"Men vad fan?!
Här kommer jag med fint, gott te. Och så kokar ni sönder vattnet, häller mjölk och socker i alltihopa och bakar in tebladen i en påse? Fattar ni ingenting eller?"
Engelsmännen tittar på varandra. En av dem säger: "Man kanske kan ha ett snöre till påsen, så att det blir lättare att ta ut den ur koppen?"
Så -
- Jberg vann.
Du vet vem du är.
Kontakta mig på:
andreas@andreasroman.com
Så ska du få dig en signerad ljudbok.
Ni andra - stay alert. Det blir snart fler tillfällen att vinna sköna grejer.
Nattinatti.
-Andreas
Emellanåt hamnar jag i konstiga sociala situationer, som den på cocktailpartyt. Men även middagsbjudningar kan bli underliga.
Så jag var på en fin middag då. Det var kostym, slips, inneskor och hela kalaset. Jag hade till och med väst på mig och det var tur det. Kanske hade middagen gått åt skogen om jag inte burit väst. Kanske satt värdparet och svettades i soffan innan, höll varandra i handen och blundade hårt.
"Har Andy väst på sig i dag tror du?"
"Inte vet jag. Vad tror du?"
"Hur fan ska jag veta det?"
"Ryt inte!"
"Förlåt. Älskling, vi grejar detta. Vi tar oss igenom det tillsammans."
"Ja. Hoppas bara Andy har väst."
"Ja. Hoppas."
Ja, men det hade jag ju, så den biten ordnade sig. Middagen serverades, vi åt och skojade och på bordet fanns även grovsalt. Stora saltkorn, rejäla grejer. Vi snackar havets diamant här.
En av gästerna hade livlig fantasi och sa: "Titta, grovsaltskornen ligger så festligt, jag kan föreställa mig formen av en banan i er saltskål."
"Ja jisses!" sa värden. "Och jag, jag ser en ... en apa!"
Alla skrattade, vad galet. "Och jag", sa en tjej, "jag ser en CD-spelare!"
"Så fiffigt!" ropade en annan. "Men jag då! Jag då! Jag ser ... jag ser... ETT HUS!"
"En barnvagn!"
"En ränteamortering!"
Nej vad tokigt! Hur toppa detta? Hur gå vidare? Hade vi redan nått vägs ände?
Jag lutade mig fram, granskade saltet noga och sa:
"Jag ser ett rövhål. Det är ett stort rövål. Vidgat. Med plats för häst och vagn. Då talar jag inte om bondens handelsvagn, utan om kungens ekipage. I detta rövhål kan pager, tjänare, ryttare och soldater rida in. Sannerligen, denna saltskål är en rövhålsportal till en annan värld, en annan tid, där vi alla kan sugas in och vara de som vi alltid egentligen velat vara."
Jag klappade händerna i takt, för att imitera ljuden av flera hästar som red framåt i rask takt, in i denna mörkrets anal.
Efter det så var det konstig stämning resten av kvällen.
Ni kanske har märkt att det har legat en fråga här och hängt i några dagar, där ni ska svara på om ni jobbar Skynet.
Det här är ett nytt, stående inslag på bloggen. Räkna med att frågan uppdateras ett par gånger i veckan, kanske två-tre. Frågornas tema lär ni räkna ut rätt snabbt. I synnerhet ni som hängt här ett tag (you, I love).
Bloggen kommer även framöver att få minst ytterligare ett stående inslag, utöver texterna och frågan. Aningen mer visuellt, kommer det bli. Vilket fest.
Men det är lustigt att så många inte ens fattade frågan i sig. "Jobbar du Skynet?" Jag har fått ett gäng mejl från folk som inte förstår vad de ska svara på.
Det gör inget, jag gillar er ändå, ni är sköna läsare och jag hoppas vi fortsätter hänga en lång lång tid.
(FÖRRESTEN - jag dänger upp en ny fråga snart igen. Days left to vote my ass, det får vara lite fart på uppdateringen tycker jag)
I morgon drar jag en vinnare till en ljudbok av Mörkrädd. Bland er som officiellt - genom att ha klickat på Follow This Blog - följer den här bloggen. Ni vet vilka ni är.
Men var inte ledsen om du inte vann! Det kommer en ny tävling ganska snart efter den här. Gott om chans till revansch.
(en stund senare, vi har lugnat ner oss, Janne-Mari har samlat ihop sin värdighet)
"Okej, vi kör igen. Välkommen Jenny-Maria. Kul att ha dig här."
"Ursäkta, jag heter alltså Jean-Marie."
"Vad är skillnaden? Fruit name som fruit name."
"Du. Du tycker visst att du är väldigt rolig. Men det här är inte skoj. Det är bara lågt och billigt."
"Förlåt, kära Jennifer-Marseille. Du har förstås rätt. Jag borde visa dig mer respekt. Ska vi köra igång då?"
(suck)
"För all del."
"Nej, det här går inte. Jag är ledsen men jag kan inte ta dig på allvar. Heter du verkligen Jannike-Bertil?"
"Va? Nej. Jag heter: Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag har skrivit massa böcker. Jag har vunnit Nobelpriset. Kan vi tala om det nu?"
Men nu skrattar hela kafét. Gästerna ligger på golvet och rullar runt, ägaren kommer ut, slänger handduken i bordet och rufsar vår franske nobelpristagare i håret, polisen kommer in och lutar sig mot väggen, så mycket skrattar de. Fredrik Reinfeldt går förbi, han kommer in, skrattar så han måste lägga raklödder på huvudet och raka sig med hyvel tillsammans med förra Idol-Juryn, så roligt har han.
Och Jean-Marie, han ler lite efter ett tag. Så lutar han sig tillbaka, lägger hakan i handen och säger: "Ja, lite festligt är det ju faktiskt, det måste jag ändå hålla med om."
Svenska Akademien har bett mig att intervjua ett gäng Nobelpristagare. Eftersom de aldrig lyckas få dessa pristagare att säga något vettigt, så ringde de upp mig.
Jag antog utmaningen och först ut på plan är Jean-Marie le Fruit Gustave a Baguette Le Clézio le Arc d'Triomphe. Vi sitter på ett skönt fik i Gamla Stan och pratar över en kopp java.
"Välkommen Jean-Baptiste. Sitter du bekvämt?"
"Du. Jag heter Jean-Marie. Bland annat."
"Hahaha. Jean och Marie. Du är alltså döpt efter inte EN, utan TVÅ tjejer. Hahaha."
"I la France är det vanliga namn på män."
Runt omkring oss på fiket börjar nu folk fnissa. Någon pekar och viskar.
"HAHAHA! Ja harre jävlar. Vänta, vi får ta en paus här, det här går inte. Hohoho."
"Nu förstår jag inte."
"Sitt kvar där, jag återkommer. Åh herre gud ... Jean OCH Marie ... dina föräldrar måste haft roligt den dagen."
Okej, nu lottar vi ut en Mörkrädd som ljudbok här, hörni.
Alla ni som har valt att klicka på Follow This Blog, den där lilla grejen längst upp i högra hörnet, är med i lotteriet. Just nu är ni:
31 stycken!
Det innebär att (enligt statistiken) ni övriga 3,969 läsare inte är med i det här lotteriet.
Om tre dagar så kommer jag att slumpvis välja ett nummer av alla de som är med och sedan räkna uppifrån och ner. Den som räknaren stannar på, vinner en Mörkrädd som ljudbok. Vad som är gött med det är att ljudboken har en novell med som jag har läst in, och jag kommer förstås att signera hela rasket. Alltså, det låter väl inte så dumt, eller vad säger ni?
Tre dagar, få se, det blir alltså ... på torsdag?
Jag drar en vinnare på torsdag.
Det blir grejer det.
Hörni!
Sydsvenskan har uppmärksammat att Vigilante ska bli film.
Såklart har de det, det kommer ju bli en sjuhelvets skön rulle. Jag tycker ni ska läsa artikeln, den finns här.
Det var ett gäng dårar som bjöd på filmoptionen, faktiskt. Några av dem rätt stora. Men jag orkar inte med alla Mikaelar som poppar upp på filmduken hela tiden, så nu gör Rock'n Roll filmen i stället, för de var de enda som hade fattat vad boken handlade om egentligen.
Det är väl det enda argumentet man ska behöva när man väljer kompisar att jobba med? Eller vad tycker ni?
Kolla här, hörni. Jag är domare i en skön speltävling. Jag har redan spelat alla bidrag och nu ska jag spela dem igen, och så en gång till då, för att kunna ge dem en väl avvägd bedömning.
En sak som är värd att nämna i sammanhanget, är att jag är genomkorrupt. Jag är den moraliska föruttnelsen personifierad. Sodom och Gomorra är som Sörgården jämfört med min boning.
Jag är så korrupt att man till slut blev tvungen att muta mig för att göra en rättvis bedömning, vilket ledde till att de föregående mutor jag fått för att se åt ett annat håll och bara ljuga hela tiden, slogs ut.
Jag har med andra ord gått runt hela korruptionscirkeln och är så genomusel, att jag faktiskt har hamnat på ruta ett och därmed agerar som om jag vore ett helgon.
Det hela är mycket förvirrande.
"Tjenare John-Ajvide Lindqvist. Vad trevligt att ses. Nu ska här göras film."
"Javisst! Toppenkul. Vad blodigt det ska bli. Jag har alltid gillat monster. Ska vi köra mycket splatter eller?"
"Eh ... va?"
"Ja? När det blir blodsugardags och när han hänger upp folk i trädet och -"
"Vänta, ursäkta mig."
(bläddrar i manuset, kliar sig i huvudet. Fortsätter):
"Ja, haha, nu förstår jag. Du menar dom där bitarna. Ja vi får se hur vi gör med det. Vi har faktiskt saxat lite just där. Det här handlar om utanförskap, ser du. Mobbing, isolering, ensamhet i Sverige."
"Ja, visst, det är ju ett tema som finns där, men det är ju framför allt en -"
"LARS MOLIN!"
(tystnad. Ajviden skruvar på sig. vad sjutton?)
"Öh, Lars Molin?"
"Ja, jag ropar det ibland när jag tycker att vi börjar komma för långt från hans sätt att göra film."
"Gjorde han skräckisar?"
"Vad hette det?"
"Du vet, rysare? Skräckfilmer? Vampyrer, varulvar? Såna sköna grejer?"
"Ah, vampyrer. Du har visst någon sådan med i din grej här, va? Jag har hört talas om dom ... hmm ..."
(bläddrar i manuset igen, rycker i ögonlocken lite, hittar något)
"Ja just det! Du, vi strök lite här också. Tog bort en del blod. Tänder och sånt. Kändes liksom inte helt trovärdigt. Tyckte att det var väl inte viktigt. Vad har stora tänder med svensk ensamhet att göra? Såvida inte han är mobbad för att han har stora tänder, hahaha! Vänta förresten! Där har vi en vinkel. Gud vad bra. Jag fattar varför folk gillar den här boken. Det här manuset skriver sig själv."
"Men det handlar ju om vampyrer."
"Hmmm, vampyrer vampyrer ... då var vi där igen ja ..."
(trummar pennan mot hakan, tittar fundersamt på Ajviden)
"Ge mig en referens. Något att gå på här. Vad är en vampyr? Vad har det med svensk förort att göra? Förresten, vi har köpt in ett gäng diskbänkar här, vi tänkte ha en scen där mannen - brutalt och smutsigt, kanske har han sallad i mungipan och potatis står oäten på köksbordet - tar sin kvinna på diskbänken. Närbilder, svett, blekfeta kroppar och celluliter. Vad sägs?"
"Vad har det med min bok att göra?"
"Vilken bok? Jaså den boken. Ja ... referens, sa du?"
"Tja. Dracula? Vi kan ju börja där, du verkar inte direkt ha stenkoll på genren i övrigt."
"Ah, Dracula ..."
(lutar sig tillbaka, brett leende, dimmig blick)
"... Christopher Lee ... varför gjorde man inte fler filmer om Dracula efter honom?"
"Ja, det gjorde man ju då. Dracula är kanske lite mossig som vampyrmyt. Finns moderna tolkningar som tillför lite mer. Hur som helst, jag tänkte - massa blod. Splatter. Rädd som fan ska man bli. Kusligt, mörkt, den där scenen i källaren till exempel -"
"ROY ANDERSSON!"
"Va?"
"Jag brukar ropa det när det börjar bli väl konkret. Här jobbar vi abstrakt, ser du. Vad tycker du om gråfilter, förresten? Så att bilden ser riktigt daskig, jobbig och 70-tal ut. Allt och alla var ju fula på 70-talet och det vill vi bevara."
"Men för helvete. Jag har skrivit en skräckroman. Det här är en skräckroman. Utanförskap, ensamhet, socialrealism - javisst! Men det är en skräckroman. Fattar du? S K R Ä C K."
"Hmmm. Lustigt ..."
(bläddrar i massa papper)
" ... jag har massa recensioner här, ingen säger något om skräck. Vänta, här, så här skriver DN: 'Framför allt så fångar han samhällskroppen i sin mest svulstiga uppenbarelse, som en böld på vårt sociala samvete, en uppgörelse med den socialism som rådde då.' Bra grejer."
(Ajviden börjar mörkna)
"Här är mer: 'Den bottenlösa kärleken mellan det abstrakta och konkreta, mellan jaget och duet (duett, haha! festligt men också lysande!), mellan nuet och dået - det är ett litterärt sköte som vårdas och ansas ömt, som hanteras med pincettprecision och därmed också levererar en inte så lagom knivskarp egg av samhällskritik.' Jojo. Svenska Dagbladet. De gillar dig, kompis."
"Jag blir så -"
"Apapapapap! Här är mer: 'Prosan är som en vårflod, vild ibland och ohejdbar, emellanåt lugn och samlande inför nästa klimax. Jag tänker närmast på Zolas gruvstrejk, men är heller inte främmande för Balzacs svallande språkmantel eller varför inte - vågar jag säga det - Eyvind Johnsons böljande ordmagi?' Fina grejer, Ajviden."
(Avjiden har ansiktet i händerna)
"Nej, jag vet. Jättekul att alla gillar grejen. Men det är ju en skräck -"
Dörren slås upp! Ajvidens assistent stormar in. "John, du har vunnit ett pris igen! Ett skönt poesipris, prestigefyllt som fan! Hör här, motiveringen lyder: 'För att likt en rosenträdgård ha odlat taggar till knoppar, påtat i bokmyllan med ordsekatörens briljanta -"
"MEN FÖR HELVETE! JAG VILL INTE HA NÅGOT SATANS POESIPRIS! JAG VILL HA NÅGOT BLODPRIS! EN SPLATTER AWARD! EN ÄCKLIG SOM BARA FAN AWARD! EN TENTAKEL OF THE YEAR AWARD! KAN JAG FÅ EN SÅN ELLER? ANNARS KAN NI BARA LÄMNA MIG IFRED!"
"Ska jag säga att du tar emot priset då?"
"CLIVE BARKER!" skriker han och reser sig upp.
Filmkille och assistent tittar på varandra.
"Va? Vad menar du?"
Men Ajviden går därifrån och säger inget mer.
Webhallen säljer numera godis på postorder. Det tycker jag är kanon, då kan man få lite gött hemskickat till sig inför nästa avsnitt av Grey's Anatomy. Så jag ringer upp webhallen för att preppa för en helkväll och för att överraska Hanna med godis till lite läkarmys på söndagskvällen.
"Webhallen, det är Fabian."
"Tjenare Fabian. Andreas här."
"Ja hej."
"Får jag kalla dig Fabbe? Haha, kanon. Vi är redan kompisar."
"Öh, okej."
"Du, Fabbe. Jag tänkte handla lite gotta."
"Jaha?"
"Javisst. Då kör vi. Jag vill ha ett geléhallon, två skumbananer ... har ni sådana där salta döskallar?"
"Öh ..."
"Du kanske är något av en salt döskalle själv, haha! Vad roligt vi har, Fabbe. Bästa vänner. Nå, hur som helst, om du har sådana så kan du väl slänga i två ... eller ta tre, förresten. Är det fest så är det."
"Okej."
"Och så lite choklad på det. En punchpralin, två romerska bågar - frugan ska ju ha sitt, vet du - och så kan vi ta lite romrussin i choklad. Jag är sååå svag för choklad. Du kan ta ... FEM stycken där."
"Men du -"
"Jag vet. Du tänker: Vilken slösare. Vilken storfräsare. Men är det dags för gotta så är det."
"Jaha."
"Vad är jag uppe i nu? Fabian, käre vän, vad kan detta tänkas kosta än så länge?"
"Tja. Vet inte. En tia kanske?"
"TIO KRONOR? Det går ju inte. Harrejävlar. Jag har ju bara en femma här. Men den femman kan bli din, Fabbe, om du spelar dina kort rätt här nu. Skoja inte med mig gosse. Det här är allvar. Så då kör vi. Vad kan vi ta bort? Va? Inte geléhallonet, det vill jag verkligen ha. Men vi kan slänga ut en salt döskalle, det räcker faktiskt med två när jag tänker efter. Hanna gillar dom också, då kan vi äta varsin."
"Okej."
"Hmm, det var ju mycket choklad där. Kanske ta bort romrussinen också. Eller lämna ett, förresten. Ett är ju gott att ha. Så, vad kan vi vara uppe i då?"
"Du, jag vet inte. Vad var det du ville här egentligen?"
"Men ni säljer ju gotta på er hemsida, det står det ju. Och ni har postorder. Då vill jag ha lite gotta hemskickat till mig. Grey's börjar om en timme, hur lång tid kan detta tänkas ta då?"
"Men alltså ... det är ju söndag kväll. Vi delar liksom inte ut post på söndag kväll."
"VAD I HELVETE? SÄGER DU ATT JAG INTE HAR GOTTAT HÄR INOM EN TIMME?"
"Ja, jo."
"Då, Fabian, kan du dra åt helvete. Jag köper inte mitt gotta hos er någonsin igen. VAD MIG ANBELANGAR SÅ KAN NI TA ER I RÖVEN!"
"Okej."
"OCH NI KAN SLUTA SÄLJA MINA BÖCKER OCKSÅ!"
"Öh ..."
"Ha!"
Jag slänger på luren. Där fick han, Fabian.
Och så efter ett tag så flög schäfern upp från golvet och bet mig i ansiktet.
Han hängde kvar, jag såg ingenting, allt var svart. När jag ruskade på huvudet så flög han åt vänster och höger, han åkte in i väggen och i stolen men han släppte inte taget. Hans tänder trängde genom mina kinder och blodet rann.
"Ursäkta mig damen, jag vet att du tycker jag är dum i huvudet som säger det här, men kan du inte hålla din hund borta hos dig?"
"Hahaha, Lucifer leker ju bara ser du vill. Han gillar dig."
Lucifer vrålade och slet, hårtestar flög åt alla håll. Jag kände hur jag blev matt av blodförlusten.
"Men det finns ... kanske de ... som ändå vill ... att du ska ha hunden ... kopplad."
"Dom kan brinna i helvetet", sa damen. "Lucifer! Duktig ponke, duktig ponke! Vill mammas lilla älskling ha en kattunge när vi kommer hem?"
Lucifer ylade mot månen, så glad blev han av tanken på att få en kattunge. Sedan slog han käftarna omkring mitt ansikte igen.
Under resten av tågresan så satt jag med hans gap runt mitt huvud. Ibland försökte jag vände mig om, då följde han med i rörelsen. Han hängde fritt i luften och viftade på svansen. Ibland så gnydde han. Jag försökte läsa tidningen men såg inget för jag stirrade ju ner i svalget på hunden. Det gjorde ganska ont. Damen tyckte det var roligt och ibland så frågade hon paret bredvid om hon fick låna deras son ett tag. Det fick hon inte. Till slut så svimmade Lucifer av utmattning, hans käftar vad vidöppna och fulla av hud och kött. Även i sömnen så högg han efter allt som rörde sig.
Ytterligare en stund senare så började schäfern hasa över golvet likt en odöd törstande efter kött. Han spärrade upp käkarna, jag stirrade ner i odjurets gap, och han slog igen kring mitt smalben. Sedan började han att tugga.
"Ursäkta", sa jag medan hunden åt på mitt ben. "Din hund äter på mig."
Damen skrattade och viftade med handen. "Lucifer Damien Baal!" sa hon. "Så får du väl ändå inte göra mot den snälla fabron. Hahaha, vad söt han är, tycker ni inte?" Hon växlade till babyspråk och lutade sig fram mot Kerberos själv. "Ja det är du, ja det är du. Vem är en snäll ponke? VEEEEM är en snäll ponke? Ja det är du, ja det är du. Ge matte en puss, ja ge matte en puss nu da!"
Hunden vrålade och högg efter henne, blod kring tänderna. Hon skrattade igen och klappade honom på huvudet skickligt undvikande hans salivdroppande gaddar.
"Ja", sa hon. "Lucifer vill bara leka lite med dig. Det unnar du väl honom?"
"Kopplar du aldrig din hund?"
Hennes blick smalnade. "Nej. Varför skulle jag göra det?"
"Ja, han äter ju på människor, till att börja med."
"Du din djävel. Du är en sån som tycker att alla hundar ska ha munkorg, att dom ska gå kopplade och att dom borde spärras in så fort dom tuggar av ett finger på ett barn."
Jag tänkte svara på det. Men insåg att kvinnan var matte till Satan reinkarnerad, och därför valde jag i stället att hålla tyst.
En stund senare så började schäfern skälla på mig. Damen skrattade, "Hahaha, tyst nu Lucifer. Skäll inte på den snälla farbrorn bara för att han ser ut som ett stycke nykarvat, härligt, saftigt, doftande kött."
"Ursäkta mig", sa jag, "men din hund verkar inte gilla mig."
"Äsch då, dummer. Han älskar dig. Han vill bara hälsa. Kanske också leka. Han leker gärna. Då gäller det att hänga med, hahaha."
Hon böjde sig ner mot kopplet och höjde på ögonbrynen, låtsades koppla loss Lucifer från sina kedjor. Hunden slet och drog, morrade och röt. Sedan skrattade hon igen, slog sig på knäna och lutade sig tillbaka, hunden alltjämnt fjättrad.
"Okej", sa jag. "Om du säger det så."
Hunden fortsatte att skälla, det for dräggel ur hans mun, jag fick det i ansiktet och kände hur det luktade gammalt kött och torkat blod.
Jag åkte djurvagn på tåget härom dagen.
På golvet bredvid så låg där en schäfer. Han morrade mot mig och drägglade. En pöl av bubblande saliv rann ut kring hans huvud.
"Ursäkta mig", sa jag till damen som ägde hunden. "Men din hund verkar ha rabies."
"Hahaha", svarade hon. "Nej då, han är så sällskaplig. Han bara nafsar folk i ansiktet lite ibland. Visst blir det blodvite men han menar inget illa."
"Okej."
Och hunden blängde på mig med ögon som lyste röda.
För inte så länge sedan så fick Hanna och jag en konstig sak gjord i zink. Den såg snygg ut, den var ganska liten och cylinderformad. Den hade en känsla av exklusivitet över sig.
De som gett oss presenten, satt i soffan och tittade spänt medan vi vände och vred på föremålet och sa "Oooh" och "Aaah" och "Vad snygg".
Den hade ett hål på undersidan. Den hade en stor knapp på översidan, som verkade frigöra föremålet från något som det skulle sättas fast på. Hanna kliade sig i huvudet och såg förvirrad ut. Jag rynkade pannan i djupa veck. Vi förstod inte.
Till slut fick vi fråga: "Vad är detta?"
"Det är en vinkork!" sa de.
"En ... vinkork?"
"Javisst. Som man sätter på flaskan när man vill spara vinet till nästa dag."
Jag och Hanna tittade på varandra. Vi fattade inte.
"Hur menar du ... spara vinet?"
"Spara flaskan då eller?" föreslog Hanna. "Typ om man vill leka Snurra flaskan?"
"Nej nej. Om man öppnar en flaska vin, och inte dricker upp allt, så kan man spara det man inte dricker upp, så att man kan dricka det en annan dag."
Hanna nickade, "Aaah", men jag såg att hon inte fattade någonting. Hon låtsades bara. Jag drog handen genom håret. "Alltså, du menar ... man öppnar en flaska för att lufta vinet då eller? Som i före maten eller så? Och då har man den här korken för att ... eller ..."
"Nej. Man öppnar, dricker ett glas och sparar resten."
"Ett glas?" ropade Hanna, högre än vad hon förmodligen tänkt.
"Ja, eller två. Men inte hela flaskan i alla fall."
Jag gnuggade fingrarna mot näsbenet. "Vänta nu. Vänta. Jag tror jag hajar. Jag tror jag är med. Man öppnar. Häller upp lite. Och så dricker man mer senare. Kanske efter maten."
Jag kände mig nöjd. Så måste det vara. Som ett dessertvin, man tar en gotta efter -
"Nej. Om man vill spara till långt senare. Kanske till nästa vecka rentav."
"Nästa vecka?" ropade Hanna igen.
Jag tog upp föremålet, roterade det ett par varv. Sedan satte jag det på huvudet. Det såg ut som en liten plommonhatt. Jag sköt ut underkäken och sa: "Nu är jag Halvan. Från Helan och Halvan, alltså. Kul va! Hahaha! Vilken rolig sak vi har fått. Tack så mycket."
Hanna skrattade. Men de andra två, de såg inte så roade ut. Jag tog av mig föremålet igen och ställde det på bordet. "Vad fin den är."
Hanna nickade. "Ja, tack. Den är jättefin. För att ... hur var det nu ..."
"Spara vin", viskade jag."
"Ja just det, om man sparar vin. Hahaha. Ja, det gör man ju. Alltid. Vi sparar ju vin hela tiden, eller hur Andreas?"
"Skoja inte. Vi har en hel vinkällare i källaren. Vi gör inget annat än sparar vin."
De log. Strax därefter gick dem.
Efteråt, så satt vi i soffan och tittade på föremålet på bordet.
"Fattar du någonting?" frågade jag.
"Jag fattar ingenting", sa Hanna.
"Vad var det man skulle spara?"
"Tja ... vinet?"
"Nej men allvarligt."
"Jag vet inte."
Jag ryckte på axlarna. Hon skakade på huvudet.
"En öl på den?"
"Javisst, vad gott. Ta fram lite nötter också. Och choklad, har vi någon choklad kvar?"
"Jag gör popcorn."
Fajten är över.
Kebaben är död.
Mitt i allt tumult så slank den ur mitt grepp. Föll till golvet. Rullade runt. Jag kastade mig efter den, som i slow motion så vrålade jag likt en grottmänniska, men en storvuxen karlakarl från SvarvarFörbundet trampade snett, drämde stöveln rätt i kebaben, och därmed stämplade vår brödrullskamrat ut.
Såsen sprutade över hela golvet. Köttet for i väggen. Salladen pressades ut över sätena. Aluminiumfoliet slets itu.
Striden avbröts omedelbart. Alla var chockade. Jag föll på knä, tårarna rinnande nerför mina kinder. Plötsligt är alla där för mig, vänner som fiender. "Andy", säger Svarvarmannen. "Det var inte så här vi ville att det skulle bli. Det var inte så här vi menade."
Jag tar hans hand. "Jag vet", säger jag. "Jag fattar det." Jag reser mig upp, nu helt barbröstad och med det mesta av mina byxor borta, så att även mina muskulösa, brunbrända och oljeindränkta lår syns i bild.
"Låt inte kebabens död vara förgäves! Låt inte hans öde vara utan mening!"
Alla nickar. Kramas. Tar varandra i hand.
Tillsammans går vi över Göta Älv-bron mot centrum, mot Nordstan och bortom, för att berätta för alla vad vi just har upplevt. Världen kommer att bli en bättre plats. Kebaben har inte dött förgäves.
Etiketter: Kebaben
Navid Modiri & Gudarna är på't igen.
Med en platta som får mig att tänka lika mycket på eldar vid stranden, som på trumrytmiska festivaler i stan, så är det ingen tvekan om att gruppen har levlat. Det blir som Paul Simons worldspår eller Coldplays spröda sekvenser där melodierna svävar fritt genom ljudrymden. Gudarna kräver att du släpper dina hörnflaggor och bara hakar på, för ibland går det undan som i en forsränning och ibland driver man bara med i en långsam ström. Det är inte du som bestämmer.
Under min frenetiska redigering av ett tevespelsmanus till en ännu icke officiell titel, så rullar Navid och hans gudar i bakgrunden hela tiden. Lekfull, allvarlig, snabb och långsam. Jag önskar att jag hade bandet med mig i förhandlingarna med spelförlag, för varje gång de föll in i sina pannbensmönster så hade jag kunnat vända mig om, säga till bandet som stod där och väntade: "Do your thing." De hade jazzat in med blås och trummor, sång och gitarr, och så hade vi golvat förlagspamparna den här gången också.
Men köp skivan, då. På iTunes, såklart, eller här om du inte hajat grejen med iTunes än.
Det är storbråk i bussen. Chauffören ropar, "Jag kan inte svänga denna buss!", fordonet kränger åt höger och vänster. Smockor delas ut till kreti och pleti. Folk flyger genom luften, åker ut genom rutorna, hänger i kristallkronorna och hamnar med huvudet före ner i det självspelande pianot.
"Luspudel!" ropar någon.
"Skumraskhandlare!" ropar en annan.
"Sopprot!" ropar en tredje.
Och så vidare.
I mitten står jag, skjortan riven, mitt muskelsvällande, brunbrända och svettiga bröst pulserande av stridens hetta. Jag håller kebaben tryckt mot mig, jag delar ut slag åt alla som kommer nära, och bakom mig (vi är längst bak i bussen) finns min här av lojala frihetskämpar.
Vårt slagord är: "Kebaben ska med!", och vår idol är den svarta kvinna som under Apartheid åkte buss på de vitas avdelning och därmed startade bråket som var början till slutet på DETTA DJÄVLA FÖRTRYCK SOM VI INTE LÄNGRE TÄNKER TOLERERA.
Slagsmålet rasar vidare, "Jag kan bara svänga denna buss!" ropar chauffören. Likt Sandra Bullock snurrar han ratten så gott han kan för att inte krascha rätt in i Ramberget.
Fajten rasar mellan främre och bakre delen, det stämplas kuponger, man löser in magnetkort, det dubbelstämplas Byte, man trycker ner mynt i maskinen, det delas ut tidtabeller. Det är en kalabalik utan dess like. Men vi som är längst bak i bussen, vi vet vad vi slåss för och vi tänker inte ge oss utan en fajt.
Etiketter: Kebaben
Jag tar med mig kebaben till jobbet. Den har en liten kebabstrumpa som jag har stickat, och där har jag bäddat ner den nu. Eftersom det är kallt ute, så har den även en liten mössa på sig, så att den inte ska frysa.
Folk på bussen rynkar på näsan. "Vad är det som luktar?" säger någon.
"Det luktar gammal kebabdjävul", säger någon annan.
"Ja sannerligen", säger en tredje. "Jag har luktat kebabdjävulen och han luktar så här."
En fjärde vänder sig till mig. Han är riktigt stor, skägget är enormt, han har jeansjacka och nitar i pannan. "Du", säger han.
"Ja?"
"Tar du och stoppar undan kebaben, va?"
"Vadå? Jag har inget med detta att göra. Det är ditt underliv som luktar. Jag åker bara buss här med min väska och jag vill inte ha något bråk."
"Men du har ju en kebabdjävul i knäet. Det är ju den som luktar. Mitt underliv är rent. Jag tvättar det med Dove. Men din kebabdjävul, däremot. Den är inte ren. Den är oren."
"Ska du bråka med mig och kebaben? Är det vad du vill? Är du ute efter konflikt?"
"Lämna honom och hans kebab i fred!" ropar någon längre bak. "Han får väl ha sin kebab om han vill!"
"Lägg dig inte i det här!" ropar skäggmannen.
"Men för fan!" ropar en annan. "Det här är väl ett fritt land! Klart grabben få åka buss med kebaben om han vill."
Spänningen är tjock. Plötsligt är alla beredda. Till slut vrålar någon: "DET ÄR DAGS FÖR KEBABEN ATT STÄMPLA UT!"
Men jag delar ut första smockan, rätt in i skägget på den store mannen. "DU LÄMNAR MIG OCH MIN KEBAB I FRED!" ryter jag, och snart är hela bussen i bråk.
Etiketter: Kebaben
Sovdags. Härligt. Efter en lång hård dag så ska det bli skönt att sova.
Jag kryper ner under täcket och givetvis har jag kebaben med mig. Jag lägger den försiktigt på kudden, stoppar om den så att den har lite täcke över sig och sedan pussar jag den godnatt.
"Vad är det som luktar?" frågar Hanna när hon kryper ner.
"Inte vet jag", säger jag. "Du kanske inte har tvättat dig."
"Sluta nu. Jag har precis duschat. Det luktar ... KEBABSÅS. Har du kebabdjävulen där med dig?"
"Hahaha. Eller hur? Här? Hur skulle det vara möjligt?"
"Ja inte vet jag. Du har väl något pellejöns för dig igen, som vanligt."
"Inte jag inte. Seså, släck nu. Nu sover vi."
"Okej. God natt. Puss."
"Puss."
När vi har släckt och Hanna har somnat, så tänder jag en liten ficklampa. Kebaben och jag fnissar tillsammans och jag viskar till kebaben (genom foliet): "Haha, där lurade vi henne allt. Vi är allt bra fiffiga, du och jag kebaben."
Och sedan somnar vi tillsammans.
Etiketter: Kebaben
I söndags blev det kebab till middag. Vi orkade inte laga något, så det blev att gå till lokala pizzerian och köpa sig lite gott.
Jag orkade bara halva kebaben och då säger Hanna, helt hjärtlöst: "Släng kebabdjävulen. Titta på den, så äcklig den är, denna djävul till kebab. Den dryper av sås och svett. Gör dig av med den nu medan du kan."
Men jag tar kebaben och trycker den intill mig. "Säg inte så. Den kan höra dig."
"Lägg av nu Andreas. Gör inte en sådan här korvgrej av det här."
"DU FÖRSTOD ALDRIG MIN RELATION TILL KORVARNA!" skriker jag och stormar ut med kebaben intill bröstet. Jag går ner till havet och tittar på vågorna, som piskar mot piren under en höstvind.
"Var inte orolig", säger jag till kebaben och klappar den över salladsbladen. "Hos mig är du trygg."
Etiketter: Kebaben
Jag har ett riktigt bra litteraturhypefilter hemma. Det heter Hanna Israelsson och fungerar så här:
Hanna är immun mot alla typer av upptrissningar och åsiktsmaskiner vad gäller litteratur. För henne är det inte relevant vad litteraturvärlden har kommit överens om. Detta är inte detsamma som de som med olika nivåer av framgång försvarar populärlitteraturen och väljer att gå emot den tysta överenskommelsen. De är ändå medvetna om vad som gäller och argumenterar utifrån det.
Men Hanna, mitt litteraturfilter, hon bryr sig inte om sådant. Utan hon läser sin bok. Funderar en stund. Och säger sedan:
"Ja, den var väl okej. För lång, kanske. Och seg ibland." (om StiggeL:s första)
Eller: "Skön stämning i början. Men sedan lite tråkig." (om Ajvidens zombieförsök)
Eller: "Den var helt fantastisk. Den här måste du läsa." (om drakarna i Afghanistan)
Eller: "Helt värdelös. Jag hoppade över tvåhundra sidor." (vi lägger en barmhärtighetens slöja över denna titel)
Eller: "Den var nog inte för mig, älskling." (om något jag tyckt varit fantastiskt och därmed prackat på henne)
Det som gör att Hannafiltret har maximal trovärdighet, är att hon inte intresserar sig för det litterära klimatet. Hon läser inga recensioner, intervjuer eller debatter. Sådant gör inte vanligt folk i någon större utsträckning. Vår ankdamm är liten även för att vara ankdamm. Hannafiltret tittar heller inte på topplistor eller bokhandlares "Vi rekommenderar"-skyltar (utom när hon flyttar dem till att stå under mina böcker).
Kort sagt: Hon använder enbart sin egen smak som redskap för att filtrera. Inga överenskommelser biter på henne. Och det gör hennes åsikt om en hajpad bok mer värd för mig än någon annans.
(och det är också därför hon får läsa alla mina manus före alla andra)
Tack alla ni som kom på min och Johans läsning i går. Vad många ni var. När folk har svårt att komma in genom dörren för att trycket är så stort, då är det mycket folk i butiken.
Tack också till Inez på Pocket MedMera, som riggade hela den här sköna grejen och som dessutom bjussade på både kaffe, kaka, choklad OCH macka. Det är något att ta efter.
Det var speciellt att premiärläsa ur en bok som inte kommer förrän nästa år, och som är långt ifrån färdig. Men trots dess grovyxade tillstånd, så kunde man höra en knappnål falla, om något sådant hade inträffat. Och förstås så försvann alla Mörkrädd från butiken den kvällen. Även det var väldigt trevligt.
Gud gör ett nytt försök. Han ringer igen, ring ring.
Den här gången är det rätt lirare som svarar, en man mest känd för att ha enat kritikerkåren i ett gemensamt jubel över hela världen med sin fantastiska litteratur.
"Ja det var Andy här ja."
"Hallå?" säger Gud. "Är det Andreas?"
"Javisst. Vad kan jag göra för dig?"
"Du är en djävla idiot."
Då blir det tyst en stund.
"Det går inget bra för dig i dag eller?" frågar jag till slut.
"Nej, inget vidare", säger Gud.
"Ta hand om dig."
"Du med, kompis."
Och så lägger vi på.
Etiketter: Samtal med Gud
I vanlig ordning så ringde Horace Engdahl och frågade om jag inte ville ha hans töntiga pris i år då.
"Hallå Andy. Det var Horace här."
"Hallå min hårige vän. Hur är läget på ludenfronten?"
"Kul. Vill du ha Nobelpriset i år?"
"Nej, min krullbröstade vän. Men tackar som frågar."
"Men för fan Andy. Du förändrar ju världen med din litteratur. Vigilante var boken som fick Bush att avgå, med orden: "Jag är ju själv en av idioterna." När änglar dör fick katolska kyrkan att säga: "Förlåt för att vi fuckat er i tvåtusen år." Och Mörkrädd har fått världens kritiker att gråta av lycka världen över."
"Ja, allt detta vet jag, min ryamattsbeklädde kamrat. Vart vill du komma?"
"Jag vill att du tar emot Nobelpriset. Vi har frågat dig i femton år nu. Ska det vara så djävla svårt att bara säga ja?"
"Jag vill inte ha ditt fåniga pris. Ge det till någon grodätare i stället. Däng iväg det till baguetteland, där når deras kultur inte högre än kragen på den randiga tröjan och det höga C:et på dragspelet."
"Vad fasen. Vi kan ju inte ge Nobelpriset till en fransman, det kommer ju ingen gå på. Även jag har en gräns och jag drar den där."
"Om du gör det, min manbeprydde vän, så kanske jag kan tänka mig att ta emot ditt fjantpris nästa år."
"Jaså? Det säger du?"
"Horace Chewbacca Engdahl - det är ett löfte. Ge det till någon lallare i Frankrike som alla snabbt kan säga: Åh, vad skönt, gött att han fick det, men som i själva verket ingen vet vem det är utom någon skön bokhandlare och något litet förlag som alltid är steget före, och låt alla litteraturprofiler uttala sig som om de känt till författaren i tjugo år och har läst allt han skrivit, och säga exakt samma saker allihopa eftersom de läser varandras åsikter och karbonkopierar sina uppfattningar om nobelpristagaren. Rigga det, så kan vi snacka sedan."
"Lovar du att ta emot priset nästa år då?"
"Nej, ludo. Men jag lovar att vi kan diskutera det nästa år igen."
"Det duger för mig, gosse. Jag gör som du säger. Har du några önskemål?"
"Nej käre pälsöverdrag, dra någon ur hatten bara, som du gjort i massa år nu. Alla anpassar ju sig efter vem du än väljer så det blir bra hur du än gör."
"Fan vad grym du är Andy."
"Thanks man. Ta hand om dig nu."
"Du med."
Gud har ringt ner till Jorden, han vill ha tag på vad modevärlden är enig om är kanske världens svalaste och hippaste snubbe, och nu ringer det i andra änden.
"Satan vad spännande", säger Gud. "Nu ringer det här."
Det ringer.
"Oj oj oj. Jag kan knappt hålla mig. Nu ska han få, den där pannbensförfattaren."
Det ringer och ringer.
"Vilken sekund som helst nu. En riktig omgång kommer det bli. Som Noas syndaflod eller Moses straff över Egypten."
Beep beep. Ringer ringer ringer.
"Snart så", fnissar Gud och lägger handen över luren så att den där svale snubben inte ska höra att det är Gud som busar, om han råkar svara just då. "Hihi, vad galet det här ska bli."
Så svarar någon i andra änden. En gammal, knarrig röst. Det är Asta från Danmark, hon har korvkalas och har dukat upp över fyrtio korvar på sitt bord, de dansar och plojar och sprutar senap och ketchup överallt och lite rostad lök på den, ty så äter man korven i Danmark.
"Jae den aer Asta?" säger hon. "Hvor aer den?"
Gud blir kallsvettig. "Men detta är ju inte Andy", viskar han. "Jag har ringt fel."
"Den aer daer?" säger Asta.
"Vad gör jag nu, vad gör jag nu?" viskar Gud i panik.
"Aer du den lille gammelbusringer?" säger Asta då.
Varpå Gud får panik, tjuter högt, slungar en blixt ner mot Jorden som träffar Asta i huvudet. Hon blir till aska på en sekund och kvar är endast en blöt fläck.
Korvarna står stumma och tittar på platsen där Asta en gång stod. Så säger huvudkorven: "Vi jazzar vidare gubbar. Korven har mycket kvar att ge och det är vad den gamle Asta hade velat. the Korv must go on."
"Du talar sanning, kung Korv", säger de andra korvarna och jazzar snabbt in i andra andningen.
Etiketter: Samtal med Gud
Nej nu jävlar, hörni. Nu är det snart Kulturnatta, då ska jag och Johan Theorin slå sönder stan. Vi ska läsa och lite sådant på Pocket MedMera klockan 2000, men därefter så ska vi golva hela djävla Göteborg. Från Poseidon till Hisingen, från Partille till Torslanda. Allt ska jämnas med marken.
Vill ni vara med, så kan ni komma och kolla på oss på fredag, 2000, hos Pocket MedMera, i Landala. Det kan hända att Johan kommer läsa ur sin sköna bok Nattfåk. Det kan hända att jag kommer läsa ur Mörkrädd.
Men det kan framför allt hända att jag kommer läsa ur min nästa bok, den som kommer nästa år. Det kan man tänka sig att det kommer hända.
Gud har just läst min blogg, förrförra inlägget, och han reagerar på slutet av meningen som säger: "... gud vet vad."
Han blir förbryllad. "Vad är det jag ska veta nu?" Han kliar sig i huvudet. "Vad vet jag? Jag vet inte vad. Vet jag vad? Vadå jag, veta?"
Han reser sig upp och börjar lunka fram och tillbaka. "Exakt vad ska jag veta? Åh, jag ska då visst veta allting!"
Han gör en grimas och säger med härmaperöst: "Vet inte du så vet inte jag, ja jag vet då inte."
Han höjer armarna och går snabbare. "Vad vet jag vad vet jag vad vet jag!"
Han snor runt. "Ja, allt jag säger är detta: inte vet jag! Ja jag vet då inte. Det är i alla fall inte jag som vet. Är det något jag vet, så är det att jag inte vet. Att jag vet, alltså. Och det är något som jag vet."
Han höjer blicken mot himlen och ropar uppgivet: "Ja men hur ska jag kunna veta det? Det var väl inte så lätt att veta?"
Han skriker rakt ut i luften: "Men det kan väl inte jag veta? Om ingen har sagt det till mig, hur ska jag kunna veta det då?"
Sedan sätter han sig ner och suckar. "Ja jag vet bara inte. Jag vet liksom inte alls."
Han tar fram sin nya sköna Sony Ericsson S500i, slår numret till en riktigt sval snubbe nere på Jorden och väntar på att signalerna ska gå fram.
Etiketter: Samtal med Gud
Alwida och Ka är härmed inbjudna till övre däck för middag. Vinden är ljummen i dag och himlen är blå. Vi äter ute, en vit duk över ett slagbord i mörkt trä, längs fram i fören.
Förrätt
Nygräddade våfflor med precis färdigvispad grädde och färsk blåbärssylt, bären plockade från snåren vid stugans baksida. Färskpressad apelsinjuice att dricka till.
Varmrätt
Varma, krispiga våfflor direkt från järnet. Hallonsylt så het att den nästan kokar, hälld över våfflorna som ligger under en bädd av färsk vispade grädde. En tyngre årgång av svartvinbärssaft serveras till detta.
Efterrätt
Våfflor försiktigt brända i kanten, gräddade på en blandning av smör och olivolja från Florens. Hjortonsylten är gjord av bär plockade kring Kittelfjäll, grädden är vispad på mjölk från skeppskossan. Våfflorna är dubbelvikta, sylt och grädde pressas samman och rinner ut på sidorna. Till detta dricker vi tranbärsjuice.
Väl mött.
Jag har fått lite mejl från er läsare angående det här med att jag och Johan hänger så mycket med varandra på sista tiden. Signeringar, läsningar, gud vet vad.
Några av er undrar: Vad är grejen? Varför gör ni massa saker tillsammans nu hela tiden?
Det finns ett mycket enkelt svar på det:
För att vi är BÄST.
Det finns andra författare som säljer mer, som är snyggare (fast det är inte många det, frågan är om det är någon när jag tänker efter), som poppar upp i media oftare, som umgås med kultureliten, som producerar mer.
Men de är inte bäst.
Så då frågar jag er nu:
Om ni fick välja mellan att vara bäst, eller att inte vara bäst? Vad hade ni valt då?
Nä just det. Då anser jag härmed saken avklarad.
På fredag så är det Kulturnatta här i Göteborg, och då händer det grejer. Klockan 2000 så kör jag och Johan Theorin lite skön läsning och samtal om våra grejer, på Pocket MedMera.
Jag kommer att läsa ur min nästa bok, den som släpps först nästa år. Det blir premiär! Inte ens min redaktör har fått läsa.
Så det kan gå ju fullständigt åt helvete, förstås. Men i så fall ska det åt skogen med stil, om inte annat.
Vissa dagar ska man låta vara som de är, och bara flyta med i deras ström tills de är över. Att lägga sig på rygg och flyta mot mynningen tills man nästan är helt still.
I dag är en sådan dag. Och därför säger jag inget mer än att min och Navids workshop på Världskulturmuséet gick mycket bra och att vi tackar alla som kom. Vi ses igen i november.
"Tjenare tjenare", säger mannen med sin enorma sombrero. "Får man stiga på i stugan eller?"
"Ja, javisst. Jag antar det."
Han går framåt, men hejdas i dörren av sin enorma sombrero som tar emot i kanterna. "Ojojoj", säger han. "Min sombrero är stor."
"Ja, jo. Det verkar så."
"Och inte kan jag gå in på sidan heller, för det gör ju ingen skillnad. Sombreron är lika stor på alla håll."
"Ja, jo."
Vi står där tysta och tittar på varandra.
"Annars då?" frågar jag.
"Joserrö, det är fina fisken. Men du, jag ska bara ta hissen ner och hämta min tapastallrik." Han trycker upp hissen, dörrarna glider isär, han går framåt men sombreron tar i hissdörrarnas kanter och han kommer inte in.
"Åh vad trött jag blir", säger han. "Och gå in på sidan kan jag ju inte göra, det spelar ju ingen roll. Min sombrero är ju lika mäktig på alla håll."
"Ja."
Så vi står där, tysta. Han rullar tumnarna, jag puffar lite med läpparna. Dumdidumdumdumdidum.
"Men du!" säger han. "Jag tar trappan i stället."
"Ja gör det."
Så han går mot trappan, men sombreron tar emot i trapphusets väggar och han kommer varken upp eller ner. Han blir stående där. En granne från övervåningen går förbi, hon säger: "Schysst sombrero."
"Tack", säger han.
Tystnad, en stund till.
"Men hur kom du upp då?" frågar jag till slut.
"Jag tog en taxi, serrö."
"Okej"
"Visst."
Jag är nu hemma från Barcelona, trygg och säker i min lägenhet i Sannegårdshamnen.
Trodde jag, ja. För nu ringer det på dörren och när jag öppnar så står mannen med jättesombreron där utanför. Han vaggar sävligt men ser bestämd ut.
Jag tänker: Om mina synder har hunnit ifatt mig, så får jag stå mitt kast. Så jag öppnar dörren. Hans mörka ögon smalnar, Clint Eastwood-style. Han sveper med armen under sin poncho. Han öppnar munnen.
"Halloj Andy."
Öh ... jaha?
"Hur var läget då? Hit med våfflan, gosse, så skakar vi på den."
SOMBREROMANNEN PRATAR PILSNERSVENSKA, ÅKE SÖDERBLOM-STYLE! HUR GICK DET HÄR TILL?
Hallå Henrik Gustafson.
Snart är det 8 november.
Men där emellan kan vad som helst hända.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Hälsar,
daGuyz
Ja, det var ju seminarium på Bokmässan också.
Det var rätt många som kom, nästan hundra stycken. Jag frågade folk om de var rädda för mörker. Retoriskt, så klart. Sedan så berättade jag en historia om hur jag delat rum med en Art Director när jag skrev Mörkrädd. Han tyckte inte att han var så värst rädd för mörker. Jag satt vid strömbrytaren. Så när han sa det, så släckte jag ner rummet.
Det var ungefär här, under seminariet, som hela salen släcktes ner.
Ett hundratal människor satt nu och undrade: Vad hände med ljuset? Några började skruva på sig. Tyckte det var obehagligt.
Då tände jag ficklampan.
Och ni som inte var där, får inte reda på vad som hände sedan.
Det är inte lätt att göra sig förstådd eller försöka förstå när man är i Barcelona, om man som jag är lite dum i huvudet. Men jag gör så gott jag kan och jag går in i en affär för att fråga om vägen.
Bakom disken står en kort man med en enorm sombrero på huvudet, så stor att det är tveksamt om han kan röra sig utan att riva ner saker från hyllorna. Den rör vid varje hyllkant, tycks smeka varje konservburk. Hans poncho är svullen som en ballong kring hans runda lekamen, den jättelika mustaschen slingrar sig kring hans hakparti och han vaggar lite fram och tillbaka med armarna gömda under ponchon.
Jag ler och frågar:
"Eksujs mi. Do you spik engelsk?"
Varpå han blir skitarg och svarar: "Calamares por favor, alejandro dos mojitos una calamares manu chao."
Jag försöker igen: "I am a bit lost. Mejbi ju can tell mi vere aj am?"
Han tar en konservburk från hyllan, böjer armen bakåt och jag hinner precis ducka innan han slungar den mot mig med orden: "Ai tequila un mojito! Camarade senor bandido, la vista o la playa!"
Jag kikar upp bakom disken, fingrarna pressade över kanten. "But mejbi ju now vere my hotel is? I think it is very near."
"TAPAS O LA SANCHO PANCHA DON QUIJOTE O LA RAMBLA! BARCELONA POR FAVOR, UNOS DOS TRES QUATTRO MARIA!"
Och där verkar han ha fått nog. Han lunkar snabbt runt disken, han är hur arg som helst, så jag springer därifrån. Han försöker följa efter ut ur butiken, men hans enorma sombrero slår i dörrkanterna och han fastnar med benen i luften.
"Aiaiai, el sombrero es grande!"
Han försöker gå ut på tvären i stället, men det går ju inte för en sombrero är ju som vi alla vet rund, och därför spelar det ingen roll vilket håll man står vänd när man försöker gå ut genom en dörr.
En annan sak man kan göra om man är i Barcelona - som jag är - och om man är dum i huvudet - som jag råkar vara - det är att resa ner med endast ett par skor - som jag har gjort - och se till att det paret skor är ett par nyligen inköpta boots med skön dragkedja - som mina råkar vara - och sedan gå runt med dem jättelänge när det är jättevarmt ute - som jag har gjort nu i några timmar - och tänka så här:
I am not the sharpest tool in the shed.
Nu är jag i Barcelona.
Ska detta hindra mig från att ge er den dagliga dosen av bloggen?
Icke då.
Faktum är att precis innan resan, så fick jag köplust för en ny mobiltelefon. En riktigt fin en, snygg som tusan, med läckert tema. Men jag hade hört att kvallen var så där, så jag frågade expediten: "Jag har en Sony Ericson K810. Jag hatar den. Jag vill nu köpa en Sony Ericossn s500i."
"Jaha? Men den är ju mycket sämre?"
"Javisst. Det stämmer med vad jag har hört. Knapparna spricker tydligen på tellen. Stämmer det?"
"Ja det stämmer. Knapparna spricker. Nästan garanterat."
"Okej. Det låter ju inget bra."
"Nej det är inte så bra."
"Och hur är kameran?"
"Den är inget vidare. Den är bra mycket sämre än den du har nu."
"Gott. Antennen och så? Täckningen?"
"Tja, det är ju en 2G-telefon. Så den är ganska dålig. Du är ju rökt uppe i Norrland, till exempel. Din andra telefon, som du ju hatar då, har 3G. Så den är överlägsen."
"Härligt. Och hur är det med internminne?"
"Skojar du? Din nya telefon kan inte ens stava till begreppet. Den är tom som huvudet på en politiker."
"Underbart att höra. Och batteriluckan?"
"Ka-ta-stro-FAL. Omöjlig att få upp, krånglig som fan, går gärna sönder. Många kunder kommer in med telefonen bara efter några minuter, de har misslyckats med luckan och gjort sönder den direkt."
"Ljuvligt. Jag tar den."
"Men vad fan. Jag kan inte gå med på det här. I egenskap som säljare så måste jag gå ut med att du är dum i huvudet som köper den här telefonen, oavsett om du hatar din gamla."
"Ah, låt mig se nu: Vilken telefon är snyggast?"
"Tja ... ja ... det klart ..."
"Just det. Ge hit den nya tellen, och så pratar vi aldrig mer om detta igen."
(fast detta hände innan jag drog till Barcelona)
Back to TOP
