Tre kritiker firar nyår

Nyårsafton.

Tre STORA litteraturkritiker sitter i varsin fåtölj i ett bibliotek. De har dragit sig undan från festligheterna och dricker whisky och röker cigarr.
"Ja den där Jahn Öjvind Lindkvist, han skriver bra han."
"Ja det gör han verkligen. En gång fick jag lägga ifrån mig boken, så bra var den. Titta, så här såg jag ut när jag gjorde det, så här, kolla grimasen."
"Du menar så obehaglig var den?"
"Nej, han menar så obehagligt realistisk var den. Alkoholism. Utanförskap. Samhällspatos. Stora saker. Som vi egentligen inte har berättat så mycket om i Sverige förut. Det känns skönt att någon tar upp det. Det har varit lite som ett outforskat ämne. Skönt att det är det Jahn Öjvinds bok handlar om. Och bara det."
"Låt Dan Rättvik Komma In, det var bok det. Förorten. Ensam mamma. Och en lärare som inte är från Sverige. Det kändes i mig i alla fall. Här kändes det. Därför fick jag lägga ifrån mig boken ibland, och jag gjorde den här grimasen när jag la ifrån mig boken, så jobbig var den."
"Jonglerandet av Halvdöda, också fina grejer. Om att bli gammal, gå vilse i livet såväl som i staden som sådan."
"Och sjukvårdskritiken! Vilken sjukvårdskritik!"
"Påminner mycket om Steffen Khan, som också är en etablerad författare i genren och som skriver sådana saker. Lindkvist och Khan är ju i princip exakt samma typ av författare, referensen är så relevant så man får svindel. Titta, nu står jag upp, kolla hur jag gungar, jag har svindel! Nej vad tokigt! Svindel, det är vad jag har och jag har det nu!"
"Just det. Han är den enda referens man rimligen kan använda, eftersom det inte finns någon annan som skriver sådant. Steffen Ding har ju skrivit bland annat den här Karin om hon som växer upp för att bli kvinna och mobbas i skolan. Första mensen. Svår relation till mamman. Passar inte in i klassen. Har gård, många grisar, kossor som blir sjuka, mjölken surnar. Sedan dör hon också, efter att de flyttat till Amerika. Såklart."
"Nej vänta nu, det finns en till, vad hette han ... Loveboat? Hans Filip Lovebat?"
"Han ja. Han är fin han. Jag har läst honom hela tiden. Jag kan allt om honom. Jag läste honom långt innan alla andra visste vem han var."
"Är han inte död?"
"Sluta nu, de trycker ju om honom, han lever fattar du väl. Jag intervjuade honom för ett halvårsedan. Eller jag tänkte göra det, men han var svår att få tag på."
"Men han, Andreas Roman, då?"
De blir alla tysta. Röker tankfullt. Sippar på sin nyårswhisky.
"Harrejävlar vad jag vill ligga med honom."
"Skoja inte gosse."
"Jag blir svettig bara av tanken."

Att bryta en relation

Jag satt på ett café och skrev, så som jag brukar göra. Vid bordet intill satt en tjej och en kille som just hade träffats, nervositeten av en tidig relation hängde i luften.
Han skrattade fånigt, hade sallad i tänderna, spillde kaffe över bordet, skakade på benen hela tiden, välte omkull en blomvas, trampade på en hunds svans, blev biten och började gråta. Tjejen såg mäkta besvärad ut men förde ändå artig konversation med honom.

Till slut orkade jag inte mer. Jag reste mig upp och sa: "Du, det här verkar inte gå något vidare. Ska vi säga att vi bryter här, du går till ditt och tjejen går till sitt och så slutar ni bara träffas? Okej?"
De satt tysta och tittade på mig.
"Är vi överens?" frågade jag.
Inget svar.
"Uttrycker jag mig oklart? Har ni frågor på detta?"
Då började han svamla men jag la en hand på hans axel. "Nej, inte du. Jag vände mig till tjejen. Har du några frågor?"
"Inga frågor", sa hon.
Han fortsatte sluddra men jag sa: "Ursäkta, du har något i tänderna. Jaha, det är visst töntsnack. Gå hem och ta bort det så kanske det ordnar sig."
Efter att han hade gått, så satt tjejen kvar en stund och drack kaffe. Hon log och tittade ut genom fönstret där tunn snö föll över torgen och folk drack varm choklad.

Korven har fyllefest

Jag kommer hem och det är ett satans liv hemma. Det ligger ölburkar på golvet och stinker rök i hela lägenheten. Chilikorven och saltkorven sover över hos korvamormor och jag har jobbat sent. Det dunkar av korvmusik. På soffan ligger en stor tysk salami i läderkalsonger och sover. I köket hänger några små tryffelkorvar och röker braja. En dunderschnitzel är inne på toan och kalvar efter att han halsat HB.

Jag sliter upp dörren till mitt sovrum och där inne ligger pepparkorven och hånglar med en spickekorv. ”Vad håller du på med?” ropar jag. ”Jag är borta i några timmar och du river ner hela lägenheten.”
Sedan rusar jag runt och slänger ut alla korvarna. ”Ut! Iväg med er! Tillbaka till charken där ni hör hemma!”
”Jävla tönt!” ropar pepparkorven. ”Fy fan vad du gör bort mig nu!” Men jag pekar på honom och säger: ”Du går och hänger upp dig i kylen. Vi får talas vid senare.”
De andra korvarna luffar ut, skamsna och arga. De tycker väl jag är en mes.

Steve Söderbelte vid julemiddagen

Vid julemiddagen så säger Steves bror så här: "Hördu brorsan, skulle du kunna tänka dig att ta in ungarna på ditt företag i några veckor över sommaren? De kanske kan jobba med QA eller något, testning eller så."
"Javisst", säger Steve samtidigt som han missar munnen med köttbullen och stoppar den i näsborren i stället. "Det går bra. Över sommaren, säger du. Perfekt. Då jobbar vi extra hårt."
"Har ni inte semester?"
Då börjar Steve gapskratta. Han skrattar så han blir röd i ansiktet, han dunkar brorsan i ryggen, tittar på de andra och pekar på honom som om hans bror var en riktigt skojare. "Ja jävlar", säger Steve och torkar tårarna. "Kan jag få lite skinka?"
"Ja hur som helst", säger brorsan, "jag tänkte det kunde vara roligt för dom att få tjäna lite egna pengar och lära sig värdet av pengar."
Steve får en hostattack, han skrattar så han gråter, han rufsar brorsan i håret, dunkar handflatan i bordet och kvävs nästan av skrattanfall. "Pengar", hostar han. "Som i lön då eller? HAHAHAHAHA! Ge mig lite bryssekål, jag dör."
"Kan vi skriva något slags avtal på det här? Så att jag vet att pojkarna har jobb i sommar då?"
Steve skrattar så han kiknar, han trillar av stolen och vrider sig krampaktigt på golvet. "Haavtal", hostar han. "Haavtal ... han sa ordet ... och så lön ... semester ..." Han slår nävarna i golvet, skrattar och skrattar, orkar till slut upp på stolen, dricker flera glas vatten och andas ut. Brorsan öppnar munnen igen men Steve sliter ut juleäpplet ur munnen på julegrisen och kör in det mellan käkarna på brorsan. "Nej nu får det räcka brorsan", säger han. "Vi måste få äta lite också. Du är hysteriskt rolig men nu pallar jag inte mer. Nu äter vi. Okej?"

Steve Söderbelte firar jul

Steve Söderbälte, stor chef på stort spelföretag, brukar fira jul med sin bror och familj. Denna jul har han med sig klappar till broderns barn, som gillar tevespel.

"Hallå ungar!" ropar Steve när han kommer hem till sin bror. Pojkarna sitter och spelar Little Big Planet på PS3, de har ett skönt flyt.
"Spelar ni Nintendodatan?" frågar Steve och gör pistolen till brorsan. Han har koll med kidsen, liksom.
Ungarna tittar på honom och spelar sedan vidare.
"Vad är det för spel, pojkar?" frågar Steves bror. Steve stönar, slår handen för pannan, blinkar till pojkarna och säger till dem: "Jag tar hand om det här killar." Sedan vänder han sig till brorsan. "Sluta löjla dig nu. Du har ju ingen koll. Jag kan snacka med kidsen, jag kan deras språk, jag jobbar ju med flashdata själv. Stick och fixa julskinkan eller något."
Brorsan lommar iväg och Steve sätter sig bland pojkarna. "Ser skoj ut", säger han om spelet. "Är det SegaSofts nya eller?"
Pojkarna blänger på varandra men spelar vidare.
"Snygg spelgrafik", säger Steve. "Ser ut som minst hundrafemtio pixlar och åttatusen färger. Fina grejer. Jag jobbar på ett spelprogram som är ännu bättre än så, förstås."
Pojkarna säger fortfarande ingenting.
"Oooh", ropar Steve när en av dem nästan stryker med. "Där tappade du nästan bonuslivet. Vet ni vad, killar? Tomten kanske har med sig spel till X-station. Det ni."
Då tittar den ene pojken på Steve och säger: "Du är så jävla töntig onkel Steve. Kan du inte bara dra åt helvete?"
Söderbelte tittar på honom. Sedan reser han sig upp, puffar lite med munnen och kör ner händerna i fickan. "Jaha ja, happ happ, jag går nog och tittar vad er pappa håller på med. Spela ni vidare på skärmdatan, jag kanske kommer senare med en egen kontroll-PC och spelar Cop med er."

Onde Andy och julklapparna

Julafton.

Onde Andy kliver ut i vardagsrummet. "Onkel Andy Onkel Andy!" ropar barnen och dansar runt honom, "när kommer julklapparna när kommer julklapparna?" Föräldrarna ler, syskonen nickar. Onde Andy är den ende som inte har barn i sällskapet.

Eldar brinner i hans ögon. "Jag kan vara jultomte", säger han.

Onde Andy tar säcken med julklappar, blinkar med ena ögat åt de vuxna som nu förstår vad som ska komma. "Snart kommer tomten", säger de till barnen som springer runt, lyckliga och sorgfria, och de vuxna blinkar tillbaka till Onde Andy.

Onde Andy tar säcken och går. Men i stället för att återvända i tomtedräkt några minuter senare, så drar han bara på sig en luva och tar bilen med säcken in till stan. Han går till leksaksbutiken och byter in nallarna och bilarna mot pengarna tillbaka. Han går till godisbutiken och reklamerar allt med förklaringen att det är råttbajs i godiset, och får pengarna tillbaka. Han lämnar in Disney-filmer, tevespel och modellbyggen.

Flera tusen kronor senare så köper han en ny julklapp till alla barnen. Ingen ska säga att Onde Andy kommer tomhänt tillbaka. Nu är det julafton, minsann.

Onde Andy tar över

Men senare under julafton, någon gång under Kalle Anka, när alla sitter och skrattar framför teven, så känner jag hur det rycker i kroppen.

Jag svettas och smiter in på toaletten. När jag ser mig själv i spegeln, så är jag blek. Men två röda pulserande punkter i pannan varslar om vad som är på väg att hända.

Det är julafton. Och Onde Andy är på väg att ta över.

Tomten far mot julen

Tomten far över himlen, med en tomtenisse fast med huvudet i Tomtens julerektum.

Tomten ropar över axeln till nissen som sitter fast i hans rektum, medan han reser över himlavalvet: "Hur har du det där bak i baken? Hahaha ja jävlar, Tomten har också humor serdu, kan du fatta det eller?"
Men han är ändå på gott humör nu och julstämningen har infunnit sig hos nissen. Han är nu glad och varm där inne i Tomtens jättelika grotta till julerektum. Han viftar på armarna och sjunger julesånger, Tomten skrattar: "Ho ho ho!", och tillsammans skrålar de Rudolf med Röda Mulen medan de reser över nattens stjärnströdda mörker, till alla väntande barn.
Nissens röst är förstås aningen dämpad, han har ju trots allt huvudet i Tomtens julerektum.

God jul.

Tomtens nissar busar vidare

Tomten ska ut och åka och nissarna har dragit ner brallorna på honom ett par gånger nu.
De tycker det är jätteroligt. Han tycker att det är sådär.

Tomten klättrar upp, nissarna fnissar och en av dem drar ner brallorna på honom igen. Han snurrar runt, får tag i nissen som drog ner byxorna på honom och ryter honom i ansiktet: "Nu får det ta mig fan räcka, jävla lallarnisse! Är det min ändalykt du vill ha? Då är det min ändalykt du ska få!" Och så stoppar han upp nissen i rektum, där det är mörkt och grovt men förstås också lite julemysigt, det är ju ändå Tomtens rektum vi talar om.

Nissen sprattlar med armar och ben, Tomten vinkar till de andra och önskar dem god jul, alla vinkar tillbaka och han reser mot himlen med månen som skrattar i bakgrunden.

Tomten ska ut och åka

På tal om Tomten. När han ska ut och åka så brukar nissarna skoja med honom. De drar honom i hans tältbyxor och han snurrar runt. "Okej. Okej. Jättekul. Ni drar ner brallorna på Tomten. Ho ho ho. Jag skrattar. Jag ser humorn i detta. Men jag har en jävla massa klappar att dela ut, okej? Renarna är bakfulla och den satans släden saknar en skena. Tycker ni att ni hjälper till nu, när ni drar ner brallorna på mig? Tycker ni det? För det tycker inte jag, nämligen."

Tomten går mot släden, han klättrar upp och då hoppar en nisse fram och drar ner brallorna på honom igen. "Okej okej. Ho ho ho. Jag bjuder på detta. För den här gången. Tomtens kalsipper syns, de är röda med vita prickar på, kanske inte tvättade i går, kanske inte i förrgår. Men de är mina kalfjonger och jag gillar dom, okej?
Tomtens ändalykt lyser som Rudolfs mule.
"Jätteskoj. Men gör ni det en gång till så jävlar, okej?"

Steve Söderbälte förhandlar med facket

Steve Söderbälte, el grande chefo på el feto spelföretago, förhandlar med facket om drägligare arbetsförhållanden.

Anna Svensson, Unionen: "Kan du tänka dig att dra ner på övertiden för dina anställda?"
Steve Söderbälte, CHEF: "Nej."
"Kan du då tänka dig att börja betala ut ersättning för övertiden?"
"Du skämtar förstås. Nej."
"Okej. Är det tänkbart att du kan uppmuntra din personal med kompledigt, kanske extra semester, sådana saker?"
"Hahaha. Nej."
"Kan du sluta be din personal jobba lördagar och söndagar?"
"När skulle dom annars jobba? Dom jobbar ju redan måndag till fredag så de dagarna är ju redan upptagna. Sålunda: Nej."
"Vad sägs om att börja betala ut lön till dina anställda?"
"Du menar i nötter och bananer då eller? Nej."
Anna suckar. "Hur tycker du att den här förhandlingen går?"
"Jag tycker att du ska sluta slösa bort min tid och fortsätta jobba på filstruktursversionen. Vi har deadline i morgon och jag förstår inte varför du är här inne och bråkar med mig när du ska vara där ute och göra klart IP-effekterna."
"Jag jobbar inte här. Jag är från facket. Från Unionen."
"Hahaha, eller hur. Jag ser ett tomt skrivbord där borta och jag ser inte att du sitter vid det. Rappa på nu, om du över huvud taget vill bli utsläppt från byggnaden."
"Det är fan värre att förhandla med dig än med Skynet."
"Jag äger Skynet. Också."

Steve Söderbelte förhandlar

Steve Söderbelte, storchef på stort spelföretag (det största i världen tycker han), har besök av facket. Anna Svensson har hört att folk på Steves företag jobbar under besvärliga omständigheter och hon vill reda ut det hela.

"Berätta", säger Steve. "Vilket spel kommer du från?"
"Jag kommer inte från något spel. Jag kommer från Unionen. Fackföreningen. Och jag vill diskutera arbetsförhållanden med dig."
Han höjer och sänker ögonbrynen och blicken blir tom. Hon fortsätter: "Du vet. Som i att jobba rimliga timmar om dagen. Få rast. Lön. Sådana grejer."
"Lön? Men dom får ju poäng?"
"Poäng?"
"Javisst. Varje månad delar jag ut datapoäng till alla som programmerar spelet. Och dom som har mest poäng, dom vinner."
"Vad vinner man då?"
"Man får stå högst upp på high score-listan på vår White Board-tavla här." Han pekar med tummen bakåt och där på väggen hänger en white board. "Men det är ju inga namn på den", säger Anna.
"Nej, det är för att ingen har gjort data så bra den här månaden. Men du, tala om för mig, är du ljudgrafiker?"
"Va?"
"Eller jobbar du hellre med att dumpa skärmar?"
"Är det sant att man får gå runt med en dumstrut på huvudet när du blir arg på den personen?"
"En datastrut menar du. Det är ju bara roligt. Man måste ha den hela tiden i en vecka annars får man inte jobba med våra hårddiskprodukter."
"Jag bryr mig inte om vad du kallar den. Men så här kan vi inte ha det. Du måste ändra dina arbetsförhållanden annars så stänger vi ner den här arbetsplatsen."
"Som en reset då eller? Eller stänger du PCWindows?" Han sträcker ut armarna och ser oförstående ut. "Jag lyssnar gärna", säger han. "Men du pratar så konstigt. Jag förstår inte vad du säger."
Anna lutar ansiktet i händerna.

Steve Söderbelte och facket

Steve Söderbelte är stort chef för stort spelföretag. Han sitter nu i sin svarta läderfåtölj och tittar ut över vattnet, begrundande nästa filhantering som han måste data.

Det knackar på dörren. "Vem i helvete?" säger Steve. Men hon har redan klivit in och hon presenterar sig. "Hejsan. Anna Svensson, Unionen."
"Jaha", säger han. "Är det ni som gör dataspelet?"
"Jag är här som representant för facket. Från Unionen, fackföreningen."
Söderbelte får något oförstående i blicken. Han verkar förvirrad. "Jobbar du med skärmgrafik då eller?"
"Nej. Alltså. Jag är ert fackombud. Jag är här för att tala med dig om arbetsrätt."
Steve rynkar pannan. "Arbetsfett?"
"Nej, rätt. Arbetsrätt."
"Vadå? Kan man ha arbetsfel? Alltså, vi gör datorfilsunderhållning här. Man spelar på en teveskärm med en gaypad. Vad vill du?"
"Jag har hört att ni jobbar övertid här utan ersättning."
"Va?"
"Varje dag. Sex timmar om dagen."
"Nu förstår jag inte."
"Även på helger."
"Menar du onsdagar då?"
Anna skakar på huvudet och tar fram en bunt papper. "Det här kommer ta tid", muttrar hon.
"Haha!" säger han. "Nu förstår jag. Du vill sälja något. Ge mig Internetprotokollet så ska jag skriva under det. Ritsch ratsch filliklart. Kaffe på den?"

Svensk film

Mycket roligare än så här blir oftast inte svensk film, faktiskt.

Journalisten i Skåne

Min journalistkamrat drog ner till Skåne för att skriva om jordbävningen. Han träffade en ortsdam på ett café som gärna ville vara med i tidningen. I bakgrunden sprang en man över Lilla Torg och ropade "Så här lät jordbävningen". Han var iklädd rosa ballerinadräkt, ropade "Ompapa ompapa ompapa ompapa", sprang i cirklar runt alla som var där, för så lät och kändes nämligen jordbävningen.

"Berätta lite om jordbävningen", säger journalisten till damen.
"Ja sat po pågatåget med min kartoffel, och sulle till lomman med spittekakan för at eda lide maud. Og då var de som so att ..."
Hon pratar vidare. Journalisten antecknar först frenetiskt men inser sedan att allt han får med är fonetiska tecken. Han vänder sig till fotografen, som bara rycker på axlarna.
"Og do sa jag: er de en gammelmylla som lauder sa, eller er de bare en liden dräng som tar traktorn till joubet."
Journalisten hänger inte med. Han lutar sig till fotografen. "Vad fan säger hon?"
"Ja jag vet inte. Jag tar bara kort och jag tror fan knappt kameran fattar, hon fastnar inte ens på plåten."
Damen fortsätter: "Jag hade min kattakatt som kraektes i sänga, pa Osterlen då, och det var val ungefär da som den gamle dansken kom från Kobenhavn med droskan."
Journalisten kastar blocket åt helvete. "Det här är ju fan ingen idé", muttrar han och går därifrån.

I bakgrunden kryper en tant på alla fyra. "Så här kändes det när jordbävningen kom", säger hon och låtsas kräkas på gatan, "jag trodde det var min katt", hon gör hulkande ljud, sedan lägger hon sig på rygg med alla fyra i vädret och jamar mot himlen, för så lät det och kändes det när jordbävningen kom.

Jordbävning i Skåne

Som ni säkert alla har hört vid det här laget, så har det varit en jordbävning av rang nere i Skåne. Såpass kraftig att det har varit på nyheterna överallt och alla har pratat om det och gjort lustiga ljud i teve när de försökt gestalta hur en jordbävning faktiskt ter sig.

"Det var lite som så här", säger en tant och skakar på huvudet och fladdrar med läpparna och rullar med ögonen och låter "dadadadadadadada."
"Ungefär så här kändes det", säger en annan tant och rullar på nacken, viftar på öronen, vevar armarna bakåt och låter "ompapaompapaompapa."
"Det var så här", säger en gubbe och springer runt i cirklar, vickar på rumpan, gör elefantöron av händerna, skjuter armarna in och ut och ropar "Kraaa kraaa kraaa!"

Men jag, jag tror jag vet vad det är. Jag tror det är Gud som försöker säga oss något. Han säger: Jag hör er. Jag ber om ursäkt för Skåne. Och nu ska jag ta hand om det.

Pepparkorven röker

Jag kommer hem från jobbet och går ut i köket. Jag ropar: "God kväll små korvar!"
"God kväll Andy!" ropar de. Men de är bara två. Pepparkorven är inte där.
"Var är pepparkorven?" frågar jag, men de tittar bara skamset på varandra och vill inte säga något.
"Han gick ut", säger till slut chilisalamin.
"Va?" Jag rusar ut på balkongen och där nere vid pizzerian så står pepparkorven och röker med dom andra ungjävlarna. De spottar och skrattar och kör moppe i gruset. Jag ropar från balkongen: "Nu slutar du röka och kommer in omedelbart! Du får inte hänga med dom där luspudlarna, har jag ju sagt!"
Pepparkorven blänger på mig, visar för sina nya kompisar att han tycker jag är dum i huvudet och släntrar sedan motvilligt mot porten.
Chilisalamin och vitlökskorven tittar bara på mig och verkar rädda. "Pappa är lite trött nu", säger jag. "Låt mig vara en stund bara, så ordnar det sig."

Korvmorgon

Söndag morgon. Härliga grejer.

Jag går ut i köket. Där ligger de tre korvarna på bordet och halvslumrar. När jag drar på kaffet, så kvicknar de till. "God morgon små korvar", säger jag och tänder ett adventsljus.
"God morgon Andy!" ropar de i kör. "Vad får vi till frukost?"
"I dag blir det fina grejer", säger jag och serverar fram pölsa med lapskojs och öga från älg. "Hurra!" ropar de. "Man får alltid god mat hos onkel Andy."
"Just det små korvar, glöm inte det."
"Hurra!"
Vi dricker kaffe, språkar om dagen och äter rentjosan. Allt är frid och fröjd. Men jag ser att pepparkorven blänger lite på mig ibland och jag tänker, han börjar bli stor, tonåringen. Snart kommer han börja hänga ute sent på kvällarna, röka och jaga brudar. Hur fan ska detta gå?

Korven är tillbaka

Jaha ja.

Ett julebesök på Liseberg kan ju inte sluta med annat än att jag har köpt julekorv igen. För er som missade förra turen med korvarna, så kan ni läsa på här.

Den här gången blev det tre brådmogna busar. En salt rackare som stirrade misstänksamt men sedan log charmigt och blinkade med ena ögat. En pepprig salami som studsade fram och tillbaka och ropade "Ta mig! Ta mig!", och en skön spicke som gjorde pistolen och sedan låtsades blåsa ut röken från mynningen.

Den här julen kommer inte bli lätt, den heller.

Jul på Liseberg i kaffekoppen

Liseberg. Åkattraktionen Kaffekoppen. Jag och lilltjejen sitter i en kaffekopp. Den är röd och grön och full av mönster. Detta kommer bli tråkigt på gränsen till olidligt.

Kaffekoppen drar igång. Kopparna börjar snurra.
"Helvete", viskar jag. "De snurrar. Det stod det fan inget om på skyltajävulen."
Lilltjejen tjuter av glädje. Kaffekoppen ökar farten.
"Satans jävlar", säger jag till mig själv. "Den ökar tempot. Det sa dom inget om när vi löste biljett."
Lilltjejen skrattar och jublar. Kaffekoppen byter nu riktning.
"Vid Judas", mumlar jag och svettas nu ymnigt. Jag klamrar mig fast vid kanterna i denna dödens kärra, övertygad om att huggtänder i metall kommer slå ner och kapa mina fingrar till blodiga stumpar. "Ingen sa att de snurrade åt två håll."

Kaffekopparna har fått upp farten. Alla barn skrattar. Alla vuxna ler. I VANSINNE.
Jag är blek - nej, grön! - och inser att det som snurrar framför mig i själva verket inte är Liseberg, utan mitt liv passerande revy, och jag är omgiven av grinande dårar. Kaffekoppen är ett dödens redskap och jag är dess fånge.
"STOPPA DENNA DÖDSMASKIN!" vrålar jag över cirkusmusiken.
Jag ser hur kopparna slits från sina fästen, slungas ut över parken, roterande snabbare än motorn i en atomklyvare, hur de far iväg och plöjer genom skrikande folkmassor, hur barnen flyger ur sina säten och seglar genom luften och störtar hals över huvud ner i Mölndalsån.
"Onkel Andy Onkel Andy!" ropar lilltjejen, "vad roligt vi har."
"Håll käften!" vrålar jag med saliven sprutande i sju riktningar. "VI HÅLLER PÅ ATT DÖ OCH ALLT DU KAN GÖRA ÄR ATT SKRATTA OCH SNORA OCH DREGLA PRECIS SOM ALLA ANDRA UNGAR!"

Ungefär då stannar kaffekopparna. Alla kliver ur, alla är glada. "Onkel Andy Onkel Andy, en gång till, en gång till!"
"Ge hit ditt julegodis och gå till din mamma. Tala aldrig mer med mig. Vår vänskap är, vad mig anbelangar, över."

Jul på Liseberg

Ah, jul på Liseberg. Det gnistrar i snön av juleljusen som i blått och rött tänder upp hela parken. Rensläde, lingonsylt och glögg är grejen. Jag är här med Hanna, en vän och dennes dotter. En idyll likt ingen annan.

Många av attraktionerna är igång och lilltjejen vill åka Kaffekoppen. "Onkel Andy", säger hon och drar mig i rockärmen. "Kan vi inte åka Kaffekoppen, du och jag? Den är så rolig."
Jag tittar på denna bedövande tråkiga upplevelse i slow-motion. "Nej du", säger jag till lilltjejen, "här åks inga kaffekoppar, det ska du ha klart för dig. Dom är värdelösa och fula."
"Du törs inte", säger hon.
"Men vad fan", svarar jag.
"Fegis fegis fegis."
"Men vad i helvete."
"Hahaha, Onkel Andy vågar inte åka Kaffekoppen, hahaha!"
"Nej nu."

Hanna med vän tittar på mig. Även de verkar tvivla. Jag sträcker på mig. "Skulle inte jag våga åka Kaffekoppen? Denna pensionärsattraktion, denna tråktortyr, detta lidande av leda?"
"Åk då", säger Hanna.
"Ja! Hurra" ropar lilltjejen och drar mig till Kaffekoppen. "Jag säger bara som så", säger jag till henne medan vi går till dessa jävla koppar, "att efteråt när vi båda somnat för att det är så tråkigt, då är det du som ger mig allt ditt julegodis för att jag går med på sånt här trams."
"Onkel Andy Onkel Andy!" ropar hon, "du är snällast i världen."
"Jaja. Hoppa i den där satans kaffekoppen. Ge mig en av dina kolor också, fort ska det gå."

Henning Mankell gästar Att Levla

För bara några dagar sedan så var ju Att Levla i fara. Jag gav mig ut på en lång resa och bloggen låg nere under en evighet. Det blev ett ramaskri bland författare i Sverige, eftersom i stort sett samtliga av dem velat gästa bloggen en längre tid.

Jag har tidigare varit skeptisk till gäster men nu har jag ändrat mig och Henning Mankell är först ut på plan. Han berättar om sin sköna bok Kinesen och i dag är Mankells dag på Att Levla. Ge honom en applåd, hörni.

Steve Söderbelte är chef för Feta spelföretaget, och han tycker om att åka runt och hälsa på andra spelföretag som han tycker är sämre än hans. Det vill säga, alla andra i hela världen.

Hans tur har nu kommit till oss på Grin. Som alla som jobbar här vet så är vi Sveriges skönaste utvecklare. Söderbelte stövlar in, han har rutig skjorta i dag och har just duschat. Vår studiochef tar emot.
"Hallå ja", säger Söderbelte. "Så detta är Glenn då."
"Grin", säger vår studioansvarig. "Grin."
"Hahaha!" skrattar Steve och dunkar vår studioansvarige i ryggen så att denne åker genom rutan. Vår producent tar över. "Är det alltså här ni gör Termiter?"
"Jag kan inte kommentera i detalj vad vi gör."
"Precis. Och då undrar jag, hur lång tid tar det att göra en filhantering för er?"
"Va?"
"Uttrycker jag mig oklart? Nej förlåt, du jobbar ju inte med Transformator. Är du här och hälsar på en datapojkvän kanske?"
"Jag är producent här."
Men Söderbelte har redan tappat uppmärksamheten, han ser en grafiker gå förbi och han vrålar: "ÖVERTID I KVÄLL DÅ TILL KLOCKAN TOLV KANON DÅ SÄGER VI SÅ!"
Grafikern tjuter och tappar sin lunchlåda, makaronerna spiller ut över golvet. Söderbelte blinkar med ena ögat till vår producent, som inte rör en min.
"ERSÄTTNING SA DU TROR INTE DET GOSSE VI GÖR DATASPEL FÖR ATT DET ÄR ROLIGT ANNARS KAN DU DRA"
Han skrattar igen. Sedan lägger han armen om vår producent och säger: "Visa vägen till ert fina Tältrullator, jag ska spela brallorna av er allihopa."

Att Levla är tillbaka!

Hej kära läsare,

Nu är Att Levla igång igen!

Den långa pausen var välbehövlig och nödvändig. Jag har varit på många platser och gjort en inre såväl som en yttre resa, men jag är nu redo att ta upp där jag lämnade av. Jag har saknat er och tänkt mycket på er när jag varit borta, och jag har undrat om ni har saknat mig.

Jag var hos munkar i Tibet och lärde mig levitera med en morot i röven. Jag har simmat i Stora Barriärrevet och fått en lilltå avbiten i kamp med en vitsill. Jag har sprungit genom öknen efter en tuggande kamel. Jag har gjort en pilgrimsresa till Betlehem, men svängde fel i en rondell och hamnade på Hisingen i stället. Jag har varit i Kina på en teplantage, eller det har jag förresten inte men det hade varit förjävla gött att åka till en någon gång.

Ja, hur som helst, efter den här jättelånga pausen så är jag nu redo att blogga vidare, så nu kör vi hörni. Jag har saknat er, hoppas ni har saknat mig.

Att Levla stänger ner

Hejsan.

Det har nu blivit dags för mig att sluta blogga.

Jag behöver vila, ge mig ut på en resa och försöka räkna ut vad min grej egentligen är. Jag vill tacka för den här tiden och på sätt och vis är det skönt att sluta blogga. Bloggen har gjort mig till ett monster och har tärt på krafterna. All uppmärksamhet och det jag har skrivit, har inte alltid känts som jag. Det är som om bloggen har tagit över och blivit till något jag inte kan kontrollera. När jag läser mina gamla inlägg, förfasas jag över vad jag skrivit. Är det verkligen jag? Att utelämna sig själv så här naket på en blogg, bryter till slut ner en. Jag har inget mer att säga.

Ta hand om er. Vi ses framöver, det lovar jag.

Hälsar,
Andreas

Julepolisen rundar av

Johansson släpas därifrån, de greppar honom under armhålorna och drar honom mot skåpbilen. Han skriker och gråter men dörrarna slår igen och den kvällen får Johanssons familj ett samtal, att han föll i strid mot Sune-Lars, att han aldrig mer kommer hem. Men att han dog som en hjälte.
”De behöver inte få veta”, säger kapten senare till Rodriguez. ”De förtjänar bättre. De måste få en chans att börja om. Hans fru måste kunna träffa någon ny igen."
”Vad sa du?”
”Att han dog som en julepolis när han försökte förstöra lussekatterna. Att han räddade en kollega från ett glöggbad utan dess like, att han kämpade mot russin och mandel in i det sista. Att utan hans julemod, så hade vi alla varit bakta till pepparkakor nu.”
”Bra sagt, kapten.”
”Tack.”
”Vad händer i helgen då?”
”Ja, nu är det ju advent så nu åker julepyntet fram. Stjärnor, ljusstakar, någon tomte eller två kanske.”
”Åh vad mysigt.”
”Javisst, julen är underbar. Jag älskar verkligen julepynt. Jag ser fram emot att pynta upp huset med frugan och barnen. Vi kommer nog glögga lite också, barnen får alkoholfritt. Men inga lussekatter förstås, inte före Lucia.”
”Så klart inte. Ja, ha en trevlig helg då.”
”Du med, Rodriguez. Bra jobbat i dag.”
”Tack, kapten.”

Julepolisen frestas

Julepolisen har fångat in Sune-Lars och dragit en säck över hans huvud. Han förs iväg med handbojor, in i en svart skåpbil för att slukas av rättvisans mörkare aspekter.

Kapten går runt och beskådar förödelsen. Han suckar, förstår inte riktigt. Julegardiner. Pepparkakor. Lussekatter. Men så hör han ett ljud. Ett krafsande från garderoben. Hans blick smalnar, han osäkrar sin M4. Snor runt, sparkar upp dörren.

Där, längst in i garderobens mörker, sitter Johansson. Kaptens lärjunge – nej, mer än så! – skyddsling, förlorade son! Johansson har rustning, kravallsköld och visir. Han har geväret i ena handen. Och en lussekatt med varm juleglögg i andra.
Kapten är mållös. Johansson är paralyserad. Juleglöggen ryker. Han har lussekatt i mungipan. Russin på läppen. Han gapar som ett rådjur fångat av strålkastare. ”Kapten”, viskar han. ”Kapten ... förlåt ... jag har försökt sluta ... men ... när det börjar julelacka ... det går bara inte ...”
Kapten känner svekets kyla greppa hans hjärta, krama åt, slita ut, stampa på. ”Johansson”, viskar han. ”Av alla ... jag trodde din karaktär var orubblig ... du var som Frodo för mig ...”
”Men det är ju färsk saffran!” gråter Johansson när de andra samlas runt honom. ”Färsk saffran! Och glöggen är allldeles nybryggd.”
Kapten kan inte dölja sitt förakt. Han vänder bort blicken, vill inte längre se på sin förlorade son. Han säger till Rodriguez: ”För bort detta träck. Jag vill aldrig mer se honom. Han är inte längre min julepolis."

Julepolisen nästan tappar det

Julepolisen har gjort tillslag hos Sune-Lars, som har börjat julestöka innan förste advent. Det djävla aset. Johansson styr upp avslutet medan kaptenen håller Sune-Lars under gevärspipan.
Rodriguez, styrkans kanske mest dugliga polis, kommer in i köket. ”Kapten. Vi har hittat pepparkakor i vardagsrummet.”
”Fy fan.”
”Och han har juleskum i en röd skål på bordet.”
”Vilken sort?”
”Kapten, spelar det ... jag menar, vill du verkligen veta?”
”VILKEN SORT, RODRIGUEZ?”
Hon sväljer. ”Tomtar doppade i choklad.”
Kapten skälver, han tappar nästan masken. ”Finns det ingen ände?” säger han med darr på rösten.
Rodriguez fortsätter: ”Och han har ...” Hon får något i halsen, måste vänta en stund innan hon orkar mer. ”H-han har hängt upp ... ”
”VAD HAR HAN HÄNGT UPP, RODRIGUEZ? TALA TILL MIG! SVIK MIG INTE NU!”
”R-röda gardiner.”
Kapten pressat geväret hårdare mot Sune-Lars. ”Jag borde göra det”, väser han. ”Sådana som du ... som julepyntar innan första advent ... hur fan kan ni ... av all skit jag har sett ... det här ...”
Sune-Lars sneglar mot kapten och frågar: ”Allt detta är säkert bara ett trevligt missförstånd. Får jag erbjuda herrarna och damerna lite julekaffe, så kan vi säkert reda ut det här? Jag har fina lussekatter i frysen, de klarade sig nog från granatsplittret.”
Kaptens finger rycker kring avtryckaren, men Rodriguez lägger en hand på hans arm. ”Kapten”, säger hon. ”Han är inte värd det. Du kommer ångra dig resten av ditt liv. Tänk på din fru. Dina barn. På deras framtid.”
Kapten vänder bort blicken och geväret.

Julepolisen gör tillslag

Sune-Lars sitter i godan och ro julestökar vid sitt köksbord. ”Jag gillar julen så mycket”, säger han till sin fina katt. ”Jag julestökar gärna lite i förväg.”

Dörren slås in. Tårgasgranater seglar genom luften, landar på golvet i vardagsrummet.
”GO GO GO!” vrålar kapten.
Medan gasen snabbt sprider sig och Sune-Lars hostar och gråter, så rusar ett tiotal svartuniformerade poliser in. De har dragna M4:or, en av dem mejar ner några tavlor och vaser, en annan sparkar in dörren till toaletten och spränger ut hela skiten med en granat. Så jävla rätt. Kapten själv tar skydd bakom köksväggen, gör tecken till Johansson och en till, som rusar förbi och smattrar iväg en salva. Varm glögg skvätter över väggarna, lussekatterna slits itu, pepparkakorna går i bitar, stjärnan i fönstret trasas sönder. Johansson är pricksäker, kaptenen känner stolthet över sin adept även i det här tajta läget.
Han rusar in, pressar Sune-Lars mot golvet med stöveln och placerar gevärspipan mot hans tinning. ”DET HÄR ÄR JULEPOLISEN! RÖR DIG OCH DU ÄR DÖDENS JULELAMM, GOSSE!”

Julepolisen rycker ut

Min granne Sune-Lars, som ju juleskändar som om det inte fanns någon morgondag, löser korsord i godan ro. Hans katt spinner framför brasan, radion spelar Kjell Lönnå. Det luktar glögg och pepparkaka.
Märk väl, mina vänner - det är fortfarande november. Hur kan ha med?
Men jag har ringt julepolisen, snart är han mer rökt än den proverbiala julelaxen.

Utanför har de svarta piketbilarna svängt upp och placerat sig. Tysta som ninjor så har poliser i svart uniform, med plexiglasvisir och kravallsköldar, smygit ut. De gör tecken med händerna, kusten är klar, de rör sig i formation runt Sune-Lars trappuppgång. Patrulledaren tar till orda:
”Målet är på plats. Jag upprepar, målet är på plats. Han äter pepparkakor. Han har tänt sina adventsljus. Han har julestjärnor i fönstret. Han har glöggen på värmning.”
”Vilket svin”, mumlar någon vars röst spricker i radion.
”Johansson! Jag behöver dig här och nu! Kan du hålla fokus? Om inte, så är du avstängd från operationen med omedelbar verkan!”
Johansson, som varit kaptenens skyddsling och stolthet sedan länge, svarar: ”Jag är med dig kapten!”
”Bra! Jag vet vad ni tänker. Vårt mål är är ett as. Han är vad som bor under leran i botten av skiten längst ner i dyngträsket. Men vi har ett uppdrag och vid allt som är heligt, vi ska slutföra det som de soldater vi är. Är ni med mig?”
Alla svarar Affirmative.
”Då tar vi den jäveln”, säger kapten och ger tecken för anfall.

Julepolisen

Detta tilldrog sig under november månad, ett par dagar innan advent. Jag passerade min grannes julepyntsfönster och vredgades över hans julepynt. Jag såg mig tvungen att knacka på hans dörr.

Han öppnar i kofta, tidning i ena handen och pipan i andra. Det luktar glögg och i bakgrunden spelas julemusik. Han har glasögonen nerskjutna på näsan. ”Andreas. Vad trevligt. Hur mår du?”
”Nu håller du käften gubbstrutt. Vi ska diskutera ditt julepynt och jag är beredd att ta julekonflikt.”
”Jaha? Men kom in då, jag har glöggen klar. Vill du ha pepparkaka?”
Jag stormar in i lägenheten. ”Juleglögg, säger du? Och det tycker du är julelämpligt?”
”Va?”
”Är det julafton än kanske? Är det ens första advent?”
”Lite glöggmys innan advent går väl bra. Man tjuvsmakar på julen lite.”
”’Hej jag heter Dum af Hufvud II och jag tjuvsmakar på julen. Jag rullar även i träck och spelar banjo på toaletten.’”
”Nu förstår jag inte riktigt ...”
Jag pekar på en tänd adventsljusstake. Jag skakar min näve framför honom. ”Du din jävul. Din lilla lilla jävul. Du vågar ta fram julepyntet, trots att det inte ens är advent."
”Va?”
”SNART SLÄPAR DU VÄL IN EN JULEGRANSJÄVEL OCKSÅ!”
Han håller fram ett fat med nybakade lussekatter. ”En lussekatt, kanske? Jag har importerat saffran själv.”
Jag slår undan fatet. Lussekatterna far all världens väg. ”Nu har jag fått nog. Jag ringer Julepolisen. Det här har pågått länge nog.”
Han rättar till glasögonen. ”Julepolisen? Finns det en sådan?”
”Att det gör. Och du ska få smaka dess vrede!”
Jag stormar ut, stormar sedan in igen och trampar ner så många av lussekatterna som jag orkar, och stormar sedan ut igen.

Att sova utan skydd

Ibland händer det att jag vaknar och inser att jag glömt sova med ansiktsmask och hårnät.

Då ser jag förjävlig ut resten av dan, rent ut sagt.