(

helvete vad jag flyttar hörni, dammet yr och lådorna flyger, jag är som Stålmannen i flyttkartong, javisst, vi hörs snart, jag har inte glömt er, jag är snart tillbaka

gött att bahnhof inte skickat min dosa så att jag inte kan bredbanda gött som fan är det

inte

är det

inte gött alls

som fan

)

XOXO

Och i och med detta så tar den här bloggen en liten paus igen.

Nu flyttar jag till havet och så fort Bahnhof slår på mitt bredband så blir det åka av. Ni kan titta in här runt fredag, då borde det vara full rulle igen som vanligt.

En strateg sa till mig att en blogg aldrig ska ta paus. Man ska skriva minst ett inlägg om dagen, helst fler. Läsarna ska inte drabbas av att mitt privatliv gör det svårt att blogga ibland.

Ni vet förstås vad jag sa till honom.

Precis. Ni känner mig rätt bra vid det här laget.

XOXO,
Andreas

BaristaTristan

Det är sol ute och jag blir kaffesugen. Jag kryper in genom hålet i väggen och där står BaristaTristan. Han har bandage runt huvudet och ena handen är lindad. Men han riggar ändå kaffet som en gud.
"Hej BaristaTristan", säger jag.
"Hev", säger han utan att titta på mig. Han verkar lite sur.
"Du. Kan jag få en kaffe?"
"Mmm, vet inte." Han putar lite med läpparna. "Du dvickev ju bava te. Du gillav ju inte kaffe."
"Sluta larva dig nu, BaristaTristan. Jag tycker också det är jättetråkigt att en buss körde över er allihopa. Men det var inte mitt fel. Och det gick ju bra till slut. Kan vi inte lämna det bakom oss nu? Bli vänner? Sluta fred?"
"Vet inte."
"Okej. Men om jag beställer en KaffeTjosan med extra DingeDong, lite gräddfillemoj på den och extra Kviddelitt?"
BaristaTristan ler lite nu men han försöker fortfarande se sur ut. "Vet inte ..."
"Kom igen nu. Va? Släng i lite fillifjonkasocker också, så blir det bra."
"Mmm ..."
"Va? Är det ett litet leende jag ser där? Va? BaristaTristan? Kom igen nu, får pappa ett litet skratt? Ska jag killa honom under hakan? Va? Killekillekill. Killekillekill."
Då brister BaristaTristan ut i skratt. "Åh, dumma dumma TeDvickavAndveas, det gåv inte att vava avg på dig sävskilt länge, vet du det?"
"Haha, jag vet, ge mig kaffet nu och håll käften."
"Huvva! TeDvickavAndveas ska få jättegott kaffe! Huvva huvva huvva!"
Och medan BaristaTristan gör kaffet så kommer BaristaJeanPaul och BaristaClaude ut i sina Julie Andrews-dräkter, men de känner sig inte alls ertappade för vi är vänner och då kan man vara precis hur man vill när man vill utan att det blir pinsamt.

Sanningens ögonblick

Jag ska säga som det är. Jag sitter och tittar på Sanningens Ögonblick just nu, på kanal5. Runt omkring mig är det flyttlådor och flyttkaos. Ganska mysigt, faktiskt.

Jag har sett en del rätt hårda grejer i mina dagar. Jag betraktar mig som härdad. Det är egentligen bara verkligheten som rår på mig.

Men det här, det som snurrar på kanal5 precis just nu, får mig att hålla för öronen, blunda hårt, vända bort ansiktet och fundera på om jag pallar hela programmet.

Varför är det så?

Angående chefsskapet

Jag har ett vanligt kneg också, jag skriver inte bara böcker. Om någon började köpa mina böcker, så skulle kanske det ändras. Men tills dess så gör jag tevespel och i det kneget har jag personalansvar. Man får hjälpa, stötta, leda och coacha sina medarbetare till nya framgångar och det är härliga grejer det. Här kommer ett par fina tips från mina galna ledarskapsskillz:

Var öppen för feedback
Om du inte har ett klimat där folk kan säga vad de tycker till dig, så kan du inte heller veta vilka som är med dig och vilka jävlar som är mot dig.
"Du hade visst en åsikt för fyra månader sedan om att jag alltid tog den sista koppen kaffe. Så det blir ingen löneförhöjning för dig i år heller, gosse."

Lyssna och var lyhörd
Ju mer du tar in och observerar, ju enklare hittar du svaga punkter hos dina anställda. Sålunda kan du lättare trycka till dem och bryta ner dem i konflikter, t.ex. när någon vill ha ledigt eller så.
"Men snälla Kajsa-Berit, det förstår du väl att du inte kan få ledigt med tanke på hur konstiga tänder du har."

Var flexibel
Olika medarbetare har olika taktiker, du måste ha en hel satans arsenal med tjyvaknep för att kunna gå segrande ur varje batalj. En del är lismande, andra är raka, några är diplomatiska. Du måste kunna brotta ner dem alla och ta ett psykologiskt nacksving närhelst det krävs.
"Du tänker gå till facket säger du ja? Då kan det kanske hända att det blir väldigt mycket strul med utbetalningen av din lön nu i månadsskiftet. Kan ta veckor att fixa. Mmhmm."

Acceptera nya klimat
Vill dom battla i snön, ska du kunna fixa det. Vill dom battla i vatten, ska du kunna fixa det också. Regn eller solsken spelar ingen roll, dom kan vara hundra och du en och du tar dom ändå.
"Du vill diskutera det här off-site säger du? Räknas röven som off-site eller?"

Visa att du bryr dig
Om dig själv, vill säga. Och försäkra dig om att detta bryande delas av dina medarbetare. Enklaste testet för att få dem att bekänna färg, är att föreslå en stående månadsöverföring av deras lön till ditt konto. Om de backar på den, då kan du vara säker på att de inte bryr sig om dig. Och då är det bara att vidta åtgärd.
"Du har inte köpt en bulle till mig på flera dagar nu. Jag trodde vi satt upp det som mål på utvecklingssamtalet. Hjälp mig att förstå. Hjälp mig att hjälpa dig."

Ha högt i tak
Högt i tak innebär att det är lättare att kasta folk över lokalen, utan att de skrapar i taket och därmed minskar farten och landar tidigare än du beräknat.
"Jag är glad att vi monterade ner lysrörsrampen."

Ge dem en sjujävla omgång ibland
Så att det blir tydligt vem som bestämmer.
"Who da man? Who da man."

Bjussa på kaffe
Nej för fan. Vem skrev det? Inte jag. För helvete.
"Här är en gammal tepåse, Stune-Lars. Den kan du få, trots att du underpresterar dagligen."

Vad gör korven nu för tiden?

Jag möter korven på gatan. Alla tre, alltså. De är ganska uppätna och smaklösa, de ser ledsna ut.
"Mina små korvar", säger jag. "Hur mår ni nu för tiden?"
"Det skiter väl du i."
"Vad gör ni nu för tiden?"
"Inget."
"Varför hör ni aldrig av er?"
"Varför skulle vi höra av oss till en idiot?"
"Det var alldeles för länge sedan vi sågs."
"Inte vad oss anbelangar, din jävla hobbysalami."
"Bor ni kvar i samma tvåa?"
"Vi har aldrig bott i en tvåa, vi bor i en charkdisk nu tack så jävla mycket."
"Vad jobbar ni med?"
"VI ÄR KONSULTER PÅ CAP GEMINI, VAD FAN TROR DU? VI ÄR KORVAR, OKEJ? VAD BRUKAR KORVAR GÖRA? DITT SABLA PANTADE EKOLLON!"
"Ni ska veta att jag saknar er."
"Det tror jag knappast din pellejönstönt."
"Det finns stunder som alltid lever kvar."
"Nu går vi. Okej? Du är inte klok någonstans. Hej då idiotAndy."
"Vänta, jag har en annan också! Vi kan ta det från början, ni kommer gående runt hörnet och så ses vi och låtsas att vi inte träffats, vi blir häpna och glada och så säger jag: Sommartider hej hej sommartider! Ge mig ditt korvspad, ge mig din snodd."
"Hej då."
"Eller den här då, den här då: Booorn in the charkuteridisk, I was boooorn in the charkuteridisk."

Sååå ja.

Ni kanske inte såg mig i Eftersnack i går.

Eller så bodde ni på en sådan plats så att ni inte kunde ratta in programmet.

Frukta intet. Här är länken.

Rummet delades av mig, psykologen Jesper Lundgren som var skön och rolig, och förstås Henrik och Kristina som spred god stämning och värme i studion hela tiden.

Redaktionen var lysande helt enkelt, från topp till tå. SVT är da shit.

(men jag också, ok? jag är också da shit. glöm inte mig. jag var också med. ok?)

I dag teve

I dag blir det inget blogginlägg, hörni. I dag ska jag vara med i teve, i Eftersnack på tvåan klockan 2225. Det blir lite högläsning ur Mörkrädd, lite prat om skräck och så är det lite andra sköna gäster i studion också. Kommer blir kalas.

Ses där.

Ah! Jag är nu tillbaka till skrivandet. Detta är gott och jag förstår att ni glädjer er med mig.

En indikation på detta är alla brev jag fått från läsare under min frånvaro. Några lyder så här:

"Fy fan vad gött att du slutar skriva din jävla pellejöns, ge plats åt såna som kan i stället och låt ditt dravel ruttna till fossilbränsle."
(nu ruttnar ju inte saker till fossilbränsle direkt på det viset, det är inte så det funkar lilla idiot, men är man rudad så är man)

Ett annat brev lyder så här:
"Här på gården hade vi bokbål med din skit när du äntligen la ner, sällan har sådan glädje varit så äkta och fin. Vår borgmästare kom ner och höll tal, prästen välsignade askan och vi reste ett tempel för att glädjas åt att din smörja äntligen var över. Sedan åkte vi och köpte upp hela Akademibokhandelns lager av din dynga, tuttade på den också och grillade korv och marsh mallows över elden. Det du, din förbannade lallare. Det du."
(korv och marsh mallows är väldigt gott, svårt att bli upprörd när böckerna används till så smaskiga syften. icke desto mindre är det tydligt att denna skara människor ska få besök inom kort. av Baltic Inkasso).

Och så skrev Patrick Olausson ett brev:
"hej anndreas jag spelar fotbol i dag och driker lite folcköl äter även chips jag gillar det och tyker att du vart dum mot mig på blogen även fast jag var ett as i skolan som folk var räda för och som jag slog ibland men jag är som jag är ock om jag inte finge plåga och tortera de som var svagare än jag, vem skulle jag då annars vara under denna min tid som definierade mig?"
(ingen kommentar här, självrannsakan måste ske i frid)

Men det här gillade jag bäst:
"Snälla Andreas. Sluta inte skriv. Jag har läst alla dina böcker och noveller. Den om mannen som blev fångad i rymden fick mig att gråta. Slutet på Demonen var något av det vackraste jag läst. Vigilante gjorde mig arg och nu längtar jag efter Mörkrädd. Snälla sluta inte skriv, säg att du bara skojade.
(det här brevet var på riktigt, jag fick det några timmar efter inlägget, jag blev rörd och fick gå undan en stund med vetskapen att emellanåt rör man vid någon som man aldrig ser, aldrig träffar, aldrig talar med, men som ändå tycker att man är bra grejer. sådant är stort och jag är glad och tacksam för att ni människor finns)

Att jobba som frisör

Efter att folk ryggade inför den nakna sanningen som kom fram när jag besiktigade lägenheter, så har jag nu sadlat om till frisör.
Det går toppen, det här med hår och sax är verkligen min grej. Framför allt har jag omdöme för vad kunden vill ha. De kanske säger något i tron att de vet vad de önskar, men det gäller att läsa mellan raderna och förstå vad de är ute efter.

"Hej hej. I dag ska jag gifta mig, det ska bli spännande. Så sätt nu upp håret som vi har pratat om tidigare."
"Javisst", svarar jag. "Och med det menar jag: Det blir nog inget med det."
"Hahahaha! Du är rolig, sätt igång nu. Klockorna ringer in om några timmar."
Jag tar fram rakapparaten och ställer in den på en millimeter. Hennes hår är långt och tjockt, det har tagit några år att uppnå den kvaliteten. Och just därför kommer detta bli så bra. Något att minnas, som man talar om, som är en once in a lifetime upplevelse.
Jag drar igång apparaten.
"Vad gör du?" frågar hon.
"Jag ska raka av dig håret, flicka lilla."
"Va? Men va? Men nej! Jag ska gifta mig, vi ska göra som vi pratade om sist. Raka av mig håret? Du är konstig."
"Jaha. Men jag är i alla fall inte dum i huvudet", säger jag och viftar med rakapparaten. Jag råkar träffa en frisörkollega i ansiktet så att hennes kind börjar blöda - rätt ordentligt, faktiskt, kan nog behövas plåster där - och fortsätter: "Så vitt jag vet så klipper inte du hår varje dag, så om du tror att du vet bättre så kan vi ju byta plats då."
"V ... a?"
"Javisst! Här har du!" Jag ger henne rakapparaten, mitt bälte med sax och spade och sekatör som jag har runt midjan (jag vet, mina metoder är okonventionella, sålunda det briljanta i det jag gör), jag pumpar upp cykeldäcket och tänder rökelsen. Sedan rycker jag upp henne från stolen, hon står med mina verktyg förvirrad och arg, och jag sätter mig ner framför spegeln. "Försök nu då om det är så jävla enkelt!" ropar jag. I bakgrunden skriker min blödande kollega.
Den blivande bruden stirrar på mig. Sedan sker en förändring i hennes uppsyn och hon närmar sig med rakapparaten.

En stund senare så är jag skallig och arbetslös. Och jag funderar som så att det här var nog inte helt genomtänkt.

Att jobba som besiktningsman

Vidare: Jag är nu besiktningsman. Riksbyggen har byggt nya fina lägenheter nere vid vattnet och det är givetvis min uppgift att se till att bärande väggar håller, att tapeterna inte släpper och sådana saker. Man har gärna med sig de som ska flytta in vid besiktningen, så att man kan språka med dem om vad som är bra och vad som kanske behövs åtgärdas.

Jag är i en trea med ett ungt par. De följer mig nyfiket genom lägenheten. Jag kommer in i köket och börjar skratta. "Hahahaha, har folk sådant här kakel nu för tiden? Herregud, var finns smakpolisen när man behöver den?"
De säger ingenting. Vi går vidare. Jag knackar på en vägg. "Ojoj", säger jag. "Den här skiten lär inte hålla mer än en vecka. Jag skulle tro att ni får taket i huvudet ganska omgående om det här inte fixas."
"Hur lång tid tar det att fixa?" frågar killen.
"Ett par år", svarar jag och bankar hårdare på väggen. "Jävligt länge i alla fall. Här kan ni inte flytta in om en vecka, om ni trodde det. Hoppas ni har någonstans att bo."
Vi fortsätter. In i badrummet. Jag viftar med handen och rynkar på näsan. "My god! Här stinker ju av gammal fukt! Det här badrummet är som Titanic på havets botten! Silverfiskarnas paradis, det är vad det är."
"Jaha, det ser nytt och fräscht ut tycker jag."
Jag vänder mig till dem. "Ja men då kan ju ni ta över besiktningen då. För ni verkar ju inte vara så jävla noga med kvalitet. Jag ska visa er kvalitet." Jag drämmer näven i spegeln, den går sönder. "Kallar ni detta kvalitet? Känns det här okej? Va? Va?"
"Nej", mumlar de tillsammans.
Jag går vidare ut på balkongen. Jag hoppar, känner på svikten i underlaget. När de är på väg ut på balkongen, så skriker jag högt: "NEEEJ! KOM INTE UT HIT, FÖR HELVETE! DÅ RASAR HELA SKITEN OCH VI SLÅR IHJÄL OSS!"
De står kvar, paralyserade. Jag rör mig mycket långsamt runt på balkongen. "En hastig rörelse, så tippar hela huset ner i vattnet. Rör er inte! JAG SA: RÖR ER INTE!"

En stund senare kom en annan besiktningsman. Och så blev jag arbetslös igen. Ja, så är det när man säger sanningen, folk gillar inte den obehagliga verkligheten utan vill leva i sin drömvärld tills allt rasar samman.

Att jobba som busschaufför

Det här med att jobba i trädgård gick väl sådär, klimatet var så igengrott att det inte gick att göra ett bra jobb där. Så jag tänkte bli busschaffis i stället. Jag har fått en fin uniform och en schysst mössa, jag har även solglasögon eftersom det gäller att visa vem som bestämmer.

När jag stannar vid hållplatsen, kliver en lallare på och frågar: "Hej, går den här bussen till Eketrägatan?"
"Det kan man aldrig veta", svarar jag.
"Nähä? Men vet du?"
"Jag vet vart jag ska. Vet du vart du ska?"
En medpassagerare lutar sig fram och säger: "Den här bussen går till Eketrägatan."
Jag kikar fram bakom från förarsätet och säger: "Och det vet du då eller? Är det du som kör den här bussen eller?"
"Nä, men jag har åkt linjen i tio år och -"
"Så då är det du som kör då?"
"Nej men -"
"Ska vi ta och hålla käften då kanske?"
Efter det så rullar bussen. Jag kör ut från Göteborg och mot Oslo, vilket inte är riktigt vad passagerarna som trodde att de hamnat på en stombuss runt centrum hade väntat sig. Någon säger: "Du, skulle du inte kört över bron där?"
"Ursäkta?" säger jag.
"Ja, alltså, vi ska ju till Hisingen?"
"Du kanske ska dit, men det ska inte jag."
"Kan du släppa av mig då?"
"Du ska sitta ner och tiga. Du ska vara jävligt glad att du får åka med mig. Vi ska till Norge och därifrån får ni fan ta er vidare själva."
Passagerarna börjar nu ropa och skrika och trängas hos mig för att få mig att stanna bussen. Jag gör en skarp sväng så att alla ramlar, hahaha, och sedan trycker jag plattan i botten för att se vad den här babyn egentligen kan pressa.

Ja, sedan kommer polisen då. Och nu är jag arbetslös igen.

Att jobba i trädgård

Efter att jag åkt ut från Ica, så har jag nu tagit jobb på Botaniska Trädgården. Det är kanon, jag får påta i jorden, plantera växter och vattna. Ibland låter de mig till och med använda redskap. Första dagen gick till ungefär så här:

Jag låg och grejade i jorden och rev upp ogräs, detta otyg som suger livet ur de fina växterna. Så kommer överträdgårdsmästaren gående och han stelnar till när han passerar mig.
"Andreas! Vad gör du?"
Jag sliter upp grönt och har bra flyt, så jag vänder mig inte om utan jobbar vidare medan jag svarar: "Vad menar du?"
"Du rycker upp växter ur jorden?"
Då känner jag att jag ändå måste avbryta, för karln är uppenbarligen idiot och kräver behandling därefter. "Det stämmer, det gör jag. Det kallas att rensa ogräs, men det verkar ju inte du ha gjort på ett tag, så som det ser ut här."
Han är mållös. Naturligtvis. Jag har ertappat hans lökande och nu är hans jobb illa ute. Faktum är att han ser ut lite som en storlök.
"Andreas", säger han svagt. "De där växterna är importerade från Ghana. Vi har jobbat i tio år med att få dom att fungera i det här klimatet. Du har just förstört ett smärre livsverk."
"Jaha ja. Är det så du tar dig ur arbete, du storlök av lökar?"
"Va?"
"Ja, du hörde mig. Maken till lökande har jag inte sett på länge. Hade du varit mer lökig, hade jag ta mig fan planterat dig här och nu, med enbart kalufsen ovanför jord."
"Sluta - rycka - upp - växter - som - är - för - oss - ovärderliga."
Jag sliter upp en tova och kastar den i ansiktet på honom.
"Nu åker du ut!" svarar han.
"Ojojdå, fräste löken till nu eller? Ja, nu när jag avslöjat dig är du ju rätt stekt! HA!"

Strax därefter fick jag sparken, vilket var väntat eftersom det politiska lökspelet är något jag inte förstår mig på.

Att jobba på Ica

I stället för att skriva har jag nu sökt jobb på Ica. Jag hamnade i kassan, mycket trevligt. Första dagen gick till ungefär så här:

Stor man i fyrtiofemårsåldern har handlat för över tusen spänn. När varorna passerat bandet och jag, i min fina rutiga skjorta och svarta väst med logga på, har stämplat in allt, så tänker jag att här måste allt gå rätt och riktigt till. Inga undantag får göras, här på Ica är vi alla lika.
Så jag ber naturligtvis om legitimation. Så här:
"Får jag be om legitimation?"
Han blir förvånad. Haha. Han trodde att han skulle komma undan, men icke.
"Öh ... va?"
"Ja? Legget, tack. Är du verkligen över tjugo?"
Mannen ser förvirrad ut. "Behöver jag vara det för att handla potatis?"
"Ja, vad vet jag? Du ska väl bränna hemma, det ser så ut i alla fall. Ska jag tolka ditt svar som att du inte har legget med dig eller?"
"Nej, men ... jag är fyrtiofem? Och har handlat mat? Glass. Godis."
"Jaha. Vad fint. herr Pannben. Går det bra om jag kallar dig för det? Utmärkt, vi förstår varandra. herr Pannben, visa mig din legitimation eller ta dig i röven."
"Va?"
"Bara att välja."
"Men ... men så här otrevlig får du inte vara. Du jobbar ju här, jag är kund här, så här kan du inte göra."
Jag vänder mig till flickan som knäckar extra som packare och som - mycket dugligt - har lagt mannens varor i påsarna. "Ge mig herr Pannbens påsar."
Hon skjuter över dem till mig, jag lyfter ner dem och ställer dem bredvid min stol.
"Det blir ingen mat för herr Pannben om herr Pannben inte visar legitimation."
Nu börjar han bli röd i ansiktet, herr Pannben.
"Jag vill tala med din chef."
"Jag är din chef. Och nu säger jag att du antingen ska ta dig i röven eller visa mig din legitimation."

Han visade mig inte legget. Inte heller tog han sig i röven. Jag, däremot, fick sparken. Lika bra det, får man inte rätt förutsättningar att göra sitt jobb så kan det kvitta.

Nu lägger jag ner skrivandet

Jag har tröttnat på att skriva. Det är en ytlig företeelse det gör mig sjuk av äckelkänsla för hur plastig och glittrig jag har blivit. Slagträsfascism, primalskräck, religionskritik - inget för mig. Så nu skiter jag i det och hittar på något annat.

Snart ska ni få se vad.

Kalas hos maneterna

För ett tag sedan så kom man fram till att maneterna var först på vår planet. Före apor, före dinosaurier, före Leif G.W. Persson.

Pappa manet var mycket stolt över detta, han tog fram sin finaste sjöskumspipa och mamma manet gjorde planktonsstuvning. Barnen fick extra räkcocktails till efterrätt och det var sång och dans till manetklezmer, man flöt medströms i ring och skickade ut trådar överallt.

Men så kom krabban och hälsade på, han var besviken och därmed full på havsrom, han ragglade fram och tillbaka och inte alls åt vänster och höger. Och han sa: "Men för helvete fattar ni inte att ni bara är lika slemmiga och dumma som ni alltid har varit? Först på planeten innebär DUM I HUVUDET! TYP EN HJÄRNCELL! OKEJ?"

Det blev tyst. Manetbarnen började gråta, mamma som minns att hon i unga år hade haft en affär med krabban gled därifrån, men pappan axlade sitt ansvar. "Du ska nog gå nu."
"Jaha! Åt höger då eller? Eller åt vänster? Va? Va? Va? Kan du tala om det för mig, du som är så smart så att du var först på den här planetjäveln! Ojojoj, du kanske rentav har TVÅ hjärnceller, så jävla smart är du!"
Sedan kräktes han, började gråta och kröp därifrån med klorna mellan benen.

Knepiga sociala situationer

En annan väldigt knepig social situation (för de av er som minns situationen med örat som jag skrev om för ett tag sedan) uppstod när vi var hemma hos en kamrat på cocktails. Javisst, det var hela paketet med pianobar, klänningar och kostym, bartender och oliver. Jag tror ta mig fan till och med att nötterna var nyskalade, oljade och saltade på dagen. Så ni förstår ambitionsnivån.

Vi hade alla väldigt trevligt, vi var vuxna och talade om räntor och barnspya och bilen. Men sedan blev det lite konstig stämning, för en av tjejerna bajsade på mattan. "Måste man så måste man", sa hon. Och det kan väl i och för sig stämma.

Men ändå, liksom.

Saker som inte irriterar mig

Saker som inte irriterar mig så mycket, är barn som skriker. Folk som talar högt i mobiltelefon går också an, och sura expediter är inte hela världen. En tankspridd servitris har jag överseende med och försenade bussar är sådant som händer. Mejl som inte svaras på, SMS som hänger i luften, otrevliga människor i trafiken - allt sådant där släpper jag lätt.

Men en sak som irriterar mig en del, det är när man får elkontakter monterade i bröstvårtorna och någon vrider på med 220 volt. Det tycker jag är lite onödigt och då brukar jag säga: "Men hallå, nu får det väl ändå räcka va?"

Johan & Jag - Exodus

Då var det dags. Jag och Johan får varsin blockföljt. Camilla får en bläcktrumma. Horace spelar trombon. Jan får en triangel och Henning får en stämgaffel. Jonas får en xylofon. Kajsa får en fiol. Vi radar upp oss, raka i ryggen, tystnaden kompakt i butiken.

Med Daniel Sjölin längst fram som svingar paradstaven, med bokhororna på pukor och virveltrummor, med Filters redaktion på kompletterande blås, så börjar vi stampa takten. Musiken stämmer upp, rytmen drar igång, med blicken stadigt riktad rakt fram och fyra fjärdedelars puls över staden, så går vi framåt, framåt.

Vi tågar ut till trummor och blås, ut ur affären. Omkring oss jublar folket, man kastar konfetti, Denise Rudberg öppnar skumpan, dörrarna glider upp och vi fortsätter ut på gatan. Solen skiner, himlen är blå, man har stängt av trafiken för att bereda oss väg. Vi fortsätter längs med Kungsgatan, uppför backen, staven virvlande i luften och trummorna som taktfast lots, och när vi försvinner över krönet och in i solnedgången så jublar folket långt efter att vi är borta.

Ja, så kan det gå när jag och Johan käkar lunch på Akademibokhandeln.

Johan & Jag - Kajsas limefrukter

Kajsa Ingemarsson drar upp en barnpall och sätter sig vid oss. "Egentligen skulle den heta små limefrukter gröna", säger hon medan Horace nu snurrar runt runt på rumpan och joddlar. "Men så kom jag på att limefrukter finns ju inte, precis som eskimåer så är de på låtsas, så jag struntade i det."

Jonas cyklar förbi oss på sin trehjuling, han gör ett vrooom-ljud och kurar ihop sig. Jan och Henning håller nu bara handen och ser varandra djupt i ögonen. Camilla har hittat en borr, hon borrar genom huvudet på en docka och hon säger: "Man kan borra ett hål genom en människas huvud utan att denne kommer dö. Men varför skulle man vilja det?"

Jag och Johan är överens. Nu går vi. Det här håller inte längre. Vi ska ta våra ärtrör och gå. Det här är bara för mycket.

Men det är då som de börjar bära in instrumenten.

Johan & Jag - Gardells karaktär

Jonas Gardell står mitt i lokalen och roterar som en karusell. Han har armarna utsträckta och han ropar högt: "Jag lever! Jag lever! Och jag finns, så klart. Som ett paket mellanmjölk med utgånget datum så är jag ibland er, som en slätrakad lemur så finns jag på marken, som en tindrande stjärna så glänser jag alltjämnt!"

Jag och Johan ser oss omkring. Camilla Läckberg viktar två stora stenar i varsin hand. Horace Engdahl har stoppar servetter i näsborrarna och jobbar nu att få in några fler i öronen. Jan Guillou och Henning Mankell står och kramas i ett hörn. De blundar. Mankell är alldeles rufsig i håret.

Jonas kröker mungiporna och rusar fram till kassan. "Ge mig en banan! Ge mig en banan! Jag vill vara den clown som jag kan bli med en banan! Som Manne eller Bozo eller Jacko eller hur?"
"Vi har inga bananer här", säger damen i kassan.
Han tar sig för pannan. "Ah! Ingen banan, ingen banan! Men kanske en trehjuling?" Som han råkar ha med sig, så han cyklar runt runt på golvet och plingar i klockan medan han håller en monolog om att ångestens färg kan vara brun men egentligen oftast är rosa och turkos.

"Ska vi dra?" frågar jag Johan. Han nickar. Vi reser oss upp, men precis då så kommer Ronnie Sandahl in.

Men alla bara skrattar åt honom så han går ut igen, och i dörren möter han Kajsa Ingemarsson som är här för att köpa muffins.

Johan & Jag - Söta Guillo och rara Mankell

Jan Guillou och Henning Mankell sätter sig i soffan bredvid. De vill vara lite för sig själva. Mankell petar Guillo på näsan och säger: "Du är." Och så fnissar han.
Jan fnissar ännu mer, petar Mankell på näsan och säger: "Nej du är."
"Nej du är."
"Nej du är!"
"Nej du är."
"Nej du!"
"Nej du."
"Nej du!"
Då blir Jan skitarg. Han reser sig upp och säger: "Den här jävla studion styrs ju av amatörer." Och så går han därifrån. Men Mankell far efter, "Jan! Jan! Kom tillbaka till mig Jan! Voerfer goer du sa haer?"

Camilla Läckberg ser på mig och Johan. "Han kommer att sticka kniven mellan skulderbladen på honom." Horace Engdahl har tummen i munnen och blåser som om han låtsas att hans hand är en ballong. Johan viskar till mig: "Vad fasen?" Jag viskar tillbaka: "Eller hur?"
I ögonvrån ser vi hur Jan och Henning står och kramas. Sedan börjar de pussas. De är vänner igen.
Och ungefär här så kliver Jonas Gardell in genom fönstret.

Johan & Jag - Läckbergska dråp

Camilla Läckberg sätter sig bredvid mig, medan Horace äter vidare. Hon tittar på honom en stund, sedan säger hon: "När hon drunknar så sprängs hennes lungor. Det gör fruktansvärt ont."
Jag och Johan nickar menande. Visst måste det vara så. Camilla ler. "Att bli skjuten i magen, är smärtsamt. Det kan ta flera timmar innan man dör. Och under tiden går allt sönder där inne."

Då reser sig Horace upp. "Jag vill mena på min ära!" säger han och använder tallriken som hjälm. Han har nästan ätit upp så det rinner inte så mycket över håret och ansiktet, men lite tomatsoppa får han ändå över sig. Han tuggar på brödet så att smulorna sprutar och han stirrar ut i luften när han ropar: "Men jag då? Va? Jag då? Även du, min Englund. Även du!" Sedan gör han en förklarande gest och säger i lugnare ton: "Det var förstås för många år sedan, när Hemingway ännu var ung."

Camilla Läckberg lägger en hand på min axel. "Man hinner tänka mycket när man faller från en klippa. Det enda man kan hoppas på är att man dör direkt vid nedslaget."
Och ungefär här så kommer Henning Mankell och Jan Guillou, hand i hand, studsande genom lokalen. De är jättesöta tillsammans.

Johan & Jag - Horaces soppa

Som sagt.

Horace Engdahl dyker upp. Han går förbi oss med bakåtlutat huvud mot kassan, för att beställa mat. "Jag anbefaller tomatsoppan", säger han.
Kvinnan som äger stället och som kommer från sydländerna, säger: "Horace. Man använder inte ordet 'anbefaller' på det viset."
"Ehuru?"
"Ska du ha en tomatsoppa får du beställa som folk, din gamle krabbsaltare."
"Nåväl. Jag ämnar då sekondera. Är detta fint?"

Sedan sätter han sig hos oss. Jag och Johan tittar på varandra. Vad vill han, Horace? Han lägger benen i kors och lutar sig framåt, med illmarigt leende. "Jag har tummat mig fram till en textande Mörkrädd."
Jag ser på Johan. Han rycker på axlarna. Horace fortsätter: "Den förnämer alldagligt på ett gott vis. Jag vill mena så att vinkeln är av det räta slaget."
Sedan vänder han sig till Johan: "Nattfåk är ett vindpinat fyrverk, med kallningar rätt genom örat. Och detta är godast!"
Johan nickar artigt. Det låter som en komplimang. Vi sneglar på varandra. Ska vi ringa vakten?

Men vi blir räddade av tomatsoppan! Horace får den serverad, han ser på den, doppar näsan i creme fraichen och utbrister förtjust: "Förtruffligt! Samsastiskt! Som Lessing och Walcott, fast med basilika och vitt bröd!" Sedan får han något förtroligt över sig. "Och så Steinbeck, förstås. Jojo."

Han börjar äta, fast utan sked för han är ju inte på Nobelmiddagen så det blir ett sabla slafsande och det skvätter överallt. Vi tar upp våra ärtrör och skjuter på honom men det hjälper inte, han fnissar bara som en skolflicka varje gång han får något i ögat.

Det är ungefär då som Camilla Läckberg kommer uppför rulltrappan. Hon går förbi oss mot disken och säger över axeln: "Jag krossade hans huvud med en sten. För att det gick snabbast så."

Johan & Jag

Johan Theorin och jag åt lunch på Akademibokhandeln för inte så länge sedan. Vi gör detta de dagar vi båda är nyktra samtidigt. Det är alltid väldigt trevligt och vi talar om litteratur, om livet, och om litteratur igen.

Den här dagen vilade spjuveraktigheten i luften. När någon gick förbi som inte hade köpt Vigilante eller Skumtimmen, så sköt vi på dem med ärtrör. Sedan gömde vi våra vapen snabbt under varsitt gratis exemplar av Dagens Nyheter och fnissade, när till exempel en arg tant vände sig om och sa: "Vem skjuter på mitt stora hår med ärtrör?"
"Ja inte vi i alla fall", sa Johan.
"Nej inte vi", sa jag.

Sedan la vi ut bananskal på golvet, så att om man inte hade köpt Vigilante eller Skumtimmen så ramlade man på bananskalet och landade på ändan. Jag bet mig i underläppen för att trycka undan skrattet och Johan fick titta ner i en kudde, när en stor hårig man satt ilsket och såg sig om med bananskalet på huvudet.
"Vem har lagt ett bananskal här så att jag ramlade på ändan? Är det ni?" frågade han och vände sig till oss.
Vi blev bestörta, förkrossade, förorättade. "Sannerligen inte!" sa jag. "Hur kan du tro något sådant?" sa Johan.
Mannen reste sig upp och gick därifrån.

Men det var när en medelålders dam i leopardblus kom in, och passerade båda våra böcker utan att handla, och Johan tog fram vattenballongen medan jag riggade trampolinen, som det hela tog en oväntad vändning.
Det var nämligen då Horace Engdahl gjorde entré, och utbrast med lätt bakåtlutat huvud och blicken riktad halvt mot golvet: "Vafalls? Men emellertid."

Förra veckan hände det grejer, hörni.

Inför Mörkrädds release som ljudbok, så har jag skrivit en kort novell om mina veckor ensam i en stuga.
Dessa veckor var mörka. Men de mynnade trots allt ut i en roman om en man som isolerar sig i en stuga i skogen för att bota sin rädsla för mörker. Jag skrev inte boken förrän jag flyttat från huset. När ni hört min novell, kommer ni att förstå varför.

Den här novellen finns bara på ljudboken och förstås så läser jag den själv. För ett ögonblick så var det svarta tillbaka. Det var skönt när det var över.

Mannen bakom mixerbordet är min fantastiskt snygge och löjligt begåvade kamrat Calle Hansson.

Vigilante på norsk!

Raseriet mot idioterna sprider sig till grannländera, rätt som det är åker norrmännen på sig en smocka också.

Nu blir det alltså Vigilante på norska. Kolla här, omslaget är väldigt snyggt.

Lina Forss blogg

Jag läser Lina Forss blogg.

Det är som att gå längs med en paradgata en solig dag. Den börjar vid ett stort torg och slutar vid hamnen, med många förtöjda båtar och en labyrint av bryggor ut mot vågorna.

Man möter vänner på vägen. Jag tar en spontan espresso med en gammal klasskompis, vi äter bagels och talar om en film vi båda har sett. Jag stöter på min bäste vän och tar ett glas vin med honom, medan han berättar om en ny tjej han har träffat. Sedan möter jag min flickvän och vi äter en lång lunch med liten efterrätt till. Därefter går jag in i en gammal affär, hittar en dammig anteckningsbok och köper den för femtio kronor. På vägen spelar en gatumusikant en gammal Django Reinhardt-låt vars namn ingen minns. Omkring honom dansar några runt runt. Sedan når jag hamnen och havet, jag köper årets första mjukglass och sätter mig på en bänk vid bryggorna.

Så är det. Lite drömskt, lite högt, lite bättre än verkligheten.

Illuminati Göteborg förhandlar

När vi väl var hemma från Island, så ringde Illuminati Göteborg upp: "Hallå. Vi har Johan Theorin. Om du inte slutar skriva om vår verksamhet, så skickar vi honom till Gotland. MED DEN LÅNGSAMMA FÄRJAN."
Men jag hade just pratat med Johan, vi skulle ju luncha snart, och jag visste att han mådde fint. Så jag sa: "Ni har inte Johan Theorin. Han skriver och mår bra."
"Men ... jaha?"
"Just det."
"Johan Theorin? Fläktremsmontören?"
"Han monterar inte fläktremmar så ofta."
"Svetsmarodören?"
"Så vitt jag vet, lämnar han svetsar i fred."
"De sju svarvarnas fasa?"
"Låter inte som den Johan jag känner."
"Stämpelklocksfascisten?"
"Definitivt inte."
"Montörelitisten?"
"Under inga som helst omständigheter är han en sådan."
"Fanken också."
"Hörni", säger jag. "Nu lägger vi ner det här. Nu sluter vi fred. Okej?"
"VI FÖRHANDLAR INTE UTAN FACKET!"
"Jag är med i Unionen."
Då blir det tyst i luren. Efter en stund: "Va?"
"Javisst. Medlem i SIF i åtta år. Numera Unionen."
"Men ... men ..."
I bakgrunden hör jag viskande röster. "Vilken hedersknyffel han är den där Andy", säger någon. "En man med patos och ryggrad", säger en annan. "Andy som fackpamp, jag visste det väl", säger en tredje.
Jag hör även gråt, det låter som tårar av glädje. Något diskuteras. Sedan återvänder rösten till telefonen, jag tror det är broder Glenn, han verkar tagen: "Andy. Allt är förlåtet. Vi älskar dig och vi vill att du kommer hit på öl och korvmacka."
"Vi snackar prickigkorv?"
"Ta med dig din unikalåda, din gamle stämpelklocka. Vi drar igång bandet! Här ska busåkas på högsta hastighet!"

Och efter det så har de lämnat mig i fred.

Sedan blev jag sjösjuk

Ja, sedan blev jag sjösjuk då.

Båten krängde och gungade och runt omkring blev alla gröna i ansiktet, utom fransmännen som hade dukat upp rutig filt med ostar. Folk hängde i klungor över relingen och kalvade. De klättrade upp i masten och kalvade rakt ut i luften. De kalvade i kors, de markerade revir med sitt kalvande, någon kalvade mönster och någon annan kalvade sönder det mönstret med ett än mer komplext mönster, folk runt omkring kalvade imponerat på varandra. Man kalvade ner rutorna, täckte golven och kalvade systematiskt en del av däcket där det var lite rostigt och lite färg nog hade gjort sig.

Jag, jag kalvade utanför kaptenens hytt. Han släppte rodret, kastade sig ut, grep tag i mig och satte mig i stolen bredvid honom. Medan han fortsatte styra båten, så sa han: "Watch the horizon, you'll be fine."

Jag kalvade ner kabinens rutor.
"It is a bit rocky now but it will be better."
Jag kalvade rakt upp i taket, täckte lampor och reglage med anmärkningsvärd noggranhet.
"You know, I've been like you once."
Jag slet upp alla skåpen och kalvade i dem, ett efter ett. Öppna skåp - kalva i skåp - stäng skåp. Gå vidare till nästa, upprepa rutinen. Inget skåp lämnades orört.
"I was seasick for three years, every time I went on a boat."
Jag kalvade ner instrumentpanelen och rodret.
"Took me ages to get used to it."
Jag sprang i cirklar runt honom, kalvade åt höger och vänster medan jag viftade med armarna, ja jag vill mena att jag bjöd på mig själv.
"I'm sorry, this is no joke to you."

Jag satte mig ner igen, grön i ansiktet. Då klev guiden in, en mörkhårig kvinna med solbränt och vindhärjat ansikte.
Hon sa till mig: "You always feel a bit better after you have thrown up." Då kunde jag inte låta bli att skratta svagt, och då skrattade hon också, hon la en hand på min axel och sa:
"You are not seasick. You are smiling. Seasick people don't smile. You just feel a little bad. You'll get better very soon."

Strax därefter la sig havet, molnen skingrades och solen kom fram. Under resten av resan in till land, så blev jag god vän med kapten, guide och styrman. Fransmännen spelade dragspel och sjöng Piaf, Späckevall tuggade i sig en norrman och alla blev glada, humrarna dansade samba med krabborna och hemma så väntade Hanna som hade ridit islandshäst hela dagen.

Orka orka

Under denna båtresa, så kastar sig en späckhuggare upp i luften. Han klipper med käkarna, fransmännen ropar "Merde! Merde!", de tänder nya cigaretter och dricker kaffe, islänningarna kastar torsk på späckhuggaren men denna best är obeveklig. Han är här för att döda, han ska äta från mångfaldens bord i dag, han diskriminerar inga nationer.

Jag tänker att här får jag ingripa. Så jag ställer mig i fören och säger: "Hördu Späckevall, tyckte du att du var rolig nu eller? Va? Va? Är inte detta ett jävligt barnsligt beteende? Jag trodde vi hade pratat om det här."
Det har vi förstås inte, jag har aldrig sett karln förut, men försöka duger.

Späckhuggaren landar i vattnet och ser på mig med svarta ögon. Han grinar med sin breda käft och säger: "Andy. Detta är gott. Jag hör vad du säger och förstår din synpunkt. Emedan jag inte nödvändigtvis delar den, så erkänner jag ändå mitt barnsliga beteende och simmar nu tillbaka ner i Ishavet. Kaffe?"
"Nej tack Späckevall, men jag är stolt över dig. Det vill jag att du ska veta."
"Äsch."
Sedan kramas vi och vattnet färgas rött när han sliter av armar och ben från en djuphavsdykare som råkade guppa förbi med stor klothjälm och metalldräkt.

Fransmännen och Ishavet

Förstås så skulle jag ut och åka båt. Vi skulle kolla in valarna i Ishavet. Med på båten var en stor samling fransmän, som alla gick snabbt fram till fören, tände sina cigaretter, började prata politik och blev osams. Kaptenten sa i högtalaren: "Det kan bli rätt kallt, hörni fransmännen. Och båten kommer gunga rätt mycket. Så vi föreslår att ni tar på er ordentligt och håller i relingen."
Fransmännen tittade upp. De tog ett bloss. "Parles vous francais?" sa någon. När han inte fick något svar, så fortsatte de dricka vin och äta baguetter, och båten puttrade ut.

Vad vi gungade. När båten krängde åt höger, så ropade fransmännen "Sacre Ceur!" och rasade i en klunga mot högra relingen. De tände nya cigaretter, nickade åt varandra, diskuterade ränderna på sina tröjor och blev osams. Sedan krängde båten åt vänster, "Charles de Gaulle!" utbrast fransmännen när de alla rasade åt vänster. En del tappade sina cigaretter, andra spillde rödvin, någon tog fram dragspelet och drog en Edith Piaf. Sedan tände de nya cigg och började kivas.
Båten krängde åt höger. "Arc de Triomphe!" ropade fransmännen när de staplade i klunga mot högra relingen och debatterade Sarkozys äktenskap med Carla Bruni. Sedan åt vänster, "Je m'apelle!" hojtade de medan de satte på sig baskrar och halsdukar och sjöng Marseillejäsen. Och åt höger igen, "La revolution!", de bytte idolbilder på Jacques Cousteau, och åt vänster igen, men DÅ SA PIERRE: "I can also speak English."

Aldrig har jag sett sådan besvikelse. Michelle slutade spela dragspel och slängde det i ishavet, Jean-Paul slet åt sig baguetten från Pierre som han just bjudit på med brieost, Juliette spillde allt rödvin över Montagne som slet av sig sin randiga tröja och kastade den efter dragspelet.
Nu var allt förstört och det var bara Pierres fel.

Humrar och krabbor

Jag och Hanna tar en promenad genom det kyligt vackra Reykjavik. Nere vid hamnen ligger stora skrov och små båtar förtöjda, doften av salt sveper med vinden över pirerna. Vattnet är rent och klart, det är lugnt men ändå vaksamt. En påminnelse om att vi bara är gäster i det här landet.

Så står det en hummer och en krabba vid ett övergångsställe. Hummern sveper upprört med antennerna åt höger och vänster, krabban knipsar med klorna.
"Jag är så jävla trött på dig och ditt lokalsinne", säger hummern. "Du har fan bott här i tre år och du hittar fortfarande inte i ditt eget skal."
"Jaha? Är du så jävla bra själv då? Då kan ju du visa mig var Sægreifinn ligger då, din sabla vitlöksgratinering."
Hummerns antenner roterar åt olika håll. "Du sa att stans bästa hummersoppa serverades här. Och nu är vi här. Ser du någon hummersoppa? För det gör inte jag. Jag ser en krabba som är dum i huvudet. Men det är också allt."
"Ja men den är ju här någonstans. Lugna ner dig nu."
"Oj, är den där borta? Nähä, det var visst bara en gammal båt med fyrtio hål i."
"Sluta nu."
"Nej, vänta, där är den ju? Eller nähä, det var visst en strandad val."
"Mycket roligt."
"Vänta, vänta, jag ser den! Eller nähä, det var en glaciär."
"Nu kniper du käft."
"Din morsa är en rauk."
"GEJSER! Ditt jävla skalben! GEJSER!"
Men då har hummern fått nog. Det blir grönt ljus vid övergångsstället, hummern knuffar till krabban så att denne snurrar ett kvarts varv, sedan springer hummern över gatan. Krabban försöker springa efter men rusar förstår bara åt höger och vänster och kommer ingen vart.
"Hahaha!" ropar han efter hummern. "Nu var du jävligt rolig va! Oj vad roligt! Min farsa är i alla fall inte en rutten haj! Det blir ingen hummersoppa för dig, din skalefjant! Just det! Stick bara! Jag vill ändå inte över vägen! Jag gillar den här sidan BÄTTRE!"

Jag och Hanna, vi hittar det här Sægreifinn ett par minuter senare och äter vårt livs godaste hummersoppa.