Ibland så uppstår det konstiga sociala situationer, som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Vi var bortbjudna på middag för ett tag sedan, det var tio personer i sällskapet. Vid niotiden så sa värden: "Om ni ursäktar mig att jag slår på teven, jag ska bara kolla på rubrikerna."

Då reser sig en annan gäst upp och säger: "Om ni ursäktar mig, men jag ska bara stoppa snoppen i örat på den som har oturen att sitta närmast. Oj, det var visst du, ja här får du då."

Efter det blev stämningen en aning svår.

Ibland har man dagar då allt bara går som det ska. Morgonen börjar med att jag gör en bra grej på jobbet, jag får lite ryggdunk och jag mumlar för mig själv, "Fanken vad fint."

Sedan blir det lunch, vi går och äter och det är en riktigt god måltid. Såsen är perfekt, drickat är utmärkt och grönsakerna är inte överkokta. Jag säger till sällskapet, "Fasen vad bra, hörni. Va?" Och alla nickar och ler.

Sedan får jag en kanonidé till en pitch vi ska göra och alla i rummet säger att där satt den fanimig, och jag ler och utbrister, "Ja jävlar, hörni! Fan vad gött! Där satt den ju!"

Efter det går jag från jobbet, jag ska försöka byta ett par trasiga skor åt Hanna. Jag har kvitto med mig, expediten är väldigt trevligt och hon ger mig en ny påse, nya skor, frågar hur läget är annars och säger att det här fixar vi. När jag lämnar butiken så strålar jag av positivism och säger högt: "Vilken dag, va? Det här kan fan inte gå bättre!"

Men det kan det! För när jag närmar mig hållplatsen så rullar min spårvagn in, den som går hem till mig, och det är nästan löjligt bra tajming. Jag springer och skriker, snurrar runt så att påsen virvlar som ett paraply och ropar högt så att alla i Brunnsparken hör: "DET ÄR JU FAN HELT JÄVLA OSANNOLIKT! HARRE JÄVLAR VILKET FLYT, JAG HAJAR DET KNAPPT SJÄLV!" Och alla skrattar och applåderar, dörrarna till vagnen glider upp, jag står med ena foten på trappen och andra på marken, jag lutar mig snett ut och lyfter på hatten. Folket jublar när vagnen åker därifrån.

Sedan kommer min favoritlåt på iPoden, en riktig rökare av Keane. Det är så fånigt perfekt så att jag faller ner på knä och börjar gråta. Folket omkring mig samlas, hur är det fatt? Men de förstår, de håller om mig, alla är så lyckliga, och jag ser mot himlen och tjuter: "HUR JÄVLA GÖTT FLYT FÅR MAN HA DÅ? FÅR MAN HA SÅ HÄR GÖTT FLYT ELLER?" Sedan lyfter jag mot de regniga skyarna, molnen skingras och solen tittar fram. Det blir varmt, alla börjar dansa och medan jag försvinner mot det blå så blir det fred på Jorden.

Sådana dagar borde man ha oftare.

Vänner, läsare,

Jag är i knipa.

Jag har köpt två påsar med grönt te.

Man kan tycka att detta inte borde orsaka trubbel. Men så här är det:

Hanna har uttryckligen sagt att vi måste dricka upp allt det te jag köpte i december, för 849 kronor i Vernons fantastiska affär, Tea Centre of Stockholm på Hornsgatan. Och jag har inte sagt emot för jag tycker hon har rätt. Någon måtta får det vara på testolleriet. Jag kom hem med flera påsar fulla av te, en ny kanna, nya burkar och förstås glitter i ögonen. Jag var lycklig som ett litet barn. Vi drack te, språkade och skrattade, filosoferade och resonerade. Tevattnet var 80 grader, jag använde mitt trämått för att få till rätt mängd till koppen, bladen smakade som bäst vid tredje dragningen.

Icke desto mindre jag har nu köpt två nya påsar från Vernon, långt innan förra bytet är slut.

Så nu är jag mer kokt än rödbetan.

Mer stekt än prinskorven.

Mer rökt än renköttet.

Mer sargad än oxryggen.

Mer friterad än pommesen.

Hanna, du älskar väl mig trots mina telaster?

Det klev på en gammal man på spårvagnen. Han höll i ett paraply, fastän det inte regnade ute. Jag har sett honom några gånger förut, vi bor vid samma hållplats.

Han ser ledsen ut och lite vilsen. Som om han inte riktigt visste varför han var här och varför han var på väg någonstans på vagnen. Kanske är han ensam eller kanske tänker han att ingen behöver honom längre.

Att vara rädd för att dö, när du undrar varför du ska orka hålla dig vid liv, är en av livets grymmaste paradoxer.

Det har varit en underlig morgon.

Först ringer en kamrat och säger att han sitter på planet till Belgien, och bredvid honom läser en kostymklädd man i fyrtioårsåldern Vigilante.

Sedan berättar en annan kamrat att han sett en svartklädd man läsa När änglar dör i regnet, vid busshållplatsen. Han har fäst post it-lappar och gem i sidorna. Han verkar läsa noggrant.

Och slutligen så ser jag på spårvagnen två tjejer sitta med varsin Vigilante i handen, och diskutera vilt om huruvida det är okej att ge idioter stryk eller inte. De verkar tycka det.

Allt detta på en timme.

Underligt.

Så här kan det se ut i mina speldesigndokument ibland:

...................
(titeln är hemlig)
Designtjosan

Click and hold, drag and release (Lightbulb)
Användarjäfvulen klickar och håller ner musaknappen för fan, drar museländet i en bestämd riktning och släpper efter att ha passerat en viss jävla X-eller-Ypunkt. Till exempel så kan användarjäfvulen ta tag i ett snöre, dra det neråt och släpp. Hur jävla kul nu det låter, inte så kul om du frågar mig.
..................

Om du undrar varför jag kommer undan med det här, och om du kommer på svaret, så får du gärna meddela mig. För jag vet då inte.

Om jag var dansk, skulle min blogg kanske ha sådana här inlägg:

Du mae ta den gamle skadt og pille den i der lille rumpestart. MEN - om den for den sakks skul ma ha den store brolekrans, da ma de ege spise den smorrebrod. Om man da takker en liten kylle og taenker at denne er bange, precis som i Riget, da har Lars von Trier en skuld till denne. Du ma da ta en gamle skurk med Kim Larsen og dricke en pils, pa de at den lilleklas er som en store makril po Skagen.

Har i forstatt?

Mange takk.

(och så slänger vi in Sanne Salomonsen på ett hörn också, roligare än så kan det inte bli)

Vinnare till ett stycke signerad Mörkrädd: Erik Carling!

Ni var överraskande många som ringde Aftonbladet. Men Erik Carling var snabbast.

Det är förstås fullt möjligt att han hittar på att han ringde, men det har Erik och jag redan diskuterat och jag har kommit fram till att hans story är tillräckligt trovärdig för att han gjort sig förtjänt av en bok.

I går var det fest av det slag där jag nästan inte kände någon. För att lösa situationen sammankallade jag junker Patric, mäster Henrik och onkel Thomas. Planen rullades ut på bordet och lösningen var lika enkel som elegant. Den bestod av två delar.

1) Jag skulle vara snyggast.

2) Jag skulle vara fullast.

Nu är festen över och jag är hemma igen. Att jag var snyggast är det nog ingen som kommer att sätta sig emot. Jag har redan hört det tidiga pratet på stan, folk säger saker som "Ja, helvete vad snygg Andreas var på festen" och "Vem var snyggast? Ja, men det fattar du väl själv, ska vi verkligen slösa tid på att diskutera det?" En tjej svarar i mobilen, "Hej, det är Sara. Ja. Ja. Ja, självklart var han snyggast." Västtrafik ropar ut i sina högtalare över staden, "I går var det fest, gott folk, och Andreas var så klart Snyggve."

Så på den punkten lyckades jag.

Angående punkt två. Ja, där lyckades jag också. Jag somnade på soffan med huvudet lätt på sned, saliven rinnande från mungipan längs med hakan och ner på skjortan och västen. Kanske putade magen ut lite också. Uppdraget var därmed slutfört. Jag vann.

Nej vad fan, nu kör vi omslaget en gång till. Det är ju så sabla fint.

PATRICK OLAUSSON LUKTAR PRUTT OCH HAR BAJS I HJÄRNAN!

(förlåt. nu ska jag sluta. jag lovar)

Nu avslutar vi inläggen om Patrick Olausson en gång för alla.

Det började som en fånig grej, jag skulle skriva något roligt om karma och för kontrastens skull så använde jag en helt okänd person jämte historiskt odödliga karaktärer. Det råkade bli Patrick Olausson.

Sedan spann det i väg och jag tappade kontrollen och han hängdes ut som en idiot.

Faktum kvarstår dock att han var elak mot folk i skolan, många var rädda för honom och han var någon som gillade att trycka till folk. Att han var en halvmesyr till mobbare, var bara tack vare ödets mildrande omständigheter.

Så han förtjänar faktiskt skiten han fick här. Men nu är det slut med det och vi går vidare till nya äventyr på den här bloggen.

Vi syns på Littfest i Västerbotten nästa vecka! Jag har ett seminarium själv och ett med Johanne Hildebrandt. Det kommer bli fantastiskt. Jag ska prata om urskräck och hur lätt vi moderna människor blir som små darrande möss, så fort någon gör sönder civilisationens skyddande hinna.

Så vi ses där då, eller?

Hallå?

Men kom igen nu, så farligt kan det väl inte vara att gå på ett seminarium med mig. Nämnde jag att Johanne Hildebrandt är med på ett av dem? Hörni? Schyssta nu.

Här är schemat i alla fall.

Jag brukar vara sen till jobbet. Inte så mycket, men lite granna. Så nu när polishuset kring Ullevi hade massa bomber omkring sig och allt var snurrigt, så tänkte jag att nu ska jag gå tidigt till jobbet, så att jag har gott om tid att ta mig dit om något skulle strula.

Inget strulade och jag hade över en timme till godo. Då tänkte jag att då tar jag mig en frukostmacka på ett trevligt ställe innan. Det är jag värd, nu när jag har sådana feta marginaler. Och jobbet är ju bara runt hörnet. Vad kan gå fel?

Och där hamnade jag, med min fralla och mitt glas juice, och läste en bok. Tiden gick och tro fan om jag inte kom försent i alla fall. Med en timmes marginal lyckades jag fucka till det, trots att jag bara var några meter från jobbet.

Jag är fan i mig helt värdelös.

Heath Ledger är död!

Alla som har sett trailern till nästa Batman-film, inser vilken tragedi detta är.

My god, ni ringer verkligen Aftonbladet på riktigt.

Det här hade jag inte riktigt räknat med.

Men en bok har lovats och en bok ska ges bort.

När detta har lagt sig, återkommer jag med namnet på vinnaren.

Till alla er som är nya till den här bloggen (jag vet att ni finns, jag har statistik som säger så): Många kändisbloggar skriver om allt, till exempel att de ska ut och åka pulka med sina barn eller käka en ostmacka. Sådant som alla skiter fullständigt i, inklusive de som skriver det. Till exempel tänker nog Skugge när hon skriver något sådant, "My god, jag skiter verkligen i det här." Emellanåt skriver jag också sådana inlägg, för att busa lite.

Till alla er som inte är nya till den här bloggen (ni finns också, jag älskar er, fuck det där med att man ska ta hand om de lamm som försvunnit, jag tar hand om de som hänger i mina hoods regelbundet OCKSÅ): Nu kör vi.

(dddddrrrrrmmmmmm ...)

I dag ska jag köpa lite sallad. Jag tänkte laga middag sedan. Kanske har jag mozarella i salladen.

(bada-BOM!)

DÄR SATT DEN!

MEN RING AFTONBLADET DÅ FÖR HELVETE, FÖRSTEN SOM RINGER VINNER ETT SIGNERAT EX AV MÖRKRÄDD!

Ja jävlar, säger jag bara om denne Patrick Olausson.

Nu har det blivit en grej av det. Nu kan jag inte släppa taget. Jag måste sluta blogga om detta Dumkopf. Men hur? När jag nu gläntat på Pandoras ask, så ter sig möjligheterna oändliga. Jag får adrenalin av att det finns en risk att han får reda på det, dessutom. Och försöker göra något åt det.

Till och med om jag blir stämd hela vägen ner till helvetets sjunde cirkel, så kommer jag inte kunna sluta skratta när jag tuggas i stycken av Lucifer. Jag kan bara höra bevisföringen framför mig: "Den åtalade har bland annat skrivit att Olausson är ett ... hmmm ..."
(här får även åklagaren svårt att hålla sig för skratt)
"... melonhuvud, dumkopf, manetskalle och ... ja, och sådana saker."
Nämndemännen tjuter av skratt, domaren bankar klubban i podiet, så mycket skrattar han, och han böjer sig fram och rufsar Patrick Olausson i håret och säger: "Klart den där Roman ska få sota för det här. Du har ju rätten på din sida. Va? Lilla ..." Han vänder sig till åklagaren, som kniper ihop läpparna och plirar ner i golvet, och sedan viskar ur mungipan: "(kötthuvud - det är min favorit, säg kötthuvud)"
"Lilla kötthuvud", säger domaren och skrattar.
Själv är Patrick bara sur och förstår inte varför ingen kan ta hans klagan på allvar.

P3-Guldgalan har ingen lätt publik. Den består av musiker som tänker, när någon vill dra igång dem till en låt, "Jaha, han kör det det där gamla knepet, det tänker jag då fan inte klappat i takt till", eller "Ja, tro fan att hon fick pris när bolaget satsade sina pengar på henne." Och alla tänker de givetvis: "Det där kan ju jag göra bättre."

Sedan har vi stockholmarna. De som kommer till Göteborg och tänker att nu har klockan vridits tillbaka och Göteborg är söta som gör en liten gala, den kan nog bli något framöver. De klappar händerna och ler lite mot varandra, som föräldrar ler när deras barn spelar skolpjäs och scenografin ramlar ner i huvudet på dem, något börjar brinna och lärarinnan bryter samman.

Slutligen resten. De som är där för att de blev bjudna, men som inte har så mycket med musik att göra. VIP:arna, journalisterna, kompisarna. De är så glada att vara där och så noga med att göra intryck, att de inte klappar i händerna om ingen annan gör det. Man vill ju visa att man fattar vad det handlar om.

De flesta av mina författande vänner, varav några av dem är betydligt mer framgångsrika än jag, tycker alltid att deras texter är sådär. I synnerhet mot slutet, när de är nära inlämning, så säger de att de är trötta på texten och att de inte kan tänka sig att någon kommer gilla vad de skrivit.

Det är vanligt och fullt normalt. Min förre redaktör sa till mig att det är inget konstigt med det, han förstod om jag var trött på min text men att jag skulle hålla ut och ta mig genom korrekturet. Jag lutade mig tillbaka, sträckte ut fingrarna så att de knakade och sa: "Jag tycker boken är skitbra. Faktum är att jag ständigt häpnar över min egen förträfflighet."

Det är en välsignande slöja, för hade jag tyckt då vad jag tyckte om min första roman i dag, så hade jag förmodligen aldrig blivit författare. Jag är min egen största idiot.

Precis som Patrick Olausson.

Så jag kanske möter Patrick Olausson någon dag, och han kanske säger: "Fanken Andy. Är det du? Va? Gamle gosse. Kom hit så jag får titta på dig."
Jag blir osäker. Tänker han idiota mig, så att jag likt honom blir som en vattenmelon i mitt huvud? Men han är trevlig, han fortsätter: "Du, Andreas. Ska vi inte ta oss en kaffe? Det måste vara ... ja, jag vet inte ... tjugo år sedan? Femto? Gud vad tiden går. Men du, har du bråttom? Ska vi inte ta oss en fika?"
När jag tvekar och tänker att Oh Patrick, Din Enfaldiga Kossa, Vi Umgicks Ju Aldrig En Endaste Gång, så lutar han sig förtroligt mot mig och säger med låg röst: "Du. Jag bjuder."
Så vi fikar, jag är helt förvirrad, jag har ju aldrig någonsin spenderat någon tid med honom, varför fikar vi helt plötsligt? Han berättar att han har familj och barn och bor i ett radhus. "Grannarna är trevliga", säger han. "Vi grillar på helgerna tillsammans, passar varandras barn, ibland går jag ut med deras hund. Jag gillar ju både hundar och barn, vet du. Jag har ju alltid varit svag för sådant. Det kanske du minns?"
Och så skrattar han och jag vet inte, jag kan inte alls svara på om han gillade barn och hundar när han var yngre. Jag skäms.
När vi går därifrån så kramas vi och han säger: "Vad gött att se dig. Jag har verkligen saknat dig. Jag har läst alla dina böcker och spelat alla dina spel. Det har verkligen gått bra för dig."
Jag får panik och skallar honom. Kanske inte helt rätt givet situationen, men jag är i alla fall ganska snygg.

Ja, då var korret till Mörkrädd klart. Det är postat till min redaktör på det finfina bokförlaget Natur & Kultur och nu inväntar jag utlåtande. Vi är överens om det mesta men inte riktigt allt. Jag vet inte hur det kommer sluta. Kanske tar redaktören tåget ner till Göteborg med slagträet i hand och knackar på min dörr.

Jag öppnar, redaktören knuffar mig bakåt och jag slår ryggen i golvet. Sedan börjar redaktören hamra. "Ska det vara så jävla svårt att kommatera rätt? Va? Jag bara frågar?" Och medan slagen haglar och parketten stänks ner av röda slamsor, så svarar jag: "Nej, kanske inte. Jag hör vad du säger och ska ta det i beaktning."
Sedan går redaktören på knäskålarna, det smäller till när den ena och sedan den andra ryker. "Och dina jävla tempusskiften mellan tredje och första, så här tycker jag om dom!" Varpå jag säger genom gluggen av utslagna framtänder: "Jag tycker att du är rak och tydlig i din kommunikation och jag ska överväga noga inför nästa roman, vad ett dylikt stilgrepp egentligen ger."
Därefter slår redaktören systematiskt in revbenen, nerifrån och upp. Inte alla, förstås, då kanske jag skulle dö, men tillräckligt många för att poängen ska gå fram. Och den är: "Din satans nationalromantik får du fan i mig lägga av med! Sånt jävla blaj sysslar vi inte med här, fattar du det eller?" Jag får kisa för att fokusera blicken, redaktören har nämligen stampat in ögonen och jag ser lite illa. Men jag svarar: "Detta är gott. Jag är överens med dig och ska definitivt banta ner mina adjektivrika skildringar av skog och mark."

Sedan är vi klara. Redaktören böjer sig ner, hjälper mig upp och jag gör kaffe. Vi skrattar och umgås över fikat och sedan tar redaktören tåget hem igen.

Det är viktigt att ha en god relation med sin redaktör och att giva och taga i en kreativ diskussion.

Om nu Patrick Olausson då var en sådan halvmesyr till melonhuvud, och egentligen inte gjorde så mycket skada under skoltiden och i synnerhet då inte mot mig, varför lägga tid på att skildra honom så ofördelaktigt?

Ja, mitt svar är enkelt: Någon måste ju göra det. Och när ingen annan gör det, så får det bli jag.

Ska sanningen fram så har jag ju inte träffat Patrick Kötthufvud Olausson på jättelänge. Han kanske är hur schysst som helst i dag.

Jag hade en grudge med en kille i högstadiet, han tyckte jag var en jävla mes och jag tyckte han var en töntröv, men i dag har vi jättetrevligt när vi ses. På riktigt. Så vinden kan ju vända.

Även för Patrick El Grande Pucko Olausson.

En kamrat till mig som är kunnig i juridik, påpekade att min skildring av Patrick Olausson kan uppfattas som förtal och därmed kan jag bli stämd.
"Men", sa jag, "är inte förtal att ljuga?"
"Inte nödvändigtvis. Det handlar mer om ärekränkning."
"Okej. Så jag kan säga att Patrick Olausson är en idiot, och det kan vara sant, och jag kan ändå bli stämd?"
"Just det."
"Så idiot-Patrick Olausson skulle kunna hävda att jag kränker hans ära?"
"Så kan man uttrycka det, ja."
"Och kan jag då hävda att han, i egenskap som idiot-Patrick Olausson, inte har någon ära som kan kränkas?"
"Du kan säga så men det har ingen tyngd rent juridiskt."
"Inte ens om det är jag som säger det?"
"Nej, inte ens om det är du."
"Men det behöver inte betyda att det inte är sant?"
"Nej, jag antar det."
"Så det kan vara sant att Patrick Olausson är en idiot och att han är ärelös, men jag kan fortfarande åka dit för det?"
"Just det."
"Det finns fan ingen rättvisa här i världen. Moder Justitia, varför är du så blind?"
"Om det här hamnar på din blog, så vill jag inte att du säger vad jag heter."
"Et tu, Brute? Et tu?"

I går så var öronmaneterna på mig igen. De var flera den här gången och när jag gick mot spårvagnen, så gled de upp bakom mig. En och en. Först flöt en fram bakom en buske. En annan ur en port. En tredje stod och hängde vid en bil.

De slöt upp till ett gäng och följde efter mig. Sedan kom krabban, han knipsade med klorna men hade svårt att hänga med för dels hade han glömt att vända sig om innan han gick hemifrån så han hade ryggen mot maneterna och såg alltså inte var de gick, och dels så fick han springa zick-zack höger vänster över gatan för att hålla tempo.

Så kom vi till spåret och det var tretton minuter kvar innan vagnen kom. Jag gick över spåret och den minste av maneterna, lilla Planke, började flyta efter. Men de andra ropade "För fan, Planke! Är du inte klok? Nu får du fan skärpa dig!" De drog tillbaka honom. "Är du inte klok? Det kommer ju en vagn när som helst! Vi hinner aldrig över, vi kommer bli manetmos om vagnen kör över oss!" Planke blev sur men sådant hör ju ungdomen till, att våga chansa och så.

Alla var arga utom krabban, för han sprang åt höger och vänster med klorna uppgivet uppsträckta i luften och ropade: "Vad händer? Vad gör han? Ska vi ta honom? Varför säger ingen någonting? Åh, jag ser ju inget, jag blir så trött på det här."

Jag sitter här och har en tredjedels korr av Mörkrädd kvar.

Medan David, som romanens huvudperson heter, skakar av rädsla i ett hörn i en stuga ute i skogen, så lyssnar jag på helt tokig Bluegrassmusik från Oh Brother, Where Art Thou?

Har jag hamnat i helvetet? Och i så fall, varför sa ingen att Kafka hade byggt hela skiten? I så fall hade jag tagit på mig finkläderna.

Jag har en hel del pennor. Och jag har även avverkat en hel del pennor före de jag har nu.

Men den bästa jag har, efter juleklappsreservoarpennan som jag fick av min bror för några år sedan, är fan i mig den jag köpte på Skärhamns Akvarellmuseum, när jag hyrt en liten lya där för att skriva klart Mörkrädd. Jag hade inte fått med mig tillräckligt med pennor och behövde köpa bara en, så att jag hade lite i reserv om något skulle gå åt skogen. Den kostade tjugo kronor och ser rätt plastig ut, lite som något man kan ha i sin väska när man är fjorton år. Men den skriver fint, bläcket kletar precis lagom, färgen är inte riktigt svart utan mörkt mörkt blå och fläckar diskret.

Det är söndag morgon och Gud ska precis ingripa. Jag sitter på spårvagnen till Linnéstan, jag ska redigera Mörkräddsmanus i söndagsdimman. Jag skickar ett SMS till min gode vän Navid Modiri och undrar om han någonsin ska komma hem från Indien, ska vi aldrig mera ses?

Tio minuter senare står jag i kön i Condeco, som är allmänt förvirrad för att en dominant mor med grått hår och rosa bröstcancerbrosch på kappan talar om för sina fullvuxna söner och deras flickvänner vad de ska beställa. Det blir en jävla röra och personalen blandar ihop Halleluja-frukostar med Granola-beställningar, men inte för att de inte är duktiga (för de är väldigt duktiga) utan för att mamman är förvirrad.

Hur som helst.

Då dyker Navid Modiri och hans jättetrevliga flickvän upp. Glädjen är obeskrivlig. Vi kramas och skrattar och han har precis fått mitt SMS och pang så är vi här. Jag ser potentiella manustimmar flyga åt skogen, ett sådant här tillfälle från Gud måste man utnyttja, men Naviden ser förstås igenom min invit och säger att "Du bjuder ändå bara in mig till ditt bord för att vara artig, just nu vill du inte ha sällskap egentligen." Det har han ju rätt i, den gamle krönikören. Så vi skiljs åt och lovar att vi ska ses i veckan istället.

För att kolla min karmapoäng, så ringde jag till Gud. Han var hemma och han svarade:
”Ja hallå, det var Gud här ja.”
”Ja hej Gud. Det är jag, Andreas. Andreas Roman alltså. Jag tänkte kolla mitt karmasaldo.”
”Mm-hmm … nu ska vi se … Roman … ah, det är du ja.”
”Just det.”
”Du. Det är du som har skrivit När änglar dör, va?”
(paniken kommer nu)
”Njae … ja. Eller nä. Nej, det är inte jag. Du tänker på en annan Andreas Roman. Han den där andre killen.”
”Det säger du.”
”Mmm.”
”Den andre killen.”
”Precis. Det finns två. Han den andre, det är han som har skrivit den. Jag har läst den, jag tycker den är skräp.”
”Okej.”
(här blir det tyst en stund)
”Du”, säger Gud.
”Ja?”
”Ljuger du för mig nu?”
”Nej. Eller ja. Eller alltså … ja. Fast nä. Inte nu.”
”Överlag är det ingen bra idé att ljuga för Gud. Åtminstone inte när man har honom direkt på tråden.”
”Nä. Eller jaha? Eller nä, det är klart. Det är nog dumt.”
”Du ville veta ditt karmasaldo, eller?”
”Nej, vet du vad. Vi skiter i det. Vi kan ta det någon annan gång.”
”Nej, vi kan ta det nu. Jag har det här. Ojojoj. Här står det att du faktiskt har skrivit den där skitboken som du sa att du inte hade skrivit. Du, jag tänkte att vi gör så här, om du tar och drar åt –”
Här la jag på luren. Han blev så sur och det tyckte jag var dålig stil.

För att utveckla mitt resonemang kring Patrick Olausson, så var han inte den klassiske skolidioten. Han retades en del och sysslade kanske med något som kan kallas för mobbing och han gillade att trycka till folk om han kunde.

Men det var just där grejen låg. Om han kunde. Han var nämligen inte särskilt bra på att vara dum i huvudet, vilket gjorde honom till en annan slags idiot. Hans idioti var honom övermäktig, den begränsade den skada han kunde göra så till vida att han var dålig på att använda de vapen han hade.

När någon gick förbi som han ville attackera, så sa han oftast bara saker som "Ooooh" eller "Aaahaaa duuu", och vad som kunde blivit en möjlig mobbingsituation blev mest förvirrande. Han satt ibland och bara tittade på någon med ett lurigt flin, en typisk upptakt till något större, men han kom aldrig ur flinläge och var som fastlimmad. Kanske pågick en konflikt i hans inre, där den ena delen av Patrick Olausson sa: "Men kom igen nu då, sitt inte där och flina, gå fram och säg att hans jacka luktar bajs." Men den andra delen sa: "Aaahaaa du, nooog." Lite som en dementpatient, och man tänkte ofta när man såg honom: "Den där killen kommer inte få det lätt framöver."

Ibland så spelade Patrick Olausson fotboll och då skrek han "Kämpa då!" till de som var dåliga på fotboll, men det var nog lika mycket till sig själv han sa det. Jag får inte ge upp, tänkte han. Jag är verkligen en riktig praktidiot men jag får inte ge upp. Kämpa på. Någon gång kommer det lossna för mig också.

Jag tänker att några som förmodligen har rätt dåliga karma, är Hitler, Stalin, Caligula, Judas och Patrick Olausson från min grundskola som var en komplett idiot från början till slut.

Några som har lite bättre karma, är med största sannolikhet moder Teresa, Bill Gates, Jesus, Nelson Mandela och alla som tyckte illa om Patrick Olausson redan då.

De som lirar i gråzonen är Bill Clinton, Tom Cruise, Robert Aschberg, Jan Guillo och jag själv. Vägde man skålarna, vet jag inte var jag skulle hamna. Förhoppningsvis inte med Patrick Olausson.

Jaha. Hur definierar man då en mottagare av det goda vigilantestryket? Hur kan man veta?

Svår fråga. Men man kan veta. Ibland kan man veta. Oftast inte. Kanske nästan aldrig. Men ibland.

Då jävlar.

Vi talade om det goda vigilantestryket.

Och det började så här: en kamrat till mig berättade om hur en vän till honom blivit misshandlad av en samling maskerade män, av skäl som var i nivå med "Du säger inte till mig, okej?". Han avslutade sin historia med att säga att det ibland hade varit skönt att dela ut det goda vigilantestryket, för ibland så fanns det verkligen ingen tvekan om att en del förtjänade en omgång av just detta.

Vi diskuterade begreppet vidare och kom fram till att det fanns det dåliga vigilantestryket och det goda vigilantestryket. Det dåliga är det när man kan ifrågasätta skälet, där den utlösande händelsen kan ha ett motiv som man kan förstå och kanske till och med relatera till, där komplexa mekanismer såsom sociala förhållanden och trängda lägen kan utlösa desperata handlingar.

Det goda vigilantestryket sysslar inte med sådant tjafs. Det goda vigilantestryket utdelas till en mottagare som förtjänar varenda slag. Vad det löser, hur utövaren mår efteråt, vad effekten blir, hör inte till definitionen av det goda vigilantestryket. Möjligen till diskussionen, men inte till definitionen i sig.

Jag fångade i ögonvrån hur en tjej tappade sin kalender på gatan, medan hon pratade i sin mobiltelefon och alltså inte alls märkte vad som hände. Det var mörkt och regnigt, jag vände mig om, plockade upp kalendern och sprang efter tjejen. Hon såg förvånad ut, sedan väldigt lättad när hon förstod och hon tackade mig flera gånger.

Och jag tänkte: Karmapoäng!

Mat lämpar sig ofta väl för kraftuttryck. Vi har sådana rökare som Lök på laxen, Nu är det kokta fläsket stekt och så vidare. Men man kan gott ta det ett steg längre, i juletider så kan man säga:

Du är ju för fan mer kokt än julskinkan! (om man blir arg på någon för att man får en ful juletröja i juleklapp)

Nu är vi mer rökta än laxen! (om man fastnar i juletrafiken och blir sen till juleklapputdelningen)

Nej, ta mig tusan om jag inte är mer stekt än prinsakorven! (om man får stryk i ett julespel, till exempel juleMonopol eller juleYatzhi)

Du är för i helvete så doppad i grytan som man bara kan bli! (om någon fuskar i en julelek, till exempel hoppa julesäck)

Nej nu, du är ju mer inlagd än julesillen! (om någon har fått sig lite mycket julesnaps och det knnske är läge att åka hem och julesova lite)

Det här luktar hängd korv lång väg! (om man känner lukten av hängd julekorv)

Julhelgen är lömsk.

Den är precis så lång så att man tror att man hinner göra massa saker, men precis så kort så att man inte hinner med nästan några av de saker man ville göra.

Runt omkring mig så hör jag konversationer som alla bygger på vad man inte hann med. Vilka man inte träffade, vilka besök som inte gjordes, vilka vänner man försakade. Hur en del panikplanerar inför de sista dagarna, så att de hinner bocka av de relationer de vill undvika att såra.

Men ditt dåliga samvete påminner dig om vilka som egentligen är viktiga, genom att du ändå tvingas prioritera när du inser att du inte hade så mycket tid på dig som du trodde. “Vart tog helgen vägen?” frågar någon. “Vi hann ju inte ses!”

Du har rätt att inte bry dig. Faktum är att det är din förbannade skyldighet mot dig själv. Men det betyder inte att ditt dåliga samvete låter dig komma undan med det.

Jag fick ett slemmigt telefonsamtal i går. Det bubblade och blobbade i andra änden av luren, allt jag hörde var fuktiga andetag. Jag sa: "Är det du, din öronmanetsjävul? Ska ni inte ta och lämna mig i fred nu?"

Han sa: "Hur kunde du höra det? Jävlar var skarp du är. Fan." Han vände sig bort från luren och ropade till sina manetpolare, det var även en krabba där: "Gubbar! Andy tog det direkt, han hörde att det var jag! Va? Vad säger ni om det, va?" Och i bakgrunden hör jag uppskattande mummel, någon säger "Han är en värdig motståndare" och någon annan blir rörd och börjar gråta plankton. Krabban knipsar med klorna och springer åt höger och vänster.

En sak får jag ge dem, öronmaneterna, som kombatanter är de gentlemän ut i fingerspetsarna. Blir det en showdown, förvånas jag inte om det valda vapnet blir tångvärja eller sjögräsflorett.

Attans. Nu damp korret till Mörkrädd ner i brevlådan. Nu blir det till att jobba. Vad hände med det glamorösa livet som författare, där man bara kalasar och flanerar och har hatt och scarf och säger saker som "Jag skriver för att åderlåta min ångest ner i själens avlopp."

Vad hände med det? Jag bara frågar, jag tycker att frågan är berättigad.

Och framför allt: När ska det överhuvudtaget hända mig?

Jag går in på Lush.

Jag tänker att jag ska köpa mig en sån där grej som bubblar helt galet mycket. Vi snackar orange krulligt hår, röd lösnäsa, skor storlek 53 och enhjulingar. Så galet ska det bubbla.

Tjejen bakom kassan ser glad ut när jag går fram för att be om hjälp.
"Hej. Jag skulle vilja ha något som bubblar i badet."
"Ja, då har du kommit rätt."
"Jag vill att det ska bubbla som fan."
"Det ska vi ordna."
"Det ska bubbla så att grannarna ringer polisen."
Vi går bort till bubbelhörnan (den jävligt hårda bubbelhörnan för oss som menar allvar med vårt bubbel), och hon guidar mig fram till lavendelbubbel. Känns mycket bra. Hon slår in. När hon är klar, säger jag: "Nu jävlar ska här bubblas. Okej?"
"Okej", säger hon och ler. "Ska du bubbla med din flickvän?"
"Det kan du ge dig på."
Hon skrattar. Jag tror hon gillar mig, faktiskt.

I morse var min morgontidning stänkt med saltvatten. Jag lyfte upp den och lukten gick inte att ta miste på. När jag sedan gick till jobbet, så fick jag känslan av att vara iakttagen. Jag snodde runt och nog kröp en öronmanet undan bakom husknuten. Visserligen iklädd rock och solglasögon med hatt och lösmustasch, men jag kände igen den jäveln. Han tog god tid på sig, jag stod och tittade på honom medan han kämpade sig runt hörnet och efter några minuter så syntes han inte längre.

"Det var nära ögat pojkar", sa han senare till sina kompisar. "Men när den där jäveln vände sig om, då var jag snabb som blixten och bara backade runt hörnet så att fartstrecken knappt hann med."

Jag tänker inte be om ursäkt för mitt inlägg om öronmaneter. De är slemmiga och långsamma och det vet de om. Det är inget att bli upprörd över, det är bara så det är.

Jag börjar misstänka att mina inlägg om öronmaneter inte har fallit alla i smaken.

Det gled förbi en utanför mitt fönster förut. Långsamt, sävligt. Den trodde nog att jag inte såg den. Men när jag vände mig om, så kom jag på den. Då fick den bråttom därifrån och spurtade iväg. Jag drack min kopp te i lugn och ro medan jag tittade på hur den slemmade iväg i en millimeter i timmen.

Den gled säkert till sina manetkompisar och sa: "Jo, han var hemma den jäveln, jag spejade på honom genom fönstret men när han vände sig om så drog jag fort som fan därifrån. Jag tror inte han såg mig. När jag får bråttom, vet ni gubbar, då går det undan." Och de andra manetkompisarna dunkar honom i ryggen och säger, vi är alla snabba men ingen är så snabb som du, ManetBörje. Sedan festar de på plankton och annat gott.

Hallonsåsen vill inte försvinna. Jag har nu hittat sås på insidan av de nedersta hyllorna i kylen, högt upp på köksfönstret och utkletat över bordet.

Den sista fläcken förstår jag inte, den borde jag sett tidigare. Den är liksom lika tydlig som om jag hade greppat den där brevbäraren som för några månader sedan frågade om man skulle vara rädd för mig, bankat hans huvud i köksbordet så att det lämnat fläck av blod och hår men sett fläcken först flera timmar senare och då ropat högt: "Vad sjutton? Jag trodde jag torkat bort allt klet från brevbärarens hjässa?!"

Men där är den och jag förstår ingenting.

Följande hände under nyårsafton:

Jag förklarade för en liten tjej på två och ett halvt år, medan hon satt i mitt knä, Vigilantes storheter och tankarna bakom romanen. Jag förklarade att det explicita våldet var nödvändigt för att skildra raseri och att delar av Marcus är jag själv. Det gjorde intryck på henne, hon lyssnade intresserat och frågade sedan om jag ville hjälpa henne klappa katten. Sedan gick vi för att läsa Lotta på Bråkmakargatan (den där Lotta snor en cykel, inte särskilt begåvat med tanke på utfallet).

Hallonsåsen anföll. Jag öppnade kylen, den morrade och sedan kastade den sig ut. Jag var ensam just då, kampen var ojämn och när den var över så var det sås överallt. På golvet. På väggarna. Över duken. På stolarna. Och bordsbenen. Det rann. Alla som kom in i köket undrade vad sjutton som hade hänt och jag hade inget bra svar. Vi hjälptes åt att torka upp. Någonstans i lägenheten jamade en katt.

En av våra katter var arg och låg mitt i vardagsrummet och utstrålade kattilska. Den lilla tjejen skrattade och klappade henne och matade henne med mintkulor. Katten ansträngde sig för att bibehålla värdighet men somnade istället.

Vi hade fulsnaps kvar från julafton. Den gick åt framåt natten. Några ångrade senare detta. Det var även en Red Bull med i upplägget. Katten jamade.

Hanna var oerhört vacker.

Jag åt korv.