Dante diktar vidare

Dante sitter vid sitt bord och diktar. Han skriver så det ryker från gåspennan. "Helvete vad grym jag är", mumlar han. "Jag är ta mig fan ett geni."

Men då kommer Beatrice in. Hon har förkläde och trasa bundet runt håret, och hon har dammsugaren med sig. Den för ett fruktansvärt oväsen. Beatrice slamrar in med munstycket hårt i ett hörn, hon drar den snabbt över golvet och när hon kommer till Dante så dammsuger hon runt hans fötter och rätt på dem, så att han måste lyfta på dem.
"Men för helvete Beatrice!" ropar skalden. "Måste du dammsuga just nu, när jag sitter här och diktar?"
"Ja vem ska annars göra det?" säger hon. "Du lär ju inte göra det."
"Men jag diktar ju! Jag skriver poesi!"
"Jaja, du och Bruno Karl Öijer då eller. Kan du ta din feta poesiröv och masa dig ut och diska upp lite disk då på hexameter."
"Men jag gör ju bra grejer här. Måste du bråka med mig?"
Beatric dammsuger så hårt på Dantes stol så att den välter och han trillar av. Han får kappan över sig och lagerkransen hamnar på sned. Han hittar inte ut och rullar runt som ett berusat spöke på golvet. "Hjälp hjälp! Jag är vilse i togan! Beatrice, hjälp mig ut ur min toga. Haha, togan har slukat mig, hjälp mig Beatrice! Oj vad galet, jag kanske aldrig hittar ut, Dante den store skalden är vilse i togan! Nej vad tokigt."

Men när Dante tittar ut med rufsigt hår och lagerkransen över näsan, så har Beatrice gått. Hon tyckte inte alls det var roligt. "Vissa har liksom ingen humor", muttrar Dante. "Så är det bara." Han sätter sig vid sitt bord igen för att dikta vidare.

Gud och Bettan

Gud har jävlats med mig men nu är Bettan arg och säger åt honom att sluta vara en sådan barnrumpa. Jag hör hela samtalet över telefon.

"Ja men Bettan ... ja ... men det var ju han som ... ja men ... men ska jag bara behöva ta all den här skiten som han .. ja men för sjutton Bettan ... va? ... nä, det kan du glömma ... vadå? ... inte ligga på en månad? ... nu tycker jag du tar i ... ååååh ..."
Tyst en kort stund.
"Andreas?"
"Ja."
"Är du kvar?"
"Ja."
"Okej."
Tyst en stund igen.
"Ja", säger Gud. "Alltså ... förlåt. Det var inte meningen att blixtprutta sönder din bil. Även om det är ett schysst trick och så, så hade jag inte behövt använda det just på dig."
"Okej."
"Ja, vi säger så. Hej då!"
Men då blir det ett sabla tjatter i bakgrunden igen, och jag hör Gud: "Ja men jag sa ju ... nej ... jag tycker faktiskt en gång räcker ... vadå en gång är ingen gång ... låta udda vara jämnt? ... ååååh."
Så: "Andreas?"
"Ja?"
"Förlåt att jag förstörde dina tevespel också. Du ska få nya."
"Tack. Håll med om att du var rätt barnslig nu."
Någon viskar något i bakgrunden. Gud suckar. "Jaja. Jag var barnslig. Är vi klara nu?"
"Inte riktigt."
Bettan knuffar Gud i sidan med armbågen. Han stönar. "Jaja. Andreas, du är bäst i världen och dessutom en hedersknyffel. Jag önskar jag var som dig."
"Som du."
"Va?"
"Det heter: Jag önskar jag var som du. Hej då."

Gud och min midsommar

Det ringer i telefonen.
"Andreas."
"Hallå ja. Det var Gud här ja."
"Ah, hej. Allt väl?"
"Försök inte, gosse. Försök inte."
"Hursa?"
"Jag såg nog ditt kors på midsommar. Din fåniga bild som du la upp på bloggen. Oj vad rolig man kan vara. Oj så rolig. Hej jag heter Andreas, jag är så rolig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hahaha. Så rolig är jag. Så rolig. Lite pantad är jag också, förstås."
"Lugna ner dig nu. Så farligt var det väl inte. Jag skojade ju lite bara."
"Aha, du skojade lite bara. Ja, lite skämt måste man ju tåla, så här vänner emellan."
"Eller hur? Jag tänkte nog att du skulle förstå."
"Javisst, klart jag förstår. Du, din bil, jag tänkte skoja lite med den. Jag slänger en blixt på den. Pang! Oj. Det var skoj. Riktigt roligt. Vad svart den blev. Den rullar nog inte många meter till. Hahaha. Jätteskoj."
"Men vad ..."
"Oj, här kommer en till, jag fiser ut dom ser du, så man kan säga att jag riktar röven mot dig just nu. Pang, där rök visst alla dina spelkonsoller. En riktig rökare skulle man kan säga. Hahaha. Det var också skojigt. Jag tyckte det var skojigt. Tyckte du det var skojigt?"
"Moget. Väldigt moget."
Men då hör jag tjatter i bakgrunden hemma hos Gud och jag tänker: Haha. Nu kommer Bettan. Nu blir det åka av.

Aftonbladet + Andy = sant

Ojoj.

Aftonbladet gillar mig.

De håller med om Bokhoras uppfattning att jag driver Sveriges roligaste författarblogg, och de håller med så mycket att de måste skriva om det här.

Jag är i gott sällskap med sex andra fina författare, mina vänner. Mycket gott sällskap.

(fast de är ju inte så roliga, men de kan vara fina ändå, på sitt sätt - alla är vi speciella små snöflingor

MIN SNÖFLINGA ÄR DOCK SNYGGVE SNYGGVAST OK?)

Hannas lysande idé

Hej på er.

Hanna, min fina flickvän, har fått en lysande idé.

Jag ska låta er läsare få skriva på bloggen i en vecka. Lite som den där turnén jag just var på, fast kanske ännu roligare. Ni får en dag var i sju dagar, alltså sju läsare totalt.

Här är reglerna:

* Du får inte vara känd på något vis. Om du är någorlunda läst, så har du redan en plats på nätet och behöver inte vara gäst här.

* Du får dock vara etablerad med din penna, så länge du inte är känd. Om du jobbar med manus inom SVT eller liknande och har gjort det i trettio år, så är det ändå sannolikt att ingen jävel vet vem du är. Då är du välkommen. Om du skrivit en kokbok om fåniga smörgåsar som du gillar och blivit skitkänd på grund av det, och dessutom har kastat lotter efter folk i direktsändning medan ditt krull har blivit svettigt, så får du fan inte vara med.

* Du får skriva om vad du vill. Hittar du på något dumt, som till exempel nynazistisk propaganda eller ett försvarstal för Kongos regering, så är dock risken stor att ditt bidrag inte blir utvalt. Du är förmodligen också dum i huvudet, men det är mer ditt problem än mitt.

* Varje dag och bidrag kommer att inledas med en motivering från mitt håll till varför just din text valdes. Jag skriver också en kort presentation om dig. Det blir strålkastarljus på dig, helt enkelt.

* Blir du refuserad, får du en kort och personlig motivering från mitt håll varför. Jag antar att det i teorin innebär att jag kan få jättemånga bidrag som jag alla måste motivera på ett eller annat sätt. Då får jag fan i mig skylla mig själv i så fall.

* Cirka 2,000 människor läser den här bloggjäveln. Inte dagligen, men utspritt över en kortare tid. Så du kommer att bli läst om du blir publicerad här.

* Om du vill, får du skicka en bild på dig själv som jag publicerar på bloggen. En bild. Men inte mer. Och du behöver inte skicka en bild. Samt att ditt bildval inte kommer påverka mitt val av text. Seriöst, försök inte ens.

* Din text får egentligen vara hur kort eller lång som helst. Men tänk på att du skriver för en blogg, och att jag kan refusera ett bidrag för att det helt enkelt inte fungerar i sammanhanget.

* Det kan också händ att jag blåser av hela grejen, om jag bara får bidrag som inte håller måttet. Lite som den där musiktävlingen jag var med i en gång, där inget bidrag höll måttet. Inklusive mitt, då.

Ja, vi får väl sätta en deadline på det här också. Ska vi säga två veckor? Så att alla ni som inte läser den här bloggajäfvulen dagligen, hinner reagera och vara med också.

Skicka ert bidrag till:
andreas@andreasroman.com

Lycka till nu. Jag kommer påminna er regelbundet så att ni inte glömmer. Vad trevligt vi ska ha, hörni. Börja skriva nu. Det här kommer bli kanon.

-Andreas

Kaviarkliniken

Mina föräldrar, gud välsigne dem, är de enda som hälsar på mig nu. För det mesta orkar jag inte träffa någon, men när jag väl har ork så är jag alltid glad att se dem.

Läkaren brukar viska med dem avskiljt innan de går. Mamma tittar bekymrat åt mitt håll, pappa är mer engagerad i diskussionen och verkar alltid försöka hitta en lösning tillsammans med läkaren. Jag tittar åt deras håll och ler matt när de ser mig. Mamma vinkar, pappa ler men återvänder sedan till läkaren.

"Vi tror väl aldrig att han kan komma helt tillbaka", säger läkaren. "Hans rädsla för kaviar - han är så att säga kaviarrädd - har gått för långt. Han tror att det kommer en kaviartub till honom varje natt och sprutar kaviar i munnen på honom. Ibland är drömmarna nästan av sensuellt slag, tuben seglar in och matar honom långsamt och ömt, torkar undan det som fastnar på mungiporna. Sedan ger han honom en kaviarkyss."

Pappa ryser. Mamma blundar, hon orkar inte med att höra detta hemska.

"Men helt frisk blir han aldrig", säger läkaren. "Det är stort av er att betala för hans vård, det finns ju trots allt bara en kaviarklinik i hela världen."
"Men vid gud!" utbrister min far. "Hur kan det vara så? Så många som lider av den här sjukdomen!"
Läkaren skruvar på sig. "Nej, det är faktiskt bara han som gör det. Ärligt talat så är det en rätt fånig åkomma och vi här på kliniken tycker att han är en jävla mes. Om ni var klara för i dag så får jag be er gå. Vi ska köra Andreas till Kalles Kaviar-fabriken nu, han vill det så gärna."

Hanna Israelsson säger:

Hanna Israelsson säger:

"Ejdens kaviar, det är grejer det. Kalles Kaviar, det är dynga, smörja, kommersiellt skräp. För oss som älskar det goda i livet så är det Ejdens som gäller. Härlig, krämig, saltdoftande kaviar. Gott på knäckemackan är det också. Samt att man luktar fint i munnen efteråt."

När jag fixade midsommarstången

"Andreas, fixar du midsommarstången?"
"Jag vet inte. Jag slappar hellre om det är okej. Jag gillar inte att hjälpa till, jag tar hellre bara del av festligheterna."
"Fixa stången nu för fan."
"Jajadå."

En timme senare så grät barnen och skakade av fuktig feber, de vuxna tvångsfrossade i blodiga lammoffer och frukostflingor, deras ögon så stora att de var på väg ut ur sina hålor, uttrycken så uppgivna och bönfallande. Himlen brann i purpur och över bergen ljöd skriken från all den sill som försakats genom åren och som nu steg upp från djupen för att hemsöka västkusten.

Nästa gång tror jag de tänker sig för innan de försöker sätta mig i arbete och låta mig fixa midsommarstången.

Hanna och kaviarjakten

Jag rusar genom huset. Svetten rinner, min puls hotar spränga ådrorna. Ögonen far fram och tillbaka, detta är fasans anlete mina vänner, ansiktet hos en man med dödsångest.

Hanna springer efter mig med en öppen kaviartub. Hon skrattar och trycker till, tuben skjuter ut en lång sträng kaviar som flyger genom luften likt en missriktad SCUD-missil. Pang, den slår in i väggen precis bredvid mitt huvud. Jag har stelnat, jag kan inte röra mig, fötterna är av bly.

Gudars skymning. Det här är slutet, kära vänner. Det här är mitt sista blogginlägg. Den här gången är jag rökt. Kokt. Stekt. Halstrad. Flamberad. Inlagd. Marinerad.


Hanna närmar sig, jag sjunker in i ett hörn, darrande. Hannas skugga täcker mig, kaviartuben seglar långsamt upp under min näsa.

"Säg att du gillar det", viskar hon. "Säg att du gillar det."
Men jag har förlorat talet, allt jag kan göra är att dreggla av fasa.
"Säg att du gillar det då. Du gillar det ju. Du vet att du vill ha det. Kom igen nu. Säg bara. En gång."
"Nngg ..."
Hon pressar svagt på tuben. En liten dutt åker ut och landar på min nästipp.
"Slicka bort den med tungspetsen", säger hon. "Slicka bort den med tungspetsen då. Du vet att du vill."
Hon pressar tuben närmare, när den når mina läppar så svimmar jag. Kanske dör jag.

Hanna kaviarar vidare

Det är en strålande morgon. En sådan med blå himmel och små vita tussar till moln, där solen vilar med händerna knäppta över magen och ler förnöjt.

Under denna morgon äter jag och Hanna frukost. Det är en fantastisk frukost. Färsk ost, soltorkade tomater, tranbärsjuice, oolong-te. En sådan frukost som gudarna själva häpnar över.

Då tar Hanna fram kaviaren.

Kaviaren.

Mina läppar börjar darra. Min blick blir grumlig. "Ttt ... ttt ... ta bort den ..."
Men Hanna bara äter, luktar gammal räkskal, och låtsas som inget. "Ta bort vad, älskling?"
"Kkk ... kkk ... kaviaren? Som du vet att jag hatar."
"Jaja, sluta nu, du behöver inte äta om du inte gillar den."
Jag tar en klunk från mitt vattenglas.

OCH KÄNNER SMAKEN AV STYGGELSE SPRIDA SIG RUNT TUNGAN, KRING MUNHÅLET, MELLAN TÄNDERNA, NER I SVALGET. KAVIAREN HAR MIG FAST, VAR KOM DEN IFRÅN? JAG SÅG DEN INTE ENS.

Hanna har smetat in mitt dricksglas med kaviar när jag kollade åt ett annat håll. Nu skrattar hon gott medan jag flämtar och kämpar för mitt liv. Hahaha, sä farligt är det väl inte, säger hennes ansikte. Sedan dricker hon mer kaffe och läser tidningen medan jag dör av kaviarkvävning.

Hanna och kaviaren

För det mesta är tramset ni läser på den här bloggen, fiktion i en eller annan form. Alltid med ett spår av sanning, förstås, fött från en situation eller en tanke som var på riktigt.

Men ibland överträffar verkligheten till och med min dikt. En sådan verklighet tillhör min fina Hanna och hennes hanterande av kaviar.

Jag hatar kaviar på tub. Kaviar som rom är okej, det kan till och med vara gott i rätt lägen, men kaviar på tub är en jävla styggelse. Skit samma vilken sort. Kaviaren breder ut sig i sin äckliga slingrande form på en knäckemacka, folk äter eländet och luktar sedan rutten tång från ett förorenat utlopp som rinner från Göran Perssons enorma ända.

Detta äter folk. Detta äter Hanna. Jag hatar det. Och det vet hon.

"Andreas, ta en bit kaviar nu. Var inte så sjåpig, du gillar det förmodligen."
"Nej, jag hatar skiten och det vet du."
"Vad du är löjlig. Seså, prova nu."
"Ta bort den där kaviarjäveln. Vifta inte med den, någon kan bli skadad."
"Åh vad fånig du är. Smaka nu då. Om du smakar, så lovar jag att inte tjata mer."
"Men jag har ju smakat! Vi har varit ihop i tio år. Du vet att jag hatar skiten."
"Du har inte smakat den här."
"Det är samma skit som du alltid klubbar ihjäl och släpar hem."
"Jajadå. Oj kolla där förresten, där går ju Jean-Michel Jarre."
Oj, jag tittar dit hon pekar, det är inte varje dag man ser honom. "Var? Var är han? Jag ser honom inte? Åh, nu har jag säkert missat honom. Fanken också. Är han där? Jag ser inte. Åh vad trött jag blir."

Jag tar en tugga från min macka.

OCH TILL MIN FASA SPRIDER SIG SMAKEN AV RUTTET LIK, GAMMALT FISKSLEM, ÄCKELMANET, SNABBT I MUNNEN. MINA ÖGON TRYCKS UR SINA HÅLOR, HALSEN STRAMAR ÅT, DET ÄR SKRÄCKENS ANSIKTE NI SER MINA VÄNNER.

På undersidan av min macka, har Hanna kletat in kaviar. Detta när hon Jean-Michel Jarre-fintade mig. Och nu har jag gått i fällan. Kaviaren mal runt i min mun, drar mig neråt, det snurrar och allt blir svart, Hanna skrattar och säger något om att så farligt var det väl ändå inte. Sedan minns jag inget mer.

Hej Patric Kronberg

Hej Patric Kronberg.

Jag vet att du läser den här bloggen nästan varje dag. Det uppskattar jag, det är äkta vänskap det.

Jag vill att du ska veta att jag, Henrik, Mikael, Thomas och din bror Peter inte träffas regelbundet just nu.

Till exempel så sågs vi inte för någon helg sedan och då hade inte någon av oss med en laptop, så att vi kunde surfa trådlöst på ett café för att kolla upp saker.
Vi skrattade inte heller högt och länge åt massa skojiga saker som vi inte kom på, och vi gnuggade inte händer i illvilja över både det ena och det andra. Varför skulle vi göra det?

Ditt bröllop är ju trots allt inte än på ett tag.

Så varför skulle vi ses utan att du visste om det, och vad skulle väl vi kunna ha att prata om som du ännu inte kände till?

Angående vad som sker efter Mörkrädd

Min redaktör på Natur & Kultur, Katja, är en mycket duktig såväl som tålmodig redaktör. Jag pitchade iväg några idéer till henne för inte så länge sedan, jag tyckte hon hanterade det mycket bra.

"Okej, Katja. Jag tänker så här: Höjdskräck!"
"Ja, det är otäckt."
"Ja! Skulle inte det bli en bra bok, tror du? Det handlar om en kille som är så jävla rädd för höjder, så fort han åker upp i Kaknästornet så börjar allt snurra och så minns hans hur några skitungar på gården försökte knuffa ur honom ur sandlådan och ..."
"Varför åker han upp i Kaknästornet?"
"För att han är höjdrädd och ... och ... okej, skit i den då. Här är en annan: Torgskräck!"
"Jaha?"
"Javisst! Den här tjejen då, hon är skiträdd för stora öppna ytor, i synnerhet då torg. Varje gång hon kommer till Mariatorget så blir hon bara helt galen, hon skriker högt med händerna över ansiktet och börjar gråta, och alla undrar, vad fan?"
"Mmmhmm."
"Och så var det några skitungar på gården som när hon var liten, släpade henne till ett stort torg där de sålde grönsaker och grejer, och så sa dom: Hahaha, här får du, och hon blev skiträdd och ända sedan dess har hon sett en tomat stå i ett hörn och glo på henne och ..."
"Nej, jag tror inte det."
"Inte?"
"Nej. Var det något annat? Jag behöver snacka lite med Neil Strauss här, så ..."
"Strauss Schmauss. Jag har en till: Tantskräck!"
"Andreas ... jag har verkligen inte tid med ..."
"Så fort han ser en gammal tant så blir han helt hysterisk. Gaaaa! skriker han och rusar upp och ner för Birger Jarls-gatan, och där kryllar det ju av dom så han är liksom aldrig helt safe. Och när han sover så tänker han att det står en gammal tant i ett hörn och glor på honom, hon skrockar och har läppstift överallt och ..."
"Men för helvete, Andreas. Släpp Mörkrädd nu. Den blev skitbra och alla är nöjda. Men släpp den nu och gör något nytt."
"Okej okej. Jag hör dig. Så här kommer den: Göteborgsskräck! Hon är livrädd för spårvagnar, att gå på Liseberg, Avenyn upp och ner, Älvsborgsbron, roliga historier och får panikångest när han ser Feskekörka och ..."
"Nej."
"Svenska Dagbladet-rädd! Så fort han ser en SvD så får han panikångest och han tror att chefredaktören står och glor på honom i mörka gränder, och kanske också vill ligga med honom. och dessutom prenumererar han på SvD som terapi men det går ju åt helvete förstås för en dag så vill faktiskt chefredaktören på riktigt ..."
"Andreas. Håll käften nu."
"Okej."

WE WE WE FEJSBOOK PUNKT COM

För inte alls länge sedan, så knappade jag in ovanstående u er el. Men jag kom åt Caps Lock (oj vad tokigt) så jag skrev hela u er ellen med STORA BOKSTÄVER.

Och på internetlingo så betyder ju det att man SKRIKER ut något, ofta betraktat som oartigt.

Så man kan säga att jag skrek ut över hela området:
NU JÄVLAR GÅR JAG IN PÅ FACEBOOK, HÖR NI DET?

VA? VA? DU DÄR BORTA, HAR DU PROBLEM MED DET ELLER? WE WE WE FEJSBOOK PUNKT COM GÅR JAG IN PÅ, DIN JÄVLA AMATÖRCYKLIST! VAD TÄNKER DU GÖRA ÅT DET? JASÅ DET TÄNKER DU? VET DU VAD JAG TÄNKER DÅ? DÅ TÄNKER JAG ATT DU KAN TA DIG I RÖVEN, BÅDE DU OCH DIN ÄCKLIGA HUND SOM DU ÄR UTE OCH RASTAR NU? ELLER ÄR DET KANSKE HUNDEN SOM ÄR UTE OCH RASTAR DIG DIN LALLARE?

OCH DU DÅ, TANTEN, KAN DU INTE KÄKA GLASS UTAN ATT HELA KÄFTEN BLIR BRUN AV CHOKLADSÅS ELLER? HAR DU OCKSÅ PROBLEM MED ATT JAG GÅR IN PÅ WE WE WE FEJSBOOK PUNKT COM! DU SER UT SOM OM DU SKULLE KUNNA HA PROBLEM MED DET? OM DU HAR PROBLEM MED DET, DÅ GÖR DU SOM SÅ ATT DU TAR DIG I

Ja, och så vidare.

Det var roligt just för ögonblicket.

Nu när jag skrivit inlägget och postat det, känner jag att det blev sådär.

Ja, vi vore ju inte vi, om vi inte firade av hemsidan också. Nu var det några veckor sedan, men andra saker kom emellan det här inlägget så det kommer nu i stället.

Killen närmast till vänster är Calle Hansson, ljudgud och skön lirare tillika som dessutom är en jävel på att laga toaletter.

Killen bakom honom är Filip Folkesson, förmodligen Nordens snyggaste AD (vi lobbar för Europa just nu) och konstnär med bollkickande i blodet.

Killen till höger är Daniel Falk, vår tids skarpaste rockfotograf och utställare av rang, alla hårdrockares drömporträttör.

Jag är inte med bild, ni får tillräckligt av mig ändå.

Vi gick till Hello Monkey och åt och drack i sju timmar. Det var en av årets trevligaste kvällar och även om vi var där för att fira hur bra Mörkrädds hemsida blev, så var det framför allt en ljummen försommarkväll där fyra goda vänner skrattade och värmde i varandras sällskap och för stunden glömde morgondagens bekymmer.

Kanalisering av cred

Då var bloggturnén över. Tack, alla som följde med och hälsade på. Det har varit fantastiskt roligt och dessutom på vissa håll uppmärksammat av bloggar, tidningar och journalister, så vi har gjort bra ifrån oss. Det har vi allt.

Nog om detta. Nu ska vi hissa flaggan för några andra.

Mörkrädds sajt får mycket cred. Från journalister, förlagsfolk, vänliga människor.

Låt oss rikta detta beröm åt rätt håll.

Sajtens visuella utformning och känsla är skapad av Filip Folkesson, som även låg bakom designen kring När änglar dör. Han står för visuella effekter och konstruktion, kort sagt allt som syns och rör sig.

All röstinspelning, skapande av effekter och efterproduktion av ljud har gjorts av Calle Hansson. Han hade även samma uppgift under konstruktionen av När änglar dör.

Ögat har filmats av Daniel Falk, som riggade miljön, regisserade upplägget och bröt ner filmen till hanterligt format.

Jag skrev en bok som blev bra, men de här tre männen byggde sajten och jag kanaliserar allt beröm den får direkt till dem. Dessa tre levererar klanderfritt och med toppkvalitet. Mörkrädds sajt byggdes utan budget, på ren och skär vilja och entusiasm av dessa tre herrar.

Att författare lanserar sina böcker via stajlade hemsidor, blir mer och mer en självklarhet. Men att dessa sidor fortfarande befinner sig någonstans runt 1992, är mycket underligt. Filmer, spel och plattor har en närvaro på nätet som vida överträffar litteraturen. Ändå är böcker minst lika relevanta i dag.

Men någon gång kommer något förlag att ge en riktig hemsidebudget till killar som Filip, Daniel och Calle. Och från och med den dagen, kommer böckers närvaro på nätet aldrig att vara densamma längre.

Söndag - final!

I dag avslutar jag min turné, och jag gör det hos Rebecca Crusoe, Sveriges största inhalerare av populärkultur. Det känns så rätt och så logiskt att vi bränner av vårt gemensamma fyrverkeri där.

Det blir flera delar, så klart, om Gossip Girl och tatueringar och iPodtester och gud vet vad. Och förstås, när skymningen närmar sig, så måste även Rebecca berätta om sin rädsla för mörker. För som ni vet, förr eller senare så blir det ju mörkt.

Häng med nu, nu avslutar vi det här med stil hos Rebecca.

Lördag

Nu drar jag vidare till Mats Strandberg.

Hur skön är inte den här killen då? Det tog fem sekunder innan vi halkat in på vampyrjägare, slaktade serietidningar, tjejskvaller och fallna författare. Och så snygga bilder han har hittat!

Ja jävlar Mats, nu kör vi.

Och ni andra, ni ska såklart också hänga med på den här berg-och-dalbanan. Kom nu.

Fredag

Nu lämnar jag Susanne Möller, vi har haft fantastiskt trevligt tillsammans. Och vi har kläckt en idé som kanske blir stort, som ni inte kommer att missa, det kommer liksom landa rakt framför er. Så småningom.

Jag drar nu vidare till något speciellt, till Hans Persson som är bloggen Du är vad du läser.

Hans var den förste som plockade upp och recenserade en bok av mig. Jag vill mena att han är den litteraturkritiker som kan och förstår mina grejer bättre än någon annan. Hans har inte alltid varit den som gett mig bäst betyg (även om han är nog så generös för det mesta), men han har aldrig missat poängen. Vilket gör varje recension värdefull, oavsett omdömet.

För tio år sedan gjorde Hans en intervju med mig. Nu är det dags igen.

Följ med mig till honom nu.

Torsdag

I dag lämnar jag bokhororna, amfibiesplatter och ninjabomber bakom mig och drar vidare till Dagens Nyheter.

Till Susanne Möller närmare bestämt, vars kulturgärningar för det moderna tevespelsklimatet dagligen når nya höjder. Vi ska prata spel och manus, jävlar vad trevligt det ska bli.

Även här blir det flera inlägg. Vi börjar på morgonen, strax före nio, och håller på till kvällen. Ni kan ju gissa vad sista inlägget kommer handla om, och ungefär när det åker upp.

Onsdag

Nu lämnar jag Lina Forss blogg, något motvilligt. Det var fart på er i går, kommentarerna flög åt vänster och höger och vi har bara skrapat på vad som är Chick Fatale.

Men i dag är jag ändå i fantastiskt nytt sällskap! Bokhororna har bjudit in mig på picknick, men jag har träffat dem i verkligheten och de kommer lura mig på något sätt, det slutar alltid med att de vinner. Strax efter nio i dag drar kalaset igång.

Och i dag blir det följetong. Inläggen är fler än ett, färre än tio, de kommer i en stadig ström under dagen. Det sista kommer med skymningen och det kräver ert deltagande. Ses där.

Tisdag

Under tisdag förmiddag emigrerar jag till Lina Forss. Vi ska diskutera en Chick Fatales väsen.

Det ska bli trevligt, Lina har en skön stil.

Ses där, ok?

Måndag

Bloggturnén har börjat rulla.

I dag finns jag hos Navid Modiri.

Visst är han skön?

På måndag blir det bloggturné

På måndag åker jag på bloggturné. Det kommer att bli fantastiskt roligt. Jag gästar sju bloggar, en om dagen, under en vecka. Alla verkar glada att få besök och jag är väldigt glad att få komma och hälsa på. Vi kommer att ha så trevligt, så trevligt, och här är programmet.

Måndag
Gäst hos Navid Modiri, där vi talar om bonsaiträd, katter och vad det har med skrivandet att göra egentligen.

Tisdag
Gäst hos Lina Forss på Tara, där vi fortsätter vår jakt efter en Chick Fatale, denna sammetsdödliga definition på vad vi tänker blir en ny genre.

Onsdag
Gäst hos Bokhora, där jag bjuds på picknick medan mörkret sänker sig över skogen.

Torsdag
Gäst hos Susanne Möller på DN, där vi talar om spel och manus och hur det ska höra ihop för att kunna höra ihop.

Fredag
Gäst hos Hans Persson, Du är vad du läser, där vi talar om mitt skrivande från de tidiga trevande stegen tills i dag. Hans var den absolut förste som recenserade mig någonsin!

Lördag
Gäst hos Mats Strandberg, där vi avverkar Buffys relevans för finkulturen, vad Mats hade gjort med Hank Moody om han fick och huruvida Watchmen kommer floppa eller inte.

Söndag
Final hos Rebecca, Populärkulturjunkien, där vi talar om Gossip Girl och gör det (fruktade) iPod-testet.

SvD svarar på mitt svar

Det var då tusan. SvD ger sig inte. Snart ringer jag polisen och fixar så att de inte får komma närmare mig än tvåhundra meter, om det ska fortsätta så här.

Hur som helst, här är svaret från SvD:

"Andreas,

Hurra! Vad du säger är att det finns en chans till att ligga. Det är allt vi behöver veta. Nu ska vi ha kuddkrig med våra anagramörngott. Hej då!

XOXO,
SvD plus kompisarna OCH chefredaktören (jojo)"

Ett bra och värdigt slut. Nu är vi vänner igen. Skönt att man kan reda ut sådana här missförstånd snabbt och utan konflikt.

Mitt svar till SvD

Personalen på SvD har varit tydliga i sin avsikt och här är mitt svar:
"Kära personalen på SvD plus era kompisar minus chefredaktören (eller? eller? kanske finns det ett hemligt begär även där, jag kan i så fall inte klandra personen i fråga),

Jag gillar er. Ni verkar vara fina människor. Och jag tycker ert pyjamasparty låter mysigt. Men låt mig vara tydlig när jag säger att ni aldrig kommer att få ligga med mig. Jag är förlovad med vad jag anser vara världens mest fantastiska kvinna och henne kan ni inte konkurrera med.

Jag antar att det visserligen betyder att era teoretiska chanser inte har minskat i och med ert första ganska fisiga brev. Kanske kan det vara något att glädjas åt under täcket, med eller utan era ficklampor.

Och DN:s försök i kommentatorspåret att flirta med mig, kommer inte heller funka. Så i det avseendet så var ni rätt ute.

Kram,
Andreas"

Skötte jag det snyggt? Jag tyckte nog jag skötte det snyggt.

SvD vill ligga lite

Nu har jag fått ett brev till av SvD, jag vet inte vem det är från men så här står det:

"Hej Andreas,

Vi läste på din blogg att du valde att publicera brevet du fick av oss. Det var bra gjort!

Det är nämligen så att vi vill att du ska veta att det var vår chefredaktör som tvingade oss att skriva det. Nu skriver vi det här brevet i hemlighet, vi ligger alla under en filt med ficklampa och skriver, vi har pyjamasparty och fnissar tillsammans och några av oss har tagit med sig öl som vi tagit från chefredaktörens kyl. Han har en ölkyl i stolen, en sådan där som fotbollskillar ofta har. Vi har jättemysigt tillsammans.

Vad vi vill säga är att vi älskar dig. Alla här skulle gärna vilja ligga med dig. Dina böcker är bra, det tycker vi alla, men det är främst sexet vi vill åt. Vi vill bara försäkra oss om att våra chanser för ett ligg inte är teoretiskt lägre nu än vad de var för några dagar sedan, för det där brevet tvingades vi verkligen att skriva och vi menade inte ett ord av det.

PussOKram,
Alla på SvD plus deras kompisar minus chefredaktören"

Detta mod från personalen tarvar något slags svar. Jag får klura lite på detta, jag postar det här när jag kommit på något.

Zoonis utmaning antagen

Pang bom!

Zooni utmanade mig, se kommentarerna i föregående inlägg, och nu jävlar har jag plockat upp handsken. Utmaningen var, citerad från Zoonis sida:
"Ta fram första, bästa och närmsta bok... leta sedan upp sidan 123 och publicera (i din blogg) den sjätte, sjunde och åttonde meningen från den sidan ur boken."

Och då blev det så här:
"Han sökte efter paradiset och hittade Nya världen. Det är fortfarande inte för sent för den att bli paradiset."

Från New York-trilogin, av Paul Auster. Tack också till Zooni för hennes förträffliga val av bok.

SvD hör av sig

Efter min förra bloggpost så fick jag ett brev från SvD. Så här:

"Hej Andreas,

Vi läste på din blogg att du är i de inledande faserna av författandet till din nästa roman.

Vi är osäkra på om vi inte var tydliga nog i vår recension av Mörkrädd. Kanske uttryckte vi oss oklart. Men det här är vad vi vill säga:
Kan du ge fan i att skriva fler böcker? Ska det vara så jävla svårt att bara fatta att vi faktiskt har fått nog av dig och dina jönserier?

Med vänliga hälsningar,
Lirarna på SvD plus våra kompisar

P.S. Kan du stänga ner din bloggjävel också? Vi tycker inte den är rolig och blir mest irriterade på den. Okej?"

Lite dålig stil av SvD, tycker jag nog.

Hata inledningar, hata dem

Åh, vad jag tycker illa om denna inledande fas av skrivandet till en ny roman. När man först får en idé som tänder till, då är det roligt och trevligt och allt det där. Men sedan ska man försöka brotta ner den till något mer konkret, bryta ut lite teman, försöka hitta kärnan i vad den egentligen handlar om och - GUD FÖRBJUDE - skriva några jävla sidor också.

Men det går ju som vanligt inte. Det blir bara blaj och bladder, jag bara suckar och stönar och längtar efter den där fasen när man är två tredjedelar eller åtminstone halvägs genom skrivandet, idén är klar, riktningen är satt och man bara kan mala på. Eller varför inte den mustigaste delen, när boken nästan är klar och de allra bästa idéerna kommer fram, som man fångar och jobbar in när man skriver om alltihopa? Den fasen gillar jag nog bäst.

Men just nu så värker jag mig bara genom de inledande delarna och längtar efter momentum.

Men gud. Nu använde jag ordet värka också. Fy fan. Ni ser? Ni ser? Det här går ju bara inte.

Symposiet och spöket

Skrivarsymposiet, lördag natt. Faktum är att jag och Christian har fått ur oss några sidor trots allt. Jag har kommit på en ny inledning till min nästa bok som blev så bra så jag var tvungen att köra på den i stället, vilket dessvärre saboterar all min planerade dramaturgi. Och Christian närmar sig epilogen på sitt verk.

Nu är klockan sent. Nästan tre. Vi har sett the Big Lebowski och druckit en större mängd whiskey. Nu jävlar är det dags för högläsning.

Jag tänker att jag ska testa min nya inledning på publik, så jag drar fram papper och kurar upp mig i soffan. Nästan inga ljus är tända. Utanför är det mörkt, så när som på en ljusare nyans av blått mot horisonten, som antyder att solen är i närheten men inte riktigt här för ögonblicket. Christian sätter sig i fåtöljen och är redo för att lyssna.

Jag drar igång. Det är otäckt. En obehaglig inledning. Krypande. Som små myror under huden.

Efter cirka tre sidor, när det börjar bli riktigt läbbigt

SÅ GÅR TEVEN OCH RADION PÅ BARA SÅ DÄR, PÅ FULL VOLYM, PANG BOM

Vi fattar ingenting. Radion spelar musik vi inte har hört. Teven visar en trailer för en död kvinna som har spolats upp på stranden.
"Slog du på teven nu?" frågar jag.
"Nej", svarar Christian.
"Men den gick ju just på av sig själv?"
"Ja."
"Men ... jaha? Kanske fjärrkontrollen fick ett spel?"
"Men radion gick ju också på."
"Ja ..."
"Vad konstigt."
"Mycket konstigt."

Jag tittar på mina sidor. Det är ungefär lika mycket kvar. Jag läser vidare, medan molnen sveper över månen.