Flygande Jakob

Världens sämsta maträtt. Faktiskt.

"Hallå ja, då kör vi. Här ska lagas mat. Det bästa vi kan tänka oss. Då börjar vi göra såsen. Hämta gräddfilen så ... men vad fan, vem la grädde i formen? Åh, vad trött jag blir. Jaja, vi kör väl på det då. Men vispar du den nu? Du kan ju fan inte ha vispad grädde i ... åååh, praofasoner. Jamen vi kör väl på det då så vi kommer vidare. Ta nu en bit ... MEN VAD I ... du kan ju inte blanda kyckling och bacon, ditt sabla kötthuvud! Tänk om jag skulle komma hem och blanda potatis med spaghetti hemma hos dig, skulle du tycka det var roligt va? Nä, tänkte väl det. Jaja, vi får jobba med vad vi har, vi kör vidare. Ta nu saltet och ... NEJ, NU VÄLTE DU NER HELA JORDNÖTSTUNNAN I MATEN! KAN DU INTE SE DIG FÖR DIN JÄVLA ELEFANT? Åååh, jaja, vi måste fortsätta, vi har inget val, en skiträtt blir det här, ett hopkok av misstag och dåliga idéer, men okej. MEN VAD I HELVETE, BANANERNA SKA VARA TILL EFTERRÄTTEN, INTE I FORMEN! HUR TÄNKTE DU? JA BACON OCH BANANER, DET VERKAR JU VARA EN BRA IDÉ, BÅDA BÖRJAR JU PÅ B OCH JAG ÄR DUM I HUVUDET. Nu räcker det. Det här är det sämsta jävla hoppkoket av mat jag någonsin upplevt, och så är det bara. Jakob? Kom hit. Du ska ut. Det här är ditt fel. Vänd din feta röv hitåt, så ska jag sparka dig så du flyger ut genom fönstret hela vägen till flygfraktsavdelningen."

Jag var där så jag vet att det gick till så här.

Pipans vidare erövringar

Konflikt. Roman har pipa och vinner sålunda diskussionen. Men Israelsson har något på gång, skåda vad hon drar fram bakom Andys nacke.




Nej! Hanna har också pipa! Diskussionen böljar ojämnt, Andy håller på att tappa greppet.




Hahaha. Han drar fram en andra pipa och med två bolmande rökdon är hans intellektuella övertag självklart.




Men vad nu? Hanna drar fram en vattenpipa!




Sånt jävla fusk är helt enkelt inte okej. Det är det bara inte.

Pipan mot seger

Konflikt hos Israelsson / Roman. Hanna har övertaget i sakfrågan, Andy ligger i underläge. Detta håller på att gå åt skogen.



MEN Andy laddar sitt hemliga vapen, en riktigt fin pipa, stoppad med skön tobak och intellektuellt kapital. Hanna anar intet, men hon är rökt, den saken är klar.



Hahaha. Med tänd pipa kan inte Andy förlora och han går segrande ur debatten med substanslösa argument såväl som okunskap i sakfrågan.

Äckelbanan

För många år sedan, när jag fortfarande var ung och vacker, älskade jag banan. Det var den godaste frukt jag visste. Jag åt den med glädje. Varje gång det fanns banan hemma, sa jag: "Vilken fest."

Men sedan mötte jag min fina Hanna, finare finnes inte än denna kvinna, och hon sa till mig: "Banan är äckligt. Man slafsar och smaskar och låter som en dreggelpotta hela tiden." Och så smaskade hon mig i örat för att demonstrera precis hur äckligt banan är. Hon skruvade fast mitt huvud i ett städ och slafsade intill mina örongångar, så att poängen inte skulle gå förlorad.

Under många år sa jag till Hanna: "Du pratar rappakalja. En banan är en fest. Ge mig en banan, här ska kalasas." Och jag åt bananen som vore det festival året runt.

Men efter ett tag blev jag medveten om hur bananen fick folk att slafsa och smaska. Hur det gula gegget fastnade i mungiporna, smetades kring läpparna och rann likt säckel från folkets läppar. Hur den luktade övermogen frukt och saliv, hur den bildade pölar efter folk när de åt och gick samtidigt.

Nu hatar jag banan. Det är en äckelfrukt. Ibland blir jag så arg så jag skakar, kryper ihop i ett hörn med armarna kring axlarna och stirrar ut i luften. Och jag tänker: "Ska det aldrig ta slut?"

Dataspelspipan

Nu sitter jag på ett tåg, på väg till Stockholm. Jag ska träffa min dataspelschef. Han gör PC-programmet ibland och så jobbar han även i Windowsskärmen.
För detta möte blev jag tvungen att kliva upp

!!!KLOCKAN FEM!!!

Herregud, ingen borde behöva gå upp klockan fem någonsin. Hur som helst, han kommer säga "Andreas, är den här filen verkligen hanterad?" Och jag kommer tända min pipa, bolma på den eftertänksamt och peka med skaftet på honom och säga: "Jag vill att du förklarar närmare hur du tänker." Han kommer försöka, men han kommer misslyckas för han har ingen pipa. Det har jag. Hahaha.

Argumentering med pipan vidare

"Trés intressante! Jag ber, utveckla ditt resonemang."

Att argumenta med pipan

"Det finns tveksamheter i ditt resonemang som vi behöver reda ut."

Att röka pipa

Jag röker pipa. Det visste ni kanske inte men så är det.

Att ha en pipa i handen, ger intellektuell tyngd och trovärdighet till i princip allt du säger och gör. Strunt samma om du är en babian, pipan räddar dig i alla lägen.

Jag kan till exempel säga saker som
"Hur tänker du då?"
och
"Du håller dig inte till sakfrågan"
och
"Du kan inte ha tänkt igenom det där"
och
"Ja så kan man ju också se det"
och kamma hem segern bara genom att peka med pipan, gestikulera nonchalant med den eller enbart tända den som svar på en fråga, och låta tystnaden från tobaksröken ta hand om resten.



"Jag hör vad du säger men är tveksam till din position."

Angående denna fördöma tävling

Angående denna fördöma tävling, som fortsätter ticka mot sitt slut i räknaren till höger.

Två samurajer möts på en väg. Den ene begär en duell, av anledning att den andre dödat hans bror i kamp. De dricker te innan och han berättar att han har en sjuk dotter och att hans fru är rädd att han ska dö. Men han säger: "Jag måste upprätta min brors heder." Den förste samurajen nickar och häller upp honom en ny kopp te.

De slåss i regnet och utmanaren tappar sitt svärd. Den förste samurajen erbjuder honom att plocka upp det, så att kampen kan fortsätta på lika villkor. Men han vägrar, säger att han förlorade svärdet för att hans färdighet inte var tillräcklig, och striden fortsätter. Till slut tränger svärdet in genom utmanarens kropp och han dör.

Samurajen begraver honom vid sidan av vägen och bygger en minnesplats. Han ber om förlåtelse och sedan mediterar han till Buddha, för samurajens frälsning. Därefter söker han upp familjen och berättar att han dödat en make, en far. Kvinnan frågar hur han dog, och samurajen svarar att han kämpade och avled med samma värdighet som hans bror. Därefter säger han att han ska skicka sin bästa läkare för att hjälpa hennes dotter bli frisk. Han säger också att hon är välkommen att arbeta i hans hus om hon vill, och där ska hon i så fall vara trygg och få mat och tak över huvudet. Hon säger att hon måste besöka sin mans grav först, och meditera till Buddhan. Därefter ansluter hon gärna till hans hus och hon tackar honom för hans godhet. Han ber om hennes förlåtelse och hon ger den till honom.

När han kommer hem, går han in i sitt tempel. Där ristar han in emblemet från samurajens familj på en träplatta och ställer den bland övriga emblem från män han har dödat. Han tänder rökelse och mediterar till Buddhan, väl medveten om att han är den som gick förlorande ur den här striden.

Stress genom tiderna - Swedish Style

Vi har nått slutet på vår krönika om stress genom tiderna. Vi har nu nått moderna tider och då räcker det med att läsa Vilhelm Moberg så förstår man. Det är stressigt att förfrysa foten och sedan brinner ladan ner och veden räcker inte över vintern, och drar man till Amerika så går det också åt helvete. Man får polio, blir lurad att dricka förgiftat vatten och fastnar sedan med armen i mjölkvarnen, men drunknar ändå på vägen hem när man går över isen som brister och det mörka vattnet slukar en.

Så det här med att gå in i väggen och vara utbränd, det känns inte nytt. Det har vi nog haft med oss ganska länge.

Och detta vinner ni

Ni ser räknaren till höger? När den når noll, då är tävlingen över.

Några av er har redan börjat tänka utanför lådan. Det har pipit i telefonen och rasslat i mejlboxen. Jag börjar undra om detta var en bra idé. Men gjort är gjort och nu kör vi.

Detta är vad vinnaren får:
Jag har en gammal skrivmaskin. Jag släpper den aldrig ifrån mig. Jag har fått den av en mycket god vän, som räddade den från att slängas från en utrensning. Det är en Royal Deluxe från 40-talet, i prima skick och med all den estetik och känsla som hör Hemingway-eran till. Inte nog med att skrivmaskinen är ovärderlig som hjälpmedel i hur jag skriver, den är dessutom en symbol för en god kamratskap. Så den får ni inte.

Men på denna skrivmaskin har jag skrivit en novell. Den är bara på en A4, och det är en skräckis. Den handlar om en gammal fåtölj. Och förstås om något mer. Bokstäverna är fläckiga och skakiga, det finns ett par felslag och pappret har blivit frasigt och ojämnt av typerna.

Denna novell är priset. Jag paketerar den, signerar den och skickar den till den person som lyckas övertyga mig om att segern ska tillfalla denne. Minst ett av dagens bidrag är ganska övertygande och redan svårslaget. Men det är många dagar kvar.

Lustigt nog är denna korta novell något av det bästa jag skrivit. Jag vet inte vad som flög i mig, men där är det och den finns bara i ett exemplar. Om några dagar är den inte längre min, utan tillhör någon av er.

Och tiden fortsätter räkna ner.

Stress genom tiderna - för några hundra år sedan

Utan krusiduller, vi utforskar ämnet stress vidare, nu dags för Stress för några hundra år sedan:

"Jaha, här sitter man med sin påvemössa och ändå känns det som om alla skrattar åt mig. Jag bad att få en mindre storlek men det var det ju ingen som lyssnade på. Ska det bli någon ordning här någon gång, så får jag styra upp det här med lite hårda nypor. Kanske något om att man får ont väldigt länge, om man inte gör som jag säger. Ja, det kanske kan funka. Men det lär ju ta en jävla tid innan folk hajar att man menar allvar. Men den där boken som folk dillar om, som alla läser. Om man pillade lite i den, la till lite och tog bort lite, och sa att så här är det och håll käften nu. Så kanske det kan funka."

Nu kör vi.

Tävlingen är mycket enkel. Vinnaren är den som lyckas övertala mig om att han eller hon är en värdig vinnare. Den är öppen för alla, utom mina vänner. Ni har ökad tillgång till min person och det ger er därmed ett orättvist övertag. Så ni får inte vara med.

Det är allt.

Det enda du behöver göra, är att övertyga mig om att du ska vinna den här tävlingen. Och det är allt den går ut på. Du får använda precis vilka metoder du vill, vilka argument du vill, hur du vill. När tävlingen är över, utser jag vinnaren.

Vad man vinner, talar jag om i morgon. Tills dess kan du börja fundera på vad du behöver göra för att priset ska bli ditt.

Created by OnePlusYou

Stress genom tiderna - för ett tag sedan

Ni trodde det var enklare förr? När Jesus gick i kortbyxor? Well, kolla här, så här funkade stress för ett tag sedan:

"Det här turnélivet är verkligen inte min grej. Först Damaskus, sedan Jerusalem, och så hem till mamma och pappa på söndagsmiddag för att sedan ut och utrota spetälska igen. Känns inte kosher, inte kosher alls. Hur ska jag hinna med? Det blir ju inte lättare av att en del verkligen bara skiter i vad man säger också. Extra kul att ens polare kastar sten på en, det känns ju toppen. Kanon, liksom. Rätt som det är spikar väl bängen fast en i ett träd, de har ju humor noll liksom. Trött blir man. Så trött."

Stress genom tiderna - för ganska länge sedan

Vidare: Stress för ganska länge sedan

"Jaha nu är det bråk i senaten igen, att dom aldrig kan komma överens. Jag blir så trött, jag har en bok att skriva och ändå måste man gå in och medla hela jävla tiden. Snart sticker väl någon dolken i kejsaren också, det vore ju så jävla typiskt. Helst av allt vill jag bara ha en gård på landet och skita i allting, kanske odla sköna kryddor och lite braja och röka på med gossarna, så är livet perfectamundo sedan. Men så lär det väl inte bli. Jag blir väl förgiftad innan det händer, förmodligen i vinet. Åååh."

Om allt går åt skogen blir jag sångare

Ja, om allt går åt helvete kan jag alltid bli sångare i ett band, jag hade ju planer på att bli musiker en gång och det här inlägget lär väl bevisa att världen ännu sörjer förlusten av en stor artist.

Stress genom tiderna - för nästan lika jättelänge sedan

Jorå, stress är inget nytt, vi kör vidare, när snön föll och glaciären kom, då jävlar var man stressad.

Stress för nästan lika länge sedan
"Den där sabeltandade tigern är verkligen skitarg, det här kommer aldrig gå. Men jag måste ju ha med mig käk hem annars blir det ett jävla liv, frugan kommer kasta sten efter mig och så får man sova på stengolvet igen. Fan att spjutet gick sönder, jag har inte tid att skaffa ett nytt just nu. Om jag ändå hade ett hjul eller något, det hade varit fina grejer det. Synd bara att dom är fyrkantiga, man kommer liksom ingen vart, om ändå någon kunde göra något där. Jag blir så trött."

Stress genom tiderna

I min redux-serie av gamla inlägg presenterade i ny form, för nya läsare, har vi nu kommit till tolkningen av stress genom tiderna. Utan vidare prat (för sådant blir man bara nervös av), så kör vi:

Stress är inget nytt, det har funnits sedan vi kravlade upp på land eller hoppade ner från träden eller tog ett bett i äpplet eller vad man nu föredrar.
Stress för länge sedan gick väl till ungefär så här:

"Fasen också, nu är nötterna slut igen. Och ingen frukt har vi heller. Kallt i grottan är det också. Typiskt att det ska regna. Inne hos grannen verkar det ju mysigt men där är man förmodligen inte välkommen efter incidenten med elden. Han får skylla sig själv när han är så luden, plus att fram och bak ser faktiskt nästan likadant ut med allt hår överallt. Men om Zonk är så jävla barnslig och surar för det, så kan han behålla sina grottmålningar för sig själv."

Shaolinmunkarna

Nu har jag varit och sett Shaolinmunkar uppträda i två timmar. De krossade betongblock med skallen, slog trestegsvolter med två svärd samtidigt, svingade kedjor så det small och kastade nålar genom glas.

Och nu sitter jag här på min feta röv, efter att ha ätit fish'n chips efteråt och druckit öl, och känner att de vet något som inte jag vet.

Min reaktion till Hannas Alla Hjärtans Kaviar

Kalla mig otacksam, men min relation till kaviar är skadad. Det kunde inte gått på något annat vis, kära vänner.

Jan Guillou levererar uppföljaren till Arn

Redaktionsmöte på Piratförlaget.

"Jan Guillou. Det var ett tag sedan du levererade något vettigt nu."
"Nu skojar du, gosse. Jag har skjutit massa sköna älgar och jagat annat fint villebråd så det står härliga till."
"Ja men avseende ditt skrivande, alltså ..."
"Ah, ja där talar du sanning gosse. Den här pennan levererar inte direkt kvalitet i någon högre frekvens längre."
"Bra, då är vi överens om det. Hur går vi vidare?"
"Jag har en bra grej på gång. En uppföljare till Arn."
"Va? Är det sant? Men det är ju kanon! När kör vi? Vad heter den?"
"Arne."
"Va?"
"Javisst! Och Arne är ute i skogen, vet du, nära dom där jävla västgötingarna. Men han smyger, så dom ser honom inte. Han jagar lite skön älg, det är säsong snart och såna fina grejer. Men i stället för att ha en rackarns fin gevärspipa med sig, så jagar han med svärd och sköld i stället."
"Men vad i ..."
"Han springer runt där i skogen och hugger efter älgarna, men se på fan om inte dansken dyker upp. Och sen efter det, blir det ett jävla liv."
"Okej. Spontant tycker jag att det låter sådär."
"Ja, det låter inget vidare, eller hur?"
"Nej. När är den klar då?"
"Om en vecka."
"Kanon, då hinner vi få ut den till sommarkatalogen. Underbart."
"Får jag gå nu?"
"Ja, nu får du gå, Jan."

Kaviar på Alla Hjärtans

Så här på Alla Hjärtans, tänkte Hanna överraska mig med något som betydde mycket för henne och som spelar en central roll i hennes liv.

KAVIAR.

För er som inte känner till bakgrunden, gå hit. Och återvänd sedan.

Alla Hjärtans

I dag, på denna Alla Hjärtans Dag, ska jag berätta att min flickvän Hanna hälsade på mig i skrivarlyan ute vid havet under ett kort ögonblick. Tunna lager av is har frusit precis intill klipporna, men vore det inte för det så kunde man lätt tro att det är sommar när man tittar ut.

Hanna satt vid fönstret där solen sken, och tittade på svanarna medan jag skrev. Ibland gjorde hon en smörgås och frågade om jag ville ha en. När jag skrivit något nytt, läste hon och kom med åsikter. Där emellan lagade vi en enkel middag som hon frammanade från ingenstans till ett smakfullt någonting, och i den karga ateljén luktade det chili och tomat ett tag.
När mörkret kom, blev det kolsvart utanför, men vi hörde svanarna ibland. Vi såg ett avsnitt av Grey's Anatomy innan vi gick och la oss på loftet.

Det var lite varmare i ateljén när hon var där, och något kallare när hon åkt. Nu är jag färdig och det ska bli skönt att åka hem till värmen igen.

Sport i storstaden - Gymkortskurragömma

Sist ut, men inte minst och ofta använd som avslutande avslappning, är: Gymkortskurragömma

Köp ett gymkort på ett så dyrt gym som möjligt. Vi snackar månadsavgift och vi snackar många siffror. You do the math brotha and sistah.
Undvik sedan att använda detta gymkort under hela abonnemangsperioden. En, möjligen två gånger, är okej. Men inte mer.
Du får lika mycket poäng som kortet kostar i månaden. För varje gång du går och tränar, så får du lika mycket avdrag som antal minuter du tränar. Att gå till gymet utan att träna, men ändå iklädd gymkläder, går bra och räknas inte som poängavdrag. Faktum är att om tajmingen är rätt, kan det ge bonus och klirr i poängkassan.

Hårväxtsisolering är inte bara av ondo

Att vara en pälsboll är inte bara av ondo.

På pluskontot är att min enorma ludenhet faktiskt är både varm och mjuk, vilket gör att jag nu hyrt ut den till ett gäng studenter som behöver någonstans att bo medan de letar efter något bättre.
Det är ett jävla liv när de har fest och de städar fan inte undan i pälsen efter sig, men bortsett från det är de riktigt trevliga hyresgäster.

Isoleringen och skrivarverkstaden

Så här ser det ut när jag isolerar mig i en skrivarlya och skriver satan fina grejer.
Ursäkta den låga kvallen, det är filmat från min mobilkamera och den är ungefär lika pålitlig som frisyrtips från Fredrik "Cannonball" Reinfeldt.

Isoleringen och mörkret

När jag närmade mig avslutande av Mörkrädd, råkade jag ut för ett strömavbrott på hotell Scandic Anglais som var isolerat till mitt rum, som inte kunde fixas av personalen och som av vaktmästaren förklarades som obegripligt. Inget var fel, allt borde funka, ändå var mitt rum pitch black.

Mot avslutandet av romanen hyrde jag en liten ateljé, där strömmen gick efter en timme. Vaktmästaren löste det men kunde inte förklara vad som gått snett, en brytare hade slagits av och det var bara han som hade tillgång till dem.

Nu knackar jag på de sista sidorna till uppföljaren. Lamporna har börjat fladdra och en av dem har gått sönder.

Känns sådär.

Isolering och hårväxt

En oväntad effekt av att isolera sig när man skriver, är att man börjar få
generande hårväxt överallt.

Vi snackar inte väldiga buskage under armhålorna eller böljande regnskogar kring genitalierna - det är så att säga isoleringshårväxt för nybörjare och därmed självklart. Nej, vi snackar grövre grejer.

Vi snackar kvastar från öronen som vajar majestätiskt i vinden.
Vi talar om tvinnade lianer som faller fritt från knogarna.
Vi pratar tätheten hos en otyglad regnskog mellan tårna.
Vi menar vildvuxna mangroveträsk kring rektum och runt skinkorna.
Vi säger att det är tjocka balar av kompakt päls som sticker ut likt djävulshorn från pannan.

Jag är som en förvuxen hårboll och snart skymmer all denna päls sikten ut, vilket gör skrivandet betydligt svårare.

Sport i storstaden - Storstadsretorik

Här följer en nischad gren, kan endast utövas i Stockholm och då främst av stockholmare för maximal trovärdighet: Storstadsretorik

I den här grenen ska du vid så många tillfällen som möjligt under en kväll, påvisa hur likt Stockholm är New York. Du får gärna använda fraser som Lilla New York, göra uppenbara paralleller med kvarter i New York och framför allt jämföra matkulturen och det breda, ständigt öppna, utbudet. Om du använder som exempel att det finns restauranger med flera våningar i båda städerna, så får du extraliv.
Ju fler du lyckas övertyga att en stad där det mesta stänger 1900 på något vis kan likna New York, ju mer poäng får du.

Göteborgare räknas dubbelt, förstås. Vi är grymt lättlurade eftersom vi främst kör gaffeltruck och lyfter pall hela dagarna, och varför inte för roligare kan man inte ha det, men eftersom vi påstår att Göteborg är Lilla London (eller turistbyråerna säger att vi gör det, faktum är att ingen levande göteborgare är bekant med begreppet och säger förmodligen mest: Prickikorv då eller, genom svarven? om man nämner det för dem) så ska vi bara ha det.

Puh. Lång mening där.

Isoleringen och kvinnan

I min isolering - i min skrivargrotta, om ni vill - så har jag nu besök. Hanna är här och ska sova över en natt. Hon har gjort lunch och vi ska dricka vin.

Men det är svårt för jag kommunicerar mest med grymtanden och gester, och när hon frågar om jag vill ha parmesan på spaghettin så är jag nära att klubba henne i huvudet med min reservoarpenna och släpa henne i håret med lunkande gång, in i min lya bland korrektur och post it-lappar.
Där blir det sedan högläsning caveman style, det vill säga inte alls eftersom jag nu har glömt hur man läser.

Att skriva i isolering

När man isolerar sig lite som jag gjort nu för att skriva klart bokajävul, då närmar man sig snabbt grottmänniskan.
Enklare saker som att inte duscha på morgonen och låta disken stå, är snabbt passerat - för amatörer, skulle jag vilja påstå. Tandborstning är det sista som faller, men det är fortfarande bara för nybörjare.

Det intressanta händer i stället när man börjar ifrågasätta varför man egentligen ska ha kläder på sig, vad vikten med att kommunicera med ord egentligen tjänar för syfte och varför äta med bestick ska vara nödvändigt när det går snabbare och är mycket roligare att trycktanka i sig maten med händerna.

Och det är ändå bara början.

Sport i storstaden - kast med liten fotgängare

Här kommer en riktig goding, egentligen bara avsedd för de mest målmedvetna och orädda: Kast med liten fotgängare

Här ska du ta dig från ena änden av en gata till den andra, och röja så många av dina medfotgängare ur vägen som möjligt.
Alla knep är tillåtna, man får flytta, knuffa, gruffa och sura, så länge man lyckas ta sig fram bland fotgängarna obehindrat.
Emedan allvarligare skador på fotgängarna bör undvikas, så påverkar det inte slutresultatet på något vis. Det är alltså okej med blodvite för seger, även om det kanske inte alltid anses så sportsmannamässigt.

JanneG säger som det är

Så här säger Jan Guillou nyligen:
"Total originalitet är bara till för de närmast sörjande på kultursidorna."

Och det säger han för att en gång i tiden var han originell och sålde som satan. Numera säljer han bara som satan.

Cruncha boken

Ojoj hörni. Jag har nu låst in mig i en liten ateljé ute vid havet för att skriva klart nästa bok. På måndag är det dags att lämnna in manus. Det är mysigt här. Ingen i närheten, bara vattnet och isen som fryser så hårt i bryggan att träet knäpper genom natten.

Och det är ungefär här som jag minns att jag faktiskt är lite mörkrädd, och att jag efter att ha skrivit boken Mörkrädd (ja så klicka då da) sa till mig själv att nu ska jag aldrig mer bo i ett isolerat hus i mörkret, nej nu får det vara nog.

Jag är så dum i huvudet.

Sport i storstaden - 60 meter rulltrappa

Nästa gren: 60 meter rulltrappa
När startskottet går, ska du springa så snabbt du kan uppför rulltrappan, för att hinna med tunnelbanan innan den går.
Förlorarna får vänta i en minut tills nästa tåg kommer, och sedan försöka igen. Tidigare var det inte tillåtet att skjuta in portföljen mellan dörrarna för att hejda en vagns avfärd, men numera är det regelmässigt korrekt och en effektiv taktik. Utövas med fördel mellan 0830 och 0900. Därefter är det för lite folk för att de ska utgöra ett naturligt hinder fram till tåget.

Sport i storstaden - Gatulatte

Under de år jag levde och verkade i Stockholm, gjorde dataspelsfiler och formatterade CD-Romfärger, hade jag glädjen att bevittna en mängd sporter som utövades med en olympiamedaljörs fokus. Emedan jag själv aldrig lyckades bemästra några av dessa grenar, kunde jag ändå inte undgå att beundra den målmedvetenhet och astronautskärpa som den genomsnittlige medborgaren besatt i sin jakt på medalj.

Jag tänkte nu dela med mig av mina idrottsupplevelser, och först ut på plan är: Gatulatte.

Här gäller det att köpa en latte från Condeco, Wayne’s eller Espresso House och sedan med portföljen slash väskan slash designpåsen i ena handen och muggen i andra, springa till tunnelbanan före alla andra (för helvete). Du måste dricka av kaffet på vägen och du måste låtsas att det är viktigt för dig att du köpte just en latte, för det är ju så gott. I synnerhet när man springer gatulatte.
Tävlande på elitnivå köper från hål i väggen med italienska komplex och mindre muggstorlekar.

Vi har levlat sedan grottornas tid

Det fina med att levla är att vi har gjort det sedan tidernas begynnelse.

"Oj en ny grotta! LevelUp! Eller vad säger du, Donk?"
eller
"Vilka sköna nötter det växer här - LevelUp, eller hur Gronk?"
eller
"Hallå, den här gula grejen som är varm och sticks, den kan man grilla mammutar över! Det smakar kanon! LevelUp, eller hur Stonk?"
eller
"Jag slipade stenen lite här och nu kan man säga att allting rullar på fint, HAHAHA! LevelUp, ja jävlar, eller hur Zonk?"
eller
"Kolla, om jag vässar den här pinnen och sticker dig i magen så börjar du blöda! LevelUp! Eller nej vänta fan, LevelDown ... nu uppfann vi krig och våld, inte helt genomtänkt. Undo på den eller? Jaså, försent. Cut på den då? Nehej inte det heller. Fasen också. Det här kunde jag skött snyggare."

Mänskligheten är vad den är. Vi har levlat sedan urtiden och vi kommer levla fram tills dess att ingen av oss längre finns kvar.

Att Levla går till så här

Jag är väldigt nöjd med att allt fler använder begreppet att levla, i sitt vardagstal. Jag tror inte att jag var först med det - jag bedömer det rentav som osannolikt - men jag var tidigt ute, åtminstone.

Och vad menar vi då, när vi säger att vi levlar?

Först, en lektion: Man uttalar det som level (alltså som engelskans nivå), inte med långt "e" som i "leva" utan med ett ä-liknande läte, som i "älska" eller "äta". Nåja, nästan i alla fall. Nära nog för att ni ska fatta.

När man levlar upp, så har något hänt som förändrat ens liv till det bättre. Man levlar upp om man får ett nytt jobb, träffar en ny skön kompis eller blir ihop med någon trevlig människa, om man vinner massa pengar, förlovar sig, får barn eller flyttar till något finare än det man haft. Eftersom att levla ofta är underförstått med att man levlar upp - det vill säga, en förbättring på något vis - så kan man ofta bara säga "Jag har levlat", och då syftar man till det positiva i att levla.

Men man kan levla ner också, om något går åt skogen. Man blir dumpad, får kicken, får nobben av något stort eller blir fattig. Donald Rumsfeld levlade ner när han fick papper på att han var dum i huvudet och därmed åkte ut, en stor mängd människor levlade ner när finanskrisens pesthärd spred sig och man levlar ner om man blir av med körkortet.
Men när detta händer så måste man vara tydlig och säga: "Nu levlade jag ner", för säger man bara "Nu levlade jag" så kan det lätt missförstås i att något bra har hänt och att man levlat upp.

Ok?

Resa med luddet

Jag är på jobbet och min chef undrar hur jag mår, eftersom mitt navelludd har polisanmält mig för hemfridsbrott. Men han har en lösning och han strålar som solen mot mig.

"Här ska du få se!" säger han och rullar ut en plansch på en karibisk strand. "Hit ska ni åka! Bara du och luddet. Så kan ni rå om varandra, ta hand om varandra, förnya era löften."
"FÖRNYA LÖFTEN? MED MITT NAVELLUDD?"
"Javisst. Ni har glidit ifrån varandra lite men det är inget ni inte kan reparera." Han lägger sin hand på min. "Jag tror på dig, Andreas. Du är en fin man." Han kramar lite hårdare. "Förbannat stilig också, om vi ändå är inne på det spåret."
"Du, mitt navelludd är med mig vart jag än reser. I nytvättade såväl som slitna tröjor. Du behöver inte göra det här."
"Ah, det var fint sagt." Han får något poetiskt i blicken och slår ut med armarna. "'Mitt navelludd är med mig vart jag än reser.' Fina grejer, Andreas. Det märks att du skriver."
Han vänder sig mot mig och viftar med ögonbrynen. "Du, vet du vad. Jag kanske ska följa med er? Va? Jag och mitt ludd. Det blir som en par-resa. Du och jag kan dricka whisky på balkongen medan ludden fnissar och dricker Baileys för sig själva. Va? Vore inte det något? Det är på tiden att vi lär känna varandra ordentligt ändå."
"Du, jag måste hem. Jag kom på att jag glömde böja bandyklubban."
"Men herregud! Skynda dig innan det börjar brinna! Ska jag ringa gynekologen också?"
"Öh, nej. Eller gör vad du vill. Jag drar nu. Hej då."
"Jag bokar planet då eller?" ropar han efter mig när jag saxar över balkongräcket för att komma snabbare därifrån ner till gatan.

Jobbludd

Jag kommer till jobbet och är förvirrad över att mitt navelludd har börjat prata med mig. När jag sätter mig vid mitt bord så kommer chefen fram. "Kan jag få prata med dig, Andreas?"
"Javisst."

Vi går in i hans rum. "Jag har fått ett samtal från polisen."
"Jaha?"
"Du har tydligen varit elak mot ditt navelludd."
"Öh ..."
"Ja, luddet har anmält dig för hemfridsbrott. Psykisk misshandel, sådana saker."
"Va?"
"Du verkar visst vara en riktig typ, du. Dumma dig mot ditt navelludd så där."
"Jag förstår inte ..."
"Lyssna nu." Chefen lutar sig fram, han tappar nästan fattningen och blir vattnig i ögonen. "Ditt ludd i naveln är något fint. Varje ludd är unikt. Ditt ludd är inte mitt ludd. Mitt ludd är inte hennes ludd. Och hennes ludd är inte hans ludd. Förstår du?"
"Nej."
Han greppar mina axlar och skakar om mig. "Du ska vårda det du har, Andreas. Ta hand om det. Sköta om det. Är du under hård press? Är det för mycket för dig på jobbet?"
"Nej."
"Du sliter hårt, pojken min. Du gör tevespel och du skriver böcker. Du bloggar. Du kanske ska ta en paus."
"Men jag vill inte -"
"Vet du." Han skiner upp. "Nu har jag grejen för dig. Nu ska du få se. Jag har var du behöver."

Hanna läser

Just nu sitter Hanna i vår svarta fåtölj och läser de fyrtio första sidorna till nästa bok. Hon dricker grönt te, en vars namn inte översätts till svenska eller engelska. På stereon spelas Madeleine Peyroux, Weary Blues. Katterna halvslumrar och jag sitter i arbetsrummet och redigerar de nästföljande sidorna, som Hanna ska få när hon läst de fyrtio första.

Snart går hon och lägger sig. Jag kommer sitta vid mitt vita bord till långt in på natten, med bara en lampa tänd över bunten papper, musiken spelande på volym så låg att jag mer förnimmer den snarare än faktiskt hör den.

Ibland är det så här det är att skriva. Ibland.

Frukost med luddet

Frukost. Jag äter rostad macka. Navelluddet äter fil och flingor. Det råder en pinsam tystnad i köket. Framför allt för att jag inte fattar varför jag äter frukost med mitt eget navelludd.

Luddet suckar och säger: "Tycker du ens om mig längre?" Jag lägger ifrån mig rostet. "Du. Du är ett navelludd, okej. Du är produkten av en fluffig t-shirt, lagrad i en skinngrop. Så lägg av." Luddet börjar gråta och luddar iväg in på toaletten. Jag stönar och följer efter, bankar på dörren och ropar: "Kom ut nu! Lås inte in dig där! Vi måste kunna lösa det här!" "Så sa du när vi åkte till Kanarieöarna också. Och se hur det gick!" Och jag som inte ens varit på Kanarieöarna.

Luddet får liv

Läggdags. Härligt. Nu ska här sovas som aldrig förr. Men innan läggdags – navelpill. Alla stora filosofer måste navelpilla sig minst en gång om dagen och jag gör det oftast precis innan läggdags.
Men när jag rör mig mot detta födsloärr, så hör jag en röst ropa: ”Nej nej nej jag bönfaller dig skada mig inte!”

Vad i helvete?

Jag ser mig omkring men jag skådar intet, endast min säng, min ljumma nattlampa och växterna i fönstret. Jag ska just till att göra ett nytt försök att med eftertanke pilla mig i naveln, när jag hör: ”Men fattar du trögt eller, låt mig vara då?”
Jag tittar ner och där ligger navelluddet, ivrigt gestikulerande, och hötter med luddanäven åt mig. ”Vad gör du din galning? Ska du skada ditt eget navelludd? Va?”
”Öh, nej ... det hade jag väl inte tänkt egentligen.”
”Bra. Då går vi och lägger oss. Vi kan prata mer om det här i morgon. God natt.”
”Men alltså –”
”Jag vill inte prata mer om det. Och dessutom har jag huvudvärk. God natt, min herre.”
Jag tittar rakt fram. Som vanligt fattar jag ingenting.

Norrmännen är här!

Norrmännen har nu invaderat Göteborg. De rullar in från norr med pansarvagnar, de marscherar in med fotsoldater, de slänger torsk omkring sig och sprider olja över vägarna. De har lusekoftor och toppluvor, de har lovikavantar och raggsockar. Den norska armén skojar man inte med. De sköter den biten bra själva.

Men sedan dras de in i Göteborgs vägnät. Pansarvagnarna börjar rulla åt olika håll, köra mot enkelriktat, åka fel i rondeller och hamna i fel filer. De försöker få bäring men när kapten Svein stannar pansarvagnen, slår upp luckan och tittar ut, så säger han: ”Vi aer ju schlett pa Hisingen! Hur gick dette till?”
Och så omgrupperar de, rullar över bron, pilar, följer skyltarna, bandvagnar genom tunneln, tar höger i korsningen och åker runt stan, skäller på trafikanter som ligger fel, gapar på folk som inte vill vända och hamnar till slut på ... Hisingen.
”Men vad i Oschlo!” säger Svein och de gör helt om, kör larvfötter runt runt, byter i rondellen, åker över bron, rakt fram i korsningen och vänster efter ljusen, och till slut laddar de kanonerna, höjer mynningen och ska just skjuta, när skylten säger ... Hisingen.

Svein slänger toppluvan i marken och stampar med foten. ”Det aer ju faen!”
Men de norska soldaterna har slått upp spritkök och kokar varm lingonsaft, och är egentligen inte intresserade längre. På sätt och vis kan man ju säga att de hamnat i Narnia.

Norges invasion har börjat

Kung Haakon har lackat ur och ska invadera Sverige.

Pansarvagnar rullar längs med E6 från Oslo ner mot Göteborg, förbi Uddevalla och Stenungsund (som enligt Norge inte tillhör Sverige faktiskt).

Det går inte fort, norrmännen stannar ofta på vägen och byter lusekoftor med varandra, fiskar torsk, borrar efter olja och drar Sverigehistorier. Kung Haakons fru, Mette-Stavanger, har sin egen pansarvagn som är rosa och klädd i tyll.

Det går inte fort, men söderut ska dom och invadera Sverige och framför allt då Göteborg, det ska dom. Dom idioterna.

Lasse Winkler från SvB svarar

Nu har Lasse Winkler från SvB svarat, angående min kommentar om att topplistorna för 2008 var felaktiga:

"Hej Andreas.

Vem är du?

Kram,
Lasse Winkler"

Ja, där får vi väl betrakta frågan som avslutad. Jag känner mig nöjd med resultatet och anser att min poäng gick fram.

Jag ska nu låna en bultbräda av Navid Modiri och låta honom visa mig hur man använder den.

Norge planerar invadera Sverige

Lasse Kronér på trafikplaneringskontoret har förklarat för mig varför Göteborg är så tokigt skyltat. Kanske invaderar Norge en dag och då vill vi att de ska åka vilse. Och han är inte helt fel ute.

För någonstans i Norge så säger kung Haakon Hårfagre till slut, till sin fru Mette-Stavanger: ”Nu ma de vare nokk. Svenskerne har varit schlett schware lange. Nu invadiert vi.”
Mette-Stavanger frågar: ”Vorfor dann, du Svalbardsgut?”
”De har all den olje och all den fiske och vi har nokk inget.”
Det blir tyst en stund. Hovet skruvar på sig (kungahovet alltså, inte ett norskt huvud).
Kung Haakons rådgivare lutar sig fram och viskar i kungens öra: ”Min kong. Det är schlett tvaertom. Det aer nokk vi som har alle den olje och fiske. Sverige har schlett inget. De sulle mest vare till baesver om vi invadiert nu. Vi vill ikke ha dem.”
”Aha! Men unionen, da? De ma ge oss var självständighet!”
Rådgivaren suckar. ”Kung Haakon. Unionen har ikke fonnits pa jattelange. Aer det noen som ska invadiere noen, sa aer det Sverige som ska invadiere dere.”
”Aha! Men sa invadiert vi da! Takk for greit rad, nu tar vi dom!”