igen, återställt till det vanliga bloggandet med vansinniga eskapader som dokumenterar en slags samtid

se det här inlägget har inte ens en rubrik

fattar ni hur jävla illa det är ställt då eller

bahnhof för fan kamma till er nu

precis som i mörkrets hjärta då

)

(hahaha)

(

hahaha

nu surfar jag på en grannes trådlösa nätverk, här ute vid havet där alla är åttiofem år gamla och blir arga för att Gud gav oss IP-telefoni

själv har jag förstås inte fått Internet än, något har gått åt skogen och min låda har inte kommit

men med grannar som blir arga för saker som att telefoner med snurrplatta inte längre fungerar överallt, så är det inte ett jätteproblem

än

)