Titta noga

En del säger så här: "Den här bloggen du har. Den är en sådan kontrast mot dina böcker."

Men det är den inte.

Man måste bara läsa riktigt noga.

Inte alla är snälla

Kolla här, så här går det när man försöker vara lite mänsklig på sin blogg. Va? Så typiskt.

"
Hallå Andreas,

Det är jag som ligger bakom samtliga bloggar, recensioner och övriga offentliga uttalanden om dina bristande kvaliteter. Jag erkänner, du fick mig. Din lilla rackare.

Jag har antagit en mängd identiter, bland annat som journalist på Svenska Dagbladet (riktigt sköna brillor har jag, ingen känner igen mig, haha!), men det är även jag som ligger bakom kampanjen "Stoppa Anders Rohmans bondtolva nu!" Vilket är aningen olyckligt, eftersom jag stavade ditt namn fel, har missförstått vad du egentligen gör och därmed pumpat tio miljoner in i en kampanj som ingen jävel fattar vad den går ut på. Lite som mitt liv i stort. Ibland blir jag så trött.

Med vänliga hälsningar,
Thomas Olausson

P.S. Jag fick hjälp att skriva det här brevet, jag försökte själv men efter tre dagar gav jag upp och gick ner till den lokala kinakrogen där vi skrev, drack och åt och hade det trevligt ända tills klockan blev tio och min stomipåse svämmade över efter att jag glömt byta den för tredje gången i dag. Så jävla typiskt va?
"

Haha! Jag visste det!

Undrar om Thomas är min vardagsnemesis?

Eller om han bara är här för att ge igen?

Den djäfvulen är han, oavsett.

Var snälla mot mig nu

Som jag sagt så många gånger förut, så roar jag mig emellanåt (fyrtio gånger om dagen) med att googla mig själv. Detta är numera inte så mycket ett nöje som ett sätt att kolla vad som händer, om det händer något alls.

Och det är en sak jag inte förstår.

Det finns en mängd bloggare och journalister som inte alls gillar min grej. Det är okej, man kan inte gilla allt. Men jag är ju the Underdog! Jag är ingen bästsäljare, jag skriver inte deckare, jag är inte särskilt publik, jag är ingen uppmärksamhetsparasit. Ändå finns det massa som säger "Jag är inte imponerad ..." och "Förstår inte varför Mörkrädd blivit så omskriven ..." och "Inte det minsta intresserad ..." Som faktiskt är ute efter att kväva en hype som inte finns.

Jag är ju the Underdog. Ni ska vara snälla mot mig. Ni ska ju gilla att jag slår i underläge och försöker skriva nya saker och annat sådant fint. Om man nu måste vara dum, vilket man faktiskt inte måste för övrigt, så ska man vara dum mot sådana som säljer massor eller är dryga på löpet eller äcklar sig mot andra. Men man ska inte vara dum mot någon så ni får egentligen inte vara dumma mot dem heller.

Men framför allt får man inte vara dum mot mig. Jag är snäll och vill skriva bra grejer och inte bli föremål för folks uppfattning att jag redan är överskattad när jag knappt ens hunnit bli uppskattad.

Okej, vi säger så här. För varje gång ni är snälla mot mig så får ni godis. Okej? Kanon. Då säger vi så.

Max och Bengt får en idé under Sjunde Inseglet

Det går åt helvete under inspelningen av Det Sjunde Inseglet. Inget funkar. Alla är arga. Inte minst Ingmar. Han är jättearg.

Bengt Ekerot och daMackster (von Sydow) går ändå fram till honom och säger: "Du Bergman. Vi har snackat lite här och vi tycker att sportanalogin i sig inte är fel."
"Jaså? Vad roligt då. Är ni författare nu också? Eller producenter? Kanske båda. Vilken tur. Då löser ni det här åt mig då. Är ni från lallarpatrullen rentav? Jag har hört att dom hyr ut lallare, nämligen. Och vi behöver några sådana här. Seså, visa mig var ni har. Lalla lite då."
"Var inte sån nu, Ingmar. Vi vill bara snacka lite om manuset." Macke kollar på Bengan, som nickar menande med sin lie. "Vi tror väl att man kanske inte spelade så mycket badminton och curling och så under medeltiden. Det är vår utgångspunkt, om man säger så."
"Nähä du. Och du var där eller? Det vet du? Du tror visst att du är en korsriddare på riktigt, du. Hej jag heter Max von Pucko, jag är från medeltiden. Och jag, jag heter Bengt Kålrot, jag är godast om man rostar mig i ugn."
"Ja, hur som helst ... vi hittade en bild på en tavla här ... kolla. Visst är den fin?"
Bengt tar fram en tavla ur sin oändligt djupa kappa. Den föreställer en schackspelande Döden.
Ingmar tittar på den. Han kisar med blicken. Ögonbrynen går upp och ner. Han tänker hårt. Gillar han den? Han kanske gillar den! Max och Bengt ser på varandra och ler, Bengt blinkar åt Max och gör en diskret pussmun.

"Troligt", säger Ingmar och bryter tavlan mot knäet. "Jävligt troligt. Döden spelar schack. Jovisst. Oj, jag tar ditt torn, ja då är du död. Eller nej, vänta förresten, jag måste ju ta kungen. Ja då får vi ju hålla på ett tag, jag kan ju köpa mig tid på det viset." Han fräser åt Max och Bengt. "En riktigt jävla skitidé var det här. Jag blir så trött på er. Skådespelare. Håll er till manuset och håll käft, okej?"

Ingmar tar sedan megafonen och ropar: "Bär in bowlingbanan! Har alla bowlingskor på sig? Bra, då kör vi. Drar du igång poängtavlan, Lars? Kanon. Cue amerikansk bluegrassmusik! In med Budweiser. Max och Bengt, tag plats! Den här gången sätter vi scenen, hörni! Så vi kan gå hem någon gång. Okej?"

Vidare under Det Sjunde Inseglet

"Nej för helvete!" ropar Ingmar. "Jag säger nej! Nu kör vi igen. Ta det från början. Vad är det som inte stämmer? Jag förstår inte."

Bengt Ekerot går fram till Max.
Max säger: "Vem är du?"
"Jag är Döden", säger Bengt.
"Kommer du för att hämta mig?"
"Jag har länge gått vid din sida."
(så här långt funkar det ju, varför går det snett sedan, Ingmar förstår inte)
"Vänta!" säger Max. "Du är ju en baddare på curling, eller hur?"
"Haha, skoja inte gamle knekt. Jag sopar isen med vem som helst, när som helst."
"Med den jävla kappan? Det tror jag inte. Mina dunderpuckar knuffar dina åt fanders vilken dag som helst."
"Nog. Du sopar isen med en tandborste, det gör du." Döden svingar armen bakåt, faller på knä, glider fram över sanden och gör ett swischande ljud. "Och där sitter den perfekt. Va? Va?"
Max skrattar hånfullt. "Hahaha, säger jag. Hahaha. Låt oss curla. Jag ska skicka iväg dig över isen in i sargen, gamle gubbe."

Tidigt under Det Sjunde Inseglet

Filminspelning, Det Sjunde Inseglet.
Ingmar biter på naglarna och tar av och på sig baskern. Han är stressad. Teamet är tyst. De väntar på hans instruktioner.
"Vi tar den här jävla scenen igen", säger Ingmar till Max von Sydow och Bengt Ekerot.

Bengt Ekerot går fram till Max.
Max säger: "Vem är du?"
"Jag är Döden", säger Bengt.
"Kommer du för att hämta mig?"
"Jag har länge gått vid din sida."
(än så länge är det bra, Ingmar är nöjd)
"Vänta!" säger Max. "Du spelar ju badminton, eller hur?"
"Javisst. Jag är en jävel på nätbollar vet du. Pang! rätt över kanten, du hinner aldrig ta dom."
"Eller hur? Jag har ett racket här, tajt som fan, jag spände det så sent som i morse när jag nitade Nils Poppe med några sköna skruvar."
"Snacka går ju. Spänn upp nätet så kör vi."
Döden tar fram sitt rack. Det ser trött ut, lite slappt. Max skrattar. "Hahaha! Spelar du med en fjärilshåv eller? Åh, det här kommer bli så lätt. Kom igen nu så kör vi."
Döden hoppar runt, stretchar och övar några slag. "Du kommer få så mycket spö", säger han. "För jag är the Badminator och nu ska du få smaka."

Först tänkte storlöken så här

Först tänkte jag så här: Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det gött mos i hagen.

Och då har så gott som alla mina bloggande kamrater tagit semester, så till vida att de lökar runt bland grekiska öar, dricker drinkar i Stockholm, hänger på Mallorca eller andra sådana sköna grejer. Lina Forss, Susanne Möller, Mats Strandberg, Mola Ram, Pol Pot, Sven Dufva med flera.

Och då tänkte jag så här: Det ska jag med göra. Nu ska här slappas. Jag ska bli Storlöken. Jag ska bli rik på lager med en tofs på huvudet, jordig och fräsig, lökarnas lök. Man ska skala mig och skiva mig och steka mig och äta mig, så lökig ska jag bli. Och alla andra ska se på mig i avund och säga: Hur blir man så lökig? Lär mig att löka.

Men så kollade jag in statsen på bloggen, hur många läser mina dumheter nu under sommaren?

Och då visade det sig att ni är ännu fler nu, och att jag har fler besök om dagen nu än någonsin.

Då kan man ju inte bara lägga av. Så storlöken drar sig tillbaka utan väsen, han gräver ner sig i jorden, sluter sina lager omkring sig och slår sig till ro. Tiden för lökandet är inte nu.

Vardagsnemesis och toapapper

Jag sitter på toaletten i godan ro. Det är en bra toalettsession. Jag läser en god bok och känner mig avslappnad.

MEN SÅ STRÄCKER JAG MIG EFTER TOALETTRULLEN FÖR ATT AVSLUTA RITUALEN. OCH DÅ SER JAG ATT DET BARA ÄR TVÅ BITAR KVAR AV PAPPRET. NÅGON HAR VARIT HÄR OCH RIVIT AV NÄSTAN ALLT PAPPER. DET KOMMER INTE RÄCKA. DET KOMMER BARA INTE RÄCKA.

MÅ SATAN TA DIG, VARDAGSNEMESIS. MÅ DU SLUNGAS TILL INFERNOTS SJUNDE CIRKEL, DÄR LUCIFER SJÄLV KAN FESTA PÅ DITT KÖTT.

Mattias ut i stratosfären

Barnkalas. Ungarna har fantastiskt roligt. Så kliver Mattias från Lyxfällan in, han har röd clownperuk, jättenäsa, skor som är för stora och enorma hängslen. "Kolla här!" ropar han, "här kommer Mattias, känd från teve, Lyxfällan alltså, men jag är även en jävel på andra grejer."

Och så sväller han, han sväller och sväller, han blir till en heliumballong och börjar guppa runt i luften. Ungarna tycker inte det är roligt, de har liksom sett det här förut. "Hahaha!" ropar Mattias. "Kolla, va! Jag är en heliumballong och jag snackar som Kalle Anka! Precis som på julafton! Nej vad tokigt! Hohoho"

Sedan kommer vinden och han roterar så att ungarna får rumpan emot sig och Mattias kikar upp i himlen. "Oj då", säger han. "Kan någon ge mig en liten knuff här? Bara en liten en, jag ser inte så mycket nu. Dra lite i foten där kanske, rotera mig lite åt vänster, så jag kan se er."

Men ungarna leker vidare och rätt som det är så får Mattias väderspänning, en liten fjutt, inte så mycket, men tillräckligt för att skicka iväg honom ut och iväg i stratosfären.

"Så jävla typiskt", muttrar Mattias från Lyxfällan. "Nu är jag i omloppsbana igen. Charlie kommer bli skitsur. Och med all rätt."

(det skrivs)

Det skrivs en del om Alex Schulman & Co nu för tiden.

Men inte alls lika mycket som för ett tag sedan.

Han är ju blott en heliumballong

Faktum är att Mattias ballongfasoner, är något av ett problem för inspelningen av Lyxfällan. Vi får förstås bara se de klipp där han inte blir till en heliumballong, men nu när jag själv varit med i programmet så ser jag ju hur bökigt det är.

Vi sitter vid bordet och Mattias är igång, "Ska du ha dina jävla papper så här ditt satans äckel? Jag blir så trött på dig Andy, jag tänker ta mig fan köra ner pärmajävulen i halsen på dig, så trött blir jag ..."

(och här någonstans börjar rösten gå upp i falsett, Mattias viftar med armarna, han är röd och han svettas, vi ser kamerateamet slå sig för pannan, "Helvete!" ropar producenten, "Nu blir han en ballong igen hörni! Hämta repet!"
Assisterande producent och även skriptan rusar efter repet, Mattias sväller och pratar likt mössen i Askungen, han pekar och förmanar, precis innan han guppar upp på andra våningen så svingar de ett lasso kring hans ankel och lyckas hålla honom i koppel.

Producenten slänger kepsen i golvet, medan Charlie - Mattias kompis - går undan och gör sig lite kaffe. "Ska det vara så jävla svårt att inte svälla upp till en heliumballong hela tiden?" ropar producenten. "Va? Va?" Han sträcker ut armarna, vädjande, mot Mattias, som nu guppar runt med ansiktet mot taket och har svårt att uttrycka sig. De försöker vända på honom men utan resultat. "Kan du inte bara tänka så här, när du känner att du håller på att bli en heliumballong: Nej. Kan du inte tänka så? Nej. Nej, Mattias. Nej, Mattias ska inte bli en heliumballong. Mattias är med i teve. Det kostar dyra pengar när han blir en heliumballong. Han kan bli det på fritiden. När han är hemma. Leker med sina barn. Gullar med sin fru. Men i teve? Nej."

Nu har de fått rätsida på Mattias. Han rullar tummarna förnöjt och säger: "Men jag är ju blott en heliumballong. Vad begär du av mig?"

Producenten biter sig i läppen och ser uppgivet åt ett annat håll.

Lyxfällan blev en ballong

Mattias är en rejäl karl, han är med i Lyxfällan och han vet hur man ska sortera sina papper. Faktum är att han var hemma hos mig för bara några dagar sedan för att sortera mina papper.

Jag har en satans röra, ska ni veta. Jag hällde ut alla mina papper på kösbordet, det var ett halvsårs kvitton som var osorterade och skrynkliga.
Mattias blev röd i ansiktet. "Men vad fasen ... men vad är det här ... är det så här du har dina papper? Så här kan du ju inte ha det. Har du dina papper så här? Du har ju ingen koll. Du har verkligen ingen koll. Vet du ens vilka fakturor du har betalt? Har du nån koll på vilka intäkter du har?" Och så vidare.

Men medan han talade så växte han och svällde, rösten sköt upp i frekvens, och hans kropp blev allt rundare. Till slut så insåg jag att Mattias från Lyxfällan förvandlades till en heliumballong!

Medan han fortsatte skälla på mig så lyfte han, rund och lätt, från stolen. Hans röst blev en ankas, han började glida runt i rummet och stöta mot väggarna, han nådde taket och rullade runt där uppe, fortfarande upprörd och röd i ansiktet över att jag inte hade någon ordning alls. Jag följde efter och puttade lite på honom så att han inte skulle åka in i något vasst och därmed explodera. Men han verkade inte uppskatta det, "Sluta putta på mig Andreas, lyssna i stället, du har ju ingen koll, har du någon budget till exempel? Gör du ens en resultaträkning? Har du kollen? Vänta, putta mig lite åt vänster, ah, så där ja, härligt."

Men då fick jag nog, jag sa till honom: "Jag kan verkligen inte ta råd från en heliumballong. Det känns inte särskilt trovärdigt."

Och efter det så öppnade jag fönstret, Mattias gled ut, han roterade och snurrade och steg mot himlen. Så vitt jag vet så guppar han runt bland molnen än.

Randiga Ebba, randiga Sofi

Jag sprang på Ebba von Sydow häromdagen, och vi småpratade lite om allt möjligt som vi brukar göra när vi möts. Jag måste alltid säga: "Jesus min skapare, din panna är hög", innan vårt samtal kan bli riktigt avslappnat, men när väl det är överstökat så brukar det gå bra.

Jag frågade Ebba vad som gällde för grabbar i år. Hon sa: "Det ska vara randigt. Gärna en randig tröja, kanske med ränder på. Inte rutor, utan ränder. Vad gäller brallorna så ska det vara randigt, alltså inte zickzack eller något sådant utan med ränder då. Gärna en randig klocka, det är bra, randigt bra alltså. Om man är randig i håret så är det inte fel. Randiga kalsonger, naturligtvis, och har man mycket hårväxt i röven så får man gärna raka det randigt. Strumporna ska vara randiga och skorna med förstås, och om man har en väska så ska den vara jävligt randig som fan. Agent Ebba ser randigt, kan man säga. Haha."

Sedan sprang Sofi Fahrman förbi, hon skrattade så hon tjöt, hon hade rumpelappen till sin randiga velourdräkt uppknäppt och hon kramade skinkorna så hårt att fingrarna var randigt vita. "Nu jävlar handlar det om sekunder!" tjoade hon när hon for förbi. "Det vete fan om jag hinner till toan i tid den här gången! Hahaha! BadaBING badaBOM!" Sedan blev hon plötsligt väldigt koncenterad och försvann snabbt runt hörnet.

Min vardagsnemesis och telefonen

Det ringer i telefonen. Jag ligger och vilar middag och har egentligen ingen lust att svara. Men signalen ger sig inte, jag tänker att det kanske är något viktigt så jag kliver upp och letar rätt på telefonen för att svara.

"Hallå ja, det var Andreas här, vad kan jag göra för dig?"
"Oj. Förlåt."
"Ursäkta?"
"Då har jag nog kommit fel."
Och så lägger han på.

JAG FALLER NER PÅ GOLVET I FOSTERSTÄLLNING. MIN GRÅT ÄR STUM, MITT SKRIK ÄR TYST. STRUPEN TORKAR, MAGEN STRAMAS ÅT.

FAN TA DIG, VARDAGSNEMESIS. FAN TA DIG. SKA DU ALDRIG LÄMNA MIG I FRED?

En dräkt från Sofi Farhman

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så är jag inte naken iförd endast en tweedkavaj.

Nej, jag bär i stället en röd velourdräkt med rumpelapp där bak, en sådan som man kan öppna snabbt när man behöver bajsa. Jag har fått den av Sofi Fahrman, som nu har köpt en randig i stället.

"Du vet", sa Sofi till mig över en drink, "när jag måste skita, då är det bråttom. Jag hinner sällan till toan i tid, rumpelappen ska bara upp och bajet ska ut. SprutlackarSofi kallar dom mig där hemma, hahaha. Det värsta är att jag brukar tycka det är så roligt när dom säger så, så att det börjar trycka på omedelbart. Då måste lappen av fort som fan, annars blir det sprutlack rätt i velourdräkten. Hahaha! Ja jävlar, Andy. En creme brulée på den?"

Jenny Wrangborgs bidrag

Här är då Jenny Wrangborgs bidrag. Jenny bor i Vancouver och har en egen blogg som heter Tio meter över havet. Vad den handlar om, märker ni när ni kommer dit.

Anledningen till att jag valde Jennys text är för att den känns lite vilsen och drömsk, och jag tänker närmast på Lost in Translation när jag läser den. Bilderna var starkast här, och det var också det som gjorde att den här texten kändes mest färdig. Kanhända är texten aningen lång för formatet, men jag läste hela utan att tröttna och då spelar ju sådant ingen roll.

Kommentera gärna Jennys text i fältet. Mina utförliga kommentarer har Jenny redan fått och är förstås personliga. Så de får ni inte läsa. Era busar.

När jag inte försöker skriva, så skriver jag

ett åskväder drar in över norra vancouver
vi öppnar ytterdörren för att inte klibba fast mot möblerna i vardagsrummet
på amerikansk tv gör armén reklam och om du skriver in dig idag kan du vinna 40 000 dollar och köpa ett hus när du kommer tillbaka,
om du kommer tillbaka

jag pratar med någon sorts vän på msn och blir frustrerad
en dröm från natten före dröjer sig kvar
någon som såg ut som alla människor jag någonsin älskat böjde sig plötsligt fram, tog tag i mig och gav mig en filmkyss som kändes ända tillbaka till min första kärlek; Pelle på dagis, fast mycket manligare och ca 28 år gammal
och ja, jag föreställer mig att ingen kommer att be oss sova middag på tunna madrasser på ett gult laminatgolv

mellan dröm och verklighet, precis innan jag vaknar, bestämmer jag mig för att jag inte kan leva ensam längre och det känns som jag hittat lösningen på alla mina problem

sekunden senare vet jag alls vad det innebär
jag vet att jag inte kan leva tillsammans med någon annan
jag vill det inte ens
jag vaknar ensam och Dustin from Arizona sitter på flyget tillbaka till USA

solen landar på mina lakan och jag funderar på om jag kan hitta tillbaka till den drömmen men inser att om jag gör det så kommer han bara visa sig vara en skitstövel, eller så kommer jag säga att jag inte älskar honom längre, och jag är trött på skitstövlar, oberoende om det är jag som är den skitstöveln eller någon annan

jag väljer en bok ur min nya rumskamrats bokhylla och försöker komma ihåg hans namn men för sjunde dagen i rad får jag välja ett “hey” för att påkalla hans uppmärksamhet
Christian, Cory, Cody, Daniel, Frank, George?
han kan faktiskt heta lite vad som helst och jag är inte villig att chansa men tänker att jag kan smyga in i hans rum när han går till jobbet och försöka lista ut det

jag tar boken, filten, solglasögonen och bara ifall att så stoppar jag ner pennan och skrivblocket om jag mot förmodan skulle orka skriva nått
två timmar senare kan jag konstatera att det gjorde jag inte

istället går jag hem från parken jag suttit i, tar min dator, fragmenten till handling i boken som jag hävdar att jag skriver och ovan nämnda skrivblock och sätter mig i vardagsrummet med en illusion av att om någon frågar vad det är jag skriver så måste jag kunna säga till dem att det är en bok
och då vara tvungen att visa dem att den faktiskt har kapitel och allt

det har den inte och när Carries pojkvän, som jag inser att jag inte heller kommer ihåg namnet på, frågar vad jag gör så säger jag att jag pratar med mina vänner på facebook
vilket jag också gör

jag flyttar tillbaka ner i källaren, går och köper isglass, toalettpapper och något sorts godis som har ett stort hallon på framsidan men som visar sig vara ”naturally flavoured apple snack”

min nya rumskompis är hemma igen och jag har missat chansen att lista ut hans namn,
han säger att det ska åska inatt och ber mig spela något tyskt
sen stänger han dörren till sitt rum och försvinner upp någonstans i huset
jag sätter mig med datorn på magen i min säng och plötsligt sitter någon sorts vän så nära mig miljoner mil bort, sträcker ut sin hand mot webkameran och tittar mig i ögonen
bakom honom kan jag se solen gå upp över hans mellansvenska mellanstora småstad

det blir för mycket
min kropp säger till mig att väggarna i mitt källarrum kommer äta mig levande så jag går upp i köket, brer en smörgås, öppnar kylen och försöker känna efter om jag är sugen på mjölk eller juice
jag tar ett glas vatten istället och Carrie säger att hon sett mer av mig idag än under hela tiden vi bott tillsammans och jag är glad att jag vet vad hon heter
bjuder henne på en isglass och sen sitter vi där i vardagsrummet medan en sommarstorm drar in över norra vancouver
jag, Erin, Erins pojkvän Steve, Carrie, Carries pojkvän och min nya rumskamrat som kommer hem från någonannanstans

vi lämnar ytterdörren öppen
det börjar regna

mellan värmen, tröttheten och en stor jävla längtan
ser jag mig böja mig fram och kyssa någon som ser ut att heta Vincent
jag vaknar en timme senare av att ytterdörren slår mot dörrposten, den amerikanska armén tittar på mig, Dustin from Arizona har tappat mitt telefonnummer och
något brinner inuti

rastlösheten hann ifatt mig, himlen är full av blixtar
och jag måste lämna den här staden nu
tror jag

Min nemesis och frimärket

Jag ska posta ett brev. Det är ett fint brev. Välskrivet och gott disponerat. Pappret är tjockt, kuvertet är frasigt.

Jag lägger kuvertet på skrivbordet. Jag klistrar på ett frimärke och går sedan för att ta mig en kopp te. Ett grönt, härligt, saftigt te.

MEN NÄR JAG KOMER TILLBAKA FÖR ATT POSTA KUVERTET, SÅ HAR MIN VARDAGSNEMESIS VARIT FRAMME IGEN.

FRIMÄRKET ÄR BORTA FRÅN KUVERTET. JAG SKAKAR AV GRÅT MEDAN JAG KLISTRAR PÅ ETT NYTT FRIMÄRKE, JAG SKÄLVER AV PLÅGORNA, JAG VÄNDER MIG MOT HIMLEN OCH SKRIKER: VAAARFÖR?

Jenny Wrangborg vann

Hejsan.

Nu är det måndag. Jag har valt ett bidrag. Och det bidraget är skrivet av Jenny Wrangborg. Hon driver en blogg som ni kan läsa här.

Jennys text kommer att publiceras på onsdag och ligga ostört uppe i två dagar. En evighet i bloggsammanhang. Jag uppmuntrar er alla att gå in och kommentera Jennys text, men den här gången tänker jag göra ett undantag från min regel att aldrig radera kommentarer. Uppför er illa och ni åker ut direkt.

Gratulerar, Jenny. Vi ses på onsdag.

-Andreas

Åhhh ...

... jag är fortfarande vaken.

Det är Hannas fel, det är helt värdelöst att gå och lägga sig ensam när inte hon är hemma.

Men nu ska jag göra ett ärligt försök. Ett gott försök.

Nu jävlar.

You and me, kära läsare. You and me.

Nu kör vi.

Tiden är ute

Då var tiden ute för inlämnade bidrag. Jag fick en sista text minuter innan midnatt, det är is i magen det. Och dessutom jävligt författare, man ska hacka till sent in på natta och gärna sponken på det också, röka pipa förstås och vara naken på allt utom en tweedkavaj.

Men jag har inte fått någon text efter midnatt. Så geisten gick väl ur er allihopa när klockan slog tolv.

Och varför i helvete jag är uppe nu, när jag ska upp och jobba tidigt i morgon, det vet ingen. Allra minst jag. Jag dricker inte vin, jag röker ingen pipa och jag är inte naken med bara en tweedkavaj på.

Min vardagsnemesis

Jag är på Coop, jag handlar lite mat. Jag har kundvagn med mig, rullar runt bland korridorer av konserver och torrmat.

Så ställer jag vagnen ifrån mig för någon minut, för att gå till mejerierna och hämta färsk mjölk.

MEN NÄR JAG KOMMER TILLBAKA SÅ ÄR VAGNEN FLYTTAD. JAG FÅR LETA I NÄSTAN TIO SEKUNDER INNAN JAG HITTAR DEN, BAKOM HÖRNET.

JAG SJUNKER NER PÅ KNÄ, JAG DARRAR OCH FRYSER. MÖRKRET SLUTER SIG OMKRING MIG.

DENNA USELHET KAN BARA BETYDA EN SAK: MIN VARDAGSNEMESIS ÄR TILLBAKA.

I dag är sista dagen

I dag är sista dagen för era bidrag till det här.

Under helgen har det rasslat in en hel del texter. Ni har varit duktiga. Produktiva. Och en del av er har skickat fina bilder.

Men till skillnad från vad jag tidigare sagt, så kommer jag inte publicera sju bidrag över en veckas tid. Skälet till det är mycket enkelt: Jag har inte fått sju bidrag som håller måttet.

Därför kommer jag välja en text och publicera den.

Ni andra kommer dock, precis som jag lovade, att få en konstruktiv analys av ert bidrag över mejl. Det är ni värda, och egentligen mer därtill. Men det är allt jag har att erbjuda.

Alla texter som skickas in från och med 00:00:01 måndag morgon, anländer dock försent och kommer inte att tas med i urvalet eller få någon feedback. Spara den i så fall till nästa gång, det här kommer vi göra om. Det var roligt och ni var duktiga.

Deadline snart ute

Hej hej,

Nu är deadline för era texter snart ute. Vet du inte vad jag pratar om? Kolla här då.

Jag har fått några stycken. Jag förlänger det hela till måndag, så får vi se om några eftersläntrare ramlar in.

FörGöraren klarar skivan

Det är bråk i hamnen. Göbbarna är arga, stämpelklockan sjuder, det är strejkupplopp. Förhandlingarna har strandat, medlarna har gått från bordet. Det är lynchvarning, en del har fått unikaboxarna uppslitna och tömda upp och ner.

Men då susar en gul blixt över himlen.
"Är det en fackpamp?" ropar man.
"Är det en nämndeman?" undrar man.
"Nej!" ropas det. "Det är en kommunalpamp!"

FörGöraren!

Och han anländer verkligen till slutet av tredje skiftet. Det är fullständigt kaos. Men när han landar på marken, med benen brett isär, manteln fladdrande omkring, då tystnar alla. FörGöraren är här. Och han verkar arg.

"Göbbar göbbar", säger han och tar fram en torsk. "Jag är så jävla trött på allt tjöt. Det snackas om reformer och det snackas om Götatunneln och det snackas om Nya Ullevi. Men jag säger så här, göbbar, jag säger så här: Var har ni stämpelkottet? Va? I Haga, eller? Nej, säger jag! Ni har det med er! Här!" Han slår sig för bröstet, på sitt emblem med Poseidon. "Med er! I hjättat!" (nu gråter FörGöraren genom masken, göbbarna ser det och börjar gråta de också). "Vad är ni egentligen? Är ni Hisingsbor eller är ni från Alingsås? Svara på det, var och en av er, när ni går hem nu. För nu ska ni gå hem, till Västnytt, till en öl, till den halva specialen. Och när ni vaknar i morgon, då ska ni tänka: Här har jag mitt stämpelkott. Precis här. Och då vet ni vad ni behöver göra för att lösa detta hära."

Alla förstår. De kramas och klappar varandra på axlarna. Någon viskar Volvo Torslanda. Sedan tar de alla stombussen hem till sina fruar och barn, och de berättar om kvällen då de mötte FörGöraren, då den gula linan kallade på hjälten när Götteborg behövde honom som mest.

Göran Johanssons hem

Jag accepterade Göran Johanssons inbjudan och åkte dit med min vapensköld. När jag kom till hans hus, en liten planktonbod ute nära Vinga Fyr som hade fiskanät och manetrens överallt, så trodde jag först att jag kommit fel.

Och det visade sig att det hade jag. Göran Johansson bodde ju mitt i stan och här var jag, ute på havet, med min vapensköld och kände mig helt vilsen.

"Du är en sån jävla idiot", sa skölden till mig.
"Ja men jag är i alla fall inte sköldig till något annat", sa jag. Då skrattade vi så vi grät, vi blev vänner igen och vi putrrade med vår träeka in till stan där Göran Johansson väntade - helt oväntat - i ett svart och rött raffset med sillamönster på.

Jag ljuger som fan i P3

Javisst. Om ni missade mig i P3, så finns hela kalaset här.

Jag hinner kalla Mose för lögnare, berätta om sanningen bakom min relation med korvarna, avslöja en bluffmakare och förstås skänka bort en Mörkrädd till en lycklig lyssnare.

Göran och vapenskölden

Göran Johansson har visst läst den här bloggen och han har nu hört av sig. Han är inte glad:

"Andereas,

Jag har lest din blogg. Jag tycker väl att den är sådär. Jag tycker ente att det er rolitt nånstans att du har dig sjalv och maj på din vapensköld, der du ska förställa nån slags ninja som shittar kasttjärnor på maj och att jag då ska falla och dra med maj Eriksbergskranen i fallett. Det får du väl förstå att det är ju liksom inte okaj nånstans. Det är inte schysst mot maj och det är inte heller schysst mot denna fina symbol för vår stad, det fina Götteborg då, för som vi alla vet så är det ju Eriksbergskranen och kanske också Älsborsbron som är det som gör att turisterna kommer hit.

Jag sulle velja att du kom över och snackade med mej om detta. Jag har köpt vitt vin och räkor, även en del andra skaldjur, givetvis direkt från Feskekörka. Det blir även nybakat vett bröd, fässkpotatis såklat, lite folköl på den osså sillen och hått bröd. Det kommer även en del andra kommunalare och fackpampar, vi kommer ha kommunalhatten på och kanske också bordlägga nåt ärende när vi ändå är igång.

Jag hoppas du kommer nu, så vi kan reda ut detta hära.

Kram,
FörGöraren Johansson"

Vapenskölden på spårvagnen

Att åka spårvagn med vapensköld är inte alltid så lätt. Det blir ofta trångt.

Jag klev på häromdagen och fick använda skölden för att mota undan folk vid ingången. En man pressades mot rutan så att det kom blod på glaset. En annan trycktes mot golvet och fick en tand utslagen. En tredje flög ut genom dörren med ett gällt skrik, rätt ner i älven flög han, och där tyckte jag han hörde hemma för han hade onekligen drag av amfibie över sig.

Men övriga passagerare klarade sig fint, jag ställde mig till rätta vid den större ytan där barnvagnarna ska stå, för där tänkte jag att jag skulle ta minst plats. Man måste ju faktiskt visa hänsyn när man har en vapensköld med sig på spårvagnen, det tycker jag är viktigt.

Sedan kom det på en tant med barnvagn och hon sa: "Ursäkta mig. Det är en fin vapensköld du har. Kan du flytta på dig så att jag får plats med min barnvagn?"
Jag tänkte göra som hon föreslog. Det var ett bra och rimligt förslag. Platsen var hennes. Men paniken grep mig, jag greppade skölden och pressade framåt, jag motade henne ut ur vagnen, dörrarna höll på att åka igen men jag pressade ut henne och barnvagn mellan springorna tills hon stod på gatan och dörrarna slogs igen framför henne.
Hon såg mycket snopen ut. Rentav arg.

Vapenskölden i Ican

Det har krävts lite meck men nu har jag min egen vapensköld. Ragnhild visade sig vara hjälpsam när jag förklarat för henne att bara ha en trafikförsäkriing på sin bil (vilket hon hade, jag kollade upp det), innebär att det blir mycket dyrt om någon slår sönder den med ett basebollträ. Efter det löste sig allt.

Och nu när jag har min vapensköld, så tänker jag inte släppa den.

Men den är aningen otymplig. När jag var på Ican i går, så råkade jag knocka en gammal man när jag vände mig om bland konserverna.
"Åh herre jesus!" ropade han och flög in i alla burkar, de föll från hyllorna, han blev levande begravd, endast armar och ben stack ut under kikärtor och majskolvar och faktiskt också vit sparris som var på rea, mycket trevligt. Det krävdes tre man för att gräva fram honom, de fick följa ljudet av hans röst för att hitta rätt.

Men det fina med skölden var att jag då kunde gömma mig bakom den och smyga iväg. Folk ropade: "Var är han, den busen som gjorde detta? Vi ska lyncha honom med sojamjölk och persilja så fort vi får tag på honom."
Jag tassade förbi mitt under näsan på dem. "Jag ser en vapensköld", sa föreståndaren, "och det är en fin vapensköld. Hantverket är gott. Men jag ser ingen buse. Var är busen? Ni där, har ni sett honom?" Men det hade de inte. Däremot hade de köpt vit sparris på rea och för det så tackade föreståndaren dem.

Men jag, jag fnissade och smög vidare bakom min vapensköld, trygg kamouflerad från omvärldens spanande blickar.

von Roman

Jag har inte levlat på ett tag, i något avseende. Det är dags att göra något åt det. Så jag plockar upp luren och ringer ett samtal.

"Folkbokföringen, det är Ragnhild."
"Hej Ragnhild. Andreas här."
"Ja?"
"Ja, hej hej. Du, jag tänkte så här. Visst vore det fint om jag fick mig en egen vapensköld?"
"Va?"
"Javisst. Eller alltså inte bara jag, utan hela klanen Roman. En stor fet jävla sköld, vet du. Jag tänker Sankt Göran och Draken-temat, fast det blir von Andy och Göran Johansson i stället. Ja, i och med att jag får vapensköld nu, så behöver jag ju en titel också. Von blir bra, tycker jag. Jan Andreas von Roman, den Förste."
"Men vad i ... vem är du?"
"Ja, precis. Men alltså, det är jag på skölden, i rustning då eller eventuellt bara en svart, tajt ninjadräkt. Och så Göran Johansson, stor som en muterad marshmallowsgubbe, och han sprutar plankton och kastar maneter och lever rövare nere vid Eriksbergskranen. Den kan vi ha i bakgrunden, kanske. Eventuellt är han arg för att förhandlingarna är strandade."
"Alltså ..."
"Och jag är där, jag har just dykt upp i ett rökmoln som kommer från en av mina rökbomber som jag har där ingen kan se dom. Man kan tänka lite så här, var fick han den rökbomben ifrån? Hur ninja är han egentligen? Kan man vara så ninja som han är? Och så har jag katanan eller eventuellt två kaststjärnor beredda."
"Jaha ..."
"Göran ska precis drämma näven i Älvsborgsbron, kanske är det något kommunalbeslut som ska fattas, kanske har metallfacket gått emot honom. Men då, vet du, då är jag där, jag voltar och gör ett par wall jumps och slajsar med svärdet och Göran Johansson faller som en fackpamp ner i älven."
"Men är du inte riktigt klok, människa?"
"Gott. Jag hör att vi förstår varandra."
"Nej, inte direkt."
"Jag återkommer."
"Helst inte."

Kvällspasset i P3, måndag 1800

På måndag är jag med i Kvällspasset i P3, 1800 och framåt. Vi ska prata om lögner och min blogg kommer att beröras, som en poäng i diskussionen.

(jag fattar inte varför, allt som står här är ju sant?)

Det är väldigt roligt att folk skriver om bloggen, pratar om den och besöker den och så. Statistiken rusar uppåt och snart är vi tretusen som hänger här och slappar tillsammans.

Men ni får gärna köpa mina böcker också, okej? De är också trevlig läsning. Okej?

Oj, nu fick jag försäljningssiffror från förlaget. Tydligen köper ni mina böcker också. Vad trevligt, hörni. Då är vi vänner igen, vad skönt.

Vi ses ute i etern på måndag då.

Ta nu hand om er, var ni än är, vad ni än gör, hur livet än ter sig.

Hur går det för er?

Jag har börjat få in lite bidrag nu till den här grejen.

Hur går det för er andra? Vässa pennorna och skriv något bra, kanske poppar ni upp på den här bloggen när ni mest anar det.

Jobbar på Grin

Ja, det är ju faktiskt så att jag inte bara skriver böcker. Jag gör ju tevespel också.

Nu har jag switchat jobb och befinner mig här.

Jag jobbar inte på Bionic Commando. Utan på en annan grej, som ännu inte är förkunnat för massorna. Men coolt som fan är det, det kommer ni hålla med om när ni får veta vad det är.

Dante och redaktören

Dante har skrivit klart sitt storverk, det som han tänker ska göra honom känd över hela Italien, ja kanske hela världen.

Han kallar sitt mästerverk "Utan brallor i Infernot", allt uppdelat i tre delar. "Det är en gudomlig komedi", har han utropat på fyllan nere i kvarterskrogen, när lagerkransen hängt på sned med kvistarna instoppade i näsan. Men hans redaktör är inte lika övertygad.

"Lucifer springer liksom upp och ner för trappor, slår i dörrar, tittar ut genom fönster när andra slår i dörrar, skojar om att grannfrun kanske skulle behöva sig en omgång underliv i underjord, sjunger en lustig visa i mitten och har en skojig hatt."
Dante skrattar högt, "Javisst är det bra! Herregud, jag är ett sådant geni. Djävulsk buskis när den är som bäst."
"Men Dante ... det här är ju Nils Poppe."
"Snarare Eva Rydberg. Jag tänker att hon spelar Lucifer. Rött, krulligt hår. Otäckt värre. Och skånskan. Satanisk. Så gudomlig är denna komedi, att jag tänker att jag gör den i tre delar. Kanske kan andra handla om ett badhus, de ska liksom renas och rensas och så kan man dra skämt om tvagning och intvålning och knådning för att få all skit ur sig. Och så tänker jag att sista delen är på en riktig paradisö, en semesterort utan dess like, där kan vi få mycket naket, Eva Rydberg kan ha bikini, kanske får vi Stefan & Krister att knalla runt i bara fillingarna."
"Lägg av nu Dante."
"Det är en gudomlig komedi."
"Visst. Okej. Du, jag har lite att göra här, vi hörs, okej?"
"Okej."

Men på vägen hem så tar sig Dante ett par järn på krogen, och han blir full som en kaja. Han går vilse i skogen och har ingen aning om var han är, förrän ett annat fyllo dyker upp, dunkar honom i ryggen och säger: "Vi går den här vägen. Den här leder ut ur skogen."
"Vem fan är du då?" frågar Dante.
"Vergilius. Men du kan kalla mig Viggo, om du vill. Kom nu. Vi följer svaveldoften här, det leder ut. Kom nu."

Detta inlägg är bara till min fina Hanna:

Svaret är ja.

Jag bifaller.

Dante på krogen

Dante går ut med lagerkransen stiligt placerad. Hans vita toga vajar gott i vinden, han nickar artigt åt damerna och ler igenkännande åt männen. Att några fnissar och pekar, bryr han sig inte om. Att några skrattar och slår sig för knäna, bekommer honom icke. Att några tjuter så högt att de rullar av stolen och bildar högar, tänker han att det har inte med honom att göra.

Så anländer han till restaurangen. Han slår sig ner vid uteserveringen nära en fontän. Ah, Italien. Vin. Olivlundar. Parmaskinka. Håriga människor. Vilket härligt land.

"Krögare", ropar han till krögaren. "Fly mig en karaff av hans finaste röda. Och ge mig en lammstek med rostad potatis. Dröj inte, skalden hungrar."
"Ska vi krydda med lagerbladen då eller?" ropar krögaren tillbaka.
"Ja, det kan du väl göra. Eller vad menar du förresten? Menar du mina lagerblad? Åh, vad roligt. Hahaha. Moget, väldigt moget."
Krögaren kommer fram. "Ska det vara soltorkade tomater till det?"
"Självklart."
"Lardo?"
"Oooh, som utav helvete. I flera lager."
"Lagerkrans?"
"Ja, varför inte? Eller ... jaha, där gick jag på den igen. Hahaha."
Krögaren skrattar och drämmer handflatan i bordet. Runt omkring honom skrattar personalen, de dunkar varandra i ryggen och pekar på Dante medan de nickar åt varandra, gör cirklande gester över huvudet och struttar runt med armarna i vädret. Dante mulnar till och sitter med armarna i kors. Krögaren rufsar honom i håret, pekar på Dante när andra gäster går förbi och skrattar jättehögt, de förbipasserande stämmer in och skrockar så att det hörs hela vägen till Ithaka.

Dante reser sig upp. Hans hållning är rak, plötsligt tystnar alla. "Jag känner mig fin", säger han högt, "och då är man fin."
Sedan går han.

Missade ni mig i P4?

Ingen fara, go vänner. Ingen fara. Här är jag.

Kram,
Andy

Och så lite radio på det

I morgon (onsdag).

P4. Lokalt, i Göteborg.

1030. I en halvtimme.

Är.

Jag.

Med.

Det blir lite Mörkrädd-prat, lite allmänt prat, lite högläsning. Jag var förkyld under det här inslaget så jag låter som en idiot. Vilket en del vill hävda är som det brukar, då.

Nu är jag på webben

Den riktigt sköne Johan Miderberg tar sommarledigt, och låter andra gästa hans blogg under tiden.

Jag har fått den äran att inleda det här projektet. Och det gör jag så gärna.

Gå till Johans blogg, inte bara för min skull utan för att den är värd att besöka, punkt slut.

Dante och kransen

Dante står framför spegeln. Han trär långsamt på sig sin nya lagerkrans, gjord av olivkvistar. Det här är fina grejer, kostar mycket och är svårt att få tag på.
"Jojo", säger han tyst för sig själv. "Man är ändå rätt stilig. Nu ska här diktas." Han ser sig om. "Jag är en skald!" utropar han.
Beatrice går förbi. "Hör du det, gumman? En skald, det är jag det."
"Vad fint, gubben."
Beatrice har parfymerat sig och ska ut med flickorna i kväll. Men nu, när hon ser Dante, så fnissar hon till.
"Vad?" ropar Dante. "Åt vad fnissar du, kära Bea?"
"Ska du gå ut med den där?" frågar hon.
"Ja! Vadå? Är den inte snygg? Det är en lagerkrans. Jag är diktare. Jag diktar. Dikten är mitt kall. Jag är en poet, en berättare. Klart som fan jag ska ha en lagerkrans. Ska vi behöva bråka om det här verkligen?"
"Folk kommer skratta åt dig, Dante. Det är lite konstigt att gå ut med en lagerkrans runt huvudet."
"Vadå? Vadå?"
"Det är lite gay. Just den kransen i synnerhet andas fruit lång väg."
"Skiter väl jag i. Jag tycker din klänning är gay."
"Jag har i alla fall inte grönsaker i håret."
"Nej men jag har i alla fall inte bajs i hjärnan."
"Sluta nu, Dante. Kom inte hem full. Vi ses sen. Pusselussepuss."
"Jaja, puss på dig också."