Till Vildingarnas Land

När jag var liten, fick jag en bok läst för mig på biblioteket. Den handlade om en pojke som seglade över havet en dag för att hitta något nytt, något spännande. Han kom till ön där vildingarna bodde, och för en stund fick han leva i en värld där urkrafterna rådde, där odjuren bar honom på sina axlar och visade honom stora ting.

Jag tyckte så mycket om boken att jag lånade hem den, och satt sedan och läste den högt i ett hörn för mig själv. Varje gång jag nådde slutet, bläddrade jag tillbaka till början och läste igen. Jag tröttnade aldrig på att höra vågorna slå mot båten, på att se de höga träden vaja i kalla vindar och hur himlen alltid var så strödd med stjärnor. Jag tänkte att jag var den där pojken som seglade till en annan värld, att det var mig odjuren hälsade välkommen och sedan lät mig se fantastiska saker.

Det var en skimrande och på sätt och vis melankolisk berättelse, och nu ska den bli film. Trailern finns här. Förlagan verkar vara fritt tolkad, vilket är rimligt med tanke på att boken är kort.
Men trots det såg jag bilderna tona fram, så som jag upplevde dem när jag var fem och satt för mig själv och läste högt, om och om igen, tills det blev sent och mörkret kom.

Osten slumrar

Vi har en ondskefull ost i kylen. Jag lägger örat intill dörren och lyssnar. Jag hör bara tunga, danskdoftande snarkningar. Osten sover.

Jag öppnar kylan, men då vaknar han, han skrattar åt mig, "HAHAHAHAHA JAVISST GOSSE HAHAHA", jag slänger igen kylen igen och springer skrikande därifrån, grannarna får fånga in mig, hålla om mig, stryka mig över huvudet och säga "Såja, det blir bra nu, inte gråta, såja", men de vet likaväl som jag att efter den där fördömda osten så kan inget någonsin bli sig likt igen.

Osten som gäckade

Jag kommer hem. Är lite sugen på något gott, öppnar kylen för att ta mig en macka, kanske med ost.

Men när jag öppnar kylskåpet så möts jag av ett ondskefullt "HAHAHAHA JA JÄVLAR HAHAHA!", och jag slår igen dörren igen, kallsvettig, darrande, febrig.

Hanna har handlat ost igen. Och nu ligger denna ost i vår kyl. Och den skrattar åt mig, hånar mig, gäckar mig.

Jag faller gråtande ihop i fosterställning.

Hannas ost, Pandoras ask

Hanna handlar ost, av den förbjudna sorten. Hennes vän är med henne, det här håller på att gå åt helvete.

Vännen viskar förskräckt: "Kom Hanna. Vi går."
Men Hanna ger sig inte. Hon har ostmannen i kragen och hon ska ha vad hon kom för.
Ostmannen darrar nu. Han försvinner in i lagret men är snart tillbaka med en svart, armerad låda. Hanna ler. "Nu snackar vi."
"Den här ... det här är som att öppna Pandoras ask ... jag svarar inte för följderna ... om du tar en överdos ... om någon ser dig ..."
Lukten fyller butiken. Någon svimmar. Hannas vän, som är förberedd, tar på sig gasmask. Hanna andas in genom näsborrarna. "En uppfriskande doft. Ge mig tre hekto av denna ost."
"TRE HEKTO? Men det kommer att -"
"Ge. Mig. Tre. Hekto. Och lite knäckebröd, kanske marmelad på den, gott gott, gärna också lite havssalt, kanske olja och vinäger? Oh vad fint."
Ostmannen tar på sig visir och radioaktiv skyddsväst och börjar skära upp med laserkniv. Utanför går solen i moln, kvinnorna tar in barnen, bilarna krockar och sirenerna börjar ljuda. Någon gråter.

Hanna handlar osten

Linnégatan. Min fina Hanna ska köpa ost. Hon går in i ostaffären tillsammans med en vän, som ändå har försökt hejda henne. "Gör det inte, Hanna. Snälla, gör det inte." Men Hanna har bestämt sig.

"Ge mig det hårdaste ni har", säger hon och lägger upp armen på disken.
"Javisst", säger ostmannen. "Vi har en fin cheddar här, lagrad sedan -"
Hon ler kort. "Nej nej. Sluta nu."
"Min dam. Jag förstår. Här har vi Svarta Sara, så lagrad att skinnet krullar -"
"Ser jag ut som en amatör? Jag pratar om da shit, okej? De tunga grejerna. Mmmkay?"
"Ah, förstås. Madame vill ha vår äldsta Gamle Olle, den mest väldoftande av -"
Hanna greppar hans krage och drar honom över disken. "Ge. Mig. Det. Starkaste. Du. Har. Fattar. Du. Trögt. Eller."
Hans underläpp darrar. Han börjar gråta.

Komposten som gick ur

Morgon, brådis till bussen, sen till jobbet, skynda skynd, hämta nyckeln, klappa dvärgen, svara på gåtan, spring mot dörren.
Jag tänker att jag ska slänga komposten på vägen till bussen, en riktigt mogen kompost, som fått ligga så länge att den nu börjat röra sig, rumla runt där nere i papperspåsen, illavarslande och hotfull.

Väl i hissen står jag med denna kompostpåse i handen och då går botten ur. Räkskal rinner ut över hissgolvet, packat med gamla äppleskrottar, teblad, potatis, rutten gurka, mjukslemmig tomat, äckelägg, rövenfisk och dreggelsallad.

Och då tänker jag: "Detta är bra. Jag vill att detta ska hända oftare. Det gör så ont när komposten brister, men ändå är det fint. Inte bara fint, det är roligt också! Känn hur hissen luktar, se hur golvet smetas in av en sörja så besynnerlig i sin färg, att dess gestalt ter sig omöjlig. Jag har gott om tid att städa undan detta, jag ska visserligen vara på jobbet om trettio sekunder men hur lång tid kan det ta? Jag ska bara fånga allt som rör sig först, sedan är jag i princip klar. Roligast av allt är att hissdörren just nu öppnades och min granne stod där. Hon tittade på mig och på komposten som nu kravlade runt över hissgolvet. Det var det roligaste av allt. Just nu känner jag att jag vill göra detta varje morgon."

Erik Lallerstedt, den stollen

Nu är jag i Stockholm.

Jag tänkte passa på att skoja lite så jag går till restaurang Gondolen och frågar om Erik Lallerstedt är där.
"Javisst", säger kyparen. "Jag ska hämta honom."
Erik Lallerstedt torkar händerna med en handduk när han kommer ut, han nickar och säger: "Vad kan jag göra för dig, unge man?"
"Är det du som är Erik Lallerstedt?"
"Ja, det stämmer."
"Är du en lallare då eller?"

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH

Eller?

Schlagerns ände

Och sedan föll publikens röst.

Vi var krossade och förkrossade. Vi satt i cirkel, höll varandra i händerna, stirrade ut i luften. Malena Ernman hade gått vidare till Moskva. Den sjunde ängeln hade blåst i basunen. Apokalypsens ryttare syntes vid horisonten. Havet fradgades när odjuret steg från djupet.

När vi skiljdes åt, kramades vi länge, under tystnad. Himlen var svart, en vass kyla bet i oss. "Berätta om vad som hände här", sa de alla till mig. "Berätta, så att världen minns. Att vi försökte. Att det inte var vårt fel."

Jag åkte hem och skrev det här. Och nu vet ni, kära vänner.

Så skyll nu fan inte på oss om det går åt skogen i Moskva IGEN.

Schlagerchock!

Röstningen var över.

Och vi var rasande.

Jurymedlemmarna runt om i landet hade svikit oss! Vilka kvisslingar! Vilka utomsocknesfasoner! Vilket ränksmideri! Genom att fullständigt slå dunster i ögonen på oss, och rösta lika inkonsekvent som en ambivalent pudel med koncentrationsstörningar, så begick de århundradets - tusendets! - schlagerkupp! En ondskans regim hade svepit över schlagerSverige, när tolvpoängarna hade ramlat till höger och vänster, upp och ner, än på det ena sunkbidraget efter det andra. Och K.G. Bergström själv var inblandad! Finnes ingen botten?

Skådespelaren sparkade runt stolar och slog i borden. Tv-producenten skrev arga mejl. Schlagerexperterna försökte stävja gråten med ord som "De måste ha gjort fel, det är inte över än." Jag själv stod i ett hörn med armarna omkring mig och ville bara ha någon som höll om mig.

Vår ordförande var i telefon med Björkman. "För helvete Christer", sa hon. "Du fattar väl själv att det är fel på röstningen? Du såg ju att Måns Möller var både full och förvirrad i rutan. Han blandade ihop ettorna med tolvorna och fyrorna med åttorna och fingrarna med tårna. Jag skiter i vad du säger, nu får du lösa det här. Du har vårt resultat, agera därefter!"

Men regissören, han bara stod vid ett fönster, med armarna i kors, och såg ut mot den mörka himlen. "Det här, kära vänner", sa han, "det här är bara början."

Den internationella juryn röstar

Schlager. Vi, de samlade i juryn, satt spänt och väntade på att den Internationella Juryn skulle kliva fram och delge sina röster. Deras roll var för oss obegriplig och därmed spännande. Nu skulle de visa sitt sanna ansikte, som om Illuminati själv slet av sig masken, som om Frimurarna till slut öppnade sina valv, som om kommunalråden i Göteborg till slut gjorde sig begripliga.

Men efteråt fick vi höra - åh, de uslingarna - hur pratet hade gått bakom scenen.

"Okej boys and girls. Det är viktigt att vi använder vårt inflytande som Internationell Jury till att skicka ett riktigt skitbidrag till Moskva. Under inga som helst omständigheter får Sverige vinna."
"Men hur grejar vi det?"
"Enkelt. Först och främst så fattar ingen vad vi gör, sålunda kommer ingen ifrågasätta oss. Så där är vi safe. Och så har vi ju faktiskt lyckats få in den där Sofia, som sjunger på grekiska -"
Här skrattar alla och gör high five i Internationella Juryns loge, där fick vi till det säger de till varandra, en grekisk låt från Sverige, eller hur? Men svenskarna var nära att överlista oss, som tur var fintade vi in henne under Andra Chansen under allmän förvirring, när ingen såg på.
"Jag vet, jag vet, vi är da shit. Hur som helst, sedan lägger vi våra poäng på dom bidragen som vi alla vet är chanslösa. Alla kommer få panik, ändra sina röster eftersom vi är dom som har koll på god smak, och därmed lurar vi dom till att rösta fram den störste lallaren till Moskva."
"Det är en underbar plan", säger en av medlemmarna i juryn. "Får jag polera din flint?"
"Nej. Eller okej, en stund då."
"Jag med, jag med!"
"Åh, ni är såna jättebebisar. Jaja, ställ er i kö då, låt flintpolerandet börja. Hämta vitlöken, och kanske lite anis. Lika bra vi kör den fina olivoljan också."

Schlagerjuryn röstar

Ja, vi fick ju se de inspelade generalrepetitionerna då, för att bilda oss en skön uppfattning om bidragens slutgiltiga kvalitet. Därefter fick vi preliminärrösta.

Det var enkelt. Vi var alla överens om vilka bidrag som borde dra åt skogen och vilka som dominerade hårt, och vi var även övertygade om att de andra jurymedlemmarna runt om i landet hade kommit till samma slutsats. Vi förväntade oss kanske att de skulle söka vägledning från oss, men det gjorde de inte. Så säkra måste de ha varit i sitt röstande, alltså. Utmärkt. Vi var nöjda med dem. De verkade sköta sig.

Medan vi åt den rättfärdiges hämtmat, resonerade vi över det självklara i våra val. Vi visste ju redan att Måns Zelmerlöw skulle vinna och att Malena Ernman skulle få åka hem med skägget i brevlådan.
"Måns, det är grejer det", sådana saker sa vi, eller "Malena, det där kommer ju aldrig funka, det förstår ju alla", med sneda leenden, ena ögonbrynet höjt och glasen riktade i triumferande skål!

"Det blir nog en pjäs om vår storhet", sa regissören tankfullt vid något tillfälle. Vi blev alla allvarliga för en stund. Någon grät för att det var så vackert. Sedan ropade skådespelaren igen: "Skaka av skräck, Putin! Vi kommer för dig!" Det var både stort och skrämmande, vi kunde känna den ryska björnens fasa hela vägen hit. Och med rätta.

Ja, sedan började tävlingen då.

Christer Björkmans tips till schlagerjuryn

ChrilleB ringde alltså, schlagergeneralen. Han skulle ge oss tips. Det märktes att ingen annan kunde göra hans jobb. Hans mångåriga erfarenhet, hans arrangerade av festivalen, hans järngrepp kring vad som gäller och inte gäller. Det var dags att strö något av det stjärnstoff som var Björkmans visdom, över oss i Göteborgsjuryn.

"Tala till oss Christer", sa vi. "Vägled oss. Visa oss hur vi ska hantera detta rätt och riktigt. Spara inte på klokskapen. Det är nu eller aldrig. Vi ska ta dig till Moskva, Christer - men vi behöver dig med oss."

Och Björkman talar. "Barn av schlager!" ropar han genom telefonen. "Proklamerare av den halva tonartshöjningen! Lyss till mina ord!"
Och som vi lyssnade.
"Först och främst", sa han, "ska ni rösta på ett bidrag som kan vinna i Moskva."
(han öppnar starkt med en no-brainer - gott Christer, vi förstår hur du tänker, vi hade siktet inställt på att rösta på något som kunde förlora i Moskva, bra att du kalibrerade oss rätt igen)

"Tänk på att från och med 2005 så röstar man inte bara på låten utan även på artisten."
(ännu ett finfint tips, innan 2005 påverkades man inte det minsta av artisten men efter den stora Schlagerrevolutionen som var just 2005, där arrangörer släpades hem ur huse och giljotinerades av bönderna på torgen till slagorden: Artisterna då, artisterna då!, så ändrades det)

Och kanske det bästa tipset av alla:
"Låter man bearnaisesås sjuda för länge, blir den alldeles för lös och sladdrig. Den ska vara fast och tjock och rinna gött över köttet och potatisen. Men blanda för helvete inte ihop det med lingonsylten, då faller ju hela grejen fattar ni väl."
(vi undrade senare om detta hade något med den Internationella Juryn att göra, och kom fram till att så nog var fallet, eftersom det var det mest begripliga vi hört i anslutning till deras medverkan än så länge)

Vi, juryn

Just.

Schlagerjuryn från Göteborg - redan från början förhandstippad till seger - bestod av en framstående regissör, en skådespelare, två schlagerexperter, en tv-producent, en författare (det var jag det) och en journalist som agerade ordförande.

"Äntligen ska det röstas ordentligt", sa vi alla, tog i hand, ryggdunkade och kramades. "Äntligen ska vi ta Sverige till seger."
Förstås förstod vi, att vi var utvalda för att lösa den tioåriga torkan som stavades brakförlust, att den ryske björnen nu darrade när vi fattade våra röstpennor, att segern i princip redan var klar.
"Bäva, Putin!" ropade skådespelaren med näven mot skyn. Vi hurrade samstämt och tågade sedan mot vår uppgift.

Och sedan ringde Christer Björkman.

Jag satt i schlagerjuryn

Kära vänner.

Lördagen den 14 mars satt jag i juryn för Melodifestivalen, Göteborgsdivisionen. På grund av ett sekretessavtal har jag inte kunnat berätta om den kvällen förrän nu. Men det var en mörk och stormig afton, där en samling främlingar fördes samman för att avgöra elva artisters öde.

Smaka lite på den, så återkommer jag med detaljer snart.

Och så kan ni smaka på en annan sak också: Hur röstar ni egentligen?

Naviden svarar

Ja, Naviden kanske inte tog upp mitt förslag om ninjor i politiken, men han hade ändå råg i ryggen att svara. Han är en hedersknyffel, om detta råder ingen tvekan.

............
Hej Andreas.

Tack för ditt mail till Hallå P3.

Vi på redaktionen älskar också ninjor och hoppas på fler Ninjakupper, Ninjapartier och Ninjaskandaler i riksdagen.
Dock tror jag att ninjor är rätt så ljusskygga varelser som inte lämpar sig för politiken som den ser ut idag. Kanske vi borde
ninjaanpassa riksdagen lite mer? Bambu istället för furu? Kaststjärnetvång istället för slips?
Vi ser fram emot fler av dina förslag.

Med vänliga hälsningar,
Navid Modiri - smygninja
................

Tips till Navid-radio

Min sköna kompis Navid, som ju bland annat har den minst lika sköna 365 Saker Du Kan Göra-bloggen, gör radio med hög frekvens (haha! hajar ni eller? frekvens! ja jävlar). För inte alls länge sedan talade han i Hallå P3 om politik och vad som engagerade lyssnarna, men trots Navids street smarts, missade han det viktigaste av allt. Jag hjälpte till genom att skicka en anonym insändare till programmet medan de fortfarande brassade på live.

............
Hej Navid,

En sak som engagerar mig är ninjor.

Jag vill se fler ninjor i politiken. Eller inte se då, förstås, för då är de ju inte riktiga ninjor. Men du hajar vad jag menar. Jag vill ha lite mer volter, lite mer rökbomber, lite mer kaststjärnor.

Tänk att öppna ett möte i riksdagen med att drämma en rökbomb rätt i golvet, och sedan stå med armarna i kors och tala till publiken. Det vore något det. En annan sak vore att alla fick klättra in längs med väggarna med sina kattklohandskar, ta sig upp via taket till sin plats och sedan landa med perfekt volt på sin plats. Det vore också något.

Men så lär det ju inte bli. De där politikerna fattar ju ingenting.

Kram,
Andreas Roman
............

Gubbsvettströjorna

Jag har ett par t-shirtar som luktar gubbsvett. Jag har haft dem så länge att de är ingrodda, helt enkelt. Vanligtvis har en t-shirt gjort sitt när den når den här fasen, men jag gillar de här så mycket att jag inte kan slänga dem.

Men varje gång jag bär dem, känner jag hur förvandlingen sakta kryper över mig.
"Blir det aldrig nåt jävla kaffe eller?" muttrar jag på jobbet,
eller "Det finns fan ingen vettig lunch här i stan",
eller "Satans ungdomar, gå med nålar i näsan och målade i ansiktet",
eller "Det var då fan vad trångt det var här på bussen",
eller "Nu var lättölen slut också, och jag orkar inte gå och handla heller, vad trött jag blir",
eller "Det är fan bara pussmunnar och kosmetika på nyheterna nu för tiden."

Sedan kommer Hanna hem, sjunker ner i soffan bredvid och lägger armen om mig. Hon pussar mig gokväll och säger Hej älskling och stänger av teven. Sedan frågar hon om jag är hungrig och tillsammans steker vi fisk och gör potatismos. Gubbsvetten kanske är kvar, men gubben är borta.

Torgny Lindgren och nyponsoppan

Medan jag gör min nyponsoppa, kommer Torgny Lindgren in i skjorta och väst, med nytänd pipa och lockigt skägg. Han kupar ena handen runt pipan och har andra handen i fickan och han lutar sig över nyponsoppan på storkok och luktar. Sedan vänder han sig till mig och plirar över glasögonen.
"Andreas."
"Torgny."
Han pekar med pipskaftet på soppan. "Har du rett skinntäcket?"
"Sedan i mars."
"Och nyponen är från?"
"Krokskusten, 2004 års plockning."
"En fin plockning, en fin plockning. Och den tredje slevningen, när gör du den?"
"Om en vecka."
"Ojoj. Du kan dina saker du."
"Äsch."
"Du fläskar förstås av spadet på renset?"
"Naturligtvis. Och därefter kryddar jag i dagarna tvenne med salt från Hanssons gård."
Torgny nickar och puffar på pipan. Han lägger en hand på min axel och kramar den löst. "Då kan inget gå fel, Andreas. Då kan inget få fel."

Sedan går Torgny Lindgren och hämtar ett hagelgevär. Han laddar och gör en skön mantelrörelse, säger: "Nu drar jag till Ekströms." Jag bara nickar och smakar av. Vilken nyponsoppa.

Nyponsoppa på mitt sätt

Jag står i köket och gör nyponsoppa. Det är en god och fin nyponsoppa. Jag har gjort ett långkok, den har stått på plattan i flera dagar. Jag har låtit den hänga innan jag kokade den, piskat den med köttsvarv och sedan flått innanmätet tills fogmärgen kom fram. Därefter saltade jag och kryddade, beredde en fond och tog granris från skogen för att häva fram nyponen bättre. Nu ska den redas i tre dagar, med små regelbundna tillägg av humlehonung och anusrot, därefter ska russinen knytas och knådas tills man kan slå dem mot brödskaftet tills saften har gått ut.

Så ska nyponsoppa göras, Ekströms. Och det finns INGET ni kan göra för att hindra mig.

Ekströms auktoritet

Telefonen ringer. "Ekströms, det är Lina."
"Haha, du säger det ja."
"Ursäkta?"
"Ja, har jag kommit till naziEkströms?"
"Va?"
"Det är ni med nyponsoppan, eller hur?"
"Ja, jo."
"Gott. Jag läser högt: Häll upp rätt mängd vatten och koka upp. Vispa ner torrvaran. Servera väl kyld. Låter det bekant, frau Fascist?"
"Nej nu ..."
"Du ska inte tala om för mig hur jag ska äta min soppa."
"Du får äta den hur du vill."
"Håll tyst. Du är inte min morsa. Du har inte rätt att bestämma över mig."
"Nej, det har jag inte sagt heller."
"Käften. Jag gör min soppa hur jag vill. Och det finns INGET ni kan göra åt det."
"Nej. Det stämmer."
"JA MEN DÅ SÅ!" ropar jag och slänger på luren.
Hahaha, där fick dom.

Gravidpanik vid posten

Jag ska just till att hämta ut ett paket med alla nya teer jag köpt, och jag har nummer 36 i postkön. Men eftersom jag är höggravid och därmed allmänt förvirrad (och febrig och lite ont i magen, jag borde inte gått hemifrån, mycket dumt), reagerar jag inte snabbt nog när mitt nummer ropas upp.

"36!" ropar lallaren bakom kassan, keps har han också den dåren. Jag blir förvirrad, välter omkull min ena kasse, famlar efter den i beslutsångesten huruvida jag ska plocka upp påsen eller ropa upp mitt nummer eller bara falla gråtande ner på golvet, knockar även den andra kassan, snubblar på knä, viftar med lappen i luften och väser fram: "Threeettiooo ... threeettiooo ... sex."
Men ingen hör mig och en stor man med jätteskägg och väldiga glasögon kliver fram, deklarerar att han har nummer 37 och då är det hans tur tamigsatan.

Nej nu jävlar. Jag reser mig upp, greppar påsarna och kliver fram. "JAG VAR HÄR FÖRST!" vrålar jag i hans ansikte så att glasögonen far iväg och hans skägg klistrar sig runt hans hals. Han backar förskräckt och tar sig för bröstet. "Du måste vara gravid", säger han.
"DRA ÅT HELVETE!" Sedan vänder jag mig till postkillen. "TA AV DIN LÖJLIGA KEPS, HÄMTA MITT FÖRBANNADE PAKET OCH FRÄS UPP PURJOLÖK MED MANDELFLARN OCH CITRONFROMAGE NU!"

Gravidcravings för pepparrot

Pepparrot.

Jag måste ha denna djävla pepparrot.

Inte snart. Inte senare.

Utan NU.

Jag går till Coop, rycker tag i en anställds krage så hans mössa flyger av, trycker honom så nära intill mig att han känner min andredräkt, och jag säger: "Om du inte vill smaka på bollträet gosse, så visar du mig var ni har er djävla pepparrot NU."
Han darrar. "Är du gravid?"
"Det kan du ge dig fan på att jag är. Och jag ska ha smält mozzarella på pepparroten, med stekt shitakesvamp. Annars .."
"Jajaja jag fixar direkt."
"Bra det."

Auktoriteten hos en förpackning

Det slår mig ofta att instruktioner på en förpacking är skrivna med total och självklar auktoritet. Nyponsoppa, t.ex. "Häll upp rätt mängd vatten och koka upp. Vispa ner torrvaran. Servera väl kyld."

Där finns inget utrymme för självständigt tänkande. Inget forum för debatt eller dialog. Ingen som bjuder in och säger: "Hur vill just du ha din nyponsoppa serverad?"

Sånt gör mig så jävla förbannad, så nu ska jag ringa upp lallarna på Ekströms och tala om för dem att tiden för deras George Orwell-fasoner är förbi.

Gravidchock!

Jag tror ta mig tusan jag är gravid på riktigt. Låt mig presentera bevisen:
* Jag mår illa på morgonen. Ett par toabesök är obligatoriska innan jag kan möta dagen.
* Jag har enorma cravings för Sprite, Cola och apelsiner. Samtidigt.
* Jag är trött och hängig och vill sova mycket.
* Jag lufsar fram i lägenheten, febrig och förvirrad, förundrad över hur detta kunde drabba mig.
* Jag blir ledsen och förorättad när Hanna inte tar mitt tillstånd på allvar.

Ni fattar ju själva. Jag ser ingen annan förklaring. Gör ni?

Barnets far, den djäfvulen

Haha, såklart. Hanna är far till mitt barn som jag nu bär. Jag sitter vid frukostbordet och stryker ömt handen över magen och tittar på henne med projicerad skuld.
"Det här är vårt kärleksbarn!" ropar jag åt henne över bordet. "Du måste ta ansvar för det också."
"Sluta nu, Andreas", säger Hanna och dricker sitt te över tidningen, utan att se på mig.
Men jag blir förtvivlad. "Är det så du ska säga till lille Sune-Lars när han kommer skrikande till världen? 'Sluta nu, Sverre-Henrik. Vad du låter.'"
Hanna suckar och tittar på mig. "Du har typ 37,7 grader. Det är inte ens feber. Varför ska du alltid hålla på så här?"
Men jag rusar gråtande därifrån och skriker över axeln: "Åk och köp tio kilo päronglass och massa ost, om du älskar mig!"

Katterna vidare

Men ibland, när inte Hanna är hemma, kommer Esther gående mot mig. Hon rör sig så diskret att man knappt hör henne och ställer sig vid fåtöljen, där jag sitter och läser.

Med ett ljudlöst hopp studsar hon upp i mitt knä. Trampar några gånger, spinner och lägger sig till rätta. Med nästan vädjande blick, höjer hon på huvudet och jag kliar henne under hakan, kring öronen och stryker henne över ryggen. Efter en stund blundar hon och somnar.

Febrig och dann

Govänner, ni som har denna blogg som er dagliga injektion av vishet och självklarheter på morgonen, har säkert märkt att inget poppade upp i morse. Detta är för att jag drabbats av en hastig och oväntad feber.

Jag skälver och svettas i sängen, driver in och ut ur ett hyponotiskt tillstånd där drömmar blandas med verkligheter och gränsen gör det oklart vad som är vad.

Jag mår dessutom lite illa. Jag kan därför inte dra någon annan slutsats än att jag är gravid. Men vem den djäveln är som gjort det här mot mig, det kan jag för mitt liv inte komma på.

Chefen åker hem

Och det är så jag hittar honom, i ett hörn, med armarna slagna runt huvudet, skälvande och gråtande.
"Hur är det?" frågar jag. "Gråter du?"
"Jag förstår inte vad dom säger", snyftar han och tittar fram bakom händerna. "Vad pratar ni om? Jag fattar inte vad ni säger. Har jag kommit så långt bort från produktion? Är jag verkligen så efter nu?"
Jag ler. "Nejdå. Vi bara skojar lite. Det är ett skämt vi kör."
"Är det?" Han verkar märkbart lättad. "Åh, vad skönt. Ja då förstår jag. Haha, ni göteborgare, vad tokiga ni är. Åh, jag gick på det också." Han ler slugt. "Aaah, luriga är ni också. Men det är bra. Det gillar jag. Man ska alltid ha en röv ... förlåt, räv bakom örat."
"Javisst. Kom nu så spelar vi CD-Romen lite, så får du se den senaste filen vi har lagt in."
"Eh ... okej. CD-Romen, javisst. Filen, låter toppen."
Han börjar gråta igen. Strax därefter åker han hem.

Katterna vidare

Kväll, snart natt. Jag släcker och lägger mig på sidan, på väg att somna.

Den första katten, Selina, hoppar upp och lägger sig vid mitt huvud. Hon tänker:
"Kanon, nu ska här sovas, jag ska ligga bredvid papaAndy, vad mysigt vi ska ha det, jag ska bara pussa honom lite med nosen först, sedan trampa runt lite för att sedan slappna av gött och vila huvudet mot hans arm. Mmm vad härligt, jag ska drömma kattdrömmar."

Den andra katten, Timjan, hoppar upp och lägger sig på mitt bröst. Hon tänker:
"Nej vad fint, läggdags med papaAndy, jag vilar på hans ståtliga bröst, som sjunker som jätten Polyfemos andetag upp och ner. Jag gillar när han lägger armen runt omkring mig, då känner jag mig ombonad och omhuldad, ah vad mysigt med läggdags, och Andy är varm och god. Kan inte bli bättre."

Den tredje katten, Esther, hoppar upp och lägger sig vid mina fötter. Hennes ögon glimmar i mörkret, hon bevakar mig stilla, samlad som ett väntande rovdjur. Och hon tänker:
"Du din satan."

Vidare förvirring för chefen

Chefen går runt. Allt verkar bra, han är nöjd. Två level designers sitter och jobbar på en bana tillsammans, han ställer sig i närheten för att titta utan att störa.
Den ene säger: "Men om du gör internet, då kan du inte bygga xmlfilen via hårddisken."
"Inte? Är du säker? Jag formatterade om mappstrukturen, då borde det funka."
"Jajaja, du menar så ..."
De försjunker i tanke. Chefen ser sig om. Alla andra verkar förstå vad de säger, någon nickar menande och en annan stryker hakan fundersamt. Men el Chefo börjar svettas. De fortsätter:
"Men du! Om jag gör så här -" Den ene designern stänger av skärmen och sätter på den igen, med en svepande trollerigest - "vad tror du om det?"
"Haha, lysande. Där satt den. Vad enkelt det var när man väl kom på det."
Kom på vad? tänker chefen och får ont i magen. Vadå kom på vad?
"Hej hej", säger den ena av designkillarna. "Trevligt med finbesök. Allt väl?"
"Ja ... jo. Javisst. Går det bra här eller?" Han bävar för svaret.
"Ja, du vet, vi håller på att kompilera diskettspåren nu, så att skärmstorleken matchar spelets upplösning." Den andre killen sitter och mäter med linjal över skärmen.
Plötsligt rusar spelets Creative Director in i rummet, hans ögon är vilda, något har hänt! "Vi fick precis datanät!"
"JAAA!" ropar alla och jublar. "Äntligen!"
Chefen springer därifrån med gråten i halsen.

Nya téer igen

Nu har jag beställt nya téer igen.

Det kommer jag få sota för.

Jag har förstås en del kvar från förra beställningen, men inte tillräckligt för att sunt förnuft ska få råda. En sällsynt vit sort och därför självklar att beställa när jag väl fick tag på den. En fin skörd av ett rött (i folkmun kallad svart) te från Yunnan-provinsen och förstås också ett vitt jasminte som jag vet Hanna gillar.

På tal om Hanna, ja. Hon kommer säga "Du har tio burkar med te som du inte druckit upp än, varför kan du inte dricka upp dom först?" En inte helt orelevant poöng. Denna kvinna är inte bara vacker, hon är även vis.

Men detta handlar inte om relevans, mina vänner. Så jobba med mig nu. Låt oss komma överens om att vi inte säger något till Hanna, låt oss arbeta för att tepaketet når mig utan att Hanna märker något. Vad har vi för alternativ? Ser vi några lösningar? Alwilda, kan du ta ditt skepp kanske? Kallskänkan, kan vi skicka via Vancouver? Änglavakten, finns det expressbud genom himlen? Coffee, går det att lura iväg henne med en serenad? David, kan du paralysera henne med en sarkasm?

Kom igen nu, jobba med mig här, hjälp mig att hjälpa er (eller tvärtom då). Jag tar tacksamt emot alla förslag och erbjudanden om hjälp.

Faktum är att jag är helt beroende av dem.

De tre katterna

Vi har tre katter. Och så här går det till när jag kommer hem:

Första katten, Selina, kommer rusande till dörren. Hon hoppar och jamar, tänker:
"Gött, Andy är hemma, lite klapp bakom öronen, sådärja, nu blir det käk också, kanske tonfisk om jag har tur, oj nu springer han, ska vi rejsa genom lägenheten, haha vad kul, fasen vad fint, det är aldrig tråkigt när Andy kommer hem, sicken kille han är ändå, ska bli gött att sova i hans knä sen."

Andra katten, Timjan, kommer rusande till dörren. Hon springer i cirklar och ropar, tänker:
"Hurra, Andy är hemma, nu är det färdigsovt, nu ska här busas och stojas och springas och klappas, kolla här kasta leksaken då, yes där åkte den jag springer som en ninja, kasta igen, kanon, roligare än så här kan man inte ha det, Andy är hemma och allt är väl."

Tredje katten, Esther, ligger kvar i soffan. När jag kommer in i vardagsrummet, blänger hon på mig och tänker:
"Du din djäfvul."

Chefen och språket

En sak som är skoj, det är att serien om Steve Söderbelte (ja, han kommer tillbaka, var inte oroliga) har spritt sig på jobbet. Så nu går alla runt och pratar som honom. Det är inget problem, vi är ju homeys och fattar vårt prat, men varje gång en chef kommer och hälsar på, är det lika roligt.

"Hej Andreas. Jag tänkte komma hit och kolla läget. Jag är ju chef, trots allt. Går det bra här eller? Kolla vad jag kan, jag pekar med hela handen."
"Javisst. Vi sparade just ner grafiken på nätverkskortet och ska snart öppna Flashdisketten."
"Öh ... jaha. Låter bra. Får jag se?"
"Nej inte nu. Spelet finns inte på PC."
"Inte på ... PC? Nehej. Men var finns det då?"
"Sa jag inte just det?"
"Öh, ja. Okej. Bra. Jag går och pratar lite med producenten nu, vi hörs sen."
Han tittar sig försiktigt om över axeln när han går vidare. Plötsligt verkar lokalen trängre, personalen mer främmande.

Samuel Fröler blir arg

Ibland, när jag skriver texter här som retar upp folk, får jag arga mejl. I dag fick jag ett jättekonstigt sådant, kolla här bara:

"Andreas,

Jag blir så trött när du framhäver dig själv som du gör, på bloggen.

Vad har du att säga om det? Va? Ja men säg nåt då! Tala till mig! Sitt inte bara där, som en hålögd gengångare. Åh, du gör mig illamående. Hör du mig? Illamående! Jag hoppas du är nöjd med dig själv, din lilla människa, när du sover där om natten, i din egen självgoda slummer. Jag flyttar till prästgården nu och jag behöver inte dig, inte henne, inte nån! Allt jag vill ha, finns här. Förstår du mig? Va? Ja men sluta flina då!

Vänliga hälsningar,
Samuel Fröler"

Jättekonstigt.

Q&A - Omgång två

Vi kör vidare! Andra omgången frågor och svar. Kom ihåg - ni har ställt frågorna, jag bara levererar svaren.

Varför tar du bara helvete över scenen när du kliver upp och får en mikrofon? (J. Travolta, San Francisco)
Ja John, det pratar jag gärna om och jag förstår att du vill ha tips. Det beror på att jag föddes med en flygel under armen. I skolan när läraren sa, Andreas stoppa undan flygeln, då sa jag du kan inte säga åt mig vad jag ska göra, du är inte min mossa. Jag menade morsa förstås, blev tokigt där. Men hur som helst, sedan höll vi alla händer och kramades, alla utom läraren som vi tryckte ner i flygeln.

Varför är du så jävla grym på kampsport? (J. Chan, typ Kina)
Ja Jackie, det är en fin fråga det. Det är för att Bruce Lee mötte mig en dag och sa: Harrejävlar Andy, kan du visa mig dina moves? Det gjorde jag och vi fajtades i tre dagar mellan bambuträd och vattenfall. Efter det så sa han: Andy, är du chefen eller är du chefen? Och då sa jag: Det är jag som är chefen. Sen blev de goaste vänner och flyttade till Amerika, där han aldrig blev riktigt lycklig men ändå fick lukta på äppelplantan innan han dog.

Helvete vad grym du är. (O. Thörnkvist, Svedala)
Ja Ove, det är väl egentligen inte en fråga utan snarare ett påstående.

Q&A - Omgång ett

För ett tag sedan hade vi en skön Q&A, och jag tycker mycket bra och viktigt kom fram ur den. Ni fick se sidor av mig ni inte sett förut, nyanser av en mångbottnad människa som förtjänade att tecknas, och jag vill delge er dessa frågor och svar än en gång. Kom ihåg att ni ställde frågorna, jag bidrog endast som er ödmjuke tjänare med svaren.

Diskutera gärna svaren med era vänner, med familjen hemma, kanske också i skolan.

Första frågan - Varför är du så jävla grym? (G. Clooney, LA Hollywood)
Ja George, det förstår jag att du vill veta. Det är för att jag har the moves och bara dominerar som den uppsvidade flanör jag är. Du kan få tips av mig om hur du viker kragen på skjortan, där är jag extra vass.

Andra frågan - Varför är du så jävla snygg? (D. Hasselhoff, Stuttgartjugend)
Jawohl Meine Hasselhoffen, det kan man undra. Min far är stilig och min mor är fager hon också. Det är nog därför. Sedan så kör jag inte en töntig bil som pratar heller, det hjälper till.

Tredje frågan - Varför är du så jävla smart? (S. Hawking, London)
Ja Steffe, frågan om där. Min far var kanske inte vassast i skolan men han var klyftig, min mor däremot var väldigt skolsmart. Jag är en perfekt kombo. Mina syskon fick lite av det där men jag fick hela paketet med extra allt. Det gäller även Snyggve-faktorn men det har vi ju redan konstaterat. När ska du förresten gå ut med att jag spökskrev din bok som gjorde dig känd?

Ett dåligt erbjudande

Alla våra ljus är slut och jag tänker att nu ska jag klara skivan, här ska handlas ljus. Affären i fråga har något de kallar ett kap, ett ljus för sex kronor MEN tolv ljus för sextio kronor.

Hahaha. Ett kap. Eller hur? Sådana dumheter går jag inte på. Tror de jag är dum i huvudet? Vilka lallare.
Med bestämda steg går jag mot kassan för att läsa lusen av expediten. ”Vad är detta?” frågar jag. ”Tolv ljus för sextio kronor? Det håller ju inte.”
”Ja, visst är det bra? Du får tolv ljus till priset av tio.”
”Ja precis, ni lurar ju mig. Om jag betalade styckpris blir det ju billigare ... sex spänn per ljus, syster. Du, jag tar dem styckvis, okej? Jag ber, se inte så snopen ut, jag har överlistat dig. Seså, fyll påsen med ljus nu och ta betalt.”
Hon kliar sig i huvudet. ”Men ... alltså ... sex kronor ljuset blir ju tio ljus för sextio kronor. Men du får tolv i stället. För samma pris.”
”Lägg av. Ta bara betalt nu så den här pinsamheten kan få ett slut. Sex kronor ljuset. Något annat vill jag inte vara med om.”
”Men du. Du fattar inte. Du får två ljus på köpet. Du vinner.”
Jag pekar på henne. ”Vad sa vi om detta? Har vi inte pratat färdigt om ... om ...”
Jag glider iväg en kort stund, tittar ut i luften, tänker på vad hon just sa.
Jaja, hon menar så.
Jag rättar till hållningen, sträcker på mig, gör en svepande gest över butiken. ”Jag tycker det är ett skiterbjudande och jag tycker att du kan bajsa ner dig. Hej då.”

Sedan går jag, men givetvis ramlar jag på en korg och river ner hela ljushyllan, får allt över mig, råkar knocka sängavdelningen åt sidan och får därmed kuddar och täcken galore ovanpå, de drar ner gardinerna och porslinen och snart är jag begravd under ett berg av ljus, dun och keramik. Och under allt detta tänker jag: Vad trött jag blir.

En underbar dag

Storstan. Rusning. Massor av människor, trängsel, sura miner. Alla svettas, är röda i ansiktet och knuffas. Det är slask på marken och himlen är grå. Luften är kvav och full av sot.

Jag bär på en papperspåse från Lagerhaus, full av fina grejer som jag köpt till min fina Hanna. Allt jag vill är att sätta mig på bussen, blunda och åka hem.

Papperspåsen brister. Allt rinner ut, blir smutsigt, blött och omkringsparkat av jäktade människor. Och då tänker jag:
”Fasen vad fint. Jag gillar när detta händer. Min enda invändning är att det inte händer oftare. Men nu har det hänt och för det är jag glad – nej, tacksam! En gång i veckan borde man få sig en dos av det här göttiga, minst. Helst två. Tre vore perfekt men det är väl för bra för att vara sant. Det är gott att påsarna inte är fullt pålitliga, det gör shoppandet mer spännande. Allt kan hända, inget är omöjligt, här finns bara tillfällen och inga hinder. Jag letar gärna efter alla de föremål som sparkats runt också, och jag tackar de som inte stannar utan trampar på sakerna och knuffar mig ur balans när jag försöker samla upp dem. De är alla fina människor och har alla en plats i himlen, om en sådan skulle finnas.”

Pipan och dataspelet

Jag jobbar på speldataföretaget Grin och gör sköna datahanteringsfiler. I samtal med mina chefer brukar det gå till så här:
"Andreas. Det här spåret du har valt, vill vi att du ska tänka över. Det finns tveksamheter, säljpunkterna är oklara och ambitionsnivån är inte i närheten av vad budgeten tillåter."
"Vänta lite."
"Jaha?"

Jag böjer mig ner, tar fram pipan ur min väska och lutar mig tillbaka i stolen. Långsamt och med svepande rörelser tänder jag den, puffar ut de första molnen tobaksrök och kisar med blicken. Med ena handen formad runt pipans skaft och andra riktad mot min opponent, säger jag nu: "Det finns saker i det du säger, som inte stämmer riktigt med min bild av läget."
Han skruvar på sig. "Jaha ... ja, jag menade inte att ..."
Jag höjer på ena ögonbrynet och pekar på honom med pipans skaft. "Du borde tänka igenom det du säger en gång till."
"Ja, jo, kanske det ... kanske du har rätt."
Han reser sig upp, nervös och rädd. Jag säger med ett snett leende: "Ska du ut och röka cigaretten eller?"
"Ja, en liten paus bara."
"Hahaha. Behövs inte. Mötet är avslutat. Hej på dig. Cigaretten ... herregud ..."
Med händerna i fickorna bolmar jag på pipan medan jag lämnar rummet.

Tyskdagen

Hanna och jag är ute och promenerar. Vi går förbi en billig restaurang och Hanna säger: "De där gästerna kommer från Tyskland. Hälsar på hos Volvo. Inte direkt den representationsrestaurang de är vana vid."
Jag svarar med tyskt uttal: "Jaja."
Det är nämligen min tyska dag i dag och jag kan bara prata tyska. Mycket komplicerat, eftersom jag inte kan någon tyska alls.
Hanna fortsätter: "Pizzan där är väldigt god."
"Jawhol mein kleineschnitzel."
"Sluta nu."
"Aber doch, meine Schule, aber doch."
"Du är liksom inte rolig."
"Ich wollen Polen invadieren."
"Jag går i förväg nu. Vi hörs senare när du slutat larva dig."
"Was machen wie mit den Schnitzelstrudel?"
Und so weider.

(haha, hajar ni, jag skrev på tyska även utanför dialogen, jag är så jävla tysk, hahaha - eller borde jag säga jaja hahaha jaja Apfelführer)

Pipkatastrof!

Konflikten är ett faktum. Andy saknar sin pipa och det går åt helvete. Med den vanliga avsaknaden av substans och kunskap i sakfrågan, går han en rak förlust till mötes.



Det här håller inte! Andy flyr, till synes i slumpmässig riktning.




Hahaha. Trodde ni ja. Andy är slipad som få, han flyr mot sin riktigt sköna stash med pipor. Med en tänd pipa får han det intellektuella övertaget och kommer gå segrande ur konflikten.



Nej! Piporna är borta! Vad pågår?



Hanna har hittat min stash. Jag är förlorad. Liksom resten av världen. Ni vet bara inte om det än.

Var finnes pipan?

Kära vänner. Här är min sköna stash med pipor. Tur att inte Hanna känner till den. Om hon visste var de fanns, skulle hon säkert ta dem och använda dess kraft mot mig. Men jag har gömt dem på en hemlig plats, i min grymma bokhylla, där lär ju ingen hitta dem. Hahaha.