Karl Lagerfeldt och skåpet

Telefonen ringer.
"Andreas."
"Ja hej, det är Karl Lagerfeldt."
"Kalle, för fan! Hur var läget då?"
"Jo det är gött och så. Du, jag har kollat in din blogg, du är ju utan tvekan vår främste auktoritet på mode."
"Javisst, så är det ju."
"Ja. Och jag tänkte att du kanske kunde komma hem till mig och visa lite var skåpet ska stå."
"Haha, har du köpt ett gammalt skåp? Ska jag flytta det åt dig, Kalle?"
"Men sluta nu, jag menar inte så. Jag menar att du kan ge mig lite tips."
"Jag kan flytta skåpet åt vänster, jag kan flytta det åt höger."
"Lägg av nu."
"Vill du kanske ha det buret uppför trappan? Va? Nära ditt linneskåp? För det har du väl ett, Kalle? Det har ju alla gamla stötar."
"Okej, nu är det inte roligt längre. Jag ringde för att be dig om modetips för att du är så jävla grym, men ska du hålla på och lalla så här så kan det kvitta."
"Vad du skåpar i dig, Kalle."
"Okej, du lägger ribban där alltså."
"Det mesta du gör är ju ändå gammal skåpmat."
"Haha, roligt du. Jag frågar en gång till: Kan du komma hem till mig och lära mig några knep? Kanske om mössor, där är jag svag."
"Beror på. Jag hör att du skåpsuper."
"Okej. Baja ner dig, Andreas."
"Inte i det blå skåpet i alla fall!"
"Nu lägger jag på. Jag drar."
"I skåpbilen då eller?"

Mode Q&A mmmkay

Min nya modeblogg har genererat så mycket trafik och jag har fått så många frågor, så jag tar några av de mest populära här.

Hej Andreas. Jag läser din modeblogg varje dag. Hur får man sådan örnkoll som du har? Kram SofiF.
Hej Sofi. Vilken bra fråga. Det handlar mest om att vara jävligt snygg. Alltså inte osnygg.

Andreas, din modeblogg har blivit något av en auktoritet i min värld. Vilken färg gäller i vår? Puss, ElinK
Elin. Tack för ditt mejl. Färgen som gäller är gräddrött. Så inne.

Käre Andreas, jag läser din modeblogg flera gånger om dagen och jag fattar inte hur man blir så grym på mode som du. Ge mig ett knep, vad som helst, snälla tack. Kram. EbbavS
Hej Ebba, här ska du få ett knep: Gå i klädaffärer. Där hittar man massa schyssta grejer. Ett par exempel är Brothers (eller kanske Sisters i ditt fall då), JC, H&M och sådana fina grejer.

Andreas, jag såg dig på stan, du hade ett par skitläckra dojor. Var köpte du dom? XOXO, FridaF
Frida, min vän. Skorna du syftar på (säg inte dojor, känns väldigt 2007 på något vis) är köpta på Skopunkten. De har ett grymt erbjudande, du pyntar för tre och får två par. Fast tvärtom.

Snygg-Andreas, vilken stil du har. Kan du lära mig att få sådan grace som du har? Kisses&Hugs, CamillaTh
Hej Camilla, javisst delar jag med mig, en fin grej man kan göra för att få grace är att ha en halsduk när det är lite kallt, det är snyggt och så värmer det gott också. Fina grejer.

Mode galore

Kalasfina lånkisar, du är glamour till fest såväl som vardags. Går från tårna till midjan utan att lämna något till fantasin. Drar åt på rätt ställen, sitter tajt runt låren. Jätteskönt när det är kallt. Svettas gött.

KappAhl, 79 kronor. Jag vet, get them now girlfriends, de här kommer rassla till som bara den när detta publiceras.

Mode med mera

Kalasfina kalsipper, prima kvalitet, trendigt svarta (black is the new black, girlfriends). Smiter åt där de ska. Fladdrar lite i sömmarna, fläktar skönt. Prickarna är så rätt, blir skönt urtvättade efter ett par omgångar.

JC, tre par för 199 spänn. Helt galet bra.

Andy goes mode

Vill man bli en Goliath inom bloggosfären, så ska man skriva om mode. Som tur är, så är jag ett modelejon av rang. Jag är liksom mode, kan man säga. Så nu börjar vi:

Finfina strumpor. Svarta. Sitter kanon runt foten. Glider i skon utan problem. Blir charmigt slitna i hälen efter ett tag. Kan eventuellt lukta lite efter flitigt använande. H&M, fyra par för 99 spänn. Som hittat.

Ett noll

Jag är och handlar. Jag ringer Hanna, min fina Hanna, för att fråga en grej.
"Hej", säger jag."
"Hej", säger hon. "Är du på väg hem?"
"Javisst, jag ska bara handla lite gott."
"Vill du ha middag när du kommer hem?"
"Nej tack, jag har ätit."
"Okej. Köper du lite öl på vägen?"
"Inga problem. Kan du gå och hyra film då?"
"Nej. Men jag kan diska."
"Efter din egen middag som jag inte ätit? Det tror jag det."
"Nej men jag diskar även upp din frukost."
"Aha. Vi kan hoppa över filmen."
"Ja ... ha?"
"Men du kan diska ändå."
"Okej?"
"Puss och hej då. Ses hemma."
"Puss ...?"

HA HA HA. ETT NOLL TILL FARSAN.

Smartare än mig

I dag var jag på Engelska Skolan. Kursansvariga hade slängt ut Jan Guillos mossiga Ondskan och slängt in Vigilante av Andreas elGrande Roman I - kanske den coolaste romanen som skrivits sedan Den Gudomliga Komedin.

Barnen i denna årskurs nio ställde frågor och hade funderingar. De hade läst och tänkt. De var smartare än många kulturjournalister jag träffat och också smartare än mig.

(jag. smartare än jag. mig? jag! eller mig? eller jag? eller är det du?)

Om framtiden ligger i händerna på dessa barn, så känner åtminstone jag mig trygg.

Lushtjejen

Jag ska handla badbomb igen, här ska fasen bubblas så att larmcentralen får ringa in bilar från Borås för att hantera situationen. Jag har köpt bubbelbad förut och jag ska nu köpa bubbelbad igen.

Jag kliver in på Lush. "Hej", säger jag till tjejen bakom kassan. "Nu jävlar ska här bubblas."
"Hahaha, är det du igen?"
"Va? Minns du mig?"
"Javisst, det var du som skulle bubbla så att grannarna ringde polisen."
"Ja, haha, kommer du ihåg det? Där ser man."
"Ja, där ser man. Ringde dom polisen?"
"Nej, dom vågade väl inte."
"Vad kan jag göra för dig i dag då?"
"Ja, jag ska bubbla lite igen då. Något som bubblar som bara fasen. Så att man behöver snorkel och cyklop för att inte drunkna i allt bubbel."
"Bubblar du fortfarande med din tjej?"
"Öh ... ja."
"Jaha. Ja, jag bara frågar. Man vet ju aldrig."
"Jo, i det här fallet vet man."
"Äsch", säger hon och ler hela tiden medan hon slår in bubbelkakorna i papper.

BajsPelle

Jag och Pelle är i stan. Pelle och jag är mycket goda vänner.
"Det där chokladstället vi ska till", frågar han, "har det en toalett?"
"Ja", svarar jag. "Det har det."
"Bra."
Det går ett par sekunder. Sedan frågar jag:
"Ska du bajsa?"
"Nej."
"Är du säker?"
"Ja."
"Helt säker?"
"Ja."
"Du ljuger inte för mig då?"
"Nä. Jag ska kissa."
"Om du skulle bajsat, hade du kunnat säga det till mig då?"
Han tänker efter en stund. "Ja, det tror jag."
"Är du säker?"
"Ja."
"Inte alla klarar att säga sådant."
"Nej, men jag skulle klara det."
"Lustigt att folk har så svårt för att säga att man ska bajsa. Alla gör det ju."
"Ja."
"Jag tycker vår relation är på den nivån att man kan säga om man ska bajsa eller inte."
"Ja, det tycker jag med."
"Titta, chokladstället är fullt. Ska vi gå till ett annat ställe?"
"Lika bra."

Hodiladi hodiladi hoppsan vilken dag,
hodiladi hodiladi,
hoppsaaan,
vilkeeen,
daaaaaag.

(för övrigt undrar jag vem som skrev den skittexten?)

And all the fairy tales told me,
a simple heart will be praised again,
a toad will be our king,
and ugly ogres are heroes then.

På riktigt

Jag hade egentligen fler inlägg på gång angående min sjuka Xbox.

Men folk har hört av sig och sagt att de tycker de här inläggen är för otäcka. Att jag är dum mot min Xbox. Elak. Att det känns för äkta, helt enkelt.

Förlåt. Det var inte meningen. Jag ska sluta nu. Jag gillar min Xbox och ska ge den bästa tänkbara vård. Det förstår ni väl. Jag har en PS3 och en Wii också men vi samsas alla och lever lyckliga ihop, tillsammans med vår PSP och DSLite.

Ja, en sak till: Om ni tycker att min skildring av hur jag förskjuter min Xbox känns obehagligt påtaglig, så vill jag bara påminna er om att Mörkrädd släpps i maj.

Den handlar om en kille som är sjukligt mörkrädd. Och om vad som händer med en sådan kille när han är ensam i ett hus i skogen för att bota den rädslan, och natten kommer. Plötsligt är han inte ensam längre.

Sov gott.

Xboxen graeter

Jag bär tweedkavaj och röker pipan, när jag kliver in i rummet med en stor svart låda under armen. Xbox 360:n ligger i soffan, invirad i handdukar, och hostar.
"Hyste hyste hyste ... hyste hyste ..."
Men så ser Xboxen mig och blir glad.
"Faer ... du kom haem till maj ... faer ... jeg blir glaed no."
Jag går fram till boxen och ler. "Ja, nu är jag här. Och se vad jag har med mig?"
Jag sträcker fram den svarta lådan. En PS3.
Xboxen säger inget. DVD-släden åker ut och in. Fläkten börjar brumma, åh vad den brummar denna äckliga jättefläkt som låter som en jävla Boeing. Jag skrattar, utanför åskar det och blixtrar, jag sveper manteln omkring mig och sedan kramar jag min PS3. "Nu är det bara du och jag", fnissar jag. "Du och jag."
Xboxen hostar. "Faer ... faer ...", medan jag sätter mig i stolen bredvid, kopplar in PS3 och spelar Devil May Cry 4 med ett stort grin. Jag höjer volymen så att jag inte ska höra hur Xboxen gråter.

Den lile xbox

Jag sitter i öronlappsfåtöljen och röker pipa och läser en tidning som handlar om att tjäna skitmycket pengar genom att profitera på tredje världen och helst se till att ett folkslag stryker med på kuppen. Sådant gillar jag. Jag dricker även en snordyr brandy (inte konjak, BRANDY!) i ett djupt kupformat glas.

Xboxen kryper över tröskeln. Handduken släpar efter, den har fastnat i fläkten och är smutsig av allt damm. "Faer ... faer ..."

Jag låtsas som om jag inte hör något, jag höjer på ögonbrynen när jag läser en synnerligen intressant insändare om hur man kan odla tobak snorbilligt och samtidigt inte betala arbetarna någonting.

"... du mae ringa den gamle doktor. Jeg er syg, faer. Vaeldigt syg." Xboxen kräks Skagenröra över mitt jävligt fina och satans dyra trägolv. Men jag ägnar icke Xboxen ett ögonblicks uppmärksamhet. Den hasar sig vidare mot mina fötter.

"Men faer ... vod ar den da? Har jeg gjordt dig noeget ille?" Jag skrattar högt när jag läser en skämtteckning om avskaffandet av dödsstraff i Kina (as if!). Xboxen är nästan framme, den sträcker ut DVD-släden för att röra vid mina tofflor som kostade jättemycket.

"Du snaelle goe faer ... ma du plocke upp mej och bare holdt mej lite? Jeg er bange."

Jag reser mig upp, lutar mig över Xboxen och blåser piprök i dennes filter: "Det skulle du tänkt på innan du fick the Red Ring of Death, din jävla pellejöns." Sedan trampar jag på Xboxen och går därifrån. Lådan ropar efter mig: "Faer ... jeg elsker dig anda."

Schulmans nya blogg

En sak som jag tycker är roligt med Schulmans nya blogg, är att den emellanåt har färre kommentarer än min. Inte så sällan heller. Ofta orkar brödernas blogg inte över tio-strecket.

Det har naturligtvis att göra med att deras forum inte tillåter kommentarer om man inte är registrerad, något de själva påpekat regelbundet och som är en fullt förståelig frustration, med tanke på den enorma mängd läsare de redan lär ha fått.

Men ändå, hörni. Men ändå.

Blindtarmen via rektum

Nu har det alltså gjorts en blindtarmsoperation genom munnen. Under presskonferensen så säger en av läkarna: "Ja, vi fick ju använda laserdomkraften för att spärra upp käftarna så att vi kom in med gomsvaljsborren. Sedan så krävdes det ju en rektumvidgare för att kunna göra den kompletterande snittningen via analkanalen, som behöver två läkare för att spännas ut ordentligt. Plasmakameran som måste användas under de första fem timmarna av ingreppet, behövs dessutom laddas upp tio gånger under ingreppet, vilket man gör via lilltån. Lägg till det att vi behöver skicka in en mikromakanick, som gnuggar tunntarmen mot tjocktarmen för att undvika bajskaskader, så vill jag överlag säga att det här är en bra och lyckad metod. Som inte tar mer än tjugo-trettio timmar, kaffepaus med kaka inräknad."

Han dricker ur sitt vattenglas och ser väldigt nöjd ut. Pressen antecknar och fotar. Men vän av ordning frågar: "Men det här låter ju jättemeckigt. Varför fortsätter ni inte bara snitta upp buken och plocka ut blindtarmen och sy ihop magen igen? Det är ju jätteenkelt jämfört med den här ... den här ..." Han tittar ner i sitt block. "Den här lasergrejen."

Läkarna tittar häpet på varandra. Någons underläpp börjar darra. En annan suckar och rynkar pannan. Men en tredje reser sig upp och väser till läkaren som just talat: "Det här var din jävla skitidé, Börje. Nu får du fan röja upp här. Vi går på lunch. Idiotpucko. Rektumvidgare my ass."

Börje tittar ut över presshavet medan de andra muttrar och går därifrån. "Ja", börjar han, "och på tal om rektumvidgare då ..."

Ridå.

den Röda Ringen av Död

Min Xbox 360 har fått den röda ringen av död. The Red Ring of Death, som det heter på gamertugg. Det innebär att den är döende. Inte död. Men snart, så.

Jag virar in den i en handduk, vaggar den ömt och sjunger på Keanes the Frog Prince.

"And all the fairy tales told me, a simple heart will be praised again,
a toad will be our king, and ugly ogres are heroes then."

Boxen hostar och tittat på mig. "Faer ... varfor er jeg syg?" Men jag rynkar på näsan och säger: "Nu förstår jag inte. Vad säger du?" Boxen spottar och dreglar. "Men faer ... jag er bange. Varfor maste jeg ige ma godt?" Jag hajar fortfarande inte och skakar på huvudet. "Vad sjutton säger du?" Boxen luktar korv och öl, och den försöker igen: "Faer ... du ma holde mig naer dit brost. Jeg er kald." Jag lackar ur: "Men tala för fan så man förstår, hur ska vi kunna ha en meningsfull dialog om du bara jiddrar massa goja hela tiden?"

Boxen gråter. Jag slänger den ifrån mig, reser mig upp och biter på knogarna. Utanför är det mörkt och regnigt, det är kallt i lägenheten. "Faer ... faer ... ", gnyr Xbox 360:n. Men jag fattar ju inte vad den säger, allt jag känner är doften av pölse och kanske också Tuborg.

I Gossip Girl blir alla sura

I Gossip Girl blir alla sura för allt och missförstår allting hela tiden.

Dan ska köpa pommes. Serena är med honom. Hon vill ha ketchup till sina pommes. Dan glömmer att beställa. Serena suckar, tittar bort, får något tomt i blicken. Sedan säger hon "Okej, om det är så du vill ha det, då kan du gå till din slyna till så kallad bästa kompis och bli ihop med henne då." Dan rynkar på pannan, sprider ut armarna och är like this: "Serena ..." Och så drar hon.

Blair ska ordna en temafest med frukt i taket och servitörer från Malaysia. Nate har en lila slips på sig. Blair säger: "Var har du köpt den?" Och han säger: "Vadå?" Varpå Blair säger: "Jaha. Jag förstår. Du har legat med den där slynan i limousinen." Och Nate är liksom: "Va?" Han fnyser och ögonbrynen åker upp och ner. Sedan säger han bara "Whatever" och går därifrån.

Rufus lagar mat. Lily anländer. "Lagar du våfflor?" säger hon. "Ja", svarar hon. Lily börjar gråta. "Jag visste det!" utbrister hon och springer därifrån, ut till en väntande taxi som är tio meter lång.

En av manusförfattarna vänder sig till en av de andra manusförfattarna och säger: "Ska vi kanske försöka styra bort från det här spåret där alla bli förorättade hela tiden? Det börjar bli lite fånigt." Varpå den andre manusförfattaren säger: "Du säger det nu, ja. Jag har känt det här länge. Men du har förstås inte ryggrad att säga något. Har du legat med henne?" Och han är liksom: "Va? Med vem?" Och den andre är: "Precis! Åh, ditt svin." Och han är: "Vem är ett svin?" Och den andre kille: "Du är!" Sedan kastar de sig över varandra och hånglar helt vansinnigt, vi snackar läppar klistrade över skallbenen.

Enter säsong 2.

Ständigt denna hotellfrukost

Ny hotellfrukost.

Jag anländer till restaurangen.

Hovmästaren står vid sin pärm och ber om mitt rumsnummer. Jag hör honom knappt. Allt jag ser är all frukt, all yogurth, allt bröd, alla grönsaker, alla bakverk, alla drycker.

Jag grepper honom i kragen, min blick är febrig, jag svettas. Han tappar pennan och gör en grimas, han förstår ingenting.

"Ge mig en hotellfrukost utan alla dessa jävla alternativ", väser jag. "Låt mig få äta i lugn och ro. Ge mig sinnesfrid."

Hans stela uppsyn spricker, han börjar gråta. "Jag vet", säger han. "Jag vet." Vi kramas länge.

Hanna gör te till mig

I går kväll satt jag och skrev. Hanna gick ut i köket och jag hörde lite slammer. Sedan kom hon tillbaka med en liten kanna te. Vitt jasmin, Yin Ho Silver Tips. Svårt att brygga rätt, smaken är svag men distinkt och jag misslyckas själv titt som tätt med dessa blad.

Men Hanna lyckas. Jag får en kanna och en kopp vid skrivbordet och sedan sätter hon sig och läser, medan jag skriver vidare.

Mörkrets Hjärta funkar alltid

Ni trogna läsare till detta forum, minns ni min tanke kring att allt kan härledas till Joseph Conrads roman Mörkrets Hjärta? Gott.

Det är jobb och jag pitchar fet grej till fet kund, vi har stora panåer, vi har ett snyggt som fasen demo i flash, det låter bra, läppsynk och grejer, vi snackar state of the art for da web in da house. Jag gestikulerar vilt och känner att jag är på gång, this is da shit, alla lyssnar uppmärksamt och den här grejen är liksom hemma, i dag sätter vi den här dealen.

Sedan, när jag är klar, så blir det tyst. Alla ser glada ut. Min chef strålar. Så frågar en av köparna: "Men hur tänker du just kring kommunikationen mellan XML-filen och vårt LMS? Stödjer databasfunktionen vårt operativa SCORM-system?" Det hade jag ju inte alls tänkt på. Men jag ler och slår ut armarna, jag har ju svar på det: "Det är precis som i Mörkrets Hjärta, när en av dom till slut flippar ur och kastar sig rasande in i djungeln och blir sönderköttad av infödingarna och det bara är blod och slamsor kvar av honom. Vem vet, dom kanske kalasar på honom senare, sätter honom på ett spett och snurrar honom över elden medan dom sjunger grillfestsånger." Tystnaden kvarstår. Någon harklar sig. En annan börjar gråta.

Lite senare är vi på väg därifrån. Min chef kör oss tillbaka. Jag frågar: "Ja, hur tycker du att det gick då?"
Varpå han säger, men blicken fäst mot vägen: "Nu vill jag att du håller käften."
"Ja, precis som i Mörkrets Hjärta då, när han får spjutet i örsnibben och -"
"Andreas."
"Okej."

Droppte

Min bror jobbar på sjukhus och i går hängde jag med honom och snodde en droppställning. Den var svår att få ut under jackan, den putade ut en del och skramlade och lät när jag ramlade i trappan. En sköterska frågade: "Har du en droppställning under jackan?" Men jag svarade: "Nä." Och lyckades därmed lura henne, jag är så smart.

Nu sitter jag hemma och har fyllt droppåsen med rent vatten. I påsen guppar en jasminteblomma runt. Den har slagit ut och färgar vattnet långsamt gult. Från påsen går en slang rätt in i armen.

Intravenöst te, fy fanken vad fint. Nu sitter jag bara här och låter skiten pumpa runt i blodet. Så jävla gött.

Den förträfflige agenten och hans förträfflige klient

Jag träffade min agent. Vi åt en strålande lunch i Gamla Stan och vi gratulerade varandra till vår förträfflighet.

"Fanken, Joakim, vad du är förträfflig."
"Äsch", säger han, "du med. Du är mer förträfflig."
"Nej, du är förträffligare."
"Du är förträffligast."
"Du är mer förträfflig än vad du kan säga."
"Gånger tio!"
"Du är så förträfflig så att i Förträfflighetsrådet så har de röstat dig som nummer ett i år."
"Ja men du är så förträfflig att du har en egen websida, www.andreasarfortrafflig.com"
"Min tjej ringde, hon sa att de hade gjort ett avbrott i valet i USA för att diskutera din förträfflighet."
"De har avkodat ett inristat meddelande i bergen på planeten Mars. Där står det: Andreas Är Förträfflig"
"Den tionde planeten som de har hittat, den har de döpt till FörträfflighetsJoakim."
"Okej."
"Okej."
Vi fortsatte att äta och pratade om framtiden och om stora ting.

Ni vet den där scenen i Jerry Maguire, i slutet, när Rod Tidwell har dominerat på plan och kliver ut till pressen och ropar på sin agent? Och i skuggorna står slemmige Bob Sugar med en av sina klienter, och klienten säger: "Varför kan inte vi ha en sådan relation?" Den relationen som klienten menar, det är den som jag har med min agent. Den önskar jag er alla.

Kalas på Natur & Kultur

I torsdags var det kalas på det finfina bokförlaget Natur & Kultur och jag var där.

Vinet flödade, snittarna haglade, godiset flög. Någon började brinna, ett bord välte, en annan brast ut i sång precis som i Sweeney Todd och alla tyckte att Mörkrädd var en förträfflig och synnerligen kuslig roman. Jag blev kapad som butler till ett kollektiv med damer som när de blev äldre, skulle behöva någon som kunde blanda dem drinkar, laga mat och spela bridge och canasta. Sedan svepte en guru in och sa som det var, fram tills att ljuset tändes och musiken dog ut. Då plundrade vi förlagets bibliotek, där jag hittade en av mina gamla romaner som inte kommit ut på Natur & Kultur, och förvirrad och glad gick jag därifrån tillsammans med ett gäng människor där några var mer kända än jag.

Den gamle hoetelfrukost

Hotellfrukostar är ett helvete. Så många möjligheter, så liten magsäck. Men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag skulle välja noga, inse att man inte orkar allt, fokusera på det jag gillar men som jag sällan äter hemma. En vattentät plan.

Eller inte.

När jag kommer ner, så breder möjligheterna ut sig som Soddom och Gomorra, som Skylla och Karybdis. Jag blir likt Odysseus fångad mellan omöjliga alternativ, hur jag än gör så är jag mer saltad än baconen, mer mosad än äggröran, mer rostad än brödet, mer kokt än äggen, mer inlagd än gurkan. Jag börjar svettas, paniken griper tag i mig, jag rusar runt i matsalen och blandar bacon med fil, korv med te, kaffe med frukt. Det blir en tallrik så hemsk och förkastlig att en i personalen kommer fram till mig och säger: "Men gud - vad är det för styggelse du har skapat på din tallrik?"

Med ett ägg i ena mungipan och en banan i andra, och en vattenmelon på huvudet, ser jag mig själv för den jag är. Jag faller på knä: "Moer ... moer ... ma du foerlate maj?"

Riktigt så gick det inte till på min senaste hotellfrukost. Men nästan.

Avtändning på jobbet

På jobbet. Jag känner skaket i kroppen, det darrar som fan. Jag svettas och kan inte koncentrera mig. Någon frågar mig något, jag snor runt och vrålar "Ja men ska du inte ta och hålla käften då för helvete!"

En stund senare glider jag in på toan, det här håller ju bara inte längre. Fram med sprutan. Jag öppnar den, lägger i gröna teblad, fyller den med vatten och skakar ordentligt. Under minuterna som det tar för teet att dra, så blir jag förbannad över att det ska behöva ta en sådan jävla tid för lite te att bara få smak för helvete.

Sedan bankar jag med handflatan i armvecket, skakar lite och shottar sprutan rätt upp. Teet rusar runt i blodet, det finns överallt, jag drömmer om shaolinmunkar och friterade räkor, kanske med soja och sötsur sås.

Den tysta vagnen

Jag åker tåget. Bredvid mig sitter ett par i övre medelåldern. De är tysta i en timme, utom när damen ska gå förbi mig för att gå på toaletten.

Sedan drar det igång. Hon säger:
"Ska vi dricka kaffe här på tåget eller när vi kommer fram?"
"Tja ...", säger mannen och tittar ut genom fönstret. "Jag vet inte."
"Om vi dricker här, ska vi i så fall dricka i bistron eller här vid vår plats?"
"Ja, det beror ju på."
"Om vi dricker här så blir det ju lite trångt."
"Ja."
"Men om vi dricker i bistron, så är det bullrigt."
"Mmm."
"Vi sitter ju ändå i den tysta vagnen nu."
"Ja."
Mannen tar fram sin plånbok och reser sig upp.
"Vart ska du?" frågar kvinnan.
"Jag går och handlar kaffe och tar med hit."
"Jaha." Hon lutar sig tillbaka. "Ska vi ha något gott att äta till?"
Han stannar i rörelsen. "En bulle?" säger han.
"Nej, jag vet inte. Jag vill inte ha en hel bulle. Kanske en halv?"
"Jag vill ha en hel bulle."
"Ja men om du köper en hel bulle till mig, så vill jag bara ha halva."
"Okej."
"Kan du inte bara ta en halv bulle då? Så kan vi dela?"
"Okej."
Han går i väg. Han kommer tillbaka med två kaffe, en bulle och en mazarin.
"Köpte du en mazarin också?" säger hon.
"Ja."
"Men jag ville ju bara ha en halv bulle."
"Ja, men jag köpte en mazarin också. Det kan vara gott."
"Ja den ska inte jag äta."
"Du får äta så mycket du vill."
De börjar äta. Hon smaskar och sörplar. Han äter mer diskret, gör ingen föreställning av sin måltid.
"Det var gott med kaffe", säger hon.
"Ja."
"Men det var onödigt att köpa både en bulle och en mazarin."
"Kanske det."
"Nu ligger halva bullen där och du har inte ätit din mazarin."
"Nej."
"Ja jag ska då inte äta den. Jag vill inte ha den."
"Okej."
"Ska vi dricka kaffe när vi kommer fram?"
"Vet inte."
"I och med att vi har druckit kaffe nu, menar jag."
"Ja."
"Om vi dricker när vi kommit fram, då har vi ju druckit två gånger på kort tid."
"Ja."
"Det är lite synd."
"Mmm."
"Vi kanske borde druckit när vi kommit fram i stället."
"Ja men kaffe är ju gott."
Då frågar hon: "Är det här en tyst vagn?"
"Ja", säger han.
"Ja då är det bäst att du är tyst."
"Jaha", säger han. Och är tyst resten av resan.

Te och rakblad

Jag kommer hem och Hanna är inte hemma. Jag går ut i köket, öppnar köksluckan, tar ut teburken med det riktigt jävla gröna teet och doppar näsan i bladen.

Jag drar in. Bladen fladdrar, några av dem fastnar i borrarna.

Sedan tar jag fram en liten spegel, häller ut bladen över spegeln och delar upp dem med rakblad. Med ena fingret tryckt mot vänster näsborre så drar jag in da good shit genom näsan. Det går rätt upp i skallen, jag ser pandor och bambuskott överallt och börjar drömma om varmt ris och kung fu. Bladen åker runt där bland mina två hjärnceller som för övrigt är osams. Sedan sjunker jag ihop i stolen och tappar koncepten helt.

Vernon

Helvete.

Nu ska jag till Stockholm.

I Stockholm ligger Vernons teaffär.

Jag kommer att bli tvungen att gå dit. Jag kommer att gå in och säga: "Shoot me up, Vernon." Han kommer ge mig da good shit. Gröna blad, färska, fina. Tunna mellan fingrarna. Kanske en ny kanna. En burk eller två. Han kommer bjussa på en burk. Vi kommer prata, skratta, språka. Sedan åker plånboken fram och jag går därifrån med en container av nya grejer.

Hanna kommer att döda mig. OCH MED ALLT RÄTT. JAG FÖRTJÄNAR INTE BÄTTRE.

Vad sjutton gör jag nu?

(i örat)

(jag stoppar även in en om möjligt ännu större samling teblad i örat, men det ser inte Hanna så det borde vara safe, eller vad tror ni?)

Hanna gör jasminte

Hanna ska göra te hemma. Jasminte. Jag blir nervös. Men försöker förstås dölja det. Jag säger i stället: "Jag gör lite eget te, av det nya som jag köpte härom dagen."
(det som gjorde att jag hamnade i onåd)

Hanna börjar förbereda sitt jasminte. Hon är osäker med skeden, famlar lite vid vattenkokaren (en sådan med termostat), tar fram ett glas och sneglar sedan åt mitt håll. Är glas det rätta? Eller är det kopp som gäller? Konflikten vilar i luften.

"Hur gör jag nu?" frågar hon till slut. Jag ler milt. "Hanna, du får göra ditt te hur du vill."
"Nej!" ropar hon. "Det får jag inte! Du blir arg och upprörd, förorättad och sårad! Sedan blir det konflikt och det slutar med att du går till Vernon och köper te för tusen kronor! Temissbrukare där!"
"Sluta nu", säger jag och stoppar in en stor samling teblad i varje näsborre.

Högläsning!
5 mars, 1900, Musikens Hus, Göteborg.

Jag läser högt ur Mörkrädd.

Inte så länge. Inte så mycket.

Men jävligt bra.

Ses där.

-Andreas

Kritiker går på bio, ser 30 Days Of Night. Stenhård, ren vampyrrulle. Inget tjafs, liksom. Killar och tjejer med stora tänder lackar ur och äter människor. Kritiker är lite irriterad, förstår inte riktigt.

Men vid ett tillfälle säger en vampyr: "En sådan farsot ni är, ni människor."

Kritiker rycker till, som om strömmen går genom kroppen. Farsot? Människor? Vi? En tanke! Där finns något! Vad bra! Ge mig mer! Ta det längre!

GE MIG ETT ALIBI ATT VÅGA GILLA SKRÄCKFILM! JAG FÅR INTE GILLA DET HÄR OM DET INTE FINNS FÖRSÖK TILL NÅGOT MER!

Men så fortsätter vampyrerna att äta människor och en av dem blir nermald i en jättestor maskin med snabba spetsiga valsar vilket är ganska coolt fast rätt äckligt.

Kritiker blir arg. Surar. Får inget alibi. Efteråt frågar kompisen: "Var vampyrfilmen bra? Fanns där djup och tanke bland blod och slafs?" Nej, muttrar kritiker och går hem, begraver ansiktet i kudden och gråter sig till sömns. Bredvid ligger Zac Snyders Dawn of the Dead, Extended Edition.

Jag uppfann Riverdance
Jag behöver räta ut en grej angående min Q&A där, just rörande Michael Flatley och min coachning av hans dans.

Vi gick inte skilda vägar egentligen, utan vad som hände var att innan han hade kommit på Riverdance så hade jag lagt klipulver i hans fillingar. Direkt från nyponen, faktiskt, sådana där håriga frön som kliar som bara den och ger röda utslag. När Flatley tog på sig fillingarna (gula där fram och bruna där bak, han var ett riktigt äckel) så blev det fart på honom. Benen sprattlade helt hysteriskt och han ropade högt: "Hjälp mig, Andreas! Hjälp mig! Det kliar i mina ullkalsonger från Irland! Jag kan inte kontrollera mina ben! Häll Guinness i mina kalsonger, Andreas! Gör detta!"

And how. Hans ben hamrade på i alla möjliga konstiga riktningar. Jag försökte fånga honom men han dansade så snabbt medan armarna sprattlade helt oberoende av detta, lite som väderkvarnar, och han for iväg med raketeld i baken nerför backen, över kullarna, förbi träden. Till slut så släckte han skrevelden i en flod och andades ut, lättad över att kliandet hade försvunnit.

Senare så ljög han ihop en historia för pressen och sa att han hade hittat på en ny dans och att han skulle turnera världen runt med den nu. "Det kommer bli så jävla fett", sa han. "Vi kommer hålla på så här", och så sprattlade han med benen medan tungan låg i kors över tänderna, och alla applåderade och sa att det där vill vi se mer av.

Jävla skrytpelle.

Q&A mmmkay
Ganska ofta frågar ni läsare ungefär samma saker. Det tycker jag om. Jag tycker om er. Jag tänkte att jag skulle samla några frågor här och riva av dem i ett mer offentligt forum, inte de vanligaste men de mest intressanta:

Varför är du så jävla grym?
Ja det förstår jag att du vill veta. Det är för att jag har the moves och bara dominerar.

Varför är du så jävla snygg?
Ja det kan man undra. Min far är stilig och min mor är fager hon också. Det är nog därför.

Varför är du så jävla smart?
Ja frågan om där. Min far var kanske inte vassast i skolan men han var klyftig, min mor däremot var väldigt skolsmart. Jag är en perfekt kombo. Mina syskon fick lite av det där men jag fick hela paketet med extra allt. Det gäller även Snyggve-faktorn.

Varför skriver du så jävla bra böcker?
Ja det är en bra fråga och jag är glad att du ställde den. Jag skriver bra böcker för att jag är chef.

Varför har du en sån jävla cool stajl när du glider nerför gatan?
Ja det är värt att spekulera kring. Det beror på att jag inte bara talkar the talk, jag walkar även the walk.

Varför regerar du som fan på dansgolvet?
Ja det är gott att diskutera. Jag tror att det har att göra med att jag tränade den där irländske lallaren som hittade på Riverdance. Han blev sur och började sprattla med benen när jag la klipulver i hans kalsonger, och efter det gick vi skilda vägar.

Varför tar du bara helvete över scenen när du kliver upp och får en mikrofon?
Ja det pratar jag gärna om. Det beror på att jag föddes med en flygel under armen. I skolan när läraren sa, Andreas stoppa undan flygeln, då sa jag du kan inte säga åt mig vad jag ska göra och kärleken övervinner allt och musiken ska krossa din jävla fascistoida regim. Sedan höll vi alla händer och kramades, alla utom läraren som vi tryckte ner i flygeln.

Varför är du så jävla grym på kampsport?
Ja det är en fin fråga det. Det är för att Bruce Lee mötte mig en dag och sa: Harrejävlar Andy, kan du visa mig dina moves? Det gjorde jag och vi fajtades i tre dagar mellan bambuträd och vattenfall. Efter det så sa han: Andy, är du chefen eller är du chefen? Och då sa jag: Jag är chefen.

Helvete vad grym du är.
Ja det är väl egentligen inte en fråga längre utan snarare ett påstående numera.

Varför håller du på som du gör hela tiden?
Ja det var faktiskt en riktigt bra fråga.

Alex Schulman
Alla bloggare har en relation till Alex Schulman. Det här är min:

Alex Schulman drev den enda riktigt bra litterära bloggen i Sverige. Icke att jämföra med upplysande, nyhetsbevakande, rapporterande eller informativa bloggar. Utan bara med de som vill säga något med en rent litterär röst. Han är en av vår tids mest begåvade skribenter, med en samtidskänsla som är oöverträffbar när den når sina höjder.

Hans förmåga att avgöra var hans talang kommer till sin rätt, är skadad som bäst. Hans brist av insikt i orsak och verkan gör att han inte kan avgöra om hans nästa projekt kommer bli succé eller fullständig pannkaka, vilket innebär att romanen som han skriver på kan bli värdelös eller lysande, att 1000apor.se kan bli patetisk eller fantastisk. Schulman vet inte själv förrän projektet faktiskt går skarpt. Han vet inte vilka han ska lyssna på och kan inte skilja på andras talang eller brist på sådan, och vet därför inte vilka han ska jobba med för att nå sin fulla potential. Att han tycks vara medveten om detta, och använder det som ett vapen, gör det hela än mer intressant. Han omger sig med människor han tycker om och gör saker som de tycker om tillsammans, det må bära eller brista efter det.

Alex Schulman är en snäll och god människa. Livet har inte alltid varit vänligt mot honom och hans vilja att hämnas grumlar hans omdöme emellanåt. Fortfarande söker han efter konstant erkännande varhelst det finns, vilket förklarar varför han beblandar sig med alla som på ett eller annat sätt kan kallas kända. Tycker han de är dumma i huvudet, vill han att alla ska få veta det. Tycker han att de är rekorderliga, vill han att alla ska få veta det också. Men oavsett så vill han att alla ska veta att han var i deras närhet. Som ett slags bevis på att han är relevant.

Och det är just därför som Alex Schulman är så relevant. För han känner till allt det här. Han vet vad han kan och inte kan. Men eftersom det han inte kan, per definition är ett hinder som han inte kan överstiga, så är han dömd att förlita sig på försynen. För ögonblicket verkar den le mot Alex Schulman.

Oavsett eller just på grund av allt detta, är Alex Schulman en av Sveriges mest begåvade och mänskliga skribenter och jag kan önska att hans blogg bara var början på vad som kan komma att bli en av Sverges mest lysande pennor på lång tid.

Det är min uppfattning. Den behöver ni inte dela, om ni inte vill.

Mörkrets Hjärta
Mörkrets Hjärta, av Joseph Conrad, är en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Jag vill inte ha någon jävla diskussion om detta och blir det bråk så blir jag bara förbannad. Och med denna inställning, så kan ni säkert förstå att denna roman har påverkat mitt skrivande under en längre tid. I synnerhet under författandet av Vigilante och Mörkrädd.

Det har gått så långt att jag i det mesta drar paralleller till Mörkrets Hjärta. I går så sa en kamrat när vi drack kaffe: "Sablar, det här kaffet var kanske det godaste jag druckit på länge." Varpå jag sa: "Lite som i Mörkrets Hjärta då, när infödingarna börjar beskjuta båten från djungeln och ingen ser var de är och alla blir rädda."
Min kamrat tittar på mig, dricker lite till och ställer koppen på bordet. Han förblir tyst.

Eller som i förra veckan, när en annan kompis tittar ut genom fönstret och säger: "Gud vad det regnar. Ja jag vet då inte." Parallellen är uppenbar, jag kommenterar: "Du, det här påminner mig om den där delen i Mörkrets Hjärta, när de kommer till lägret och de inser att nu finns inget utrymme för återvändo. Det är nu eller aldrig som gäller." Min kompis tittar på mig och lutar huvudet på sned. Men han säger inget.

Eller som när jag och Hanna åt middag ute sist, och hon sa: "Det här vinet måste vi skriva upp, vad gott det var." Kopplingen är självklar, jag inflikar: "Precis som i Mörkrets Hjärta, när de kommer till handelsstationen och alla bara vill att de ska dra vidare innan det blir bråk och det är elfenben överallt."
Hanna ställer ifrån sig glaset och tittar ut genom fönstret. Hon suckar. "Ja, älskling", säger hon. "Precis så." Jag smakar lite på vinet, mycket nöjd med vad jag anser vara en lysande, för att inte säga genialisk, tolkning av Conrads verk.

Clint Krabwood
Mitt på gatan står plötsligt krabban. Med plirande ögon, knipsande klor och antenner som långsamt åker fram och tillbaka, så liknar han en skaldjurens Clint Eastwood. Han är en krabba med ett uppdrag. Han är redo att dra vapen. Det är duell, fönsterluckorna slår igen och kvinnorna samlar in barnen.

Oturligt för krabban, så gick han ut genom dörren med ryggen åt fel håll i morse, så han ser mig inte, han hör mig bara. "Åh vad du ska få smaka nu", säger han. "Nu jävlar ska du få känna på klons vrede. KnipseliknipseliKNIPS! HA HA! KNIPSEKNIPSEKNIPSEKNIPS! Ojojoj, gosse, du kommer önska att du aldrig blivit född."

Jag står kvar och tittar på hans ryggskal. Han knipsar lite. "Jomenserrö", fortsätter han, dock lite mer lågmält nu. "Joråsåatt ... mmm ..."

Han knipsar lite med klorna igen. Jag står kvar.

Krabban säger: "Du, ursäkta mig, men skulle du kunna ... lyfta och vända på mig?" Han rycker på krabbaxlarna. "Jag ser liksom inte när jag har ryggen mot dig." Jag, som ju är något av en hedersknyffel, säger: "Självklart", lyfter upp honom och vänder honom åt mitt håll.

"HAHA!" ropar han, "SMAKA PÅ DEN! OCH DEN! OCH DEN!" Han knipsar som han aldrig knipsat förr, men eftersom jag står rakt framför honom och han bara kan springa till höger och vänster så når han mig inte utan springer bara i sidled hela tiden. Jag går därifrån. Han ropar efter mig: "Just det! Stick du bara medan du fortfarande kan gå! Din jävla MES!"

Ett tag senare kommer han hem. Krabbfrun frågar: "Hur gick det, älskling?" Varpå han svarar: "Nu vill jag att du håller käften."

De skickade BaristaTristan
De skickade BaristaTristan.

Han hade byxor och skjorta på sig. Han var stilig i sina svarta kläder och med sin titel sydd på vänstra bröstet. Han verkade rädd. Han kramade moccabryggaren hårt mellan sina händer.

"Hej Andveath", sa han.
"Hej, BaristaTristan", sa jag. "Hur är det?"
"Det är bva ... bva ..." Han skrapade med foten i marken och tittade bort.
"Kan jag göra något för dig, BaristaTristan?"
Hans underläpp darrade. Ena ögat blev fuktigt. "Vi vill ... vi vill ..."
"Ja?"
"Vi vill inte bvåka längve, Andveas! Vi gillav ju dig egentligen! Allting blev bava fel fvån bövjan!" Sedan bröt han ihop och började gråta. Men jag gick fram och la en hand på hans axel. Han kramade den hårt och blundade. "Äv vi vännev?"
"Javisst", sa jag. "No hard feelings, vet du. Vi är vänner."
"I så fall ... i så fall ..." Han tittade upp och nu grät han floder.
"Ja?"
"Kan du läva oss huv man göv bva te?"
Jag log mot honom. "Självklart, BaristaTristan. Självklart."
"Huvva! Huvva! Huvva!" Han for upp och sprang runt i cirklar och viftade med sin moccabryggare, och hans kompisar hade stått gömda bakom en buske och nu kom de också fram, de höll händer och dansade i cirklar, de sjöng och trallade och kramades och BaristaJean och BaristaGeorge kysstes äntligen (som de har tassat runt varandra), men sedan kom en buss och körde över dem allihopa.

Jättesynd. Vi höll ju precis på att bli kompisar.

En vitval genom en piercad näsborre
Min far har ett mycket trångt svalj. Det bibliska talesättet om att det är enklare för en kamel att ta sig genom ett nålsöga än för en ospöad bratslyngel att ta sig in på H&M, betyder intet. Det är svårare för en bit mandel att ta sig genom min fars svalj, än för en vitval att simma genom min kompis piercade näsborre.

Så här brukar det gå till. Vi skrattar och skojar kring middagsbordet. Stämningen är god, alla är glada. Far höjer glaset och vi skålar. Det är en fin fest.

Sedan äter pappa en bit av mandeltårtan. Han börjar hosta. Först lite diskret, med handen för munnen. Ingen märker något. Han ler förläget.

Sedan hostar han hårdare. Böjer sig framåt, det rosslar i halsen. Vi säger inget, skrattar vidare, någon skojar och vi ler åt det skojiga i skojet.

Pappa dunkar näven i bordet. "Huuuuuurl!", kabom, glasen skakar. Han börjar bli röd i ansiktet. Mandelbiten ligger där inne och roterar och är ond. Någon justerar kaffekoppen så att den inte ska trilla över kanten, medan pappa väser och frustar så föreslår min bror att nu skulle det vara gott med konjak. Oh ja! utbrister alla. Konjak! Konjak! Far hostar så att struphuvudet rusar upp och fladdrar mellan tänderna, han bankar båda handflatorna i bordet och faller sedan baklänges. Stol och far åker i golvet, tavlorna faller på sned och några böcker ramlar ur hyllan.

"Spela för oss!" ropar vi till min bror när han passerar pianot. "Spela, käre bror!" Min bror ler blygsamt, gör en liten gest nära klaviaturen och sätter sig sedan ner. Far ligger på golvet, han rullar runt och hamrar med fötter och händer i parketten. Hostandet har nu nått avgrundsdjup, en ebolapatient vore inte kapabel till att tjuta från detta mörker. Han rullar in i ett bord, vasen åker i golvet, blommor och vatten rinner ut. Min bror spelar vid pianot, vi sjunger alla med, "Ding dong, ding dong, nu så slår klockan i takt, tjo givakt!"

Far kravlar - nej, hasar! - sig mot toaletten. Han famlar efter handtaget, får upp dörren medan vi läppjar vår konjak, han häver sig krampaktigt över tröskeln och dyker ner i toaletten. Hulkandet tränger ner i rören, under marken, genom husen i Torslanda. Det ekar i området, runt omkring säger folk: "Jan Roman har ätit mandel."

Jag rynkar lite på näsan. "Den här konjaken, mor", säger jag. "Den här konjaken. Den är inte från i går!" Först, tystnad. Sedan förstår alla och alla skrattar! Nej vad skojigt! Det bankas och slås i bordet under tårdrypande skrattsalvor, min syster ryggdunkar mig och mor ler nådigt. Vilken spjuver han är, min son, tänker hon. Far spänner ut benen, klättrar baklänges upp längs med väggen medan han riktar munnen ner i toaletten. Hans djupa vrål liknar en smärtsjuk katts, han råmar stötvis som en brunstig ko och till slut far mandelskärvan ut som en torped.

Det blir tyst. Konjaken är slut, vi har alla ett samlat ögonblick där vi reflekterar över filosofiska spörsmål. Far kommer ut från toaletten. Han sätter sig vid bordet. "Ja den där tårtan var ju god", säger han. "Jag får nog ta mig en bit till."

Vi skrockar och nickar menande åt varandra. Jojo, det där svalget, det må vara trångt - men inte trångt nog för fars ... för fars ...

... hmmm ... för fars ...

... tja ... kanske lite ... hmm, nej ...

...

HELVETE OCKSÅ!

Baristapanik
Jag går förbi kaffehålet i väggen. BaristaTristan står och mal bönor med slutna ögon. Han har svarta knästrumpor under sitt förkläde, men det är allt.

Jag smyger in, glider upp bakom honom, lyfter fram en fuktig tepåse och lägger den försiktigt på disken framför honom. Sedan smyger jag fnissande därifrån och gömmer mig bakom en kaffepall för att se vad som händer.

BaristaTristan öppnar ögonen.

Och vad han skriker.

Som en gris. Han viftar med armarna, springer i cirklar, ylar och tjuter, BaristaPierre kommer ut och han börjar också skrika, de springer runt varandra och ropar och ylar, de kramas lite, sedan kommer BaristaJeanTartuffe och han flippar ut totalt och börjar laga till en latte medan han skriker, sedan kommer BaristaBenne och skriker i högan sky medan han tar fram ciabattorna, sist kommer BaristaPierre och han skriker högst av alla medan han öppnar nya paket med baristamjölk och börjar göra sig en macchiatio.

Jag tassar fram och rycker bort tepåsen. De tystnar, de darrar, de vågar knappt andas.

"Du .... du ... oh du dumme tedvickave ...", viskar BaristaYves (som just kliver in genom dörren, han har handlat persilja och morötter i Saluhallen).

Jag lägger tillbaka tepåsen, alla börjar skrika och kramas och springa i cirklar och göra espresso och jag går därifrån, omsvept av ondska.

Så här ska man blogga
Det finns ett par saker man ska göra på sin blogg, för att den ska bli framgångsrik och populär och dra så mycket trafik så att Internet blir trasigt. Checklistan ser ungefär likadan ut oavsett vem man frågar, så jag bestämde mig för att mäta min blogg mot denna.

* Man ska göra inlägg ofta, helst flera gånger om dagen (check - nåja, nästan, jag snittar på ett om dagen och resten kompenserar jag med who da man? i da man. just det).

* Man ska vara rolig och kvick (check som fan, skoja inte med mig, jag är roligare än han där borta och han är fan i mig rolig)

* Man ska häckla och driva med kändisar (inte check, inte i någon större utsträckning i alla fall, jag är snäll och söt och gör inte sådant (Thomas Olausson, du får gärna bajsa ner dig om du vill för du är inte känd))

* Inläggen ska vara korta (check för det mesta, mitt litterära verk behöver lite levnadsutrymme ibland och alla bloggförståsigpåare kan (precis som Thomas Olausson) bajsa ner sig om de har problem med det)

* Man ska ha massa bilder (uncheck som fan, kan jag kränga böcker utan bilder kan jag blogga utan bilder)

* Det ska vara återkommande händelser och karaktärer (check - menar de då korvar, öronmaneter, homosexuella baristor och Thomas Olausson? I så fall: CHEEE-EEECK!)

* De återkommande karaktärerna får gärna vara kändisar (uncheck - tills den här bloggen blir storfet och alla som hamnar här blir kändisar, då är det brutalcheck).

* Man ska blogga om mode (check som fan, jag gör inget annat än bloggar om nya kläder, väskor, klockor och sådana fina saker)

* Man ska vara känd som fan så att det egentligen kvittar vad man bloggar om (hmmmm ... uncheck? Uncheck).

Almost there.

Stryk på Ica
Jag är på Ica och står vid teavdelningen. Ica har inget bra te, jag tänker inte köpa något, men mitt intresse gör ändå att jag är nyfiken på utbudet och granskar deras sortiment.

Plötsligt får jag en knuff i ryggen och känner slaget från en moccabryggare i skallen. Allt snurrar, jag blir yr och känner blodet rinna nerför nacken. När jag samlar mig, ser jag mig om. Vem fanken var det?

En gammal tant hänger vid sin kundvagn. Hmm, förmodligen inte hon. En gubbe är arg vid mineralvattnet. Inte han heller. En liten tjej käkar med näven direkt ur lösgodiset. Förmodligen inte hon. Och där står en barista, naken såväl som på ett svart förkläde, och tittar åt ett annat håll. Han har en moccabryggare runt halsen. Jag är inte säker, men det kan vara han.

Värdelösa lunchmöten
Lunchmöten är ett helt värdelöst koncept. Folk vill ses och prata allvar över en lunch, men hur fasen tänker man då? Hur ska man kunna göra affärer när maten skvätter och flyger, man får spenat mellan tänderna och ris i mungipan, pastasåsen smattrar iväg som en maskingevärssalva över bordet och skjortan blir solkig? Hur ska man kunna föra ett intelligent samtal, när man har munnen full med söndertuggad mat som geggar runt där inne? Grottmänniskor hade bättre bordsskick än affärsmän på lunch, och likafullt envisas dessa pellejönsar med att fatta gubbabeslut över en bit gubbagegg.

"Jo, Viktor, angående morgondagens emission ..."
"Ja, vad är det med den?"
(Viktor får ruccolasallad i håret när han är oförsiktig med gaffeln)
"Det gäller ju att delägarna inte känner sig lurade nu."
(här får Ulf K. en korvbit i näsan och han börjar prata lite täppt)
"Ja, där sa du något, gamle gosse."
(Viktor har pasta i mungipan, som hänger och dinglar som en snorlinje och vägrar släppa taget)
"Eller hur? Så då måste vi tänka på hur vi kommunicerar det här."
(Ulf trycker gaffeln i potatisen, den skjuter iväg över tallriken, rullar över bordet, landar i Viktors knä. Han säger inget för de känner inte varandra så väl och det skulle bli pinsamt om han påpekade att han just fått en potatis i knäet)
"Har du förberett en PowerPoint?"
(denna sista replik levererar Viktor mellan ett smatter av böngroddar, som regnar över bordet och landar som små prickiga finnar i Ulfs ansikte, men Ulf vågar inte göra något för han misstänker att Viktor tjänar mer pengar än han)
"Jag har gjort en PowerPoint i Windows Vista."
(säger Ulf medan han dricker, vattnet rinner som vattenfall från mungiporna och sölar ner hans halva av bordet)
"Vad bra. Då borde vi vara täckta för alla eventualiteter."
(Viktor skär i köttet, blodet skvätter Ulf i ansiktet och det rinner längs med hans kinder)
"Men gud", säger Viktor. "Ulf, vad du sölar."
"Förlåt."

Baristorna gör narr av mig
Baristorna har kaffemöte. De dricker varsin Dubbel TjottaHejti med finfördelad KaffeDumDum. Medan de andra sitter nakna i sina svarta förkläden och benen i kors, så springer BaristaJean fram och tillbaka med sin moccabryggare och gör yviga gester i luften.

"Och däv fåv du! Och däv! Och däv! Och däv! Haha! Dumma dig! Dumma dumma dig!"

Alla applåderar, huvva för BaristaJean som spöav den däv dumma tedvickaven. En annan barista, vars förkläde är lite för litet så BaristaTristan smackar honom på skinkorna när han kliver upp, reser sig upp med sin moccabryggare och säger: "Nej nej, slå mig inte, jag äv fövfattave och jag dvickev bava te! Nej nej dumma BaristaJean, låt mig vaaava! Fövnedva mig inte med din moccabvyggave, göv det inte!"

Och så fortsätter de att göra narr av mig, säkert i flera timmar. De dansar och skrattar och leker och låtsas och kramas.

ÄNDA TILLS JAG KÖR FÖRBI OCH KASTAR IN EN BURK NESCAFÉ GENOM FÖNSTRET OCH SEDAN SPINNER IVÄG PÅ ALLA FYRA DÄRIFRÅN.

Baristorna skriker och springer runt med armarna i luften. Sedan trycker de ihop sig i ett hörn, darrar och skakar och kramar varandra. BaristaLoretta, ja han bara gråter.

Det stora bruna
Efter att ha blivit misshandlad av baristorna, beger jag mig sakta hemåt. Patrick Olausson frågade om han fick följa med och jag sa att självklart får du det, Patrick. Och tryckte honom djupare ner i högen med kobajs.

Jag vet att jag har sagt till er läsare att jag ska sluta skoja om Patrick Olausson. Men försök själva då om det är så jävla enkelt.

Baristastryk
I går klev jag in genom ett av dessa kaffehål i väggen, där personalen är otrevlig men duktig på att göra kaffe, och jag gjorde amatörmisstaget att beställa en kopp kaffe.

Jag borde vetat bättre. Hur tänkte jag? Kliva in på ett kaffehak och BESTÄLLA EN KOPP KAFFE. Som jag sagt tidigare, jag är min egen största idiot.

"Kan jag få en kopp kaffe?" sa jag, oh jag enfaldige.

Baristan stelnar till. Hans ögon smalnar. "Vad i helvete?" Jag inser mitt misstag, men försent! Det blir ett liv utan dess like. Två män kliver fram, greppar mig under armhålorna och kastar mig ut genom dörren med huvudet före. Den är stängd så jag åker genom rutan, glaset yr omkring mig. Sirenerna ljuder, snart sladdar en baristavan runt hörnet och stannar där jag ligger med näsan fast i brunnsgallret. Fem baristor med moccabryggare rusar ut och börjar puckla på mig med ventiländen. "Thabla tedvickave!" ropar dom (de har svårt med r:en och läspar också lite). "Thabla dumma tedvickave! Dumma dumma!"

Sedan släpar de in mig i bilen, kör ut i skogen, kastar mig i en hög med kobajs och säger att där kan jag ligga och tänka över mina dumheter. "Äv du thå dum thå att du bethällev en kopp kaffe på våvt fina kaffethälle, thå fåv du faktiskt skylla dig själv!" Sedan drar de iväg i sin baristavan och lämnar mig där.

Döm om min förvåning när Patrick Olausson sticker upp huvudet ur kobajset och undrar vad jag gör där.

En Kaffe Tjosan med Fillefjong och extra Truddelutt
Vårt kaffe har gått från bara svart till en satans massa tillägg och add-ons. Man kan säga att kaffet HAR LEVLAT.

Först så kom man in på cafét och sa: "Kan jag få en kopp kaffe?" Och det gick bra.

Sedan utvecklades det hela och man kunde säga: "Kan jag få en kopp kaffe?" Och då kunde man få frågan: "Ska du ha mjölk och socker?" Så då kunde man skräddarsy det lite efter smak och behov.

Sedan gick tiden och snart kunde man säga: "Jag tar gärna en café au lait, går det att lösa?" Nu kunde man alltså få kaffe gjort på ett sådant speciellt sätt att det hade ett eget namn.

Därefter så öppnade de små hålen i väggen som såg ut som skit och där personalen var otrevlig, och där blev det också mer avancerat. "Kan jag få en kaffe latte med extra mjölk och lite socker?" Eller: "En dubbel macchiato med mjölk till kanten." Man kunde få motfrågan: "Ska du ha det dubbelpressat eller sidomalt?" Man svarade något och försökte se ut som om man förstod åtminstone ett ord i den meningen.

Sedan så ballade det ur totalt. Påhängen bara haglade över oss och när man beställde sin kopp, gällde det att ha tungan rätt i kaffemunnen. "Kan jag få en Kaffe Tjosan, med extra Filifjonk och dubbel Tjilevipp? Och så mjölk på den." Personalen ropade: "En dubbel Tjosan, Filifjonk och lite Tjilevipp!" Vänta nu, tänkte man, det där var inte det jag beställde. Men man fick det kaffe man förtjänade.

"Jag vill ha en stor Kaffe TjosanHejsan med lite mjölk, half and half sockerFillemoj, dubbla Truddelutten och en stänk Tjottabläng." Baristan tittar på mig och rullar med ögonen. "En idiotkaffe!" ropar han över lokalen. "Till det förvirrade skallbenet här framme!" Jag betalar och får givetvis ingen växel tillbaka. Jag slapp i alla fall stryk.

Danskjävlar
Ett av skälen till att danskar inte kommer till skott, är att de inte förstår varandra. De ger intryck av att de är på det klara med vad de säger till varandra, men det begriper ju vem som helst att så inte kan vara fallet. Det är helt enkelt inte rimligt.

"Du ma ta den lille skadt med den gamle bange, og prate med Oge om det hele."
"Vad sier do?"
(nu blir den ene dansken irriterad)
"Va?"
"Ja, for faen man. Du sier vad?"
(nu är han jätteirriterad, tror jag det, han förstår ju inte vad den andre dansken säger)
"Sier du vad?"
(den andre dansken är förstås också sur, han fattar ju inte heller)
"Ja, du sier da det."
"Nu forstor jeg ige vad du sier."
(nu kokar det, kanske rentav mer än temperaturen på vattnet som danskar kokar pölse i)
"Men har du da Kim Larsen daer?"
"Jae."
(här blir stämningen mer lättsam, den ene dansken var smart att spela Kim Larsen-kortet och då brukar det ordna sig)
"Mange takk."

Gud ringer, jag svarar
Det ringer i telefonen. Jag svarar.
"Andreas."
"Hej. Det var Gud här."
"Ja men tjenare Gud. Hur är läget?"
"Jo, det är fint. Själv då?"
"Det funkar, vet du. Det funkar."
"Okej."
(här blir det tyst en stund, jag är oklar på vad Gud vill och han har alltid lite svårt att komma till skott)
"Jo", säger han efter en stund. "Jag tänkte be om ursäkt."
"Jaha? För vad?"
"För att jag sa att din bok var en skitbok. Det var inte meningen att bli så arg."
"Äsch, det är lugnt. Vad skulle du annars tycka? Du har ju ett rykte att tänka på."
"Lite så, ja. Men jag är glad att du ser det så."
"Det är lugnt, mannen. Det är lugnt. Annars då?"
"Jo, det är lite bråkigt här uppe. Grabben gör inte som jag säger och det är ett sabla liv från nedervåningen. Men det är väl som väntat. Det skulle vara skönt att bara sticka i väg någon gång, du vet. Lite sol och bad, pina colada, sådana saker."
"Mmm. Du, jag hinner inte snacka mer nu. Men vi är cool, tack för att du ringde, jag uppskattar det."
"Np, kompis. Np."
Jag lägger på. Telefonen är alldeles varm.

Ha ha! Jag snålsurfar på PrickigKatts trådlösa nätverk. Luften är full av oskyddade nätverk nu för tiden, alla kan tanka och surfa och ladda upp och chatta och tjosan och hejsan hur mycket de vill, och det är alltid någon annan som betalar.

Jag fick en penna av en dam i Umeå. "Den här pennan", sa hon, "är till för att sprida glädje och värme över hela världen. Den ska du behålla och använda länge."

Det är vad jag kallar penna det.

I Umeå är allting rullat, påpekar Andreas på Alastor Förlag under dagen. Och det stämmer. De rullar kebaben, pizzan, hamburgarna, hönökakan, knäckebrödet, osten, gurkan, sellerin och punschpralinerna.

Men de rullar även varandra. "Ska du ut, Fjodor?" säger Hulda. "Jomen", säger Fjodor. "Ja men då ska han ju rullas", säger Hulda. Hon tar fram en stor täckjacka, rullar den runt Fjodor och han rullar sedan ut genom dörren. Han rullar ner mot gatan, stannar när en bil rullar förbi över övergångsstället, sedan rullar han vidare till Ican. Armarna åker runt runt, han sprattlar lite med benen för att få bra rullfart och när han rullar förbi Arvid som rullar i uppförsbacke, så säger han: "Men Arvid, hur var det?" Arvid svarar: "Jo, det rullar."

Ican har de också rullat. Den är inrullad i en Icarulle, vilket gör det svårt att komma in i den. Folk rullar fram och tillbaka utanför entrén, det gäller att sikta och tajma rätt för att rulla in genom dörrarna, annars rullar man in i väggen. Men Fjodor har varit med förr, han rullar rätt och navigerar sig sedan till renskavet. Även det är rullat, och de rårörda lingonen är smårullade för hand och åker runt som små rullbär över golvet.

Men då blir Fjodor arg. Han säger högt: "Det var då ett jävla rullande!"

Och det har han verkligen rätt i.

Nu, lite shouts:

Till killarna på Alastor Press, som är sköna snubbar med känsla för skön litteratur utanför de inte alltid så sköna listorna.

Till Vertigo Förlag, av exakt samma skäl.

Till riggarna av Littfest i Västerbotten, som bjussade och tog hand om och var glada.

Och - till Karin och hennes syrra Malin, för signaturerna och för bibeln. Jag gjorde ett par signeringar den dagen, men den här var lite extra.

Kära vänner.

Nu är Littfest i Västerbotten, närmare bestämt Umeå, över för min del. Jag premiärläste ur Mörkrädd. För första gången exponerades romanen till läsare utanför en krets som antingen jobbar med boken eller känner mig väldigt väl.

Det var kanske fyrtio människor i salen. Medan jag läste om hur David som barn var rädd för att släcka, hur träden utanför fönstren skrapade mot rutan som om de ville ta sig in, så lyssnade folk stilla.

Några blundade. Andra hade hakan lutad i handen. Huvudet på sned. Det var tyst i salen. Utanför regnade det, jag stod i mitten och läste långsamt, ibland med någon enstaka gest. Längst bak i salen var det en tjej som grät lite. Men bara lite. Jag tror inte så många märkte det.

Efteråt var det ingen som rörde sig. Alla satt kvar. Jag bockade kort och tackade för mig, sa att nu var det klart. Men det förblev tyst. Till slut så sa en kvinna: "Jag vill ha mer. Kan du inte läsa mer?"

Men jag hade bara ett kapitel med mig, så det blev inget mer. Folk applåderade och gick ut ur salen. När jag gick förbi bokståndet en halvtimme senare, så var alla Vigilante slut.